Den där om att inte vara finsmakare

The Knifes opera? Jag fattade inte ett djävla skit. Ett tag fnissade jag för att det var så absurt. Så tittade jag på Stolte mannen och han fnissade också. Det var så himla svååååårt och fiiiint (tror jag) och ett tag visade de bilder på bävrar på en storbildskärm. Det var typ det bästa. Och en balettjej. Och när det var slut så visslade folk i de bakre bänkraderna, men jag vet att det måste ha funnits fler som hade O-mun och inte fattat ett skit.

Den där om att bli portad på sunkbaren Skeppsbar

Åh, vi står och håller hand och tittar på en ganska så oengagerad (eller full?) Jonathan Johansson. Stolte mannens läppar är rosa, mina är mer rosa och morgonen efter kommer jag vakna bakfull som en flerbarnsmamma med rosa på läpparna.

Springer på Kom ut ikväll på toaletten och hon säger att hon inte kom ihåg att jag pratade skånska, vilket jag tyckte var lustigt, för jag kommer inte ens ihåg att jag pratar skånska. Sen åker vi vidare till Skeppsbar, där vi blir anklagade för att sno ett drinkunderlägg. Med de vänner jag har tänker jag att någon säkert gjort det, men när vakten vill kroppsvisitera en av mina kvinnliga vänner blir vi sura, blir portade, utslängda och jag försöker gå in igen. Jag kommer in igen och frågar om vi inte blev portade, varpå jag blir utslängd igen. Går vidare till Debban och dansar med skitstora leende och med nittonåringar till Sarah med Mauro.

Det är så himla högt och lågt. Det är gala och sunkbar. Det är skratt så man får ont i kinderna och toalettkö. Det är fina vännerna som är nyförlösta och ute för första gången sedan födseln för tre månader sedan och ramla i snön utanför taxin. Det är Stockholm en fredagsnatt.

Den där om att göra som DN på stan

Mina största matupplevelser i Stockholm, utan någon som helst ordning:

Ett.) Köttbullar på Pelikan, "Pelikans köttbullar med gräddsås, saltgurka, och rårörda lingon" 168 spänn. Äts med fördel på vintern. Och Pelikan hittar ni på Blekingegatan 40.

Två.) Jordgubbspajen på la Cucaracha "Pai de frutilla con helado de vainilla". 68 kronor. La Cucaracha ligger på Bondegatan 2.

Tre.) Fläsklägget på Östgötakällaren. "Ugnstekt fläsklägg med surkål & knödel". 154 kronor, en måltid som räcker till en mindre familj. Östgötakällaren ligger på Östgötagatan 41.

Fyra.) De köttfärsfyllda pepparbladsrullarna (förrätt) på Nem Nem Quan. Så goda att jag tvingade Stolte mannen att försöka göra likadana hemma. Nem Nem Quan ligger på Åsögatan 90 och är en vietnamesisk restaurang.

Fem.) Mexikanska flautas (förrätt) på Peppar som är det enda stället utanför Söder som jag skriver om här. Godare än i Mexiko. Peppar är ett skitroligt ställe och ligger på Torsgatan 34.

Sex.) Brunchen på Kvarnen. Kvarnen är världens djävla sunkhak, som jag varit på för många gånger när alla andra ställen stängt. Deras brunch är dock så förbannat god att man måste göra the walk of shame och gå dit dagen efter också. Deras helgbrunch kostar 195 kronor.

Sju.) Ölsortimentet samt den underbara manliga servitören på Fräcka halvpannan bar och kök. Fräcka halvpannan ligger på Bondegatan 57.

Åtta.) Drinkarna på Vampire Lounge som innehåller en väldig massa olika goda saker. Vampire Lounge ligger på samma ställe som Östgötakällaren.

Nie.) Ljungrens. Allt på Ljunggrens, men måste man välja så ska man ta Spicy tuna-shushin för 159 spänn. Ljunggrens ligger på Götgatan 36.

Tie.) Sushin på Akki, som är den bästa sushin i Stockholm. Akki är ungefär lika stort som en skokartong och ligger på Folkungagatan 45.

