05 juli 2006

Den där om nittiosjunolltvånollsju - ett

Vi växte upp med båda föräldrarna och vita villor och gröna trädgårdar, där rosenbuskarna stod i led och givakt och barnen kunde klättra upp i träd och äta äpplen och äta päron och klia sönder myggbetten och sjunga Idas sommarvisa för alla som ville höra och Idas sommarvisa för alla som inte ville höra.

Och båtarna stod i hamnen och bilarna i garaget och fruarna i köket och männen framför grillen. På somrarna bjöd man över grannarna på rövin och det pratades om vädret och barnen och bästa sättet att klippa rosor på och annat som inte släppte bomber och herre Gud, aldrig om nederlag och bortalag och hårda ord och slag.

Och i grannskapet tjänades det mycket pengar och på vars en sida om vårt hus bodde konstnärer som ställde ut sina verk och värk och känslor och sa att "titta här, så originell jag är, så mycket lidande jag har skapat!" med sin ooriginella verk i blått och rött.

Allt var tryggt och folk hade 3,7 i snittbetyg och 1,2 barn och 2,3 bilar och 0,0 allvarliga problem och molnen gled förbi och solen lyste alltid. På somrarna åkte man aldrig ut på landet, för hej, man bodde på landet. Hela somrarna sprang jag och min bror runt på vår släktgård och fötterna blev smutsiga och händerna blev smutsiga och kläderna blev smutsiga och våra hjärtan var rena som i en Via-reklam.

Och alla flickorna red och alla pojkarna spelade fotbollellergolf och föräldrarna stod redo med plåster och bandage och "såja, det var inte så farligt" i händerna. Och alla föräldrarna stod redo med allt barnen kunde tänka sig behövas, med känslor och kärlek och pengar och världens bästa uppväxt och lungt och tryggt och sa att "nu har jag gett dig allt jag kan ge dig, bli nu bra, nu ska du bli bra, lova att du blir bra, jag lovar att allt ska bli bra!" Och barnen svalde gråten och lärde sig svara "bra" på frågan "hur mår du?" Och vi lärde oss att vi skulle må bra, allt skulle alltid vara bra, även om vi trillade och skrapade upp knän och sinnen och hjärtan, det var inget man berättade för grannarna, över vin. Man skulle svara "jag mår bra, jag klipper mina rosor om hösten."

8 kommentarer:

Dronten sa...

Ja. Jävla villaförortshelvete (för mig iaf). Träffande.

Jenny sa...

Ja. Djävla och underbara. Vi kommer hamna där båda två sen. Lovar dig!

Peter Madison sa...

Det var ungefär likadant i Högdalen där jag växte upp, en klassisk betongförort till Stockholm . Det skulle vara så jävla bra alltihop, ändå. Enda skillnaden syntes väl i taxeringskalendern.......

Jenny sa...

Vi har alla växt upp i en Jonas Gardell-roman, it seems.

Anonym sa...

jag var aldrig riktigt där, jag stod bredvid och såg på

jag ville vara hon och han, jag ville vara en av alla dom

Anonym sa...

Det är hårt att vara medelklass.

Jenny sa...

Karoliina: Alla ville alltid vara någon annan, känns det som. Jag ville mest vara någonannanstans än där jag alltid var.

.m.: It sucks! Alla vill vara så annorlunda att annorlunda blir vanligt och helt plötsligt dricker alla lättmjölk, för att mellanmjölk är för vanligt och Svensson och så blir lättmjölk Svensson och alla lider. Herre Gud, vad synd det är om oss!

S sa...

Det här var SÅ bra skrivet.

Tappa-andan-bra.