Den där om att växa

Sorterar Fimpens kläder och kan konstatera att han visserligen fortfarande är liten, men har växt en del från när han hade mössor i storlek 34/36, där på avdelningen där de för tidigt födda barnen låg.

Den där om att nu kör vi!

Nu har årets sådd börjat. Ni är med, va? I vår familj sa vi i år att vi inte skulle göra som förra året och odla så mycket att vi själva inte får plats på vår balkong som heter Lilla Grekland. När vi skulle beställa fröer så ville Stolte mannen ha två sorters chili, även efter att jag

du vet att du fick fyra olika chilisorter av mig i julklapp, va?

så man kan väl säga att det där med att trappa ner det hela gick sådär. Tror vi har sått ett hundratal små frön, inte ens Fimpen kommer att få plats på den djungel som Lilla Grekland kommer att bli.

Lilla Grekland by the way - kanske ska byta namn? I Grekland är det väl mest demonstrationer och olycka nu för tiden, inte så mycket mys och sangria, va?

Den där om kärleken till ett barn

Om ingen hade sagt till mig innan jag fick barn att kärleken ibland inte kommer direkt så hade jag antagligen varit livrädd nu. Jag hade ifrågasatt och ifrågaställt mig själv. Känt mig som en värdelös människa och mamma. Funderat på om jag är ett kallt jävla as. För överallt läser man om kärleken till ett barn, hur självklar och enorm den är.

Men nu vet jag att ibland så blir man inte förälskad i sitt barn direkt och det är inget fel med det. Nu vågar jag diskutera med Stolte mannen, som fortfarande är min nummer ett.

Kärleken har inte varit som en tsunamivåg för och över mig. Det har mer handlat om ett slags djuriskt sätt att vilja skydda honom. Fimpens och min relation börjar nu, när han är över två månader och har slutat skrika. Det är inga vågor ännu, mer som ett starkt jävla vattenfall som jag hör på håll, jag vet att det finns där och väntar på mig, men jag är inte där ännu. Men vet ni? Fimpen och jag har massor av år framför oss när vi kan älska varandra. Fjorton år. Sen kommer han börja tro att han hatar mig.

Den där om att ge er C

C c,

Citron.

En annan resa. Vi missar planet till Grekland. Jag sitter på jobbet och får e-post där det står att det är tre dagar tills vi ska åka av resebolaget och tänker nähä, det är ju fyra dagar kvar!. Det visar sig vara fel när en kvinna ringer från Arlanda och undrar var vi är. Jag ligger i sängen och du står i duschen. Det var visst resebolaget som hade rätt och jag fel. Vi missar planet till Grekland och får ta en jävla omväg som du fixar ihop. Vi åker flyg-båt-taxi och kommer till vårt hotell en dag för sent, där en kvinna i poolen utropar

oh, är det ni som missade planet? Välkomna!

I Grekland är allt klarblått och kritvitt. Vi är nersaltade och huden svider. Vi blir fulla dansar på gatan och varje kväll äter vi skaldjur som du häller enorma mängder olivolja och citron på. Jag läser kopiösa mängder pocketböcker och du ligger och tittar på folk och svär åt tyskar som lägger handdukar på solstolarna på morgonen. Det är inte så vackert, men det är vårt.

Den där om att vänta så länge med att gå till sopsorteringen att man ser ut som Skrotnisse

Den där om Stolte mannens födelsedag

Stolte mannen packar upp sina skor och tittar på mig med lysande ögon. Nä? Oj! Sen struttar han ut i dem till vår helkroppsspegel i hallen och testar med jeansen nere, jeansen lite uppdragna, jeansen upprullade. Han testar med sin jeansjacka, med sin gröna jacka. Han testdansar, testgår och hoppar lite lätt. Drar handen genom håret. Kommer tillbaka till köket och jo, jag tror att jag kan bära upp ett par Dr Martens!

Tidigare på kvällen har jag lagat havskräftor och coq au vin. Det gick bra. Inget brändes, inget finger skars. Och jag hade den bästa publiken någonsin, det kändes lite som om jag var tv-kock, fast Stolte mannen tyckte att jag hade lite dålig inlevelse och var lite för butter.

Tidigare på dagen har Fimpen och jag varit och handlat en födelsedagsoutfit till honom. Han fick en outfit med fluga och lovade att inte ha ont i magen och/eller skrika på kvällen. Han höll sitt löfte och vaknade klockan fyra i morse istället.

Den där om att heja på bloggvärlden

Tittar på morgon-tv på ettan och blir fantastiskt glad när böcker från två av mina favoritbloggare recenseras. Två fyror dessutom!

Onekligens Allt jag säger är sant och Suziluz Dubbelexponering.

Dags att gå in på bokus.se, känner jag.

Den där om att börja på a

A,

Ardelius, Gunnar.

Vi ligger på vita nymanglade lakan. Benen ligger som spagetti: ihoptrassel. Armar och händer som överkokta snabbmakaroner: ihopklibbade tättätt. Du öppnar pärmen viker till och boken knakar så där som nya pocketböcker gör.

Vi är på kärleksresa i Italien. Fast allt är så nytt, vi har bara sagt till varandra att vi varit tillsammans i två månader, har flörtats i fler. Det är tre månader kvar tills du på fyllan säger att du älskar mig för första gången. Så vi kallar det inte för kärleksresa ännu. På korten från den där resan tittar jag in i kameran, min lugg är för lång och jag har på mig en för kort klänning och ditt hår är blont nästan vitt efter sommaren. Vi ser så små ut. Så unga.

Du frågar är du redo? och jag nickar. Sen börjar du läsa högt ur Ardelius, Gunnars bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

Den där om att skriva kärleksbrev

Stolte mannen fyller år och jag har så himla mycket planer, som vanligt. Jag älskar födelsedag, vems det än är. Hittills har vi en hemlig present (skor), hemlig middag (coq au vin (måste komma på förrätt, Stolte mannen ÄLSKAR förrätt)) samt eventuellt, om Fimpen låter mig, så inspireras vi av vår bokcirkus!bok The Lovers Dictionary och tänkte skriva kärleksbrev, med start på a och slut på ö. Ett brev per dag, med start på födelsedagen.

