05 februari 2007

Den där om att släppa taget

Den där kvällen när jag låste mig ute så tog du med mig till din mammas hus. Jag hade precis kommit "hem" efter nästan tre veckor i Belize, Guatemala och södra Mexiko och var trött som tusan. Du bäddade ner mig och satte dig att spela gitarr och sjunga. Efter ett tag slängde jag ut dig, för att jag inte kunde somna med dig där, låtandes. Någon timme senare vaknade jag av att du hade smugit in och nu satt och tittade på mig. För att kunna minnas mig lättare senare, sa du.

Vi gick ner och åt med din mamma och när hon frågade om vi ville följa med ut och dricka kaffe sa jag jatack, för det gör man när man är artig. Du sa nejtack och jag sparkade dig på benet. Du visste att jag var rädd för att träffa mammor. Du visste det, men bara log mot din mamma och strök mig över håret. Din mamma tog mig under armen och jag blev torr i munnen.

En timme senare hade jag tagit mig genom kaffe (te), en stapplande berättelse om norrsken på spanska, och fått ett godkännande. Egentligen skulle jag ha träffat henne tidigare, när du och jag gift oss och vi hade spenderat natten på hotell och vi skulle äta frukost med henne, men på grund av min mammaskräck så hade jag tackat nej och åkt hem istället. Nu tog hon mig under armen och sa att du hade blivit så glad sen du träffat mig och när hennes son var glad så var hon glad. Till dig sa jag att jag hade fått en ny bästa kompis.

Saknaden gör så förbannat djävla skitont. Ibland är jag jättesur på dig för att du får mig att känna så här. För att du fick mig att bli skitkär i dig när vi knappt hade någon tid kvar. Jag tror att jag föll för dig den där söndagskvällen när du tog med mig på vår första officiella träff och vi var på marknaden. När du frågade vad jag ville äta och sen köpte något helt annat, för att jag valde fel. När du balanserade tre tallrikar och tvingade mig att smaka allt du köpt.

Jag saknar sättet du såg på mig. Jag saknar det så djävla mycket. Och jag tror inte att någon sett på mig på det sättet tidigare. Jag kunde sitta och prata med mina kompisar och titta upp, så stod du på andra sidan lokalen med dina kompisar och bara stirrade på mig. Med de där ögonen.

Jag förbannar dig för att du skickar så många e-mail till mig. Du vägrar låta mig komma in i det där området där jag kan sluta sakna dig. Det första jag gör på morgonen är att se om du skickat något nytt. Det har du alltid. Och jag väntar lite med att öppna dem. Jag går och gör mitt te och min gröt och sätter på mig yllesockorna och sen kryper jag upp i soffan och läser. Helst tre gånger.

Just nu rinner tårarna ner för mina kinder. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer ha ett förhållande på distans. Jag är ingen distansmänniska. Jag måste kunna ta, känna, smeka, smaka. Jag vet att du skulle hata Sverige. Du skulle inte kunna bo här. Du älskar Mexiko för mycket. Du är Mexiko. Du är en av de där trogna sönerna, en sån där som alltid skulle vilja återvända.

Därför, älskling, måste jag nog lämna dig nu. Släppa dig lite i taget.
Därför måste jag gå på den där dejten och öppna mitt hjärta för någon annan.

Jag saknar dig helt enkelt för mycket.

13 kommentarer:

egoistiska egon sa...

kram.

ajja sa...

gaah... Kram..

soulkatt sa...

men men men nää *grina nästan* :(
fan va livet ska vara hårt.

nojsa på dig

Jenny sa...

Tack.

Daniel Storey sa...

jag som går runt och hoppas bli kär snart. och så kommer en sån här påminnelse. det var så jobbigt det kunde va. krya på dig, eller vad man nu säger.

Anonym sa...

Alltså SHIT vad livet är orättvist. Så känner jag just nu. För dig och för mig. Jävla Sverige. Jävla kärlek. Jävla avstånd.

Anonym sa...

Skit... vaffö ska det alltid vara sådär jobbigt?! Känns inte rättvist alls. Massor krafter och ork åt dej!

Anonym sa...

Sötmoja, ta inga beslut, det löser sig av sig självt. Träffa folk men tvinga dig inte att släppa honom...
(skickar över lite fröken Livrädd)

Anonym sa...

varför kan inte duu vara i mexico då om han inte kan vara här...????

Jenny sa...

Storey: Ja, fan att det inte kan vara rosa moln å polkagrisar och leende hela tiden, som man trodde att det skulle vara när man var liten!

Kaia: Mmmmmm. Men snart. I alla fall i två veckor. Då kommer det att vara polkagrisar igen. I alla fall för mig.

Maza: Jag vet. Det är dramadrottningen i mig som tar för stor plats.

Snyftsnörvel: Mexiko är inte så välkomnande mot invandrare, de har en massa inskrivet i konstitutionen, mest för att skydda sig mot USA. Det går, men vill jag verkligen bo där? Långt ifrån mina föräldrar och köttbullar?

It´s all about me sa...

fan vad jag känner igen mig. I Allt. fast jag flyttade dit. Och även om det gick åt helvette efter några år, eller egentligen redan tidigare, ångrar jag mig inte. Hade alltid undrat WHAT IF om inte...

Anonym sa...

jag vet precis hur det är, och hon jag träffat, är precis som jag, och jag är rädd för den dagen som kommer komma, och jag måste åka och hon stanna här, och vi är så lika, hon och jag
hon ser in i mina ögon så vet jag att hon ser mig och jag ser henne och vi ser varandra, och hon frågar mig om jag vill träffa hennes mamma, och det gör mig nervös, och Jenny, Jenny...
varför blir man aldrig kär i rätt person?

Jenny sa...

Annaluna: Jajisses. Kom hem full inatt och skrev ett "jagälskardigsåmycketochärsåhimlaledsenjustnuförduärintehär"-mail och fick tillbaka ett, somjag läste nu imorse och det är bara buhu!

Favvolina: Jag vet int. Vad faen ska vi gööööra?