Den där om nittonhundraåttifyra

Jag var fyra år när hon flyttade in på vår gata. Jag satt på mamma och pappas trappa framför huset, med mina små röda träskor på fötterna, röda mjukisbyxor, en rosarandig tröja som jag fick elektriskt hår av varje kväll när jag drog den över huvudet och slängde på mitt flickrumsgolv. Mitt hår såg då ut ungefär som det gör idag, det var långt, jag hade lugg och jag tror inte någon hade borstat det sen jag var tvåellertre då jag kom på att det fanns något som hette Egen Vilja, Göra Själv och Trots.

Hon var ett år äldre och mer... tämjd. Hon hade jeans och en liten skjorta. Hennes hår var ljusare än mitt och var klippt i en sån där frisyr som man kan leka i. Deras familj var som vår borde vara: mamma och pappa fram i bilen, två systrar bak. På bilgolvet hade man dammsugat och i baksätet lästes det PK-Bamse och det spyddes inte en enda gång, för åksjuka fick inte plats i Volvon. Det fick inte plats för misstag eller våfflor till frukost en lördag eller Trots. Det var städat och perfekt.

När bilen körde förbi tittade hon ut ur fönstret och hennes ögon mötte mina, där jag satt och petade mig i näsan, på trappan. Bilen stannade strax efter, hon hoppade ur och gick bort till mig. Hon sa inte ett ord. Hon satte sig ner, bredvid mig och la armen om mina axlar. Sen satt vi så ett tag, utan att säga något.

Hon var min bästa kompis tills hon började högstadiet och flyttade till en ny skola. Och jag saknar henne fortfarande.