Den där om lokaldebut

Jag och Fimpen har varit ute på stan och träffat mina kompisar, ätit lunch och ja, Fimpen har skrikit sig hes medan jag burit runt och ätit mellan varven.

Igår hade vi debut. Icke skrikdebut, med Stolte mannen, jag, Fimpen, ett glas vin och INGET SKRIK ALLS! Han är fortfarande den buttraste lille bebis som finns, men han verkar inte längre ha ont (ta i en hel skog full av trä). Stolte mannen och jag satt och tittade på varandra och

händer det här?

Är det här sant?

Är det så här det ska vara?

När vi gick ut från stället började vi nästan gråta av lättnad.

Observera att min kära make har sin jacka på. Han vågade inte ta den av sig ifall Fimpen skulle få för sig att gallskrika och en evakuering skulle vara aktuell.

Den där om att inte längre vara en klänningstjej

Vi går in i jeansaffären, jag, Fimpen och Stolte mannen. Jag har inte handlat ett par jeans på över tre år och jag vill testa, nu när jag går runt och tjatar om att jag plötsligt väger tio kilo mindre än för ett år sedan.

Vad har du för storlek? undrar Stolte mannen. Jag vet inte. Jag har ingen aning. När jag träffade Stolte mannen hade jag tjusju, så jag frågar Stolte mannen vad han har, sen tar jag samma som honom. De är för stora och midjan sitter och skaver på mitt kejsarsnittärr.

Jag går ner några storlekar och upp i midja och helt plötsligt så är jag en jeanstjej med jeansrumpa.

Nya jeanslivet startar... nu!

Den där om våra rutiner

Miss Baglady har skrivit om deras vardag, det vill jag med. Antar att ingen utom jag är intresserad av det här, men min blogg - mina regler.

Fimpen styr vårt liv just nu. Det är han som bestämmer reglerna, så han bestämmer att vår vardag ser ut som följer:

Fimpen vaknar mellan klockan sex och nio och ligger och pratar med mig, vilket oftast är en monolog, eftersom jag ignorerar honom och försöker sova vidare. Detta kan leda åt olika håll:

ett.) Fimpen somnar om,

två.) jag vaknar och går upp med honom eller

tre.) Stolte mannen går upp med honom och jag sover vidare.

Vi går upp och jag sitter och stirrar bittert på vår son som lever loppan i soffan (lever loppan är lika med sitter och pratar och sprattlar). Han är vaken i två timmar, sen får vi sova igen. Vi brukar sova i två timmar, sen är jag pigg och vi kan gå upp och han sitter i babysittern och kollar på när jag duschar. Detta brukar han tycka är lite för kul för vad som bör anses vara normalt när man tittar på sin nakna duschande mamma.

På detta följer dagens aktivitet. Dagens aktivitet just nu är mest att springa till akupunkturen. Det kan även vara att bära runt på bebis med en arm medan den andra armen tvättar/städar/plockar/något annat, eftersom Fimpen blir sur om vi inte är i rörelse.

Klockan två är vilostund. Den uppskattas nog mest av Fimpenmamman. Innan vilostund ska man helst ha hunnit äta något. Det hinner man oftast inte, så man får välja om man vill vila, bajsa eller äta under vilostunden. Oftast hinner man inte med allt.

Ja, sen kommer Den Stora Gråtstunden, som varar i allt från tre till sju timmar. Mitt i detta brukar Stolte mannen komma hem och jag slänger vår son på honom och gapar att jag ooooooorkar inte mer! sen får jag tillbaka honom igen fem minuter senare för Stolte mannen klarar inte heller av skrikbebis och lagar mat istället.

Mellan klockan sju och tio lägger vi Fimpen med mycket bröstmuta. Sen vaknar han ungefär var tredje timme fram till morgonen.

Ja, och under dagen så äter han en massa också. Oftast då jag hinner blogga/läsa/vila ryggen/ringa samtal.

Den där om semesterplaner klockan fyra på morgonen

Hej folket,

min son vill fira mig på internationella kvinnodagen så länge det bara går och vi har därför varit vakna sedan klockan fyra. Men vet ni? Det gör inte så mycket (ljug), för han sitter själv och pratar med sin hand i sin babysitter och har inte skrikit en enda gång, fast att det nu gått nästan fyra timmar.

Jag har planerat vår sommarsemester. Stolte mannen har jobbat natt och är därför inte så medveten om våra planer. Jag planerar att vi flyger ner till Frankrike och bor här eller här (ett hus är finare och billigare än det andra, men har inte pool och då avlider man ju) en vecka, sen bilar vi vidare till Italien (ungefär som till Skåne från Stockholm, mas o menos) och bor här en vecka. Vad tror ni, va, va? Va? Tips? Ja? Tack!

Den där om till helvetet och tillbaka

Mamma berättar om min mormors mormor Elna. Elna bodde i Stockholm och fick ett barn som inte hade någon riktig pappa, bara någon hon fått med fader:okänd. En gång gick hon mellan två karlar som knivslagsmålade över henne och hon fick ett knivhugg i armen, ärret var kvar hela livet. Sen träffade Elna en man som hon gifte sig med och fick tre barn till. Fast ingen vet ju så klart om hon blev lyckligare av det.

Hela min släkt bär runt på Fimpen. Hyssjar, gungar. Sjung för honom, det gillar han! meddelar jag. Så då sjunger de också. Stolte mannen smsar från Stockholm att han är på fest och att en av hans kompisar säger att kolik bara beror på oerfarenhet. Jag tittar bort mot min farbror som är sjubarnspappa. Han håller Fimpen som skriker i högan sky och smssvarar att så nog inte är fallet.