Den där om lyckans, lyckans mig!

Åh, vad jag är avundsjuk på min musikhelg den här helgen! Det började bra med att jag fick höra the Knife och min skämsfavorit Medina på spinningspasset idag. Snart är det Manifestgalan, där en vän är nominerad och herre min skapare, vad mycket fina artiser som är nominerade. Plus att allas vår älskling Jonathan Johansson ska spela på efterfesten. Spellista på många (inte alla) nominerade artister får ni

här.

Imorgon ska vi se the Knifes opera. The Knifesopera. Musiklyckan är total och nu hinner jag inte sitta här mer, jag måste vinduscha (inte duscha i vin, utan duscha med vin. I ett glas.).

Här får ni de nominerade kompisarna också (Rupesh, tror inte att Andrea är nominerad, men henne känner Stolte mannen också):

Den där om bokklubben

Jag och några andra väl utvalda bloggare (nämner ingen, om de inte vill bli nämda) har startat en bokklubb. På jobbe frågade en kollega om det var ungefär som Oprahs bokklubb och jag sa nej, jag tror att vi kommer att dricka mer vin.

Jag har alltid velat ha en bokklubb. Det känns speciellt, som om jag är speciell och vi är ett hemligt sällskap. Som när man var liten och hade hemliga klubbar som gjorde egna tidningar som man sålde för en krona styck till hela lågstadiet. Jag har en klubb på jobbe också. Vi äter frukost på fredagar, med tända ljus och vi har ett hemligt handslag.

Om man vill läsa samma bok som vi läser nu så ska man läsa Monica Ali - Sommaren i Mamarrosa. Och ni ska vara klara på onsdag. Jag ska börja läsa ikväll och tydligen är det okej att inte läsa ut hela boken, om man inte hinner.

Jag älskar vår klubb.

Den där om att Britney också är bra att träna till

Det finns skämslåtar och så finns det skämslåtar. Jag brukar ha en Håkan Hellströmlåt i bakfickan, den är inte jättepinsam, men så brukar jag lägga in att jag låg hemma och grät till den i typ ett halvår när jag och M gjorde slut och folk bara okej, men det är väl överkomligt. Jag har en söt låt liksom.

Nu är grejen att jag har två riktigt hemska låtar som jag älskar just nu. Det är mina spela om igenlåtar på gymmet och Stolte mannen fnissar bakom (och ibland framför) min rygg när jag tokdansar i köket till dem.

Jag lägger helt enkelt upp dem här och låtsas att det är charmigt.

Den där om min söndagsklädsel

Den där om en konstig helg

Jag vet inte riktigt vad som hände med den här helgen. Den blev typ fattig och lugn(!). Det var inplanerad after work för en nära kollega som slutat, men jag gick hem istället för det kändes som om en lastbil kört på mig. Sen har jag typ stannat hemma hela helgen. Det har inte hänt på... sen jag var tjuett kanske? Alltså har knappt ens gått till äffärn.

Och sen har jag levt på marängsviss och ändå gått ner ett kilo, så nu går jag på marängdiet.

Fick veta igår att vi inte får bo kvar i vår lägenhet. I april måste vi flytta igen, och jag flyttar för femte gången på två och ett halvt år. Så då flyttar vi in på Söder igen, i en pyttlägenhet.

Nästa helg måste bli bättre, för den här helgen har varit värsta konstiga. Nästa helg kommer bli bättre, för vi ska på Manifestgalan (2009 års bästa skivor och artister släppta på oberoende bolag), en kompis band är nominerad och på lördag ska vi på The Knifes opera.

Gud. Nästa vecka ska jag vara normal igen. Lovar.

Den där om att vi inte kunde enas

Jag och mina kattungar verkar inte kunna enas och skjuter därför upp resan på obestämd (januari 2011) tid.

Istället drar jag och Stolte mannen till London.

Eller inte istället, vi skulle dragit ändå, eftersom hans bror bor där. Över påsk blire. Då kommer jag ha en ny kamera, för innan vi drar till London och det är påsk så kommer jag hinna fylla the big 3-o och då önskar jag mig en kamera de luxe.

