Den där om telefonsamtalet

Jag har precis kommit hem från träningen och telefonen ringer. Jag slänger ifrån mig skorna och tar upp telefonen, det är hemligt nummer och jag svarar surt, för jag tror att det är Svenska Afghanistankommittén som ringer för tusende gången för att de vill att jag ska förnya mitt medlemskap, vilket jag måste eftersom jag hade tänkt få en praktikplats av dem senare i år.

"Baby? Mi coneja?" börjar han och jag måste sätta mig ner. Sen börjar tårarna komma och han hör inte vad jag säger, det låter mest "buhuhuhuhu!" Han frågar hur jag mår och jag svarar "buhuhuhu!" Jag hör hur han ler på andra sidan jorden och mitt snor börjar rinna. Vi pratar ugly cry. Han frågar vidare och kör lite monolog medan jag buhuar, sen säger han att han ringer upp mig lite senare, när jag är redo på att han ska ringa. Vi lägger på och jag måste kolla på telefonen för att vara säker på att han har ringt. Jag sätter på sketna Mix Megapol (enda jag kan få in) och såklart så spelar de Bedingfield, för något annat hade liksom inte passat i just den scenen.

If I don’t need you then why am I crying on my bed?
If I don’t need you then why does your name resound in my head?
If you’re not for me then why does this distance maim my life?

Nu har jag precis pratat med honom igen. De har sol och skitvarmt och jag frågar om det inte är meningen att det ska vara kallt i januari, varpå han svarar att jag är lika förvirrad som vanligt. Jag fnissar och vet inte vad mer jag ska säga. Vi har inte så mycket att prata om, fast att vi pratar om alltallt och inte vill lägga på. Han lovar att köra mig till stranden när jag kommer. Nu känns det mest tomt, ensamt och tyst. Jag ska aldrig mer lyssna på Mix Megapol igen.