26 februari 2007

Den där om att följa drömmar

Jag minns inte hur gammal jag var när jag började intressera mig för Mellanöstern, men jag tror att jag var runt femton, eller möjligen sexton. Medan andra pratade om att åka till Indien eller på språkresa till England ville jag åka till Iran och Pakistan.

När min pappa fyllde femtio tvingade jag familjen att åka så nära vi kunde komma. Vi kom till kuststaden Eilat, i Israel, och jag gick omkring och fascinerades, förundrades och betraktade medan mamma förfasades över vapen och oroligheter, bror klagade på att det var för varmt och pappa klagade på att det var för kallt.

För något år sedan började jag lära mig arabiska, eftersom det inte gick att plugga persiska. Jag gav upp efter ett tag, det var på något sätt inte äkta och förankrat. Jag fick chansen att vara med och starta UNIFEM i Växjö, men tackade nej, det ångrar jag som faen nu. Drömmen om att någon gång i framtiden arbeta mot/med/i Mellanöstern lever kvar. Just nu håller jag på att försöka stilla min själ och min nyfikenhet genom att söka stipendie. Kanske, kanske kan jag få resa till Jordanien eller Syrien och studera kvinnor i politiken där.

Kanske, kanske.

7 kommentarer:

It´s all about me sa...

hihi, min kille sedan 3 år tillbaka är arab...förvisso gjort han slut idag eftersom jag gjort bort mig i Argentina, men ändå...kan lite arabiska. Försökte lära mig för en del år sedan men gav upp då, märkte att det var lättare att lära sig genom att skaffa en love...

Jenny sa...

Jag tror nästan att det är enklaste sättet faktiskt: skaffa sig en pojkvän från landet. Jag lärde mig inte bara spanska i Mexiko utan norska med, eftersom jag bodde med en norska, det var skitbra.

Ida sa...

Såvitt jag vet räknas inte Pakistan till Mellanöstern?

Jenny sa...

Garmonbozia: Sant, jag skriver och pratar allt som oftast snabbare än jag tänker, jag borde skrivit Mellanöstern/Arabiska halvön/fd Främre Orienten/Indiska halvön/Södra Asien och liknande länder. My bad.

Ida sa...

Haha, oj så preciserat. Mitt halvpaki-hjärta blev lite ledsen i ögat bara ;)

Jenny sa...

Hjärtat ska inte vara ledset, jag är ju kär i dess land. Det och många andra runt omkring.

Ida sa...

Haha, nej jag skojade bara. Du har såkert bra mkt mer koll på landet än vad jag har. Särskilt med tanke på att jag inte vet mkt mer än att man pratar en del urdu.