Fan, ett sånt fint år det här är!

Den där om vad är det som är nära, varmt och billigt?

Jag och fem av mina närmaste kompisar försöker boka in en tjejresa det här året. Det går sådär kan jag meddela. Med på resan ska

Jag: åker på bröllopsresa i höst och kan därför bara åka i vår eller sommar. Har en ansträngd budget, men kvittar egentligen var jag åker.
E: åker också nästan var som helst och sprutar idéer som Paris, Danmark, var som helst.
K: vill gärna till Helsingfors, vilket jag tycker är ett bra förslag. Hennes sambo är egen företagare (= inte jättebra ekonomi).
M: egen företagare och vill bara lägga pengar om vi åker till ett varmt land en längre tid. Säger nej till alla våra förslag.
A: som inte ens med att hon ska med.

Våra diskussioner på Facebook går ungefär så här:
Det här?
För dyrt!
Det här?
För kallt!
Det här?
Nej, jag har en dålig känsla av det landet!
And so on.

Jag älskar dem som om de vore mina kattungar, men någon resa där vi får med alla? Vettefan.

Den där om Afrika

Afrodans på gymmet. Man bara hahaha!: det är typ sådanadär titta sig självtjejer som har dreads och går barfota och som vill lära känna äkta AFRIKA (jag har varit i äkta AFRIKA, det var inte alls kul) och därför går genom ett snöigt Stockholm för att dansa äkta afrikansk dans som någon hämtat från Nya Guinea. Äkta steg. Känna vindarna från slätten mot kinden. Trummor i bakgrunden. Man är så mycket bättre än de som går på spinning, eller de som väljer poweryoga framför hathayoga.

Jo, men, det går jag på nu och det är väl inte skitkul, men jag blir lite svettig i hårbotten. Tjejen framför mig hoppar istället för att gå stegen och eftersom hon är framför mig så följer jag hennes rörelser. Det gäller att inte titta sig för mycket i spegeln när man skvätter vatten mot skyn för då fnissar man fånigt för sig själv.

Tjugitie. Det här är året.

Den där om Stolte mannens favoritlåt tjugohundranie

Den där om att viktnoja redan för sexton år sedan

När jag gick i åttan, var fjorton år, åt jag ingenting alls efter frukosten på lördagar för att få en smalare mage när vi skulle ut och festa.

Innan jag gick in till skolsköterskan för att väga mig tog jag på mig träningskläder och gick ut och sprang. Jag låg alltid under kurvan på längden och vikten.

Min lärare hittade mig i korridoren innan ett skolfoto. Jag gjorde sit ups.

Och nu hade jag börjat träna step up och aerobics också. Jag var uppe i att träna åtta gånger i veckan.

Den där om att viktnoja redan för sjutton år sedan

Sommaren mellan sexan och sjuan står jag inne i ett låst badrum och har ett måttband runt mitt lår. Jag tänker att det här inte kan vara normalt. Jag är tolv år och tänker att mina lår är för tjocka. Jag försöker se objektivt på dem, utan att veta att det heter objektivt, i mitt huvud tänker jag att Agneta Sjödin tittar på dem och så tänker jag mig in i hennes huvud och funderar på hur hon skulle se på dem och kommer fram till att hon skulle tycka att de var tjocka.

Tolv år. Mina lår kan inte ha varit tjocka: jag hade barnstorlek i jeans, tränade fotboll tre gånger i veckan, red två gånger i veckan. När jag började högstadiet tittade jag om i klassrummet för att se hur många som var tjockare än vad jag var. Hur kunde jag tänka så redan då? Hade det någon betydelse? Jag har sett kort från den tiden, där jag står i bikini på någon semester vid Medelhavet. Jag är smal som en liten sticka. Var fan fick jag ifrån att jag skulle vara tjock?

Den där om fredagsfin på kontore!

God morgon världen!

Idag har jag läppstift på mig på jobbe! Tur att jag bytt kontor (på nya kontorsgolvet finns en "tystande" heltäckningsmatta som gör att man får så djävla elektriskt hår) till ett som ligger närmare toaletterna, så jag springa och kolla hur läget ligger till ofta.