Så flyger vi hem igen, till Fimpenpappan och vi går på akupunktur och lär oss kolikmassage och vi går hem med barnvagnen i solskenet och jag går bakom mina solglasögon och fryser om näsan medan min son sover i vagnen hela vägen hem.

Vi går på akupunktur två gånger och vi börjar märka skillnad. Fimpen gallskriker inte längre (ta i trä), utan har ett mer mänskligt skrik, ett som vill meddela oss något. Han ser fortfarande väldigt missnöjd ut när man inte ger honom uppmärksamhet och han har nog ett stort aktivitetsbehov, men han har inte det där skära genom ben-skriket. De senaste två veckorna känns det som om vi har besökt helvetet, jag har varit så himla trött, allt har känts meningslöst.

Vi sitter i soffan, hela vår lilla familj. Jag sitter och pratar med vår son, som svarar mig med da! da! da! och han ler och jag vet att han äntligen, äntligen ler för att han menar det och att han ler mot och åt mig och det känns i hela kroppen och känslan åker från magen genom halsen upp till ögonen som blir tårögda. Det där om att föräldrar har svårare att knyta band till sina barn om de har kolik kan jag relatera till så himla väl. Det är nu (ta i trä) som vi kan börja vår relation. Det är nu kan jag kan börja älska min son.

Den där om världens snabbaste uppdatering

Glömde bärsjal hos mina föräldrar, därför inga händer fria = inget internet.

Har druckit vin med världens bästa sällskap och varit bakis. Ändå värt det.

Irriterad på "klädpaket till flicka" och "klädpaket till pojke" på Tradera och köper bara "klädpaket till flicka" på trots. Min son gillar färg, det finns mest färg i tjejkläder.

Men dagens stora: Akupunktur verkar funka. Son = glad, pratar, kommunicerar och LER!!!!!!

Den där om köttet

Hej världen,

är i Skåne hos mina föräldrar. Har flugit flygplan med min son. Han var tyst hela vägen (insert miljoner utropstecken).

Min pappa fyller år och han ska göra stek till hela släkten som kommer klockan två (pappa gillar inte när folk kommer för sent på kvällen, tydligen). Just nu är klockan halv tolv och pappa upptäckte precis att köttet tydligen var djupfryst.

Övrigt: vi ska ha en gardin som duk, bordet är trasigt och lagat med limm vilket kan innebära sås i mosterknä och pappa har tapserat om på toa. Det fattas en bit för att "väggen är sned".

Hoppas att ni har det bra.

Hejdå.

Den där om en torsdag

Jobbig sak i morgon: Fimpen ska få sitt tungband avskuret med kniv. Så jävla läbbigt. Läbbigare än när de tog blodprov från hans huvud.

Rolig sak i morgon: träffa några bloggtjejer och deras bebisar. Himla, himla roligt!

Den där om kultur i februari

Kulturfebruari! (och jag har inte orkat länkat. Sorry!):

bästa låten: musik har inte fått så mycket plats i februari. Det har varit ganska mycket gäll sång för att överrösta skrikbebisen, men ingen låt som jag tjejlyssnat på. (Borde döpa om det till Lillebrorlyssna, för han kan verkligen fastna för låtar och lyssna om och om och om och om.)

bästa nya album: Perfume Genius och/eller James Blake. Och jag vet att allt inte är gjort/släppt i februari 2012.

låten jag lyssnat mest på: åh, Gud. Är du vaken Lars? tror jag. Eller något annat med Gullan Bornemark.

böcker jag läst: tog det lite lugnare med lästakten den här månaden. Läste ut vår bokklubbsbok Mordet i Eiffeltornet (kass) och håller nu på med Hungerspelen (bra).

bästa boken: ja, hade ju bara två att välja bland. Så... Hungerspelen.

bloggande: ibland undrar jag vad som händer med folk som slutar att blogga. Då finns de ju inte i mitt dagliga liv längre. Var tar de vägen? En jag tänker på ganska ofta är Fröken Sverige, om några av er minns. Hur gick det för henne?

tv: följande tv-serier har jag bekantat mig med denna månad:

new girl (ganska så hjärndött, men helt okej. Ibland lyser det till)

Birdsong

Call the Midwife (hurra, bra!)

South Riding

The Borgias

The Hour

Upstairs, Downstairs

True Blood (vågar jag inte titta på själv)

Grey's Anatomy (sista säsongen. Älskar Callie och hon som inte heter Dakota, utan något annat som jag inte kommer ihåg nu. Alltså deras relation).

Eller nu ljuger jag, jag har bara kollat på vissa. Andra ligger otittade på datorn.

film: ligger på datorn:

Extremely Loud & Incredibly Close

The Iron Lady

Midnight in Paris

My Week with Marilyn

The Descendants.

Har bara sett Midnight och Descendants. Gillade den senare, den första var tramsig, men Stolte mannen säger att den inte alls var tramsig utan bra.

Den där om två timmar senare

Klockan är halv fem och Fimpen skriker som om ett bi stuckit honom, tagit alla hans pengar och sedan flugit sin kos. Om en timme ska vi träffa resten av bokcirkus! i Gamla stan och jag börjar bli nervös över att vi inte kommer komma iväg. Släpa runt på ett barn som skriker lite har jag inte så stora problem med. Ett som gallskriker. Inte så kul. Jag tar ett kort på honom och lägger in på vår chattsida på Facebook.

Två timmar senare sätter jag mig framför datorn och bokar tid för vårt första akupunkturbesök.

Den där om två månader

Hej Fimpen,

i dag fyller du två månader. Sedan sist har vi haft det lite tufft. Jag tror att du har haft det jätteont och det går sönder lite i mig varje gång du drar igång och skriker så där skithögt. Det enda som hjälper då är att gå och bära runt på dig och liksom skumpa i vartannat steg. Min rygg håller på att gå sönder, men samtidigt kanske det gör att jag får världens bisonmuskler.

