Den där om att jag älskar män!

Killar är dumma. Killar är otroligt korkade. Killar fattar noll. De super och slåss och kräver uppmärksamhet och förstår inte när man säger "gå!" och vill supa en under bordet och är som bufflar och skrattar åt en och viskar bakom ryggen. De ligger med en och ringer inte dagen efter och de slänger ens nummer och tittar bort när man möter dem på stan. De säger "jag ringer dig!" och ringer sen inte alternativt en vecka senare, kvart i tre, när de står på seveneleven och käkar korv. De bryr sig inte ett skvatt, snor åt sig alla vg:n på proven, har fula jeans och diskar aldrig. Killar tror att de är häftiga när de svär och har på sig en ölhatt. De planerar helgen med kompisarna och skiter i tjejen och slåss och sparkas. Killar spottar och snusar och röker och luktar vitlök och har killbaciller. Killar lever ut sin manlighet och skiter i att bejaka sin kvinnliga sida. Killar tar alla chefsjobben och ligger med sekreteraren. Killar kallar kvinnor för "lilla gumman" och duschar för länge. Killar sätter sig själv först och klättrar uppför på karriärsstegen, även om det innebär att de måste trampa på lite kvinnohänder. Killar flinar och runkar i grupp. Killar lyssnar på hög musik och springer snabbast. Killar gillar hundar som kan bita ihjäl en katt på tre röda. De spelar gitarr och kräver att alla ska älska dem och kör bil med en hand fort fort och skryter om att de fått henne och henne i säng och att det var lätt. Killar spelar på känslor och väntar inte vid telefonen och blir aldrig förkrossade och om de blir det så är det bara fint och de gråter inte men alla tjejer vill ligga med dem och laga deras hjärtan och det är så fint medan en tjej med krossat hjärta bara är patetisk. Killar bär på hammare och kniv och tränger sig före. De surfar och bär snygga surfarshorts och har tvättbrädemagar. Killar spelar fotboll en vårdag och inga tjejer får vara med för tjejer är inte bra på fotboll. Killar blir poliser och brandmän och sjömän och banktjänstemän och bankirer och slaktare och jonglörer. De grymtar och snarkar och vill bära runt på en och flåsar och pustar och ler och charmar och pussar en på pannan och smeker en över kinden och håller i paraplyet och ljuger och bedrar och man sitter hemma och tänker "ring då, för fan!"

Den där om Fröken Land

Det är en ganska märklig känsla att träffa en kompis som man inte träffat på sju år (är man fortfarande kompis då? Eller bekant? Eller vad i helvete är man? Jag har aldrig haft koll på det där och kallar alla människor jag träffar för mina kompisar). Hon hade inte förändrats ett förbannat skit samtidigt som hon var en helt annan. Hon var lång och brunhårig och smalsomfan och från landet och drog skämt som var vulgära och jag skrattade och hon var inte riktigt klar med sig själv. Nu är hon lång och blond och smalsomfan och hade flyttat från landet till Kungsholmen och sen ut i skärgården och drog skämt som var vulgära och jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och hon var klar med sig själv. Hon vet vem hon är. Och, fan, hon har börjat prata som Charlotte Perrelli.

Jag vet inte om det är jag eller om det är en fas jag går genom nu eller om det är alla eller om det är somliga, men oj, vad jag började analysera mig själv. Var har jag kommit? Var är jag? Vad har jag hunnit med och gjort på sju år? Reaktionen på mitt "jobba-london-jobba-plugga-spanien-chefa-eslöv-plugga-jobba-afrika-alvesta-växjö-plugga-stockholm-plugga-mexiko" var att jag hade gjort femtontusen saker, men jag tänkte mest att jag nog inte kommit så himla långt ändå. Hon skrattade och sa att hon hade kommit en kortare bit, hon hade flyttat från landet till landet. Jag skrattade och sa att hon är Fröken Land och att jag kommit från landet och nu bodde på ett ställe där de också hoppade hopprep på gården. Jag vill hellre bo på ett ställe där de spyr och är fulla på bakgården. Men hej, en sån snobb är jag!

Och fröken Land, som på gymnasiet var den som ställde sig på stolar och sjöng högt och sen landade under bordet och kräktes i föräldrarnas bilar efter de äckliga viner vi drack, klarade nu inte av att dricka två öl. Och hon sa att "Jo, men man har ju blivit vuxen!" Och jag sa "Äh!" och beställde in en till.

Jag är barnslig.
Jag är en snobb.

Och jag hoppas att jag inte skrämde iväg Fröken Land, för det är skönt att känna folk i en stad där det blåser djävligt kallt när man är ensam.

Den där om klor

Åhfuckit!

Ett råd: klipp aldrig klorna på bakbensfötterna innan ni ska spatsera runt en hel kväll i höga klackar.

