Den där om erbjudandet

Jag satt till höger, lite vid sidan av, och tittade på när de spelade. Satt och tittade när de spelade och helt plötsligt får sångarens ögon syn på mina och de liksom bränner in och det finns bara jag och jag undrar hur fan det gick till och blir lite smånervös. När de tar paus går han fram till mig, nickar mot stolen bredvid och frågar med hes röst om den är ledig. Jag nickar yes, tittar under lugg och koncentrerar mig på min öl. Vill inte se de där brännande ögonen, de där kända ögonen, som bränner. Han presenterar sig, som om jag inte skulle veta vem han var, och jag nickar igen. Yes. Jenny.

Jag fick hans nummer och ett erbjudande om hotellrum. Jag ringde mannen som flyttat in i mina tankar istället. Han tofflade för mig. Hans kompisar var på Trädgården och på Acc och mina kompisar var på Trädgården och på Acc, men vi var hemma och söp oss fulla, försökte stjäla vattenmeloner och ögontittade. Fy fan, vänta bara så kommer mjukis och toabajsande medan han borstar tänderna i en blogg nära dig.

Och mamma vet nu. Berättade lite om att jo, jag har träffat någon, vilket hon naturligtvis ville veta allt om, i tre minuter, sen berättade hon i fem minuter om deras trettio nya tvkanaler och jag mhm:ade.

Jo, sen har jag gått och blivit med egen lägenhet med. Samma gata som Kvarnen. Vad kan gå fel?

Nu ska jag länsa Myrorna, sen drar jag på mammasemester. Vi ska dricka ofantliga mängder vin, klättra i berg och jepp, jag måste köpa öronskydd, för ingen snarkar som min mamma.

Den där om de tyska händerna

Det var den där sista sommaren när känslorna låg krossade och söndertrampade på golvet och vi sparadesparade till en sista resa lång, som visade sig bli mindre och inte så långt bort som vi hade behövt och tänkt. Inte så långt bort så att vi kunde komma bort från det förfall som vi tillsammans blivit. Egentligen hade det nog kvittat var vi åkt, minnet av den resan kommer alltid färgas av bråk och ständiga nästantårar i ögonvrån som desperat försökte döljas och desperata händer som runt varandra kramade och desperata känslor som trasslades ihop med hans och bildade ett nystan av samhörighet i det där förfallet.

Vi visste att det skulle vara det sista vi gjorde tillsammans, som vi tillsammans gjorde. Vi satt på långfärdsbussar och vars en hörlur vi hade och lyssnade på samma musik, tätt ihop, men så djävla långt ifrån varandra ändå. Vi låg på stolar gjorda av barnarbetare och av sol och kunde inte stilla ligga, stillaligga ocheller koncentrera oss på Coetzee eller Coelho eller Christie för tankarna vandrade i racerfart och var långt ifrån, högt uppe, kunde där och då vunnit OS i gång, först i mål, även om det inte fanns något mål, så snabbt att de inte gick att greppa innan de försvann, såg bara försvinnande färger och former. De raceade mot, var redan, längre fram i tiden, floterade redan i långa, ensamma höstdagar.

En eftermiddag kom tillbaka till den gamla tanten vi gjorde, den gamla tanten vi bodde med, hos; hus på sidan av berget, hej pittoreskt, getter beta gräs och gamla gubbar röka pipa i fred i trånga katalogbildsgränder. Vi vara sådär krispiga i huden, stekta sex minuter på varje sida, i mycket olja, huden saltig och sandig och solig, en Gärdestadslåt vi hava i hyn. Jag stod inne i duschen för att duscha mig gå ut och festa i hamnen:ig. Han kom in bakom mig och smekte där, mellan brunt och vitt, där sanden antagligen låg som en rand, ryggslut kysser rumpa. Han sig ner böjde och viskade i örat mitt. Fina munnen mot örat mitt, viska vill ha dig, känna att han vill ha mig jag gjorde. Men ryggslut säga nejtack, kroppen inte vilja svara, svarar inte, tankarna har sprungit sig trötta, orkar inte nytändning, balsam i håret, inte i själen, blundablunda och sväljasvälja för att inte gråta den där ögonvrånsgråten och herre Gud, den här mannen jag känt i fem år, älskat, inget hellre önskat än att bli sedd. Hans händer blivit så fel och de talar inte längre samma språk, tyska kanske?, de sjunger inte längre lockande sånger till mitt bruna ryggslut.

Så jag sköljde ur balsamet och gick ut ur duschen, bort från honom. Jag lämnade det som fanns att lämna. Hans tyska händer och hans ilska och var så stark att det lyste ut från under vattenstrålarna och den sköljdes inte ner, med, men han sa inget, vi sa inget, inte talade, icketalade, tankarna gick OS, men munnarna hade lagt sig vid sidan av, i diket och ingenting sade. Med främmande, kanske tyska händer, arga ögon, lysande ilska, OS-tankar, åkte han och jag tillbaka till fastlandet dagen efter.

Den där om att vara fjorton förevigt

Får man inte midsommar så kan man få kvällen efter midsommar. Trodde man.