De senaste dagarna har du dock lugnat ner dig. Vi har ökat mängden på din medicin och jag har slutat äta mjölkprodukter, kanske är det därför? I går var vi på vuxenkalas och du sov i tant Annas sovrum nästan hela kvällen. Du har inte börjat le ännu, men det gör man nog inte när man har ont. Du rullar nu obehindrat över från mage till rygg. Så fort man lägger dig på mage så rullar du. Vi låtsas att du är tidig med det, så vi har något att skryta om när du skriker på stan.

För några dagar sedan spände du ögonen i mig när jag kom in i rummet som du och din pappa var i. Sen började du prata och pratade i några sekunder. Det var som om du hade något mycket viktigt att säga och din pappa var mycket avundsjuk för att du ville säga det till mig och inte till honom. Det var fint.

Du ser ofta bekymrad ut. Vi har lärt oss nu att det är när du försöker bajsa. Du har börjat gilla att bada. Du har slutat gilla låten How low med Ludacris och gillar nu istället Är du vaken Lars med Gullan Bornemark. Du ligger under normalkurvan med din längd och huvudmått, men på normalkurvan när det gäller vikt. Du har börjat smacka hejvilt, dreglar och ibland så gör du ett ljud som låter som om du drar fingret i mungipan, så där så att det smäller till. Du har slutat göra Stevie Wondermoves när du letar efter mitt bröst och vet nu exakt var det är. Du gör fortfarande hajen när du inte ätit på ett tag - alltså sliter tag i bröstet som om du inte sett mat på flera dygn. Ibland när du ätit klart så drar du huvudet så långt bak du bara kan utan att släppa taget, sen släpper du, som om du vill straffa mig.

Du följer med mig var jag än går. Jag tänker inte sluta ränna runt på stan för att du skriker, bara så att du vet. Du har börjat vilja sitta upp och skriker du på stan brukar jag sätta dig i vagnen så får du sitta där på sniskan och dregla och titta på alla ljusen. Du älskar ljus.

Min pappa (som förresten älskar dig enormt mycket) säger att du kommer att bli major när du blir stor, för att du kan skrika så högt. Då ler jag. Du får bli precis vad du vill, så länge du inte blir sverigedemokrat.

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.

Den där om fortsättningen

Nu ska jag äta mat med båda mina händer samtidigt som jag tittar på Greys Anatomy och skämmas lite för att jag tyckte att jag såg vår bil och tänkte åh nej, inte hemma redan!

Den där om hur der känns

Hur det känns att ha Fimpenfritt: jag har sovit tre timmar I STRÄCK och drömde att jag åt en choklad, fick panik för att den innehöll mjölk.

Sen så vill nog mina bröst att Fimpen ska komma hem. De började gråta när de såg ett mms på honom. Så att säga.

Den där om att vara ff

I dag har jag FF. Fimpenfritt. Min son och min man har åkt till Stolte mannens mamma på besök och jag är helt fri. Jag är superstressad över allt jag vill hinna med: sova! Läsa min bok! Kolla Greys! Sova!

Sa jag sova?

Den där om vuxenfredag

Vi har haft fredagsfeeling hela dagen, jag och en ledig Stolte mannen, gått hand i hand med barnvagn och köpt vin och ale och gubbwhiskey. Sparkat grus på gator och sniffat i luften. För trots att jag går hemma hela dagarna så känns det. Det är fredag.

På kvällen har vi Fimpen i ett hörn i soffan, han får vara med i vår kväll, men inte ta över den. Han är tyst för han sover och jag har lagt mina ben över Stolte mannens, har ett glas vin i handen och vi har precis sett en Woody Allen-film som jag höll på att somna av. På teve går Big Brother och tjejerna springer omkring i stingbodys och jag frågar varför ingen av dem har kjol. Stolte mannen ler mot mig, ett sånt där leende som säger hej lilla tant! och svarar att hon den där blonda nog faktiskt har en kjol.

Sen har de sex i huset, tjejen viskar snap it! och jag är så jävla glad att jag inte är tjugotre och singel. Jag hade inte haft någon som helst aning om vad jag skulle ha gjort om någon viskat snap it! till mig i sängen.

Den där om tystnaden

Plötsligt händer det. Vi vinner inte på lotto, men vi får en andningspaus, det är som om bebis känner på sig att det är bäst att han är tyst en hel dag, annars kommer föräldrarna att gå sönder i små bitar.

(Och jag tänker inte skriva att han blev en snällbebis, som jag hört pratas på stan är din bebis snäll, eller skriker hen mycket? Bebis är mycket snäll, men skriker för att hen har ont, inte för att vara dum, ditt jävla nöt.)

Mina kompisar kommer på middag för att fira att a.) jag fyllt år b.) en annan ska flytta utomlands och c.) en är och hälsar på från Göteborg. Och de håller Fimpen och stryker över hans farfarshår och Fimpen tittar på dem med stora ögon och han ligger i Stolte mannens famn och är... tyst. Jag glädjestrålar mot min man och ögonfrågar är det så här det ska vara? Kan det vara så här? Vi nästan håller andan hela dagen, väntar på att det ska komma. Det kommer inte.

Det håller så klart inte i sig, dagen efter är han skrikbebis igen, men vi har fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Och vi har fått andas igen.

Den där om the artist formerly known as Mos Def

Den här skulle man vilja ha på sin springlista. Tyvärr finns inte låten på Spotify.

Den där om pappas öron och pepparsteken

Min mamma och min pappa har känt varandra sedan min mamma var sex år. Min pappa sparkade boll hoppade högt och långt var minst av alla och hade öron som stod ut. Min mamma var blyg läslus spinkig dotter till en stockholmare. De matchade inte perfekt, inte ens bra. Men så blev det som det blev och pappa bodde hemma tills han var tjugonågonting sedan flyttade han in i min mammas lägenhet. Han la alla sina saker på sängen, virade ett lakan om alltihop och tog bussen med byltet över axeln.

