Den där om Salma

Ahknullamiglångsamt! Nu har jag suttit i... nio timmar på raken och skrivit klart mitt paper (sexton sidor) för min feministklass. Dokumentet är döpt till "Svenska kvinnors föreställning om mexikanska kvinnor - stereotyper, fördomar, Salma Hayek och en liten del sanning" och är fan det bästa jag någonsin presterat på spanska. Mest för att jag inte presterat särskilt mycket på spanska.

Jag inbillar mig att jag slavat idag för att jag borde ha lämnat in det igår, men vi vet alla att det är för att jag ska på dejt imorgon. Om nu den djävla mexikanen går och beter sig som en mexikan imorgon, och inte ringer, kommer jag fan personligen mörda honom långsamt. Must have wine. And sweet lovin'.

Och ps: Salma har gått på mitt universitet här. Det är tufft.

Den där om Goesta

Ibland läser man inlägg som får en att vilja skriva, skriva länge och bra och om allt man upplevt. Eller så är man sjuk i huvudet, som jag, och vill aldrig mer skriva i hela sitt liv, för att man aldrig kan komma ens i närheten av vad det där inlägget andas. Ibland får folk till det som faen. Och jag önskar att det var jag som skrivit det.

Oftast länkar jag inte till andras inlägg för jag är för svensk och inbillar mig att alla andra, som inte blir länkade till, blir ledsna då.

Men ibland måste man.

lagom pretentiös medvetandeström om doftminnet från tidigt i eftermiddags

Den där om att göra något för Jimmy

Amenvafan!

Jomenvisst. Varför inte?

Nu när man ska lämna landet så träffar man någon som man måste låtsas som om man inte gillar. För egentligen gillar man honom ganska mycket för han är cool, häftig, jobbar lite som dj, har ett eget band (såklart), han lyssnar på bra musik, förstår min engelska, men vägrar prata engelska tillbaka, för att jag måste lära mig spanska bättre. Självklart glappar det lite vilket får oss att skrattar när vi inte förstår varandra. Han låter mig köra hans bil (jeep, eftersom han är tuff), jag skriker högt för han förklarar var jag ska köra på spanska så jag hänger inte med plus att trafiken i Mexico City är knullsvår. Han har gått genom saker, har haft cancer, fast att han är yngre än vad jag är. Han bjuder ut mig på dejt, där vi fnissar när han berättar att han måste gå närmast vägen, för det har hans mamma sagt att han måste göra när han är på dejt. Jag glömmer hela tiden bort att han ska gå närmast vägen vilket gör att han måste flytta mig in mot husväggen, vilket han gör genom att smeka min nacke. Jag älskar när han smeker min nacke. Han har lockigt hår (!) som han ibland har i hästsvans. Alla mina kompisar gillar honom, tycker att han är laid-back. Jisses, han är så söt! Han tar på min kropp, säger att han älskar att ta på min kropp varpå jag svarar att jag älskar när han tar på min kropp. Vi går för att se ett band. Han lyfter upp mig så att jag ska se. Han ringer alltid när han lovat, är inte sådär sockersöt mot mig, som jag hatar, men köper ändå te till mig i precis rätt tid. Han kramar så bra, för hela jag får liksom plats, han lånar ut sin tröja till mig när jag fryser, skrattar åt mig när jag trampar i hundbajs. Han bjuder med mig till fester, håller min hand när han inte måste leka dj, springer för att hämta sprit åt mina kompisar, ger oss förbjudna saker att röka, han kysser mig med hetta, ler åt mig när jag försöker diskutera politik på spanska med en av hans kompisar, en av hans andra kompisar kallar mig Estrellita. När han frågar hur många av hans kompisar jag kysst ljuger jag och svarar att jag bara kysst en.

Jajisses.

Den där om när man talar om (och tallar på) trollen...

"Good morning chicita, hopé you have a níce day. I guess you'll have a lot of work to do today so... GOOD LUCK!"

You gotta love en man som skriver till dig på engelska, men som använder spansk grammatik.

Den där om jissessåklardjävlaskit

Jomenvisst. Varför inte?