Den där om att jag är boss över kärleken

Och jag kommer hem och de säger "fan, Jenny, städa på ditt rum..."

För hon har haft en galen kvinna här som kollat upp varje rum. Mitt rum står för kärlek, förhållande och lyckat äktenskap.

Så länge jag har jeansen på golvet och 1000 papper i högar kommer ingen här någonsin kunna träffa sin man.

Den där om öknen

Jag träffar en psykologstuderande på en uteservering.
Han sätter sig bredvid. Tätt inpå. Tittar in i mina ögon. Och hoppas att jag ska imponeras.
Han säger att han ska analysera mig.
Och jag säger "lycka till" och skrattar.
För han kommer ha fan så fel.
Och han ber mig tänka på en öken.
Och jag tänker på kyssar.
Och jag säger att jag inte tänker på en öken.
Jag tänker på kyssar.
Och han ler.
Och han ber mig tänka på en öken.
Och jag tänker på en öken.
Och han säger att jag ska tänka på en öken som är platt.
Och jag säger att min öken är inte platt, den är full av dalar och kullar.
Och han säger att jag ska tänka på en platt öken.
Och jag säger att han fan aldrig har sett en öken.
En öken är full av kullar.
Och han ler och säger att jag är svår.
Jag ska tänka på en platt öken.
Och jag ljuger och säger att jag ser en platt öken.
Och han säger att jag ljuger.
Och jag säger att han är duktig.
Jag ljuger.
Han säger att jag ska se en kub i öknen.
Jag säger att det inte finns några kuber i öknen.
Han säger att jag ska fantisera.
Jag säger att kuben är rosa och skimrar.
Han säger "du ser ingen kub va?"
Och jag säger "nej".
Och han skrattar och säger att jag är svår.
Han säger att jag har ett ansikte gjort av sten.
Han säger att jag är den kaxigaste han träffat.
Han säger att jag är cool.
Jag ler och säger att han nog inte träffat så mycket folk.
Och att han nog behöver gå fortsättningskursen i psykologi.

Den där om att skylla sig själv

Aha. Jimmy kom på det.

Gå in på Glitter --> "Win! The competition". Där har vi det!

Den där om "Ska vi leka tjuv och polis? Jag är polis, så är du tjuv!"

Fast killen i mitteln ser lite butter ut. han ville nog hellre vara tjuv.

Den där om Glitter

Okej.

Du sitter hemma i ditt pojkrum. Du har över Niklas och Tobbe. Ni dricker mellis och röker Prince. Ni är tuffa. För ni är halvkriminella. Så ringer Klas. "Jag har något riktigt stort på gång" säger han. Ni lyssnar noggrant. För något stort är intressant. "Bank?" frågar ni. "Nejnej, såååå 80-tal", suckar Klas irriterat. "Amen... värdetransport då?" försöker ni. "Åååhhhh.... sååååå 2005!" suckar Klas vidare. "Det här är tufft. Det är nytänk. Det är smycken!"

Ni är imponerade. Berättar för Niklas och Tobbe. Ni förbereder er länge, länge. Ni inhandlar svarta mössor och klipper hål i dem. Ni köper pistoler. Ni fixar flyktbil. Ni tränar bort handsvetten.

Så kommer dagen D. Dagen då ni får vara med och råna den där smyckesaffären. Vägg i vägg sitter lilla jag. Eller okej, inte riktigt, Forex ligger mellan, men nästan. Men skit i mig, det här är ju spännande!

Ni väljer området runt Stureplan. Bra där. Jag förstår hur ni tänker. Det finns många smyckesaffärer i Stockholm.

Men kära du? Vad fan tänkte ni när ni valde Glitter?!? Glitter är ungefär lika hett och inne som bankrån. Vad tänkte ni sno? 20 gulddiadem a´45 kronor styck? My God!

"Har du öppnat en modetidning på sistone? Då kan du knappast ha missat att vitt är färgen som tagit kommandot över vår- och sommarmodet. Vitt romantiskt, vitt 60-talsinspirerat, vitt till partyt och vita spetsar. Vitt = rätt, vitt = en hit!"

Den där om att detta är smörigt som fan, men det bryr jag mig inte om!

Jag hade glömt bort hur mycket jag älskade dem allihopa, alla mina Växjövänner. Så fort jag kom dit, så fort jag fick de där kramarna, så kom jag ihåg det. Och jag fick berättat för mig hur saknad jag varit. Och någon hade frågat kompis Tessan varför hon log och hon hade svarat att det var för att hon hade träffat mig.

Och jag blir så glad. Jag blir så glad. Blir så glad. Så glad. Glad.