Mamma blev störd i sina rutiner. Här kom en jävla hippie, en demonstrant, en kärnkraftsmotståndare och la grejer där grejer inte skulle vara. Hon fick inte se på sitt tv-program i tystnad och i ro. Mamma pluggade extremt mycket matte på universitetet och utbildade sig inom ett mansdominerat yrke. Hon klippte håret i tantfrisyr och skulle aldrig ha barn. Hon var feminist utan att veta om det.

Pappas öron hade lagt sig. Eller om det var huvudet som hade växt ifatt.

Så det är inte så konstigt att de växt ihop. Inte för att pappas öron har blivit en del av kroppen, utan för att de inte vet om ett liv utan varandra. När vi är på restaurang så säger pappa

vad ska du ha?

och mamma säger

jag vet inte, vad ska du ha?

och pappa svarar

ska vi ta pepparsteken?

och mamma säger

nja, jag känner för fisk.

Då bryter jag in

ni måste ju inte välja samma

och de tittar på mig som om jag just berättat för dem att jorden är platt trots allt, sen säger min mamma

nä, det har du rätt i.

Så beställer de samma ändå. Och sen börjar vi om när det är dags för kaffe efter maten

ska vi ha kaffe?

nej, det är onödigt, det kan vi ta hemma!

men det hade varit gott!

och en bit efterrätt?

nej, vet du vad! jag ska INTE ha, jag ska gå ner i vikt!

ja, du har rätt.

Sen beställer de vars en chokladboll.

Den där om att ta bort mjölken

Vi är hos barnmorskan och hon tittar på mig med funderarblick. Jag undrar om det kan vara mjölkallergi säger hon och jag svarar att jag är villig att prova allt för att Fimpen ska må bra. Och sluta skrika. I den ordningen, för när man burit runt honom i sjalen i fyra timmar och han hickar av gråt och man är helt förtvivlad så är det ändå:

han skriker inte för att han vill, han skriker för att han inte mår bra. Han kommer alltid ha det värre än du har det.

Så vi testar. Vi testar att utesluta mjölk ur både min och hans kost i två veckor. Att köpa mjölkersättning för bebisar är inte så dyrt. Att köpa mjölkersättning för bebisar utan mjölk i är svindyrt. Jag sms:ar Egon och frågar hur man gör, vad man ska tänka på. Sen går jag till Subway, frågar vilket bröd som är utan mjölk, väljer det, svarar ja på frågan om jag vill ha ost på och hinner äta upp hela smörgåsen innan jag kommer på att ost kanske man inte ska äta.

Den där om en guide till hur man gör ett misslyckat avtryck

Ta en mycket, mycket arg bebis. Redan här vet man ju att det kommer att gå åt helvete, men bebis har bara två lägen: ett) arg och två) sov. Han har inte lärt sig cool och relax ännu.

Måla skrikbebis fot i valfri färg. Stolte mannen och jag gillar färgen röd bäst, så det tog vi.

Ja, ni ser ju. Helt utsmetat. Men en historia i bloggen i alla fall! Ungefär här kommer min mamma med iden att vi hade kunnat göra fottryck på lös lapp istället och sen klistrat in om det blev bra. Tack för det, i efterhand!

Den där om att inte kunna vara en Coldplaylåt

Det senaste dygnet. Oh, my Lord!-känsla på det alltså. Det finns ingen returrätt på bebisar, man måste ta hand om dem själva, men jisses vad jag önskat att jag hade kunnat stoppa tillbaka honom i magen i tre timmar för att få sova och vila.

Stolte mannen har stått inne i köket och skrikit åt mig att mamma och amma ungen och jag har skrikit tillbaka att ungjävlen inte är hungrig. Han har skrikit konstant i så många timmar att han blivit hes och fått hicka. Han låter som en liten gubbe som druckit alldeles för mycket whiskey på Finlandsfärjan. Och skammen efteråt, inte åt att man önskat sin unge åt trollen, utan att jag skrikit åt min man. Min älskade, leende man. Han ler inte så mycket nu för tiden.

När jag har läst om andras kolikbarn har jag tänkt att det inte kan vara så farligt. Det är det. Hopplösheten. Maktlösheten. Att inte hitta stoppknappen. Att vara så frustrerad och trött att man inte orkar hålla sitt barn i famnen. Att sitta och gråta i soffan för att man har så ont i ryggen av allt bärande, eftersom han bara blir tyst när man bär omkring.

Vi har läst på, testat allt.

Semperdroppar

Miniform

bärsjal

bärsele

massage

en liten ventil man sätter i stjärten som passande nog heter windy

stressfri miljö

amma mer

amma mindre

lägga om kosten

utesluta mjölk

böna och be.

Vi är högutbildade vita människor som lever i ett I-land, vi är vana vana vid att kunna fixa saker eller att betala för att laga något. Det gör så himla ont att vi inte kan fixa vår lilla bebis. Nu får vi testa det sista som återstår: ge upp och acceptera att han har kolik. Förhoppningsvis den som försvinner efter tre månader.

Den där om träning

Jag fick en okej till träningstämpel av barnmorskan, får dock inte göra sit ups, eller träna för hårt i början. Känner därför att Linnéas utmaning blir för tuff och hoppar istället på Kom ut ikvälls. Som ni ser på bilden så är min mage en degklump, det blir liksom en muffinstopp där mina pantalonger tar slut.

Jag slutade träna i somras, då jag fick förbud av läkaren på grund av för högt blodtryck i kombo med graviliteten. Det är alltså en jävla massa månader som ska tränas ikapp. Jag är så där i börjanpepp som man är innan man börjat träna. Har även fått med mig Stolte mannen, som är skitdålig på att träna. Behöver ha någon att vinna över.

