Den där om internetdejtingen

Det där med internetdejtning var nog inget för mig. Jag tror att jag närmade mig det hela med för stor skeptism och en för stor längtan till den där mexikanen i påsen. Bara min presentation borde ha skrämt iväg de flesta. Nu har jag gett upp och stängt av. De senaste dagarna gick det, bland annat, att läsa:

"Jag är en sån där know-it-all och en sån där know-nothing-at-all. En sån som skrattar åt dig när du ramlar men blir skitsur om du skrattar när jag ramlar. Jag är en sån där som tar största biten av kakan och slickar på den innan någon annan hinner protestera. Jag är klumpig och har precis tagit sönder min dator för tredje gången. En blomma i mitt fönster har dött, men jag har för dåligt samvete för att slänga den, plus att jag är tillräckligt optimistisk för att tro att den bara vilar. Antagligen kommer jag inte svara om du skriver, om du inte är skitsnygg, stavar också också och inte oxå, lyssnar på okej musik och är en sån där, som jag, som pratar skit om folk som går förbi och inte tror på evig kärlek."

Jag fick faktiskt med mig två pojkar därifrån. Hur nu det gick till, med det där jag skrev ovan. Nu ska jag bara bearbeta dem så att de helt plötsligt köpt en massa kläder till mig, utan att veta hur det gick till.

(Och ja, jag skriver förbannat mycket nu för tiden, men jag kan inte gåååå! Så kul är det liksom inte att läsa i "Bonniers spanska grammatik". Var ute och försökte gå innan idag och hann bara bort till typ Shell, eller Statoil, eller vad det nu är, sen halkade jag, låg i snön och grät lite över min fot. Den har gått från att göra pissont till att vara sladdrig. Ja, sen ramlade jag och nu är den sladdrig OCH gör ont.)