Så glad att jag till och med tyckte att det var okej att gå till dyra snobbstället, för att vi stod på gästlistan (viktig information), istället för till coola rockstället. Coola rockstället med bra musik och snygga jeansrumpor.

Ljudvolymen, i köket, på förfesten var en hälsofara. Och alla frågor om hur det är M besvarades med "bra" och ett leende. Som besvarades med "va? Brabrabra?" Som besvarades med "nej, men bra." För det är bra. Äntligen är det bra. Och någon skvallrade om att det numera finns en Intresserad Annan i mitt liv. Och alla skrek och jag höll för öronen.

Och på dansgolvet ringde han.

Och mina klackar åkte av. Och flickorna (nio till antalet) sa att de älskade mig och det kramades och det pussades och jag betvivlar inte deras berusande kärlek för fem öre.

För det här är äkta.

Och kärleken är besvarad.

Den där om att vakna upp på söndagsmorgonen och förstå att natten varit hård

Den där om "What to bring"

What to bring:

• Two sets of dress up clothes. There are many discos that have a dress code. A coat and a tie for men are necessary.
• Four pair of pants.
• Underclothes for two weeks.
• Light robe, slippers or thongs for home or beach.
• Pajamas
• Audio cassettes of your favorite music.
• A journal for writing down your thoughts.
• A small calender.
• A snapshot of your family will interest your Mexican friends.

What not to bring:

• More than 50 books or magazines.
• More than 20 records or cassettes.
• More than one pair of skis.
• More than one set of fishing tackle.
• Drugs (sush as maihuana, opium, heroin, morphine, cocaine, cannabis, amphetamines, LSD)
• Firearms
• Knives
• Meat
• Trees
• Most animals and birds (dead or alive)

Dessa listor gör ju att jag får lite funderingar.

Går alla män ut på disco med slips eller fluga? Måste man hångla med män som har detta på sig, eller kan man snällt be dem ta av sig flugan innan man hånglar? Vad händer om jag tar med mig underkläder för 16 dagar? Kommer jag bli stannad i tullen och måste välja bort två av mina trosor, som icke får föras in i landet? Vem bär sina thongs hemma? "For your pleasure only"?

Droger. Vem för in droger i Mexiko? "Nej, fan, jag ska till Mexiko, mitt förråd kommer att ta slut, bäst att ta med sig!"

Vem skulle ens kunna komma på tanken att ta med sig Audio cassettes med något annat än sin favoritmusik? Varför ta med någon annans favoritmusik? Och om jag träffar en mexikan innan jag åker som ber mig ta med en kassett med Gyllene Tider, bör jag då icke ta med denna, då det inte är min favoritmusik?

Tänk om mina mexikanska vänner don't give a rats arsle om mina släktingar/familj/vänner här i Sverige? Måste jag visa dem bilder ändå? Och om jag vill ta med bilder på alla mina pojkvänner, får jag inte detta, eller?

Har den mexikanska gränspolisen någonsin varit med om att någon försökt ta med sig 52 böcker in i landet? Räknar de böckerna? Skulle det vara mycket märkligt om jag kom med 53 böcker, men ingen fiskeutrustning eller skidor? Vad tror de ska hända om jag tar med för många cassettes? Att min musik ska ta över hela Mexiko, så att de inte får ha kvar sin egna, djupt dyrkade musik? Att jag ska ta med 36 blandkassetter med Kent och sen spela denna musik för mexikanarna, medan de sover, så att varje människa helt plötsligt kommer gå och nynna på "Mannen i den vita hatten"?

Och träden - varför får man inte ta med sig ett träd? Björken jag har utanför mitt fönster i Växjö skulle passa så himla bra i den tropiska hettan där borta! För att inte tala om alla döda djur jag tänkte ta med mig.

Alla mina planer går om intet!

Den där om att det har varit en glad påsk

Den där om att ta vad man vill ha

Ni vet de där små tjejerna, de där småtjejerna som man ser som har för lite kläder på sig? En sån där tjej som är lite för full? Så där var jag. Den där kvällen. En sån där tjej, som inte går att generalisera ihop till "en sån där tjej". En sån där tjej som de i rättegångarna säger får skylla sig själva. Jag var inte naiv. Jag var inte oskuldsfull. Inte det minsta. Inte ett dugg mindre än honom. Men jag hade målat upp allt i rosa och rött. Det hade börjat långt tidigare. Mina tankar om rött och rosa. Och de lever kvar idag.

Jag hade sett honom redan dagen innan. Jag hade sett honom dagen innan, knuffat till min kompis och sagt att den där killen var snygg. Stött till min kompis och sagt att den där snygga killen skulle jag ha. Så där som jag brukade göra.