Nu när man ska lämna landet så träffar man någon som man måste låtsas som om man inte gillar. För egentligen gillar man honom ganska mycket för han är cool och häftig och jobbar lite som dj och har ett eget band (såklart) och han lyssnar på bra musik och förstår min engelska, men vägrar prata engelska tillbaka, för att jag måste lära mig spanska bättre. Och självklart glappar det lite och vi skrattar när vi inte förstår varandra och han låter mig köra hans bil (jeep, eftersom han är tuff) och jag skriker högt för han förklarar var jag ska köra på spanska och jag hänger inte med och trafiken i Mexico City är knullsvår. Och han har gått genom saker och har haft cancer, fast att han är yngre än vad jag är och han bjuder ut mig på dejt och vi fnissar när han berättar att han måste gå närmast vägen, för det har hans mamma sagt att han måste göra när han är på dejt. Och jag glömmer hela tiden bort att han ska gå närmast vägen och han måste flytta mig in mot husväggen och han gör det genom att smeka min nacke och jag älskar när han smeker min nacke. Och han har lockigt hår (!) och ibland har han det i hästsvans och alla mina kompisar gillar honom och tycker att han är laid-back och jisses, han är så söt! Och han tar på min kropp och sager att han älskar att ta på min kropp och jag svarar att jag älskar när han tar på min kropp. Och vi går och ser ett band och han lyfter upp mig så att jag ska se. Och han ringer alltid när han lovat och är inte sådär sockersöt mot mig, som jag hatar, men köper ändå te till mig i precis rätt tid och han kramar så bra, för hela jag får liksom plats och han lånar ut sin tröja till mig när jag fryser och skrattar åt mig när jag trampar i hundbajs. Och han bjuder med mig till fester och håller min hand när han inte måste leka dj och springer för att hämta sprit åt mina kompisar och ger oss förbjudna saker att röka och han kysser mig med hetta och ler åt mig när jag försöker diskutera politik på spanska med en av hans kompisar och en av hans andra kompisar kallar mig Estrellita och när han frågar hur många av hans kompisar jag kysst ljuger jag och svarar att jag bara kysst en.

Jajisses.

Den där om min lillebror

Och fast att det snart är slut sa finns det ju fler stunder. Att se fram emot. Som att fira jul i New York med lillebror. Min skitonge som kan fa vilket hjärta som helst att smälta.

Och det är den store som är min lille. Den mindre är en annan.

Den där om att jag önskar att jag hade kunnat hitta en bättre version

Jo. Sen är jag kär igen.

Richard Cheese.

Den där om mitt Mexiko

Jaha. Det är ett farligt nedräknande i det här landet, och just nu är vi inne på "kan du förstå att det bara är två veckor kvar?!?"

För nej, det är förbannat svårt att greppa och förstå. Som vanligt, som alltid i slutet av vistelser är jag hemma nu. Jag har sextiotvå telefonnummer i min mobiltelefon med folk här som jag vägrar att lämna. Och mexikanare vill utbyta e-mailadresser, sista kyssar och nej, jag kan inte lämna den här staden.

Och vi går och ser Babel, och jag förfasas över vilken bild folk som ser filmen får av Mexiko. För fast än Alejandro González Iñárritu är från Mexiko så visar han inte mitt Mexiko, han visar det Mexiko som de flesta i världen är vana vid (och säkert en verklighet och vardag för många). Men jag antar att mitt Mexiko är ett Mexiko som få får se.

Mitt Mexiko består av att gå till en av de bästa universiteten i Latinamerika, där folk skiter pengar och nuvarande presidenten Fox gått. I mitt Mexiko går killen på utsidan om dig, när vi går på gatan. Där blir jag bjuden på allt och där är husen så enorma att de har egna kyrkor på tomten.

Och i Lonely Planet läser jag att "A United Nations Development Programme study in 2004 reported that the wealthiest zones of Mexico City could be comparetd to very rich European cities, other parts of the capital were more like parts of Africa" och det är ingen tvekan om vilken sida jag lever på.

Jag kommer sakna det här och alla här så djävla mycket. Jag kommer att sakna att det är tre årstiden på en dag (vi är uppe i 25 grader igen), jag kommer att sakna machomän och att män reser sig upp för en i bussen. Jag kommer sakna att ha lime på allt. All skit, allt underbart. Alla färger, alla hattar, alla fester, all mat.

Jisses. Hur ska jag klara mig?

Den där om bacon

Alltså, folk där hemma, jag är ledsen, men det jag längtar mest efter just nu är tyvärr inte er. Jag längtar efter mat. Svensk mat.

Tacos och sopes i all ära (skitiga djäkla tacos klockan sex på morgonen, när man är knökfull), men alltså.

