Den där om när jag slutade röka

Det kom ett brev ungefär två veckor efter det att hans tandborste hade lämnat min. Jag ett spöke åt bara tacoskal gick ner sex kilo blev blek och vit och blå under ögonen var trött.

Jag hade lämnat blod sedan jag var arton ställt upp velat rädda världen redan då, små steg syns de med suddas kanske ut snabbare men syns ända. Kunde inte alltid ge fick inte alltid ge blodet var för dåligt "lilla vän, du måste äta mer och nyttigt och inte bara smörgåsar och bröd, få upp dina värden och hela världen och upp med hakan och ner med näsan och in med magen och ut med bröstet."

Brevet borde ha slagit omkull mig och jag borde ha legat på golvet och kippat för luft som en djävla aborre en fisk på land och solen borde ha gått i moln och jag borde ha reagerat. Jag hade blivit, med mitt blods hjälp, diagnostiserad med hepatit C.

Och jag ringde till min mamma och mamma blev stum och mamma blir aldrig stum har alltid förklaringar är naturvetare har alltid ord som lagar mitt hjärta och ord som får mina tankar att flyga rakt, mamma blev stum och jag hörde vad hon tänkte och även över telefonen hörde jag henne fast att hon inte sa ett ord inte plåstrade mina sår med rosa små plåster. Jag hörde att hon blev mer upprörd än vad jag var. Jag hörde hur ont det gjorde i henne hennes dotter kanske varit oförsiktig knullat runt blivit smittad borde vara ren och vit och leva för evigt för evigt.

Hon sa inte ett ord.

Och jag fick komma in till sjukhuset igen och sitta i mjuka soffor i hårda rum och titta på allvarliga ansikten som tog mitt blod och "lägg dig här" och "sätt dig här" och jag fick inte ens ett bokmärke och mamma var med och mamma var med hela tiden och mamma höll mig uppe for att hålla sig sjalv uppe och hon staplade stegar och ställningar under oss och mest sig själv för att inte falla ramla ner bli svart och helt mörk.

Men jag brydde mig inte så mycket inte så mycket alls sträckte mest fram armen och handen och fingret och var mest blek och visste ni att till och med läppar kan bli vita? och jag var blå. Jag var en djävla finsk flagga.

Och broschyrer om skiten har jag fortfarande kvar än idag tittar pa och i ibland för att se att jag lever. Du lever, Jenny. Du lever för fan, och då betyder inte mycket mycket och lite betyder allt.

De tog mitt blod och jag vettefan vad de gjorde med det och folk i min närhet tittade på mig med ledsna ögon och lade huvuden på sne och lärare fick veta och var fan inte död, bara vit. Och blå. Och pappa fick inte veta. Mamma berättade inte. Han skulle blivit så ledsen.

Och en dag i januarifebruari fick jag beskedet att jag var fullt frisk om man nu kan vara fullt frisk någonsin och jag skakade och frös och gick till skolan och bröt ihop lite lite men inte för mycket och var på skolgården och där och då rökte jag min sista cigarett.