Jag gick fram. På den tiden gick jag bara fram till killar. På den tiden var jag bara 19 år. Jag gick fram till killar och tittade på dem. Och de föll. Eller inte föll. Men det var så lätt. Eller svårt. Att inte prata. Bara titta. På den tiden räckte det med att titta dem djupt in i ögonen och smeka dem på armen. Titta dem djupt in i ögonen och berätta för dem att de var de enda i världen. Man kan säga fasligt mycket med sina ögon. Jag hånglade upp killar och ner killar utan att säga ett ord till dem. Jag hånglade upp dem och ner dem och gick sedan därifrån. Sket i vad de sa. Sket i att de frågade om namn och nummer och onödiga saker. Jag fick vad jag ville. Jag tog vad jag ville.

Den kvällen sa jag till min kompis att jag skulle gå hem med den där killen. Han och jag. Skulle gå hem. Och man kan väl kanske säga att jag fick skylla mig själv. Det kan man väl kanske säga. Men det skiter jag i.

Jag gick fram och körde mitt vanliga cirkusnummer och tog honom på armen och såg honom in i ögonen och hade för kort kjol och för höga klackar och för mycket som runnit nerför strupen och för lite i hjärnan och för tomt i hjärtat och en massa erövringar som gått bra i minnet och totalt tomt på tankar.

Och han gjorde som alla andra. Och det började bli tröttsamt och tråkigt att ingen kom med några protester eller "lilla vän" eller ointresse eller "nejtack" eller omskakningar. Han svalde och jag svalde och han log och jag log inte. Han nickade och smekte mig på kinden och jag log inte. Och som vanligt gick det som vanligt. Han blev intresserad och jag blev tom.

Vi gick hem. Han smekte av mig kläderna och fast att jag hade mitt cirkusnummer och mina drinkar i mig så brukade jag inte gå så långt. För långt. Så långt. Jag var 19. Och han var runt 26. Och när jag sa att detta inte var något som jag brukade göra så skrattade han och blev hård. Hårda händer och hårda ögon och hårt, hårt upp mot väggen.

Jag hade inte så mycket att säga till om. Och jag sa inte nej. För jag var 19 och han hade hårda händer. Och hårda händer och starka muskler och ett knä mellan mina ben är svårt att göra något åt. Och kort kjol och 160 centimeter och svaga muskler och halvsvårt att stå i höga klackar och "helvete"-tankar har inte mycket att stå emot.

Och jag sa inte nej. Och han drog mig i håret och jag tänkte att det var inte så här det skulle gå och jag var ganska blank och jag tänkte att det var inte så här det skulle gå och han var hård och jag var mest ingenting alls.

Och efteråt fick jag leta upp mina kläder och jag hittade inte mina kläder och han hade fortfarande hårda ögon och han sa att jag kunde gå nu och jag grät inte för jag grät inte så mycket på den tiden och jag var naken och liten och 160 centimeter lång och jag frågade var toaletten låg och jag låste in mig där för att kunna andas.

Och på toaletten kunde jag andas och tänka "helvetehelvetehelvetehelvete" och stoppa hans tandborste i toaletten och fnissa och gå ut med högburet huvud och samla ihop mina kläder och inte titta på honom och inte titta in i de arga ögonen och klä på mig sakta sakta för att irritera och trampa inte på mig, ingen trampar på mig. Och sen gick jag. Jag gick. Jag gick. Och jag försvann.

Och nästa helg så stod jag där igen och tittade in i ett par nya ögon. Och fan, jag lärde mig inte ett skit. Mer än att aldrig följa med någon hem igen.

Den där om de speciella kvällarna

Det blev inte ett dugg bättre.
Spriten dödade inte en enda djävla bacill. Eller bakterie.
I alla fall inte vinet.
För i dag är jag mer sjuk.
Mer snorig.

I går var speciell.
Som alla lördagskvällar är.

De där blickarna.
De där jeansbeklädda rumporna.
De där händerna som skrattar.
De där diskussionerna
Som inte kan bli bättre än de blir en lördagsnatt.

De där sms:en
Där bokstäverna hamnar huller om buller.
De där vännerna
Som ler och säger att de älskar en.
Just ikväll
För att jag står vid deras sida.

De där killarna som tar en på armen och säger att man är lik en kändis.
"Liv Tylor? I Sagan om ringen? Jag har hört det ganska mycket."
"Nejnej, inte hon... den där tjejen som är med i Armageddon"
"Det är Liv. Tack. Men nej, jag är inte lik henne."

Förvirringen.
För att jag vänder mig om och går.
När jag egentligen brukar stå kvar.
Igårkväll var annorlunda.
Jag var nykter.
Kunde gå därifrån.
Och le.

Den där om inga minnerluckor

Okej. Ikväll har jag baaara druckit sex glas vin och två glas öl, och det är liiiite (för mig)!