Korv och potatismos!
Hårt bröd med kaviar och ägg!
Lax!
Lakrits!
Sparrissoppa!
Bacon och stuvad blomkål!
Svensk pojkmun!

Jisses. Jag kommer att bli fet.

Den där om "släng dina kläder på golvet!"

Jag börjar bli blödig. Jag har inte riktigt koll på varför, kanske är det den där tiden i månaden.

Pour the wine, light the fire
Girl your wish is my command
I submit to your demands
I will do anything, girl you need only ask

Jag har laddat min mp3-spelare. Med Boyz to Men.

I ain't got nowhere to go
I'm just gonna concentrate on you
Girl are you ready, it's gonna be a long night
Throw your clothes on the floor
I'm gonna take my clothes off too
I made plans to be with you

Bara att de stavar Boyz med zäta borde få mig att spy.

Den där om att hon förtjänar hela himlen

Hon valde pepparkaksögon och nattsvart hår. Hon, som alltid tidigare valt midsommarnätter, sill och sockervadd. Hon valde pepparkaksögon och nattsvart hår. Och det var inte pepparkaksögon och nattsvart hår som vi var precis var förvånade över. Jag tror inte det i alla fall. För hon var sådär. Lite oberäkenelig och gillade inte att vara förutsägbar. Hon var inte nåt man fick, hon var nån man skulle förtjäna. Hon var inte nåt man hade, inget att förfoga över. Eller om hon ens tänkte på det. Hon kanske bara blev charmad. Av pepparkaksögon och nattsvart hår.

Och jag. Jag ogillade honom från första stund. Kanske för att jag var sexton år och svartsjuk. Eller för att han tittade ogillande på mig när jag hånglade med Mårten på fredagen och Petter på lördagen. Redan då ganska så slampig. Utan att bry mig ett djävla skit om det. Och på måndagen gick jag fram till honom och sa att "egentligen brukar jag inte göra så", men visst faen brukade jag det. Och han sa att han var beredd, att va storsint, att förlåta. Vad svarar man på sånt,ska man skratta, ska man gråta?

Men antagligen var jag sexton år och svartsjuk.

Han tog över min plats vid hennes sida. Där jag hängt och slängt de senaste åren. Där fanns nu, helt plötsligt, han.

Och hon började hoppa över lektioner. På högstadiet hade vi gjort det tillsammans, och suttit i omklädningsrummet och fnittrat. Nu stannade hon med honom och gjorde vad de nu gjorde. Och jag var i skolan och var ensam med alla mina andra kompisar som inte var som hon var.

Och självklart var han inte våldsam. Inte det minsta. Sa hon. Blåmärkena hon hade på armarna och ibland på halsen kom från fotbollen. Såklart.

En dag skulle han köra oss hem, för han var lite äldre, lite äldre, men saknade körkort. Och någonstans på vägen så sa hon något hon inte borde ha sagt, något som hon borde förstått att hon inte skulle säga. Jag har för mig att det handlade om någon annan kille. Och han. Han vände sig om och slog till henne. Han slog henne. För hon kommer aldrig mera hit, jag ska försvara henne om jag kan, för hon förtjänar hela himmelen och en mycket bättre man.

Och jag hade växt upp med rosenrabatter och grillkvällar och var så förbannat naiv. Och han slog det hårdaste han kunde på hennes lår och han slutade inte. Och han skrek och hon började gråta, mest av skam, tror jag. Och han skrek och jag började skrika och han slog hårdare. Hur i helvete kunde han slå hårdare, när han redan slog det hårdaste han kunde? Och jag skrek och försökte klämma mig mellan dem och jag tror inte att han såg var han slog och jag kom emellan och han slog mig. Men jag var stark, så stark och han fick inte slå henne, fast att hon hade börjat missa lektioner. Jag skulle försvara henne om jag kunde, för hon förtjänar hela himmelen.

Hon grät och jag skrek och han slog och jag tror inte att han såg.

Och mina händer har darrat, men aldrig darrat så. Och jag blev så stark. Så djävla stark. Den djäveln skulle inte få komma åt henne. Inte skada eller förstöra eller göra henne blå, för hon var min och fin. Så fin.

När de stannade utanför mitt hus så vägrade jag att gå ur bilen. Hon fick tjata på mig i säkert en halvtimme innan jag gick. Varför gick jag? Jag gick.