Till mitt läppstift har jag en randig tröja. Det är bara baskern som saknas för att jag ska se ut som en pantomimare.

Den där om Haiti

Egentligen tänkte jag skriva om Haiti och att jag har en kollega som har släkt där och hon bara jag utgår från att ingen överlevt, för då gör det mindre ont när jag får reda på att de inte gjort det. Och skräcken sniffar mig i nacken, viskar mig i örat hej, får jag komma och bo hos dig, under din hud?

Men jag blockerar, för det gör för ont. Jag försöker välja läppstiftnyans istället.

Den där om att bröllopsblogga lite, lite på vanliga bloggen och inte den där andra där jag öser ur mig allt om frisyrer och förrätter

Vi har anlitat en kompis för att göra inbjudningskort och Save the date-kort åt oss. Vi visste ungefär hur vi ville ha det (inte för sött, inte för rosa, mycket färg och kul!) och berättade det för honom, skickade med några länkar och stödord. Igår kom han med det första utkastet och det blev inte alls som vi tänkt oss, det blev så djävla mycket bättre. Han hade gått på gamla bokomslag a la Harlekin och sen gjort oss till ett sådant par. Halva dagen idag har jag därför googlat typ 60-tal, romantic comedy och Harlekin till förbanelse. Precis stötte jag på det här:

Den där om M:s prinsessa

En ruta hoppar upp när jag sitter och arbetar och han skriver har du sett min lilla prinsessa, och prinsessa följs av en länk. Såklart är hon söt. Hon har tungan lite utanför munnen och såklart är hon söt. Jag djävlar, hon är söt! Till en kollega som håller med.

Han ville inte ha barn. Under de nästan fyra år vi var tillsammans var det det enda han var säker på: inga barn. Och det gjorde så ont när mina tankar flög iväg och låg och kämpade på bb och höll vår femåring i handen och vår tonåring tog studenten och vi fick barnbarn: han ville inte ha några. Han har vunnit. Han har barn före mig. Han har söta barn och kanske borde jag vilja skrika och sparka att varför gjorde du mig så ledsen? Varför sa du att du aldrig, aldrig ville ha några när du nu, tre år senare håller din dotter i famnen? Jag skulle aldrig, aldrig stannat hos dig ändå, men varför högg du sönder drömmarna?

Jag fick aldrig planera, aldrig säga framtid, aldrig tänka på hur vi skulle vara om femtiofemtontjugi år. Som om han visste att vi inte skulle vara tillsammans då. Nu, med Stolte mannen, broderar jag ut vår framtid, berättar om hur han kommer se ut när han är åttiotre. Hur vår stuga i skogen kommer att se ut. Jag väver rödtråd genom framtiden och målar utanför ramen. För att jag kan och för att jag får.

M har vunnit, men han har inte vunnit över mig.

Den där om jobba?

Åh nej! Jag har hittat en helt underbar sida som kommer att ruinera mig:

Kvalitetsloppis.

Den där om att sjunga sin smärta

Vi satt i en bil som min kompis körde på höstväg med blås utanför fönstret. Jag satt fram, bredvid henne och året? Var väl tvåtusentvå. Eller så. Han satt bak och halvsov. Sträckte fram en lur till mig lyssna med utropstecken

Det vackraste jag hört. Som om hon hade ont. Och det passade så bra där och då: M och jag visste inte var vi var på väg visste inte var vi varit visste inte var vi var.

Den låten som han spelade då (El Desierto) hittar jag inte på youtube. Lyssna om ni kan.

Lhasa dog på nyårsdagen 2010.

Den där om Lenas häst

Vi hade precis börjat högstadiet och vi smög runt och nosade som kattungar, småsjuor, medan tuffkillarna i nian stod och pissade revir i varje hörn på skolan: mellan hemkunskapssalen och kemisalen, utanför träslöjden, vid skåpen, de blå.