Jimmy: jag är inte full. Inga minnerluckor.

Snygg kille i baren som raggade och världens bästa kompisar.

Jepps.

---Dagen efter---

Äh. Det där är ju skitmycket! Alldeles för mycket för lilla mig. Jag ljuger alltid när jag druckit. Ljuger, överdriver och skryter. Folk borde hata mig. Eller älska mig. Eftersom jag ljuger. Så bra.

Den där om långt före hjulet

Det måste vara det älsta tricket i världen för att få män (och kvinnor) intresserade. Förutom att gå näck.

Hör inte av dig på ett tag. Spelar upptagen. Svårfångad. Svårflörtad.

Works everytime!

Den där om den enda mannen i mitt liv

Om jag bara hade fått ha sex med en enda kille i mitt liv så skulle jag nog inte välja Clark Gabels roll i Borta med vinden: Rhett Butler. Jag skulle nog, förhoppningsvis, välja pappan till mina blivande barn. Annars skulle det vara jobbigt, eftersom Clark är född 1901 och död, och om han skullat leva så skulle han varit 105 år, vilket känns liiiite creepy. Och skulle jag haft sex med Rhett, så skulle han varit ännu äldre. Vem vill skapa en hjärtattack, liksom?

Men jisses, vad den killen är het! Eller var? Den där lilla mustaschen. De där öronen. Det där leendet. Den där arrogansen. Allt en kvinna kan be om.

Clark Gabels Rhett Butler kommer länge, länge vara (och har varit) min drömman. Även om han inte jobbar på bibblan.

Den där om det hårda och det kalla

Jag glömmer bort hur djävla utmattad jag blir varje gång jag är sjuk.
Det är som om någon stryper min livskraft och jag svettas av att gå för långt, bära för mycket, böja mig ner, göra saker.
Min hjärna kan inte tänka och det irriterar mig till vanvett.
Försöker fokusera, men det går inte.

Lägger mig i sängen och läser, läser, läser.
Det går inte in.
Det suddas ut och hostan irriterar.

Jag hatar att vara sjuk.
Sjuka människor irriterar mig.
Svaga människor irriterar mig.
Det är jobbigt att irritera sig på sig själv.

Byxlinningen sitter för hårt. Det är för kallt att vara naken. Kudden är hård och varm.
Kall.
Varm.
Kall.

Kinderna är röda av feber.

Duschvattnet för kallt.
För varmt.
För kallt.
Kallt.
Kallt.
Handduken river.
Irriterar.

Jag snor honung av rumskompisen och längtar efter godis.
Jag smakar ingenting.
Ingenting jag äter smakar något.

Allt känns så hårt.
En kall hand stryker min kind.
Säger att jag borde sova.
Jag sover.
Jag vaknar.
Jag går upp.
Och blir irriterad.

Ipren blir en riddare i glänsande rustning.
Varför är allt så djävla kallt och hårt?

Imorgon ska jag ut och festa.
Basta!

Den där om rea-köttet

Jag bor med en dansare.

Detta gör att man blir oerhört medveten om dans. Och konst. Och musik. Och sånt där finkulturellt. Och spirituellt. Just nu sover det över några dansare som har gått på samma Kungliga balettakademi tillsammans. Och ja, de har alla små, rosa kjolar på sig, och har kuddkrig och dricker vatten med citron i.

När man sitter och pratar med dessa dansare inser man att det finns helt nya världar, som man inte visste om. Dansvärldar. Där känner alla alla och alla är kära i samma kille, som satt upp Svansjön i London. Själv vet jag knappt vad Svansjön är. Jo, okej, så dum i huvudet är jag inte, men Svansjön är about it.

Fast jag tror inte de har någon vidare koll på statsvetenskapen (vilket jag i och för sig inte heller har - jag blir skitnervös på fester och folk bara "Aha, du är statsvetare, då måste du träffa David, han är också det!" Och man tänker att fuckit, alla kommer komma på min livs lögn, att jag är skitkass på det jag borde kunna!).

Men sådana där finkulturella människor gör mig extra nervös. Jag vet inte varför. Så fort någon presenterar sig som "Charles, skådespelare", "Liv, romanförfattare" eller "Karin, diktsamlare" så vet jag inte var jag ska ta vägen. Rockkillar klarar jag av. Det är bara att låtsas dyrka dem, alternativt skita i vad de har att säga, så är de fast. Men de andra. Kom och hjälp mig, snälla! (Och förresten så räknas nog inte rockkillar in under finkultur.)

Det är lite synd att jag inte bor med en slaktare. Fått ta del av slaktarvärlden.Jag har alltid velat veta lite mer om kött. Dessutom hade han/hon nog kunnat få lite rea-kött.