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna.
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna.
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över.

I år har de varit tillsammans i tio år.

Den där om att tappa bort femton grader

Det är kallt. Och när jag skriver kallt sa menar jag kallt. Kanske till och med med ett utropstecken. Det gick fran 25 grader, i onsdags, till runt tio idag. Det är nagon helgdag här. Och jag pluggar. Med tva par byxor, tre tröjor, vantar och mössa. Och strumpor! Det bästa jag tog med till det här landet var mina raggisar.

Kaktusar och värmebölja? Puh. Knappast just nu.

Den där om att slås till marken

Och vi står och pratar i vad som känns som flera timmar, och han har hatt! och jag tänker att "för i helvete, kyss mig då!" men inget händer och jag tänker faen inte ta första steget, är trött på det i den här förbannade machostaden. Men det pirrar i underlivet och han har så vackra tänder och han smeker mig på kinden och säger att jag har ett vackert leende och jag tänker att "för i helvete, kyss mig då!"

Och så måste han gå och jag tänker att helvete, för det var längesedan någon intresseradefascineradeslogmigtillmarken, så som han gör just nu. Och han har så vackra tänder. Och min kompis, fullsomtusan, kommer fram och viskar att om inte jag tänker kyssa honom, så gör hon det och jag ler mot henne och flyttar mig ett par steg.

Och varför jag gör det har jag ingen aning om. Och varför hon kysser honom har jag ingen aning om. Och varför han besvarar kyssen har jag ingen aning om.

Och han går och pussar mig på kinden och säger att det var trevligt att äntligen träffa mig. Och han går.

Så går vi ut igen, jag och de underbara, och jag har tryckt in mig i ett par jeans storlek 26, och så träffar jag honom igen och han har hattigen!ochhängslen. Och hattigen!ochhängslen, herre Gud, en sådan kombination, jag tror jag går och smälter. "Ge mig ett ögonblick, jag måste bara plocka upp mig själv från marken!" Och han har varit på ett bröllop och frågar om han får kyssa mig.

För sent.

Försent.

Och jag svarar att nej för ett, han är för full två, han kysste min kompis sist och tre, han skulle ha tänkt på det förra gången. Och han svarar att det är synd och att vi går över till plan två, medans vi funderar på plan ett: han bjuder mig på en drink. Och jag låtsas som om jag inte känner bartendern och får gratis drinkar, låter honom gå bort till baren.

Och medan han går bort till baren med sina underbara tänder och sin hattigen! och sina hängslen så tänker jag att "älska med med, eller ännu hellre knulla mig. Lämna din doft överallt på mig, så att jag aldrig mer vill duscha. Lämna mig öm och blåmärkt och leende!"

Och han går bort till baren och jag ser honom gå och det var längesen någon intresseradefascineradeslogmigtillmarken. Och någonstans på vägen, eftersom detta inte är någon saga, ingen saga alls, utan verkliga, vuxna livet, så försvinner han.

Den där om att det är så skönt när andra talar om för en vem man egentligen är

"Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."

Tack för det och Maza.

Den där om att veta var man ska

Jag minns första gången jag märkte var jag skulle hamna. Eller kanske inte hamna, utan mer åt vilket håll jag lutar. Jag svarade i telefonen och jag var nittonellernågotruntdär och min bror var på andra sidan och han trodde att jag var hon.

Och hade det varit sex år tidigare, som när jag klippte min lugg och den blev jätteful och hon sa att jag liknade henne som ung och jag grät i ungefär tio minuter, vilket är ganska länge för att vara jag, så hade jag kanske tagit det hårdare. För vem vill vara som hon? Som de? Som de där man inte ska vara?

Och när hon fyllde femtio och hade en sån där stor fest på landet, för tvåhundra personer, så där som man ska göra när man fyller femtio, så höll jag tal och i det där förbannade talet så sa jag att jag var på väg att bli henne och att jag faktiskt var stolt över det.

För vem vill inte vara som henne? Så där förbaskat envis och slarvig och morgontrött och passionerad och bestämd och egentligen ganska mycket en diktator och galen och alltid kämpa för det man tror på, det man måste tro på och stark och kort. Vem vill vara så? Sådär som jag också är?

Och hon har kortare hår än jag, men ändå syns det så tydligt att vi hör ihop.