Jag och kompis ute, gjorde lilla Storstan, lilla Storstan stängd, nästan överallt. Regnade som faen och håret blev sådär härligt risigt och fluffigt. Hamnade på någon indisk kvarterskrog och drack billig öl och försökte få ägaren att bjussa på oss gratis och fick senare för oss att han pissade i ölen innan vi fick den. Jag tokrökte, toksms:ade, grät i telefonen när Finaste ringde från Öland, hög som ett hus på australienska piller, och hälsade att hon kommer upp snart, och någonstans på vägen blev jag sådär full igen som jag aldrig blir.

Kompis lurade med mig till [DM] och jag borde anat något skumt eftersom hon aldrig vill gå dit annars. Det var salsakväll. Elitkväll. Jag dansade med nån ful djävel som hade "Junior 1969" på tröjan och döda mig långsamt, det var tur att jag var inåthelvetesfull. Sen lämnade hon mig där, på stället, för att hon blev sur på en kille, en engelsman sög på min öronsnibb och när jag till slut upptäkte att kompis var borta och ringde till henne hade hon hunnit halvvägs hem. Jag ramlade hem till Stolte, bakfulle, fine mannen efter en jakt på morötter som inte fanns någonstans alls. Sjukt sugen på morötter.

Och jaha, nu har jag blivit en av alla de där som skriver hur fulla de varit i helgen. Fjorton förevigt. Jag älskar det!

Den där om midsommarafton

Är sådär glad att fötterna sprätter och tipp-tippar och inte kan stå still i rulltrappan. Det är tjolahoppsan och titta, titta på mig! och vem skulle du helst ligga med i raden som åker på andra hållet? Han i brunt? Nej, inte han i brunt, ingen annan. Jag vill inte ligga med någon annan. Konstiga, märkliga känsla, hoppfallera. Hoppfallera!

Jag är inte gravid. När det var en dag kvar tills riktig panik så kom hon. Fröken röd. Jag och Stolte mannen slapp ta ett val som ingen av oss ville ta. Vi kan fortsätta knulla de där fantastiska knullen, där båda svettas och inte kan hålla oss tysta och han kan fortfarande stryka mig över ryggen och göra mig kåtare än jag någonsin varit.

Han ringer och är sådär full som man bara blir på midsommar och jag jobbar och lyssnar med ett halvt öra när hans kompis beskriver hur himla fin Stolte är och jag svarar att jag vet och Stolte pratar med mig och blir plötsligt sur på mig och skäller och jag ber honom lugna ner sig, men han lugnar inte ner sig och jag säger att ingen pratar med mig sådär och lägger på luren. Inte trampa på, inte säga sådär. Inte till mig, vägrar ta. Fötterna ändå glada, munnen bubbelbubbel och pratar spanskaspanska och munnen ler. För äntligen är jag där. Äntligen kan jag slänga på luren för det är jag som är viktigast i mitt liv.

Jag är inte gravid och jag är viktigast i mitt liv.

Den där om tolv grader

Det är lilla Storstaden, lilla Storstaden, jag och vännen. Och regnet. Håret på mina armar står rakt upp och jag drar handen över det och huttrar. Det är tolv djävla grader ute och jag frågar om man kan få sitt vin uppvärmt. Varmt vin. Vännen nickar mot mitt vin och frågar om jag verkligen borde dricka det. Jag ber henne vara tyst och hon tittar på mig. Jag säger att jag inte vill prata om det och hon okej:ar.

Går långa favoritgatan upp och kommer på mig själv med att smeka mig över magen. Tar snabbt bort handen och huttrar. Vågar vägra jacka. Det är sommar. Går in i en cykel som ramlar och tänker på att jag borde tänka mindre. Handen är tillbaka på magen och jag knyter den, för den sedan ner och in i jeansfickan.

Den där om munspelet

Att jag är förbannat djävla rastlös har väl inte undkommit någon. Rastlösheten gör att jag ständigt måste utmanas och underhållas. Varje sommar försöker jag därför lära mig något nytt. För någon sommar sen var det jonglera, en annan sommar tränade jag min katt, så att hon tillslut kunde sitta på kommando och komma när man visslade. Sen har jag lärt mig (och glömt bort) arabiska, att sticka, att lösa Soduko och så vidare, till världens ände. Det här året är det munspel. Egentligen skulle jag ha lärt mig dragspel, men det var ingen som hade ett att låna ut, så det fick bli 2-3-4-skalor på munspel istället. Det låter fördjävligt och jag ser ut som en mullvad, men jag har precis börjat. Skitbra att ha något att göra när man sitter hemma ensam en fredag, är bakis efter en helkväll på stan och ska upp och jobba tidigt imorgon.

Helkväll på stan, där vi hade matkrig (inget stort krig, mer en liten konflikt), snodde öl i baren, träffade exM:s kompisar, dansade och sen gick hem till underbara S, pratade fotboll, besvikelse, pappaledighet och sen somnade till ljudet av lilla Storstaden.

Uppdatering: Det låter bättre nu. Har spelat Love me tender tre gånger och Blowing in the wind fyra. Snart är det de stora scenerna som gäller.