Den där om att jag, tydligen, är en blekare nyans än min bror

Jag åkte hem till Skåne med min näsa.
Min bror sa inte så mycket. Han tog mig istället i handen, gick in med mig på toaletten och visade sitt smink. Sen ville han sminka över såren.
Min bror har mer underlagskräm än vad jag har.
Det tycker jag är fint.
Han fick dock inte sminka mig.

Den där om drinkar jag inte minns

Att gå in på sin internetbank efter helgen är som att spela rysk roullet.

Den där om någon att hålla hårt

Jag kom precis på det.
Det är i duschen man får de största insikterna.
Det är i duschen man kommer på att man lämnat ännu en.

Jag har lekt omkring här och träffat killar och män.
Jag har lekt med dem och kysst dem och virvlat vidare.
Tänkt att jag lurat dem.
För jag är aldrig still.
Och när deras armar har blivit för starka och de börjar prata om röda känslor
Så har jag virvlat vidare
Och lämnat dem kvar.
Då har de träffat andra och att få starka armar med.
Och jag har tänkt att de, alla, hela världen, är lurade.

Men det är ju för fan jag som är lurad.
Så in i bängen lurad.

Jag lurar mig själv varje dag.
Jag lurar mig själv varje gång jag börjar känna att jag kanske också vill ha de där starka armarna.
Skyller på annat.
Sårar.
Lämnar hamnar och famnar och röda, röda känslor.

Jag kommer stå ensam kvar.

Den där om spanska sjukan

Min pappa säger att jag har blivit spansk i truten.
Sen skrattar han och slår sig för knäna.
Då kommer min mamma in och frågar vad han skrattar åt.
Han berättar.
Då skrattar mamma med.

Den där om jag, Jenny

Det här är jag.

Den där om min drömman

Nu borde jag läsa 62 sidor om kommuner och skit och sånt, så jag skriver här istället.

I helgen satt vi och pratade om hur vår idealman hade förändrats.

När jag var fjorton (tror jag) att min man skulle vara brunhårig och blåögd. Han skulle vara snäll, tuff, vara lagom lång, tycka om barn, tycka om att göra barn, inte vara snorig, ha lagom långt hår, kunna raka sig utan att skära sig i fejan. Han skulle älska mig, mig, mig, vara lagom tuff, köra motorcykel, bil snabbtsnabbt och kunna sjunga. Han skulle kunna spela gitarr, vara sexig, ha fina kläder, gilla bra musik, tycka om att resa, ha många vänner, röka, ha skit under naglarna, äga ett par finbyxor, kunna dansa och dricka som en man.

När jag blev tjugoett fick jag min andra långkörarpojkvän. Han blev min nya dröm. Allt han stod för drömde jag om. Han var inte mycket av de där sakerna jag drömt om som fjorton, men han var fin. Han hade rakat hår. Kunde sjunga. Höll på med musik. Pluggade media. Kunde spela gitarr. Och en massa mer. Jag var kär. Jag var så djävla kär. Tills han lämnade mig.

Nu är jag tjugosex och min lista på vad min man ska ha är kort. Den har krymt. Den har blivit fasligt liten. För jag är snart trettio och när man är trettio får man fan inte vara kräsen. Då får man det som finns kvar och blivit över. Har man tur så har bejben som gifte sig som tjugotreåring tröttnat på barnenochfrunochvolvonochvillan och man kan få hänga med honom ett tag.

Jag har gått från långalistan till att kräva två saker: han bör vara snäll. Och helst viril.

Snälla Gud? Om jag äter all gammal spenat i frysen?

Tack.

Amen.

Den där om var jag kommer bo i höst

Yes, baby, I'm going to Mexico City!

Den där om Bollnäs - Stockholm

Jag sitter i en överfull tågvagn, det är hett som tusan, jag har blod på halsduken och ont i huvudet. Jag känner mig som en fallen hjälte. Minns en annan resa jag gjort bakfull.

Den där andra resan gick genom ett rosa skimmer.
Ett rosa kärleksskimmer.
Vi hade snott åt oss en hel kupé.
En egen kupé Bollnäs - Stockholm.
Vi var på väg hem.
Jag hade träffat hans mamma för första gången.
Där uppe levde vi ett annorlunda liv.
Vi andades annorlunda.
Vi såg på varandra annorlunda.
Vi såg varandra annorlunda.
Hans händer kändes annorlunda, mer smeksamma där.
Hans händer var aldrig så krävande, så glupska, så givande som där.

Jag hade druckit för mycket vin. Som vanligt.
Vi hade badat näck, så där som man gör när man är nyförälskade och sjön ligger och viskar åt en.
Natten hade varit sovande och levande på samma gång.
Nu var vi på väg tillbaka i en egen kupé.
Det var varmt. Så förbannat varmt.
Jag hade huvudvärk.
Låg, utan att ha kontroll på ben och armar, över två säten.
Han öppnade fönstret.
Jag öppnade ett öga och gnydde av ljudet.
Han stängde fönstret.
Jag stängde ögat och gnydde av värmen.
Han klappade mig över kinden och jag sög åt mig.