Men egentligen är vi inte lika alls. Hon har större näsa och förstår inte min längtan bort och hon kan så mycket om matte, och jag ingentingalls, och hon skrattar åt fel saker och förstår inte mina skämt och herre Gud, hon gillar tråkiga och meningslösa komedier!

Och egentligen har jag kämpat emot det hela livet, men fan, jag kommer bli precis som min mamma!

Den där om att den här staden slår mig gul och blå

Och jag har ingen aning om varför.

Den där om när känslorna blir för stora

Allt är så annorlunda här. Så många saker jag inte förstår, aldrig kommer att förstå. Alla känslor som blivit annorlunda i det här landet i den här staden. Jag hänger inte med, hinner inte andas och känna efter. Så står han framför mig igen och jag tappar fattningen helt. Vet inte vad jag försöker glömma eller förneka. Och han säger att han är snäll. Och jag kan inte låta bli att stryka honom över kinden, över den där bulan han har i pannan och fråga varför han då har horn. Och innan han hinner svara mig kommer min vän, drar med mig därifrån och frågar varför jag pratar med honom, pratar med djävulen. Och jag förstår inte hur somliga människor kan ha sådan makt över mig och de t som tillhör mig.

Och jag vänder mig om och blir uppfångad av en annan, som jobbar som pilot, är från El Salvador (och på skoj har jag försökt träffa killar från nya länder varje gång jag dejtar här. Det har varit Mexiko, Venezuela, Brasilien och Colombia) och han tar tag i mig och lär mig hur man dansar till banda, men allt jag kan se är hur han, den där förbannat vackre, tittar på mig.

Den där om katten

Det är onödigt att bryta gamla vanor. Därför var jag åter igen en katt när det var dags för maskerad. Plus att repliken "har du någonsin kysst en katt?" kom fint till användning: jag kunde ragga och sålla bort freaks samtidigt.

Den där om att trappa ner

...eller "trap down".

Och hon ringer och fnissar i luren och blir irriterad när jag suckar. Hon kallar mig snobbig och säger att jag ser ner pa henne. Och jag suckar igen och hon tycker att jag är trakig. "Bara för att du är pa nat djävla nertrapningsprogram sa behöver du inte se ner pa mig!" Och jag svarar att jag inte ser ner pa henne eller nagon annan, men det liv jag levt här maste stanna här. Och jag är trött och sliten och säger att jag har festat fyra dagar pa raken, och att jag inte riktigt vet om det räknas som nertrappning.

Och jag hör hur hon ler pa andra sidan och fragar om jag vill veta en hemlighet. Och jag vet att hemligheten antagligen kommer vara av den där sorten som man angrar att man tackade ja till att höra, men säger ända "ja". Och hon berättar att när jag var pa ranchen sa hade de varit i vackre mexikanarens hus ("största hus jag nagonsin sett") och för att hämnas för det han gjort mot mig hade de rökt pa i kyrkan, som fanns pa hans tomt.

Och jag kan inte lata bli att le och fnissa tillbaka. "Du vet att du är pure evil, va?" fragar jag. Och hon nickar pa andra sidan och svarar "jo. Ungefär som du!"

Den där om cheerleading gone bad

På universitetet har vi just nu sportsvecka. Det innebär (en massa läckra sportsmänniskor) att skolor från hela landet är här och... sportar. Igår hade de en hejarklackstävling. Roligast var dock inte när de kastade flickor femton meter upp i luften, utan när de var på väg ner igen och ingen fångade dem.

Den där om bomber och granater (och demostrationer och knasiga presidenter... och besök av Schwarzenegger)

Jaha.

Vet inte hur mycket ni hör om Mexiko där borta, antagligen ingenting, men det är lite oroligt här borta just nu. Jag är dock okej. Lite bakis, men okej.

Så nu vet ni det.

Den där om att önska

Vad jag vill ha i julklapp. Tack.:

En flygbiljett tillbaka till Mexico City. Tack.
Allting som är trevligt är bra för magen : Tänkt och sagt i Mumindalen av Jansson. Tack.
Lugn och ro och en snäll mage. Tack.
Alltalltallt av Gavalda. Tack.
Orkaner och vind och inte stå still. Tack.
Tärningsspelaren av Rhinehart, för nu har för många sagt att den är bra. Tack.
Kartor för vilsna älskande av Nadeem, mest för att omslaget är så vackert. Tack.
En varm hand som stryker över mitt har. Tack.
Como Agua Para Chocolate av Esquivel. Tack.
En kropp av koppar, en själ av galaxer och ett hjärta av silver. Tack.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Olsson, mest för att titeln är så vacker. Tack.
Konsten att kunna tänka rakt och rent och ljust och uppåt. Tack.
Remedios Varo: Unexpected Journeys av Kaplan. Tack.
Starka känslor, som pyr och pyser och flammar och yr. Tack.
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Ardelius. Och än en gång föll jag för titeln. Tack.
Smek och skedning och varmblås i nacke och krypa under täcken och kittlas och skratt. Tack.
Män som hatar kvinnor av Larsson. Fast att jag vet att jag inte gillar deckare särskilt mycket.
Vänner och kramar och skvaller och skrev jag kramar? Tack.
Tusen ganger starkare av Herrström.
Och en mixer. Tack!

(Och bilden har inget med texten att göra. Bara en bild från stranden. För att jag gillar den. Bilden. Och stranden.)

Den där om att följa sina drömmar

Det var höst när han flyttade ifrån mig och vår lägenhet.

Lägenheten som vi hade bott i baraettår och vi hade älskat den och dess stora fönster och han hade legat bredvid mig, där i sängen, och lett mot mig, för nu hade vi äntligen landat och hittat hem tillsammans. Men hem visade sig inte vara hem så särskilt länge när han fick ett samtal om jobb man inte kan tacka nej till i Stockholm och jag fick valet att följa med, men tänkte med min hjärna och tackade nej till Stockholm, men ja till att fortsätta min utbildning.

Och när jag frågade om han skulle fortsätta att älska mig så svarade han med ett självklart, men när jag frågade om det skulle vara vi två som var ett i framtiden fick jag ett "jag vet inte" tillbaka och det "jag vet inte" måste ha varit det svåraste jag fått i mitt liv.

Och våra vägar började skiljas där, våra vägar hade egna advokater som krävde och försåg sig och ibörjan så slingrade sig vägarna bredvid varandra, hand i hand, men sen började mer och mer gräs växa mellan de två stigarna och jag lovade mig själv att i fortsättningen tänka lite mindre med min hjärna och lite mer med mitt hjärta, för att tänka lite mer med hjärtat gör dig mindre ensam och lite mindre ensam gör att det gör lite mindre ont där det borde göra lite mindre ont.

Och min mamma menar att jag kanske borde växa upp och till mig och ta ansvar och att ta ansvar betyder tydligen att stanna upp och i alla fall försöka få rötterna att växa neråt och få fäste och stanna. Stå still. Och kanske köpa en lägenhet, skaffa katt, eller hund, fast förstås hellre katt, hon kan få heta Azal, som jag alltid velat. Azal, som är honung på persiska, om jag inte minns fel. Och barnbarn. Mamma vill gärna ha barnbarn. Barnbarn! Och först man. Så klart. Som inte lämnar mig svart för att jag väljer mina drömmar och drömmer mest hela tiden.

Och i förra veckan så vände han sig emot mig och undrade varför jag inte tror på Gud och varför tro på någonannan när man kan tro på sigsjälv? Vara starkast själv? Och han rynkade sin panna, sådär som han gör, du vet, och frågade mig vad som händer när jag är svag och inte längre går att lita på och behöver något att luta mig mot och jag svarade att då reser jag mig upp och flyr och flyttar, och det måste finnas en anledning till att orden flyr och flyttar är så lika på svenska. Vara svag är inte något för mig, även om jag faller och snubblar tusentalsmeter varevigadag. Och om Jesus vetat att vi skulle lägga alla våra sorger och tvivel på honom så skulle han aldrig ha klättrat upp på det där korset. Och hade inte Gud funnits så hade vi antagligen hittat på henne, eller om vi redan har hittat på henne, någon att tillbedja och lägga oss på knä inför när vi inte längre kan stå själva. Och jag tänker inte knäa inför någon annan än mig själv. Mitt alternativ är att slå mig själv på kinden med min självständighet och skrika i mitt eget öra att jag visst duger till och fan ta mig om jag ska behöva höra ett enda ord till om nederlag och slag och svaghet och om att inte följa mina drömmar.

Men egentligen har Gud och Jesus ingenting med det här att göra, det är och blev bara en omväg. Det jag egentligen ville säga är att jag antagligen inte kommer att stanna i Sverige nästa höst. Jag klarar inte av det. För vänner, vem vill stanna i Sverige när man kan följa sina drömmar (och bli mer ensam?) och plugga i Bangkok?