Den där om min faster

Hon hade alltid kjol på sig. Kjol, eller sådana där slitna Levisjeans, som gick skithögt i midjan, tidigt nittiotal, stentvätt, lite korta nertill, fransiga och hål på knät. Hon stod och spejade. En hand på höften, alltid en minsta kusin hängandes, en annan hand över ögonen, skuggandes. Det var som om hon hade fyra händer. De var överallt. Hon gjorde de godaste popcornen med de där händerna. Snöt barnnäsor och klappade lugg ur ögonen. Kokade kaffe och vägrade ta emot pengar, fast att folk var skyldiga. Baddade pannor och skrattade. Allt med händerna.

Hon körde en Volvo. Ljusbrun. Det låg alltid katter uppepå och inuti och under, som man var tvungen att stick iväg! och fräsa åt, för att de skulle försvinna. De försvann aldrig, de blev bara fler och fler. De hade en hund, Kickan, en häst, Pärlan, en get som jag inte minns namnet på och väldigt många grisar.

Varje sommar samlade hon oss inne i köket och viskade att vi fick fem kronor för varje ölburk vi hittade i buskarna. För oss blev det en skattjakt. En skrattjakt. Det fanns många ölburkar. Det blev många femmor som man kunde köpa blandat för en tia, inget surt, inget salt på torget inne i byn. Det är först senare jag förstått att det där med ölburkarna hörde ihop med skrik och bråk och att han alltid fick sova på soffan.

Hon var allt. Hon var det och den man skulle bli. Som henne, med kärlekshänderna. Kärlekshänderna som snöt barnnäsor och kusinnäsor och strök luggar ur ögon. Hon var det ultimata, hon var kärleken, Kärleken.

Den där om att blogga på jobbet

Hela tankeverksamheten går åt till att tänka på honom. Det är "trettio kronor, tack", morgonte, storkok och honom. Han är fantastisk. Det här är fantastiskt. Han är vetehår och skratt och utmaning och fantasi och fantastisk.

Han vill ha mig. Han vill ha mig! Jag vill ha honom. Så enkelt. Så enkelt det är och kan vara. Jag tripp-trippar på Götgatan och ler. Ett sånt där leende, ni vet, där man får ont i kinderna. Han ringer och pratar. Han sms:ar. Han vill ha mig. Och det ska nog bli bra det här. Måste bli bra det här. Känns bra det här. Inga mer avslut, eller konstiga känslor eller brustna hjärtan. Igår frågade kombon vad som skulle hända om han lämnade mig nu, sårade mig nu. Sen sa hon, direkt efter, att jag inte behövde svara, hon såg det på mig. Det får inte hända. Det ska inte hända. Han ska inte lämna mig.

För han vill ha mig.

Den där om att vara kär i sin frisör

Jag älskar min frisör. Jag är kär i henne. Om jag någon gång skulle ge mig på en tredje homosexuell upplevelse, där tafs på bröst och stryk över mage skulle ingå, skulle jag springa bort till min frisör, lyfta henne över axeln och sen inte släppa ut henne ur lägenheten igen.

Hon är sådär fin och liten och brunhårig och pratar norrländska och masserar mig så bra. Jag vill typ stryka henne över kinden, stoppa ner henne i fickan och ta henne på brösten. Jag älskar bröst. Bröst är den bästa uppfinningen sen… för evigt.

Hon nuddade vid mitt bröst, men jag tror inte att hon märkte det. Det var en sån där lätt vidrörning, en sån där som kanske inte ska märkas, men sätter nerverna på helspänn. Fiolsträng gången femtonhundra. Hon bad mig blunda, när hon skulle klippa min lugg. Det är lite spännande att ha en andedräkt mot kinden, en hand smekandes över pannan, stängda ögon, noll kontroll och en skarp djävla sax close by. Hon hade kunnat klippa mig lite i pannan. Jag hade förlåtit henne.

Den där om att pausa lite, kanske?

Hej.

Inget nät plus solsolsol plus mycket jobb är lika med inga inlägg. Vi ses!

Och ps: Finaste Christina: blire nån vindejt i år? Hör av dig, puss!

Den där om att bo i världens minsta storstad

Hej och välkommen till världens minsta storstad. Vardagen inte se ut som jag trodde den skulle se ut. Helgen inte se ut som jag trodde den skulle se ut, inte röd, inte blå, mer ljusgrå, och om jag kisar, rosa i kanterna. Det är jobba dubbelpass, hem och sova, upp, jobba, äta morot, smärta revben, revbenssmärta. Smärta och hjärta, eller om det var tvärtom. Ska du med och dricka vin?, inte hinna, upp tidigt, jobba, jag behöver din famn att gömma mig i, jag behöver din famn mot min melankoli, saknad smärtar mer än jag minns, har jag någonsin varit såhär förbannat nykär?, vin?, mer jobb, mer saknad, sms, nej, jag jobbar till ett, hinner inte köpa lunch, hinner inte göra lunch, ser knappt kombo,
jag saknar dig,
jag tänker på dig,
sol ute, hett inne, innuti, komma på midsommar då?, nä, jag jobbar till halv ett.