Behöver hjälp! Den här listan behöver fyllas på med springlåtar, eftersom jag ska börja springa igen också. Vill bli så där knasig som jag var för några år sedan, när jag kollade ut på morgonen och blev glad när det regnade för det innebar att det skulle bli tyngre i backarna. Ja, ni hör ju.

Den där om latjo nagellack

Varför ha samma färg på alla naglar? Som vanligt får jag min nagellacksinspiration från mellanstadiekids.

Den där om att få en liten chock

Hej hej från barnmorskemottagningen! Är på återkontroll för att se om allt sitter där det ska. Ställde mig precis på vågen. Väger tio kilo mindre än innan Fimpen. Visste det var en del, men oj! Och då har jag nog gått upp några kilon efter förlossning. Det kräktes alltså bort en del kilon de där första trettio veckorna.

Den där om att ropa nej

De kommer upp från tunnelbanan utan att se mig och Fimpen. Pappa följer mamma blodhund och de går bort till karta letar pekar säger jaja! vi hittar nog! och går rakt förbi mig. Jag skrattar och pappa ögonslänger och hej! han ser mig.

Mina föräldrar. En vecka på besök. Hallelulja! och helvete! på en och samma gång. De samlas runt Fimpen, det finns bara bebis från och med nu och hela veckan. Bara bebis. Varje dag när jag frågar vem vill hålla bebis? så viftar de båda med händerna som en förstaklassare inför sin favoritlärare. Det finns inga dåliga armbågar eller ett trasigt knä längre, allt är redo och lagat för deras dotterson. Pappa är örnen som inte släpper barnvagnen när vi är ute och går. Ska jag..? frågar jag och han tittar på mig med ett bestämt NEJ!

De följer med till barnmorska och tittar uppmärksamt på när jag uppfostrar min son. Utan att lägga sig i. De är så väldigt fina på det sättet - de skulle aldrig få sig för att säga åt mig hur saker borde gå till. Vi åker till etnografiska museet för att pappa vill se en utställning om Afghanistan och Fimpen skriker sig genom ett tre timmar långt besök. Jag ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar. Mamma ser på mig och

du var likadan.

Jag tänker att skit om han valt mitt temperament, då kommer vi få ett helvete när han är fjorton.

På lördagen ser vi Melodifestivalen och pappa svär och skriker nej! varje gång någon röstas vidare och jag frågar vem han hejar på och han svarar ingen. Jag undrar varför han i så fall skriker nej, och han svarar att alla är så dåliga, han vill inte att någon ska gå vidare.

Så kommer min födelsedag och mina föräldrar stormar in och sjunger vid sängen. Stolte mannen står i ett hörn huserar i köket, är inte van vid känslostormar och högljuddheten. Jag får tre klänningar och massor av kramar.

De kräver att få spendera de två sista timmarna innan de åker hem med att få bära runt på Fimpen. En timme var. Jag går ut till min man i köket och kramas.

Den där om födelsedagen

Stolte mannen frågar i vilken jag vill att han ska sjunga födelsedagssången på morgonen och jag frågar om jag får välja två varianter. Det får jag. Gosskörvarianten visar sig vara bäst.

På kvällen får jag välja mat och får vongole lamm och biskvi. I den ordningen. Och vin!

Jag älskar att fylla år så mycket att när Stolte mannen frågar vad jag önskar mig svarar jag att jag inte fyllt färdigt för i år. Han säger att det är okej om jag vill fylla år den 17 juli också, så länge han också får en födelsedag till.

Den där om att det är tråkigt att fylla år och ha en skrikbebis, han tar liksom all min thunder.

Nu har jag fyllt år i 35 minuter.

Ja, det var mest det jag ville säga.

Den där om vad som skulle göra vardagen lättare

Hej Fimpen,

vet du vad jag skulle vilja ha i alla hjärtanspresent? Ett leende. Det är inte för mycket begärt enligt mig, för på Familjeliv har alla bebisar lett sedan dag två (och typ gått och hämtat sin mammas första kopp kaffe för morgonen efter att ha sovit tolv timmar i sträck på dag tre).

Det står på en annan sida att du ska kunna le nu. Alternativt att det kan ta upp emot tolv veckor om man har ett surt emobarn.

Med vänlig hälsning,

din mamma.

Den där om efternamnskampen

Cirka ett och ett halvt år efter att vi gift oss har vi äntligen bestämt oss för vad vi ska heta i efternamn. Vi pratar inte om det på det viset, men jag vann. Det blir mitt efternamn. Det har vi bestämt.

Det har vi bestämt, vi har beställt hem ändringsblanketter från Skatteverket, jag har fyllt i bådas (eftersom Stolte mannen inte fyllde i sin) och. Ja. Nu väntar vi bara på att han ska skriva under. Det har gått två veckor. Varje kväll lägger jag blanketten mitt på köksbordet, som en påminnelse. Varje morgon när jag kommer upp har han lagt tillbaka den i högen med viktiga papper. Opåskriven.

Den där om att ha väntat trettiotvå år

Hej Bloggen,

är det nu det är dags att dricka den första koppen kaffe i ens liv?

Med vänlig hälsning,

hon som varvade mardröm med amning i natt.

Den där om vad jag inte kommer att sakna när jag slutar amma

När man är ute med sin son på stan och han bara

HUNGRIG! NU!!!

och man har glömt flaskan hemma och måste ta av tre lager kläder och hitta lugn vrå. Så smaskar han till tre gånger och bröstet bara

MAT! GE HONOM MAT!!!

Så ångrar sig ungen. Han var inte alls hungrig. Då har han liksom satt igång bröstet och det sprutar hejvilt över Fimpenansikte, min tröja, människor i närheten. Sen får man gå och skämmas med våt tröja.