Vi var på väg tillbaka till verkligheten.
Verkligheten med avstånd och långt ifrån och han i Stockholm och jag i Skåne.
Det känns som om vi spenderade halva våra liv så.
Med örat mot telefonluren och längtande kroppar på vars en sida av landet.
Men, precis som i filmen hade vi alltid en undanflykt.
Vi hade alltid Bollnäs.

Den där om Anna och jag

Jehepps. Det är jag och Anna Sjödin. Vi håller samman. Vi får sår på näsan. Heja oss.

Den där om när jag bränner mina egna skepp

Jag vet inte vad det är med mig.
Jag vet inte varför jag blir så fruktansvärt förbannad när jag dricker nu för tiden.
Jag har tydligen skickat ett "fuck you"-för-jag-är-så-mogen-sms till en som betyder mer och mer, och nu är han inte glad.

Men det var inte det jag skulle berätta om.
Jag skulle berätta om att jag varit på besök i Örebro.
Hälsat på söta vänner och underbara vänner och fina vänner och roliga vänner.

Supit för mycket. Ramlat på näsan och trott att den behövde sys. Fått nya systrar. Lekt och gissat fågelnamn. Ätit av den största pizzan jag någonsin sett. Blivit väckt av en hund. Blivit bjuden på gomat. Kramats. Förolämpat och varit arg på killar. Gått in på killtoan och satt på fontänen. Fått för många minnesluckor.

Bestämt mig för att ta det lugnt med rövinet.
För jag börjar bli en sån där som blir läskig när hon är full.

En sådan vill jag inte vara.

Den där om att det gör lite ont

Jag tyckte väl att det var konstigt att det inte gick över.
Det visade sig visst vara en liten spricka.
Hoppsan hejsan!

Den där om min lilla mamma

Jag har sju missade samtal, så jag ringer upp med en känsla av att hjärtat ska krypa upp genom halsen.
Sju missade samtal är många.
Sju missade samtal är lika med död, hemskheter, svarthet och skador.
Mamma frågar hur det är med mig. Hon har sett på Efterlyst.
På Efterlyst händer det en massa länskiga saker i Stockholm.
Jag berättar för henne att
1996 bodde jag själv i Brighton
1999 bodde jag själv i München
2000 bodde jag själv i London
2001 bodde jag själv i Málaga
2002 reste jag runt i Östafrika
2006 kommer jag bo i Mexiko
Det är så dags att oroa sig.

Hon fnyser och säger att Stockholm minsann är farligt.
Särskilt tunnelbanan.
För det vet hon.
Lilla mamma.

Den där om min husguru

Jenny:
I de där svartaste stunderna så tänker jag att allt är ett stort misstag och jag har förstört det finaste jag hade och att... jag älskar ju honom som fan fortfarande och det gör så djävla ont att han är med någon annan nu. Men vi funkar liksom inte. Det går inte. Jag vill inte. Jag kan inte vara tillsammans med någon som honom, det funkar liksom inte. Men hur klarar man av det? Hur gör man för att inte gå sönder?

Gars du complexe:
Man är stark.

Jenny:
Och om man inte orkar vara det längre?

Gars du complexe:
Man tänker på annat. Och hitta någon man vågar vara svag med.

Jenny:
Oj. Känner alla så här?

Gars du complexe:
Det vet jag inte. Kanske är det bara vi komplicerade människor. Tänk förr i tiden - då gifte man sig och var kanske inte nöjd, men man fann sig i sitt öde. På ett sätt var man kanske lyckligare så. Totalt sett.

Jenny:
Jo.

Den där om att det plingar djävligt högt

"Jag vet inte riktigt om jag vill ha barn. Jag tror nästan inte att jag vill ha några."

Déjà vu. Déjà vu. Déjà vu.

Varningsklocka. Varningsklocka. Varningsklocka.

Dumpa redan nu?

Den där om min bibliotekarieman

Jag skulle vilja ha mig en bibliotekarieman.
Tänk bara så sexigt.
Han sitter där och tittar på dagisungar och pensionärer hela dagarna.
Får sig inget.
Så kommer jag.
Hånglar upp honom mot litteraturen som ingen läser.
Han får Kafka och Platon i ryggen.
Hånglar ner honom i barnens läshörna.
För brandmän och poliser de tar ut sin frustration på jobbet.
Men män som bara shysh:ar folk hela dagarna, de bygger upp en inre eld.
Och han är lite så där nördigt snygg.
Han kan citera Moberg och Lindgren.
Han kan stryka mina förseningar.
Det kommer bli skitbra.