(Målning La Despedida av Remedios Varo)

Den där om jaha, förlåt, jag drog till stranden ett par dagar!

Jag älskar värme.
Jag älskar värme!
Stod inte ut i kalla djävla Mexico City.

Och när jag precis var nyfödd, sådär härligt rosa och skrikande, så la mina kära föräldrar mig under en sån där lampa som håller grisbebisarna varma, och jag slutade skrika. Sedan dess har jag alltid trivts bättre där jag måste svetta bort mina bekymmer.

Men nu är jag tillbaka. Och det är kallt som faen. Men det snöar i alla fall inte.

Den där om min första panikattack

Det var i maj eller juni och våren hade blivit sommar utan att vi riktigt märkt det. Och han sov med min hand under sin mage, som alltid, eftersom jag behövde känna honom, ett outtalat löfte om att han inte skulle lämna mig. Jag så sårbar på den tiden.

Vi hade ett annat löfte, som var mer uttalat, om att skaffa balkong på nästa ställe vi bodde i, fönster där vi bodde så högt upp att vi aldrig såg solen, han dock mer än jag: han enochnittiotvå, jag enochmycketmindre.

Vi båda arbetslösa, orkeslösa i ny stadsommervarenby och så förbannat fulla av känslor. Var vi. Jag kanske lite mer deprimerad än vad jag trodde och låtsades om, nu när jag ser tillbaka: herre Gud, grät så ofta, där i sängen, i det blå rummet.

En dag, båda hade fått nog, han av mig och min envishet, jag av livet och jag som aldrig längtade hem, inte riktigt visste var hem var, längtade hem. Han skrek och använde den där rösten och han, som var mitt allt, allt jag kunde lita på, hörde inte mig.

Och jag flydde in till sängen, min borg, och gömde mig i alla täckena, som alltid, och han kom efter, som alltid, ville inte låta mig komma iväg, inte låta mig skada oss mer än vad vi var skadade. Och min mamma hade accepterat honom den första gången hon träffat honom för att hon såg honom tala till mig som ingenannaninnanhonom vågat. Men den här gången var annorlunda, jag nerfallen och trampad på. Svag, så där löjligt, som jag blir ibland. Och jag kunde inte andas. Den hemskaste känslan, bland många fler, någonsin.

Han förskräckt, så här skulle det inte gå varför gick det sådär? Och "andas lugnt", men hur kan man andas lugnt när man inte kan andas alls? Och när man inte har många val - vad gör man? Ligga bredvid, klappa över håret, viska småsmå ord om att allt kommer bli bra eller lämna och ringa efter ambulans? Och när man inte har många val - vad gör man? Lyssnar på småsmå ord och släppa taget eller kämpa för sitt liv och släppa taget?

Det är sällan jag sett honom så desperat, så hjälplös eller så skyldig. Som om det var han som satt händerna runt min hals och hindrat mig från att andas. När allt jag behövde, så där desperat, var just hans händer.

Den där om ranchen

Vi sitter pa bussen pa väg till en fest trafiken galet normal, star stilla, Mexico City och jag blir uttrakad, saklart, och skickar ett sms fullt av desperation och herre Gud, han knullar mig sa bra. Och han ringer tillbaka och bjuder med mig till en ranch dagen därpa och blanda sex med lukten av häst och gammal avlagd adel, varför inte?

Han plockar upp mig med bilen, läderklädsel, gör vad du vill, tar av mig skorna och lägger upp fötterna pa instrumentbrädan och "du är orginell, vet du det?" och "ja". Och han har kostym, kommer direkt fran jobbet och allvarliga minen pa och herre Gud, han är sex.

Vi kommer fram och ranchen är stor har egen kyrka och tolv personer som jobbar där när vi är tio. Det är galet och det är galet att jag inte längre imponeras. Drar in lantluft genom mun och näsa och kan andas och varför i helvete bor jag i en av världens största städer, när jag kan fa det här?

Varmtvarmt pa dagen, men kalltkallt under stjärnhimmel. Och bord för förtio, sant där som man ser pa tv och film. Och sova tätttätt under sex filtar och ro pa sjön och rida pa hästar för flera tusen.

Och när vi vaknar pa söndagen, med ögon fästa in i varandras, sa säger han att han haller pa att falla för mig. Och jag ler mot honom och svarar "gör inte det."