Den där om henne

Hon välkomnar mig inte direkt med öppna armar. Hon tar tag mig i nackskinnet, sådär som farfar brukade göra på oss när vi var mindre och sprang i blommande rapsfält, som inte var våra att springa i. Det är som om hon vill anklaga mig för att ha varit borta, glömt bort henne, lämnat henne. Jag smeker henne och säger att jag varit borta, träffat andra, men aldrig glömt henne, hur kunna glömma dig?

Dagen efter visar hon sig från sin bästa sida i röd och gul sommarklänning, böljar och dansar, stryker mig över kinden, på bara benen och över håret på underarmarna. Viskar i mitt öra att "så du har saknat mig?" men jag skakar på huvudet. Vill hon spela spelet kan jag spela med. Hon är en av de stoltaste jag vet. Den med högburet huvud, anser sig själv som bäst bland mindre systrar bredvid, till höger och vänster.

På kvällen folk dricker öl och tycker att de är högst orginella på hennes gator, när hon betraktat orginella öldrickare, dårar, löst folk i hundratals år. Öldrickande, horeri, ta innanför kjolen. Skratta högt, skratta lågt, koketteri, fylleri, hepateti, apeti, onani, bigami i hundratals år. Hon rycker på axlarna. Inget nytt!

Folk som trängs, som är störst och bäst och tror att de är tillräckligt speciella för henne att minnas. De tror att de är djävla Bellman, kommer stå i historieböcker och finnas kvar, i vinden, i minnet, när frågan är om hon ens minns honom. Folk som svär, skriker, "här kommer JAG!" som om JAG skulle vara en annan än den JAG som stormade fram på hennes gator år 1769.

Trettonåringar med ihoptrasslade och tillslarvade tjugilappar och kvinnor i klackar med blänkande kort. Alla skriker "se mig, se mig!" när de som man egentligen ser mest är de tysta, de som lever i sin egen värld i tunnelbanan, de man inte vill se, de som inte vill bli sedda.

Den där om nio bloggare, en historia - nionde

Jag försökte det där med spanska, lära sig på riktigt och inte bara mumla cerveza por favor; men såklart jag minns bara lösryckta meningar och en vår ett spanien ett liv långt borta detta. Också jag minns torkan; alla pratade torkan sequía gjorde oss dammiga törstande, vi drack citronläsk spanade moln evighetsblå skyar medan pluggade verb, regn som aldrig kommer gör man går som i en väntans tid.

Sen natt i kanske april, något dansgolv svettigt eggande där bruna armar slingrade sig och som uptight svensk rodnade nästan hur sexigt provokativt eldande allt, tänkte isvatten rinner torra strupar, tänkte brandslang och tut-tut och släck mig, för svetten klibbar fast klänning svank och hud bränner, avger hetta; när alla därinne en enda stor sexakt, ångande.

Och sen ute ännu våtvarm kom kontrasten, för det regnade, nej egentligen inte; det var inte regn för det var vattenfall och en fors öppen himmel knipit så länge, gav nu allt. Och folk stod ropade alla som lamslagna eller upprymda; det kommer regn lluvia! alla skrek till varandra, som om vi delade unik stund var stämningen påtaglig; gick att ta på.

När gator förvandlades älvar vi räddade oss in en port, dyngsura håret och kisande ögon under droppande och klibbande vi gömde oss vatten innan såg varandra fnittrade; euforiska rusade ut dränkte oss nästan medan hoppade snurrade virvlade hela vägen hem vår kala lgh; regnet gjorde piruetter; dansade med oss.

Den där om nio bloggare, en historia - åttonde

så stannar tiden plötsligt
tappar himlen fattningen
och faller neråt mot
vinglande gudinnor
jag har höga klackar
jag är vacker

världen svämmar över
en natt i april utmanar äntligen
molnen oss för ett ögonblick
när de glömmer att i
málaga regnar det aldrig
förutom nu och vi springer
mellan husdörrar
där innanför
ligger människor
och sover

klänningen vandrar
längs kroppen
intill mig står min vän
en sekund stannar vi upp
jag minns den sekunden
den är nu

vi skrattar med magen
virvlar genom
dropparna
04.02 är en lögn
det här är inte en minut
det här är en evighet
i en evighet ska jag springa
mellan husdörrar

tänker jag för
himlen har slutat drömma
eller börjat kanske

jag vadar genom
vädrets egna revulotion
och runt omkring mig
förändras luften

jag är en nattfjäril
som lär mig att flyga

en kvart senare
är evigheten slut
klänningen hänger sorgset på min galge
jag har ont i fötterna
ligger avlång i sängen
och dunstar bort
men jag ler för
det regnar ju aldrig i málaga

Den där om nio bloggare, en historia - sjunde

Hon smekte mig långsamt över kinden och tittade mig in i ögonen. Hennes ögon räknade till tio på svenska, fast att vi var i Spanien, sen drog vi efter andan och slängde oss ut. Regnet föll och något inuti mig föll. Höga klackar smattrade och regn smattrade och det fanns bara hon och jag.

Jag och hon.

Hennes klänning trasslade in sig i hennes ben och hon var nära att falla över sig själv. Över mig. Jag var nära att falla. För henne. Vackra, med blont hår och Sverigeleende. Sverigeleende och Sverigeögon.

Hon och jag.

Och regnet.