Den där om att jag tydligen är den där tjejen

Ni vet sådana där elaka tjejer som man varnar sina killkompisar för?
Sådana där taskiga tjejer som vill ha uppmärksamhet, bekräftelse, få hjärtan på fall?
Tjejer som river och klöser och blinkar och snurrar och är röda?
Sådan är tydligen jag.

Igår fick jag reda på, av en tredje(!) kille att hans tjejkompis sagt att han nog inte ska umgås med mig.
Tre killar på två månader.

Jag är ju bara jag.
Jag rivs inte.
Jag bits.
Men jag rivs inte.

Snälla, förstora inte det jag gör, eller tolka mig för mycket.
Jag är ju bara jag.

Den där om jisses!

ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud! ÅhGud!

Här händer det grejer.

Den där om att vi tänker på naturen i den här familjen

Jag får någon slags konstig fjortonårskänsla av att bo med två andra tjejer i lägenheten. Jag vill börja röka som en karl igen och dricka vitt vin direkt ur flaskan.

Det är en lite speciell känsla att strutta omkring halvnaken i köket och stöta på en kille man inte visste fanns i lägenheten. En kille som är dansare.

Och lite, lite déjà vu får man när man kommer in i badrummet och det ligger kondomförpackningar i soporna. Eller nej. Vi är gamla nu. Förr slängde man dem direkt i toaletten.

Det ligger över två killar. Tjejerna säger dock att de inte är kära. Katten är kåt.

Och jag.

Jag är faktiskt inte alls avundsjuk.

Inte alls.

Den där om när Jenny inte borde ha med sig mobilen

Åhfuckit.

Det värsta dagen efter är inte huvudvärken
Tröttheten
Illamåendet
Eller den där killen som aldrig går hem.

Det värsta är det där man sa/skrev. Och att man sparat sms:en, så att man kan läsa det dagen efter och få riktigdjävlajobbighelvetesångest igen.

"Fan, X. Du är svårare än vad jag trodde. Men det är okej. Fast ändå inte. Men det är jobbigt. Fan ta dig. Ska vi äta middag nästa vecka?"

Snälla, skjut mig nu!

Den där om att fullblogga

Jo.
Full.
Kvart i fem.

Och det var fan inte kul.
De tvingade med mig till Stureplan.
Och alla mina fördomar blev till verklighet.
Han sms:ade från Söder.
Och jag ställde ulimatum.
Som vanligt, när jag är full.
Han svarade inte, vilket betyder att han
Eller jag
Har förlorat.

Sen kom jag på att jag varit taskig
Och sms:ade en annan
Han betyder mycket för mig
Och han svarade, men jag kommer fan inte ihåg vad han skrev
Och nu är det raderat.

Kvart-i-tre-ragg är för djävla jobbiga
Särskilt om de raggar på seveneleven.

Den där om Lillan

Jag vet inte ens var jag ska börja
Hur jag skulle kunna berätta om hur överpissigt det är
Om hur mycket hon betytt för mig
Om hur mycket jag har älskat henne
Om hur mycket jag har fasat för den här dagen
Om hur överdjävligt det känns att jag vet vilken dag hon ska dö
Om hur förbannat ensamt det kommer bli.

Om hur min pappa ser ut när han gråter
Om hur min mamma låter när hon kramar om henne och snyftar på natten
Om hur min bror pratar med henne och smeker henne över ryggen
Om hur hon sprungit fram till mig varje gång jag kommit hem i sexton år
Om hur hennes små kattpussar känns
Om hur hennes klor kan klösa.

Om hur det var när hon och hennes syster kom hem till vår familj och pressade sig in i våra hjärtan
Om hur mycket jag grät när hennes syster dog
Om det där desperata mörka som jag hamnade i, av för mycket motgångar.

Och jag har inga bilder på henne här
Alla fotografier är kvar i Skåne och i Växjö.

Om några veckor finns hon inte längre.

Mitt hjärta
Min hjältinna
Min räddare
Min vän.

Den där om att jag vill ha er

Det är något otroligt sexigt med killar som bloggar bra.
Jag vill ha er.
Allihopa.

När ni snirklar till meningarna och gör så att orden passar ihop.
När ni skriver om känslor och smärta och svarta saker och ledsamhet.
När ni funderar och kittlar min hjärna.
När ni vickar på höfterna, spänner musklerna och blinkar med ögonen genom era texter.

Och de hänger där och dreglar
Och de hänger där och flåsar
Alla tjejerna.

Det är inte längre rockstjärnor
Det är inte länge sportkillar
Det är inte längre tvkillar
Som är de heta.

Det är ni.
Och jag vill ha er.
Allihopa.