Den där om smuts

Jag är så himla, himla smutsig. Så blir det när man prioriterar att äta och sova när Fimpen sover och ens man jobbar helg. Och alla veckodagar. Följande smuts finns på min kropp:

vanlig smuts

grön fingerfärg på rumpa och ben

fingerfärg i håret (som även är väldigt otvättat)

bebiskräk på mage och hals.

Fast när jag tänker efter så slår det ändå inte den där gången jag åkte på ett lastbilsflak över halva Malawi och skapade stopp i avloppet när jag duschade på hotellet efter tre dagar.

Den där om när en cover blir riktigt lyckad

Den där om att det tog ett litet tag att leta upp hans nummer, men det var värt det, så att säga

För mas o menos fem år sedan var jag skitfull och tog första steget till att ragga upp Stolte mannen med smset

det här kanske är ett långskott men du vill inte hitta på något någon dag?

Han vaknade på morgonen efter, hittade sms, ringde sin bästa vän i Stockholm och dividerade fram och tillbaka om det här helt oväntade och svarade sen

det är ju långskott som gör de snyggaste målen.

Den där om Hulkengrön

Halv elva torsdagkväll trillar Stolte mannen in genom dörren efter att ha varit ute och druckit öl med sina kompisar. Jag har Fimpenhängt och Fimpen har haft skrikfest och bara bjudit in sig själv och låter mig sitta bredvid, som på ett jävla mellanstadiedisco.

Stolte mannen är på sånt där busbråkhumör som alltid slutar med att någon bryter ett ben, vi bokar biljetter till någon konstig plats, han skjutsar runt mig i en kundvagn. Det finns liksom inga gränser. Den här kvällen börjar med att hela min stjärt är grön av fingerfärg och slutar halv ett med att Stolte mannen liknar en babian/Pippi Långstrumps pappa och jag är ett skelett som skriker att han inte ska måla min son Hulkengrön.

Den där om klockan tolv

Stolte mannen kom hem med biben. Jag hamnade mellan två av mina karlar, en som inte ville släppa min hand och en annan som inte ville släppa sin matkälla. Vi hade fredagsmys, helt enkelt.

Tack för i dag.

Den där om klockan sex

Klockan sex fortsätter vi städa köket och har kommit till kylskåpet. Fimpen ligger i sjalen, min rygg är trött. Stolte mannen är på ingång. Han har köpt vin. Vin! (Win!)

Den där om klockan fem

Har ätit lunch med bebis på magen, varit och slängt plast och hälsat på grannen som alltid bråkar med sin kille (riktigt riktigt högt. Nu ska de separera och har sålt sin lägenhet). Hon är en av fyra tjejer i det här huset som är från Skåne, har en kille från Stockholm och en bebis under ett år. Mycket konstigt, eftersom det bor tio par i huset.

Klockan fem: Grey's Anatomy, eller GA, som jag kallar det.

Den där om att sova sig förbi klockan två och tre

Bästa saken med att vara föräldraledig: eftermiddagssova med sin son tätttätt, vakna till lite av att han nöjdhetslåter som en gris.

Dålig sak: vakna av en mistlur en centimeter från örat. Och missa lunchen för att man prioriterade att sova. Nu måste jag gå runt runt med bebis på magen och äta samtidigt.

Den där om klockan ett

Amma och läsa samtidigt - ja, det går.

Den där om klockan tolv

Att studsa omkring med fyra kilo på magen för att fyra kilo vägrar ligga själv är också träning.

Den där om klockan elva

Gud vad tiden går snabbt!

Fimpen ligger i sjalen (som är Guds gåva till skrikbebisars föräldrar) medan jag städar del två av köket. I går var det nedandel kök, i dag ovandel. Ni hör ju; föräldraledig är en uppsjö av lyx och glamour! Lyx och glamour är även min klädsel, som ni ser. Randig tröja och leopardbyxor.

Den där om klockan tio

Fan, kan man inte blogga bilder från telefonen? Det här kan bli svårt. Klockan tio innebar skitskidor på teve och fjärkontrollen för långt bort för att stänga av och lyssna på musik istället samt ammande av nytvättad Fimpunge. Och! muggunderlägget ni ser: jag och Stolte mannen köpte exakt samma julklapp till varandra. Så nu har vi dubbel uppsättning.

Den där om klockan nio

Klockan nio börjar Fimpen kräka ner sängen och han får ligga i vår säng. Han kräker ner den också och vi lägger oss på tvären för vi orkar inte gå upp.

Den där om ett foto i timmen

Eftersom jag är föräldraledig så har jag en del tid att ha ihjäl. Så jag ger er min dag, en gång i timmen! Hurra!

Från typ ettnollnoll och fram till typ åttanollnoll vaknade vi varannan timme och åt/matade. Typisk syn:

Den där om att fylla år

Nästa vecka fyller jag trettiotvå jävla år. Jag har aldrig haft några särskilda problem med att bli äldre, men trettiotvå? När blev jag det?

Vad hände med att jag var fjorton och gick runt med en kudde under tröjan i mina föräldrars kök och låtsades att jag var gravid (tack för att jag inte blev det då. Tack, tack!)? Vad hände med att jag precis var sexton och gick runt på Malmöfestivalen och sa till killar att jag var kliniskt testad. Vad hände med att jag nyss var tjugotre, började plugga på universitetet, var på inspark och satt i en ring för att berätta vem jag var. Tjugotre, började plugga på universitetet, hade ett åh, så stadigt samboförhållande och tyckte att den där blonda killen i klassen (som senare skulle bli min man) var ett jävla skithuvud och tramsig som låg runt en massa. Vad hände med att vara femton och gråta på båten över till Danmark, när jag skulle på språkresa för att jag kände mig så jävla ensam?

Jag var ju där precis. Jag var precis typ fem år.

Den där om mina fyra män

Det finns fyra karlar i mitt liv som jag älskar mig tossig. Min man, min son, min bror, min far. Här är två av dem.