Jag träffade Lena, hon var från landet. Det riktiga landet, där de hade grisar och kor. Och höns. Lena hade en häst och var kompis med Laura. Laura var blond och lockhårig och hade långa ögonfransar som hon dubbelblinkade med, som om hon redan visste hur man skulle göra när niorna tittade åt ens håll. Lena var inte blond och hade inte änglalockar eller blinkögonfransar. Lena hade hår som var en färg så där som det ser smutsigt ut. Eller så var det smutsigt. Hon var några kilo över fjortonårsokej. Hon bar stickade tröjor och en tuff tröja från JC. Den hade hon så ofta att hon luktade svett. Svettlena. Tänk er att ha en tröja från JC, komma från landet och ha hår som ser smutsigt ut.

Men hon hade i alla fall en häst. En nordsvensk snäll en som tittade på en under Lauraögonfransar och blåste en nätt i nacken när man bjöd på gräs. Jag blev kompis med Lena för att hon hade en häst. Jag förstod inte vad hennes mamma sa för hon kom från Polen och bjöd på äcklig mat. För att komma hem till Lena var man tvungen att åka skolbuss, som jag blev åksjuk på. Sen fick man äcklig mat och till efterrätt, när man tittade på tv fick man ett tredjedels paket GB med blandfärg: grön – rosa – vit. Jag gillade grön mest. Jag orkade aldrig äta upp all min glass, jag åt lite grön och lite rosa, sen åt Lena upp mitt också. Hon åt tvåtredjedelar GB-paket varje gång jag var där.

Vi skrattade och jag berättade att jag var kär i David och hon var kär i Peter, det var liksom så det var, som om på schema: man skulle gilla David och Peter. Sen red jag på Lenas häst medan hon ställde upp hinder. När jag inte red på hästen red Lena på den och jag ställde upp hinder och blåste varmblås på mina händer.

Sen började vi åttan och Laura ville inte sitta i samma bänkrad som Lena längre. Hon flyttade bak till Eva och Anna. Jag satt inte i samma bänkrad som Lena från början, så jag behövde inte flytta. Nu satt Lena så här: Lena – ledig stol – ledig stol. Längst fram.

Sen kom våren, jag blev tuff och den första jag slog var Lena.

Den där om att gå ut hårt med ett av alla nyårslöften: använda mer läppstift.

Och nu syns det såklart inte, men det är illrött. Som om något dött på mina läppar. Eller så tar det bara ett tag att vänja sig.

Den där om min luffarjacka

Jag är så djävla dålig på att sy. På högstadiet (och min sylärare sa att det var bra att jag var bred om höfterna, då skulle jag föda barn oftare) så fick jag en femma, för då kunde jag. Nu tror jag att jag vill sy, bara jag får en symaskin, då kommer jag att sy röven av mig. Men att handsy? Så djävla jobbigt.

Mutade Stolte mannen med en avsugning om han sydde i knapparna i min jacka en gång.

Anyhow. Min jacka är så djääääääävla trasig! Alla knapparna utom en hänger på halvstång. Den som inte hänger på halvstång har trillat av. Och det är en stor reva på framsidan sen jag trillade på isen när jag var full. För tre veckor sedan. Tänker hela tiden att jag ska lämna in den, men det är så kallt och det är min enda vinterjacka.

Lagade den väldigt provisoriskt igår, men mina kollegor mobbade mig för det blev så fullt.

Vänta, måste lägga in en bild! Stor reva, lagad med lite svart sytråd. Ja, och där nere dinglar en tråd som skulle hållt upp en knapp.

Den där om dagens värsta

Fredagskön på ICA i Liljeholmen är inte nådig. Speciellt inte när man gått på stan och råkat köpa lite mer på rean, har en bib att bära och en djävla räkbakelse att balansera. Det är liksom inte var jag kallar fredagsnöje. På vägen fram såg man folk som hoppat av tåget. Lämnat byggnaden. Övergett vattenhålet. Ungefär vid ischokladen. Det var lite fint på något sätt, tyckte jag. Jag kände mig som en överlevare.

Den där om dagens låt

Jag älskar att tvinga på er musik. För i min värld lyssnar alla på det jag lägger upp!