Den där om nio bloggare, en historia - sjätte

Axlarna krockar. Ihop. Det blir inte blåmärken utan bara en knuff. Utåt, ifrån varandra. Så balanserar vi, försöker få fötterna raka. Alkoholen hjälper bedömningsförmågan att överdriva. Ihop igen. Ifrån. Musiken från kvällen ekar kvar i våra trummhinnor och vidare ut genom stämbanden. Vi kommer att krossas som små flugor mot husväggarna om pingpongeffekten som axlarna genererat inte slutar. Fniss. Det slutar. Gigantiska droppar som får alkoholen att minska sin effekt på bedömningsförmågan sätter stopp. Inte ens klackarna stör balanssinnet längre. Droppar stora som Sverige får portuppgångarna att fungera som tak över huvudet. Sverige är ovant i Spanien. Himmel och hav byter plats. Skrik och tjut som om världen skulle störta samman inifrån fast det kommer ovanifrån. Hjälper portuppgångar mot jordbävningar på samma sätt som dörrposter? Vad är de rädda för? Vad är jag rädd för? Att klänningen ska bli förstörd av regnvatten? Att världen ska drunkna? Att jag missar livet? Klackarna i handen och fniss igen och alkoholen är som bortblåst och kvar finns bara tiden som just stannade på
nollfyranollåtta. Benen är blöta och livet är precis här just nu. Nu.

Den där om nio bloggare, en historia - femte

Ibland, när jag befinner mig i sådana där mörka stunder, när jag bara vill ligga inne i min lägenhet och aldrig mer gå ut och jag är folkskygg och ljusskygg och skygg för allt som rör sig och vill röra mig så måste, måste jag tänka på ljusa och fina stunder. Ljusa och fina stunder som får mig att stiga upp ur sängen och gå in i duschen och duscha mig till människa igen.

En av de där stunderna stundade år tvåtusentvå. Jag bodde i ett kollektiv i södra Spanien och det var april. Det regnade för första gången. Tänk dig att bo på ett ställe där det regnar en gång på sex månader, det får en att se på regn på ett helt nytt sätt. Det får en att åter igen minnas hur många olika läten regn kan göra. När det bara regnar en gång på sex månader glömmer man bort att regn låter olika om det faller på plåt eller asfalt eller tegel eller naken hud. Man glömmer bort hur vattendroppar kan studsa och man glömmer bort hur man lättast tar sig från hit till hem utan att bli blöt.

Vi hade gått till det där salsastället igen, det där salsastället som jag aldrig ville gå till och som de alltid ville gå till. Där blev jag fumlig och klantig och inte mig själv. Jag trampade på tår som inte var menat att trampa på och snavade fel och snavade på spanska ord och känslor och kulturskillnader. Han, som alltid dansade med mig, bannade mig alltid och jag avskydde att jag blev så mesig med honom, kunde inte dansa alls hur mycket han än sa till mig att jag borde vara mjukare i armar och sinne. Ju mer han begärde "mjuk!" desto hårdare blev jag.

Jag ville hem. Eller kanske inte hem, men bort. Bort från falska blickar och snubblande känslor och till något jag kände till och igen. Jag ville till alkohol och vin och brinnande blickar och de där känslorna jag kunde brotta ner. Jag satte mig på en stol och sa till Kristin att jag skulle gå. Hon tittade på mig, slängde iväg längtande känslor till dansgolvet och sa okej. Vi gick kom inte ut genom dörren. Regn kan viska. Det kan sjunga. Regn kan leka ta fatt och regn kan ryta. Den här kvällen röt det. Det var ursinnigt. Slog på folksom vågade sig ut. Kristin och jag började springa, men insåg snart det hopplösa i det. Jag halkade ur mina svarta sandaler, tog dem i handen och vi började hoppa i de halvmeter djupa pölarna istället. Där och då röt regnet åt oss. Ville att vi skulle känna, böja, vekna.

Vi veknade inte. Och än idag duschar jag mig människa av det minnet.

Den där om nio bloggare, en historia - fjärde

Sen natt i den där staden var för dom unga som stannade uppe och ute till churros con chocolate timmen, för språkstudenterna som inte hade något annat för sig än att dricka bort saknader och dricka sig till gemenskap med de nya vännerna, för dom som lyckats ta sig dit men måste leva utanför ramar och försvinna i svindlande gränders dunkelhet i minst fem år innan dom får rätt och rättigheter. Jag ramlade och rumlade bland dom alla. I vackra klänningar och höga klackar för att fira våren. Drack bort saknader och drack mig till gemenskaper.

En natt hemgång långt innan churros con chocolate timmen, fyra kanske. En vän i sällskap, hon som bodde i rummet bredvid mitt med den gröna balkongen. Nu tänker jag vän, då tänkte jag vän. Så var nog mer än en drucken skapad gemenskap. Solkusten, alltid samma väder. Varje dag en hel vår, samma väder. Förutom en natt kanske klockan fyra. Himlen som ser annorlunda ut vid havet regnade. "Himlen, öppna dig!" hade jag skrikit till den en annan natt. Nu fick jag. Klänningar klistrade mot kroppar. Vatten som inte rinner undan. Rent vatten blandat med gatan. Skrik och kaos. En regnovan befolkning. Hoppa på ett ben till en trappuppgång för skydd, på andra benet nästa. Ganska svårt på höga klackar. Kapitulation och skrik som blir skratt. Hoppar i regn som nästan når till blåmärksknän. Skvätter. Tjutskratt. Jag är någon annanstans där vi bar regnställ och lekte i sandlådor. Sen slutar regnet. Sakta rinner det undan. Vi fortsätter hemåt. Mer uppspelta än förut. Innan jag kommit ända fram till rummet med den gröna balkongen började det lukta så där som det luktar efter regn på sommar. Saknadlukten.