Den där om kultur i januari

Jag är inte känd som den där som alltid är i tid. Så att göra en sammanfattning av kulturjanuari (jag är inte så mycket för finkultur, vi kör på Svenssonkultur istället) i mitten (nåja) av februari känns lite som min grej. Lika mycket som att jag skrev Fimpens en månadsbrev när han var en månad en vecka och en dag. Eller som att jag gör decembers julkalender fortfarande.

Kulturjanuari!:

bästa låten: Florence and the Machines shake it out, för det var den vi åkte hem från sjukhuset till. Soundtrack of happiness.

bästa nya album: lyssnat mycket på Tomas Anderssons Wijs nya, samt First Aid Kit.

låten jag lyssnat mest på: Drop it like it's hot alternativt how low. Min danspartner i bär-sjalen gillar hur jag rör mig till dessa låtar och ligger och ähä-ähä i takt till dessa två. I övrigt verkar han mest gilla dödsmetall, något med rösterna som påminner om tiden i magen när han låg och lyssnade på mina tarmar tydligen.

böcker jag läst: I skuggan av oron, Tio små negerpojkar, Sugar and Spice, Vi har redan sagt hej då, Prins Charles känsla, Her Fearful Symmetry, Avig Maria.

bästa boken: jag hääälskade Vi har redan sagt hej då. Det är inte den bäst skrivna boken i världshistorien, men tanken bakom, igenkännandet, kapitel i oordning. Hääälskade!

månadens blogg: två nya bloggar har tillkommit i min reader: Stora tankar om små ting och Tuffast av alla.

övrigt bloggande: Linnéa har startat en ny träningsutmaning i dag och jag funderar på om jag ska haka på och bli fit for mammafight. Har inte fått okej för att träna ännu, men man kanske kan hänga på ändå? (Linnéa jag kan fortfarande inte kommentera på din blogg!)

tv: har dragit genom hela säsong fem av Grey's Anatomy på tre dagar. Inte världens bästa favoritserie, men jag har fastnat. Nu blir det lite paus, sen säsong sex. Såg även säsong ett av Homeland (inte min serie) och säsong två av The Real housewife of Beverly Hills (jag vet!).

film: har jag sett någon film? Tydligen ingen att minnas.

Sen kan vi hoppas att jag gör det här en gång i månaden. Men sånt kan man aldrig veta. Det hade varit kul att höra om era kulturjanuaris också.

Den där om att vi till slut valde det namnet som Stolte mannens morfar hette

Jag och Stolte mannen övar på att kalla Fimpen hans riktiga namn och inte för Fimpen. Det är svårt, eftersom han har hetat Fimpen i cirka ett år. Min pappa hatar att vi kallade/kallar honom Fimpen och blir skitsur varje gång vi kallar honom det. Mina föräldrar kommer upp och hälsar på om två veckor, så tills dess hoppas jag att det ska sitta.

Det var några som undrade vad hans riktiga namn var och då var jag surfitta och ville inte berätta det. Kan dock berätta vad vi valde bland:

Kille:

Svante

Henry

Helmer

Harry

Hector

Bo

Olle

Saïd.

Tjej:

Charlie (innan Alex Schulman snodde det)

Betty

Majken

Bo

Lovis

Doris.

Den där om en perfekt dag

17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

Det är mitten av augusti och eftersom detta är hittepå så var det val i juni och häpp! så är ordningen återställd och vi har en röd regering. Fridde är statsminister för det har gått apgött för Miljöpartiet eftersom alla fattat grejen, eller eftersom detta är hittepå varför inte göra så att Anna Lindh aldrig blev mördad och hon får samregera med Fridolin.

Det är fint väder och det jag har svettats hela natten, så där som jag älskar. Fimpen har sovit i sin egen säng, så där som han gör nu för tiden. Han har till och med sovit hela natten (men det är inget ovanligt, kom jag på nu). Stolte mannen ligger och sover bredvid mig och jag tittar på klockan och den är tio. Jag säger tjohopp! och så går vi upp och sätter oss på våra cyklar och cyklar ner till Vinterviken, där alla våra kompisar väntar på oss med brie och vin, som i värsta Billgrenbloggen. Fast man vill nog inte ha brie och vin i sommarhettan så vi byter ut det mot öl som ligger i vattnet vid bryggan. Och vattnet är kallt bara precis där, i resten av havet är det varmt så man kan bada. Och brie gillar jag inte jättemycket så vi byter till frukt en masse. Många sådana där citronplommon som jag hittade på ICA Liljeholmen en gång och sen inte hittat igen.

Min bästa kompis Karin och hennes kille är också med, för de har flyttat till Stockholm.

Vi ligger och jäster hela dagen och jag får läsa en jättebra bok, samtidigt som jag hänger med alla mina kompisar och min man och min son. Jag är brun och har en solhatt och är smal och inga bristningar på magen från graviditet alls. Det är lite gäspig stämning och ingen spelar kubb alls, för det är tråkigt, men kanske boule? Jag och Stolte mannen smiter iväg och har sexy time i vattnet, men det är det ingen som märker.

På kvällen äter vi middag hos mina föräldrar som bor kvar i Skåne, men helt plötsligt är Skåne jättenära Stockholm, man kan gå dit med barnvagnen och Fimpen har äntligen lärt sig att le och ler ler ler. Han säger till och med mamma jag älskar dig! för det är några av få ord han lärt sig. Jag skiter i om han menar det, det är ändå fint att höra.

När vi ätit middag så lämnar vi Fimpen hos mamma och pappa och alla möts upp igen. Vi dricker vin och äter brie (jaså, nu passar det?) och solen går aldrig ner. Alla blir salongsberusade och jag fnissar med alla. Sen går vi ut och klubbar hela natten och nu har solen gått ner, så att den kan gå upp igen innan vi går hem. Vi snubblar hemåt och Fimpen är kvar hos mina föräldrar så att jag och Stolte mannen kan få sova länge dagen efter.