Den där om varje hjärtslag

Fan. Så här i efterhand kommer jag på en massa låtar som borde varit med på min betytt mest/bäst 2ooo-musiklista.Som Maria Mena - Just hold me, som min lägenhetskompis lyssnade på om och om igen när jag och M precis hade gjort slut. Eller Evanescence - My Immortal som en annan rumskompis spelade om och om för att försöka lära sig pianoslingan ibörjan. Eller Chris Brown och Jordin Sparks - No air som vi lyssnade oss genom östeuropa tvåtusenåtta. Eller Anna och Annikas version av With every heartbeat. Fast den finns nog inte ens på Spotify.

Den där om julrea

Den där om att 2oo2 tydligen inte var ett bra år

Nej, det går bara inte, jag kan inte göra en lista med oo-talets bästa låtar och inte göra en med böcker. Bästa böckerna från oo-talet som jag läst. Och oj, vad mycket böcker det finns som jag inte läst (vet att jag kommer älska till exempel Persepolis av Marjane Satrapi), men de har jag ju inte läst så då kan de inte vara med på listan.

Ingen ordning alls, bäst under 2ooo-2oo9:

Ett.) Cormac McCarthy - The road (2006)

Två.) Audrey Niffenegger - The time traveler's wife (2003)

Tre.) Yann Martel - Life of Pi (2001)

Fyra.) Khaled Hosseini - A Thousand splendid suns (2007)

Fem.) Chimamanda Ngozi Adichie - Half of a yellow sun (2006)

Sex.) Anna Gavalda - Ensemble, c'est tout (2004)

Sju.) Katarina Wennstam - Flickan och skulden (2004)

Åtta.) Sigge Eklund - Det är 1988 och har precis börjat snöa (2005)

Nie.) Tamas Gellert - Lasermannen (2003)

Tie.) Jonathan Safran Foer - Extremely Loud and Incredibly Close (2005)

Elva.) Pernilla - En fattig mans hem tar bara fem minuter att riva (2007)

Tolv.) John Ajvide Lindqvist - Människohamn (2008) - minus de sista hundra sidorna.

Den där om att kunna ha sovmorgon men inte utnyttja det

Vaknar Stolte mannens väldigt irriterande högljud i sovöra runt klockan sju. Jet laggad sen Egypten, hur tusan man nu kan vara det: kanske mer inställd på en annan tidsrytm, där man hoppade upp med solen klockan sju för det var ååååhhhh! och iiihhhh! soluppgång och springa ner till morgondoppshav.

Här? mer mörker. Men ändå vaken i hjärnan. Trött överallt annars.

Den där om att listan nu är komplett

Nu ligger det hundraen låtar i min låtlista med de bästa låtarna från 00-talen.

Jag försökte ta bort en, så att det blev hunra, men det gick inte. Jag bara den här? Men nej, för den här dansade jag och Stolte mannen tätt tätt till när vi fått reda på att vi hade ett barn i min mage som vi inte kunde behålla. Den här då? Men nej, för texten
I wish you had a favourite beauty spot
That you loved secretly
'Cause it was on a hidden bit
That nobody else could see,
hur kan man ta bort något sådant? Den där eller den här? Nej, då åkte jag buss genom Kroatien med M och den andra? Då höll min lillebror upp telefonluren så att jag hemifrån kunde höra konserten, fast att bara han var där.

Så mina 00-tal består inte av hunra låtar. De består av hundraen.

Den där om att rida dromedar var bästbäst, vill ha en i present!

En vecka i solen. En vecka med mina föräldrar. Med hela familjen. Med mammainte våga göra och pappa inte smörja in sig för jag bränner mig ändå. En vecka med koka i huvudet och lillebrorsvordomar. En vecka med att pappa drack en whiskey varje morgon för bacillerna. Som hade tagit med sig hela vitpepparkorn om någon skulle bli sjuk i magen. Och en vecka med sms från mamma där bor blev bör, för t-nie var inställt.

Men också med utropstecken: sol. Sol! bad och fiskar med orange bakom örat och turkos på fenan. En vecka med mammakram och pappakindpuss. En vecka med en bror som lyfter en lätt upp i luften och som ger en en snorkel i julklapp. En vecka gratis rövin. En vecka kärlek.