Den där om nio bloggare, en historia - tredje

Och någon säger att stjärnorna alltid finns där, även om man är mitt inne i staden. att de alltid finns där, även om gatlyktornas och neonskyltarnas sken utnumrerar dem natt efter natt.
de fanns nog där även den natten,
fast denna natt var de täckta av moln i stället.

de sprang runt och skrek, så där som människor som alltför sällan ser regn gör.
jag tror till och med att gatorna, kanske till och med gatlyktor och neonskyltar, skulle springa runt och skrika förfärat om de hade kunnat,
jag kunde se det på sättet som vattnet inte ville rinna ner i brunnarna utan lade sig ovanpå, som om asfalten, den som var van vid lapande solstrålar, inte riktigt visste vart den skulle göra av allt det här blöta.
vi sprang också så där, även fast vi var ifrån platser där det regnar alltför mycket för att man ska bli arg varje gång silverdroppar faller från himlen. bara för att allt annat och alla andra verkade så ovana,
tills vi kom på oss själva,
och vi slutade springa från port till port,
gav upp inför silverdroppar från himlen,
och jag tror att de antingen skakade på huvudet eller log åt oss, kan inte minnas,
var upptagen med att få vattnet i pölarna att skvätta runt oss,
och jag tror att man är lycklig när man är barn,
för man får hoppa i pölar,
utan att tänka på vad som kommer efteråt.

det kan ha varit runt fyra på morgonen,
tror det var april,
jag hade klänning och höga klackar.

och stjärnorna fanns där,
för medan neonskyltar och gatlyktor sprang runt och skrek,
såg jag hur en av dem speglade sig i en vattenpöl.

Den där om nio bloggare, en historia - andra

De hade varit där ett tag. Regnmolnen. Regnmolnen i min tanke hade varit där ett tag, de hade inte spruckit upp inför åsynen av sina vita molnvänner svävandes hävandes stävandes på andra sidan av ett flygplansfönster. Kanske vill inte de vita fjädermolnen ha sällskap av de mörka regnmolnen precis lika lite som jag vill ha sällskap av dem. Jag vill ha de fjäderlätta molnen på andra sidan flygplansfönstret i mina tankar, för tankens regnmoln lämnar tårar precis bakom ögonen, tårar som kan hållas tillbaka med ett leende men efter en längre tids regnande svämmar det över bakom ögonen, den leende dammen brister och tankens regn blir till verklighetens tårar. De fjäderlätta vita fina moln som följer döljer ibland röjer vad som finns under dem har lättare att släppa igenom tankens varma strålar, lättare att få ögonen att blänka stänka skänka hennes tankar till de personer som ser mig men inte mina moln, för jag ger dem ingen väderleksrapport, det finns ingen väderleksrapport för min tankes väder, det kan vara solsken piskande hällregn kallt varmt stormigt brisigt samtidigt. Och då hjälper inte en väderleksrapport.

Vi tittar på kvällens väderleksrapport, och den viskar högklackat, den säger tunn böljande sommarklänning under vilken rörelser anas skymtas synes, den skriker lämna era regnmoln hemma och efter att ha lämnat hemmet skriker vi fjäderlätta vita moln när vi byter solens ljus mot klubbens pulserande, skiftande svepande ljus, och kanske har avsaknaden av både vita och mörka moln, kanske har förekomsten solens blåa himmel spräckt upp min tankes mörka regnmoln, för nu kommer det bara solstrålar genom ögonen och de personer som ser mig vet att jag solstrålar även när jag nu väljer att le med slutna ögon och fortsätta dansa med strålarna av ljus träffandes mitt ansikte, med musiken rytmiskt bultandes mot mina öron, omgiven av ljus och ljud, vänner och främlingar, i mitten av den stad som lämnar hektiska, böljande gator vid midnatt och anträder övergivna, kusliga gator långt efter gryningen.

Och vi anträder kusliga gator långt efter gryningen, lämnar hektiska böljande tankar bakom oss, möts av kusligt böljande regn, och jag tänker inte regn, inte nu, fjäderlätta moln i tanke, solsken i ögonen, vill inte se regn, vill inte att verklighetens regnmoln skall föra tillbaka tankens regnmoln, och rädd för tankens regn hoppar jag frenetiskt mellan olika portuppgångar för att undvika verklighetens regn, men det går inte, verklighetens regn stiger och tankens regn börjar samlas bakom ögonen, och rämnar kullerstensgatan för regnet så rämnar den leende damm som jag har byggt upp med hjälp av fjäderlätta moln under den himmel som normalt sett tillhör solens gula och blåa. Och nu är vattennivån så hög så hög, kullerstenen på väg bort med verklighetens regnvatten, men jag vägrar, den här gången skall min damm hålla, tankens regnmoln skall inte komma tillbaka, och jag tar din hand och vi är inte rädda för verklighetens regn, inte rädda för tankens regn, och vi springer genom verklighetens regn, och mitt i verklighetens mörka regnmoln skiner tankens solstrålar igenom de fjäderlätta vita molnen ut genom ögonen, och vi kommer hem, jag är genomblöt, men bara i verkligheten, för i tanken är det strålande solsken.

Den där om nio bloggare, en historia - första

Det känns som evigheter sedan, samtidigt som det känns precis som igår. Natten var sen, eller ung beroende på vem du frågat, men det var en sådan där varm vår/sommarnatt som vi svenskar pratar om men nästan aldrig upplever, men som i Málaga, i Spanien, där jag var, var vardagsmat.

Jag var 21, hade luktat på ordet vuxen men bestämt mig för att jag inte var det än, om jag någonsin nu skulle vilja kalla mig det. Jag hade flytt Skåne, flytt trygghet, flytt enformighet, flytt den där som skulle föreställa jag och jag hade kommit till ett ställe där jag äntligen kunde börja se mig själv på ett annat sätt. Jag behövde inte rebellera längre, jag kunde vara jag och jag kunde andas igen. Jag var lycklig.

Vi, jag och K, hade varit ute och dansat. Vi var berusade av alkohol, män och ren lycka. Men, det var dags att gå hem. I dörren på väg ut från dansstället möttes vi av en ganska fascinerande syn. Den varma vår/sommarnatten hade bytts mot något annat. Det spöregnade. Det var som att hela himlen hade öppnat sig och överallt omkring oss stod spanjorer med uppspärrade ögon. Det var tydligt att de inte var vana vid vad vi som svenskar kallar vanligt hederligt sommarregn. Vattnet steg fort, eftersom gatudräneringen i Málaga lämnade mer att önska, och snart stod vattnet ganska högt på gatan.

Jag bar kort klänning och höga klackar, jag minns inte riktigt vad K bar men jag antar att det var ungefär detsamma. Vi tittade på varandra, tog ett djupt andetag och började springa den korta biten hem, pausandes i portuppgång efter portuppgång. Överallt omkring oss sprang panikartade spanjorer och skrek, som om jordens undergång var nära, och till slut kunde vi inte låta bli; vi stannade och började skratta.

Det var varmt, vi var uppfyllda av varandra, oss själva, lust, ja kalla det vad du vill, så vi stannade. Regnet strilade, eller strilade, forsade är kanske ett bättre ord, ner över hår, in i urringning, ner i trosor, in i skor, ja överallt. Vi blev dyngsura. Så vi började hoppa, i pöl efter pöl, skrattandes hela tiden. Panikartade spanjorer sprang fortfarande förbi, men även de började skratta, och saktade av takten. Den väg som i vanliga fall kanske skulle tagit oss en kvart att gå hem på, tog minst en timme.

Det var enda gången det regnade den där våren 2001, i Málaga, i Spanien, där jag var för att lära mig spanska. Men ändå är det bara när jag tittar ut genom fönstret och ser att det spöregnar, som jag drömmer, längtar och skrattandes ser tillbaka.

Den där om smärta

Alltså... nu är det inte ens lite lustigt längre. Det gör så djävla ont! Jag går runt och hasar i lägenheten och gråter och låter ehuhuhu. Alldeles vit i ansiktet och jag har nog inte lett de trettio senaste timmarna. Jag har varit ständigt hög på värktabletter de senaste trettio(plus) timmarna. Jag vill hugga av mig kroppsdelar. Bara en liten, lite paus? Och jag kan faen inte sitta still när jag har ont, måste röra på mig. Likadant när jag körde motorcykel i Thailand och ramlade på avgasröret som var så varmt att det brände hål på mitt ben och det blev helt köttigt. Eller när jag träningsdansade och råkade vrida mig så konstigt att en ryggkota åka ur ryggraden. Kan inte vara still. Så jag går runt, runt och ehuhuhu:ar. Och kräks. Det är helt sjukt att kroppen reagerar genom att vilja kräkas när man har ont. Och att kräkas med brutna revben är inte kul. Såg matchen (själv) igår. Jag lät jaaaaaa! Ajjjjjj! Neeeeej! Ajjjjjj! Medan alla andra var ute och drack öl och dansade. Jag ska faen inte föda barn. Eller klättra i fler träd.

Den där om självklart

Hon log när hon berättade. Hon log ett sånt där leende man har när man kan och vet något som ingen annan kan eller vet. Man är den enda i världen. Den enda. Jag tittade upp mot henne och viskade att hon skulle berätta. Hon var världsvan. Världsvan i röda skor. Hon äsch:ade och gick lite snabbare, så att jag fick springa för att hinna med.

Vi gick på stigen som trampats upp mellan skolan och fritids och antagligen var vi på väg hem. Förbi röda huset, Folkets hus och ICA, över stora vägen, där man inte fick gå själv, gick vi själv. Jag bad igen att hon skulle berätta och hon sa amen du vet? Och jag nickade, jovisst jag vet, sa jag, utan att veta. Hon var så mycket äldre än mig, fast att vi var lika gamla. Jag en månad äldre. Det var hon som lärde upp mig i det mesta. Hur man rökte. Hur man satte in en tampong. Sa att det inte gjorde alls ont. Hostade inte alls.

Vi var tolv år. Jag drog henne i armen. Amen okej, kom vi går och röker! Och vi gick och rökte i den där skogsdungen ibörjan av skogen, där man rökte och inte fick lov att röka. Jag hostade och hon hostade inte. Hon berättade om hur han hade kommit in i henne. Sagt att hon var våt som havet, att hon var dyblöt och att det såklart hade varit pinsamt och jag fattade ingenting, men nickade jo, såklart! Hon berättade att de hade sovit i ett tält och att han var äldre och att de hade hånglat skitlänge först och att det var jätteskönt. Och jag nickade jo, såklart! Hon var före alla andra. Hon var mognare, oräddare. Hon gjorde alla saker först. Var ljusår före oss andra.

Jag frågade om hon skulle göra det igen och hon nickade självklart! Och jag jo, självklart! och självklart gjorde hon det igen. Många gånger. Många, många gånger innan jag själv gjorde det. Jag förstod det aldrig då. Hur hon kunde vara sådär före, sådär tidig. Så där självklart!

För några år sedan dog hennes pappa. Det gick rykten om att han hade förgripit sig på henne. Enbart rykten. Såklart. Självklart!

Den där om att vara naken

Han spatserade runt så självklart naken i min lägenhet och jag älskade det. Jag älskar att han kunde ställa sig och titta ut genom fönstret. Naken. Säga att han inte förstod varför fåglarna verkade välja ut maskar. Fråga mig varför det var så. Jag älskar att han reflekterade över det. Jag älskar att han stod och rökte naken och var så där nyvaken, håret på sned. Jag älskar att han alltid var lika bakis som jag. Det där älskar jag.

Nu är han borta. Det hatar jag.

Den där om "barnens bästa"

Det känns så fruktansvärt absurt. Så "äh, det är så löjligt att jag inte ens vill diskutera det!". Det är så förnedrande och icke-demokratiskt att jag faktiskt är glad att det hände. Debattartikeln i Dagens Nyheter, den första juni 2007. "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”.

För att inte låta de som inte vill ha demokrati inte komma till tals hade varit odemokratiskt. Jag sitter och läser och är förbannat glad för att jag vet att detta kommer att diskuteras. Detta kommer att uppröra. Det här kommer inte att gå obemärkt förbi.

Givetvis finns det mycket att diskutera. Mycket att analysera och prata om. "Vi har låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) översätta de viktigaste delarna av en fransk utredning som arbetat parallellt med den svenska Äktenskaps- och partnerskapsutredningen. Till skillnad från den svenska enmansutredningen rörde det sig i Frankrike om en parlamentariskt sammansatt utredning, och när den presenterade sitt slutbetänkande i januari 2006 var slutsatsen den rakt motsatta i jämförelse med den svenska: äktenskapet ska bevaras som en relation mellan en man och en kvinna." Fransk. Svensk. Två olika partisystem. Två olika familjesystem. Två olika välfärdssystem.

"Den franska utredningen valde att synnerligen grundligt analysera frågan och att - framförallt - lägga stor vikt vid barnperspektivet och vad FN:s Barnkonvention preciserar som "barnets bästa". I Frankrike är det tillåtet att aga barn. Att slå på ban är tillåtet, så länge de inte har föräldrar av samma kön. För i Frankrike tänker man på vad som är "barnets bästa".

Vem står bakom artikeln? Tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin, tidigare kd-ledaren Alf Svensson, tidigare moderata talmannen Ingegerd Troedsson. Som Kristoffer tar upp: skribenterna är inte purunga. Givetvis har de rätt till sin åsikt, men frågan är om inte de är en utdöende ras, vilket antagligen är fel att anta. Hatbrott sker dagligen i Sverige. Dagligen. Det är inte något som jag utrett eller fört statistik över, det är något som jag sett när jag umgåtts med mina homosexuella vänner och släktningar. Det är väldigt sällan jag umgåtts med dem en hel dag/kväll utan att de blivit hatade.

Men det är bra. Det behövs. För att kunna gå framåt. För jag är övertygad om att det är dit vi är på väg.

Den där om att välja

Ligger och ajjjj:ar mig och pustar och har fått feber och det är så mycket jag måste göra. Det är så lite jag kan göra med trasiga revben. Går på tabletter som gör mig yr och jag är rädd att missa saker, strula till. S var här igår och pussade på mig. Kommer ikväll och gör mat, innan han lämnar mig för sommaren. Är just nu barnsligt förtjust i att kunna välja en fempoängare till hösten. Just nu barnsligt förtjust och vill läsa allt som går att läsas:

Samtida politisk teori
Europapolitik
Demokratins problem
International political economy
Demokrati och byråkrati
Utbildning och politik
State, civil society and democratiation in the Third World
Security and strategy in International relations

Gah! Värsta smörgåsbordet, hur faen ska man kunna välja bara en kurs?