Den där om äldre män

Christina (s inlägg, inte självaste, vackra) får mig att tänka på gamla gubbar och äldre gubbar och att de får mig att blöda i hjärteroten och deras problem och att de kanske är ensamma. Och det är inte sådana elaka gubbar, som skrikit och varit sexistiska, eller kanske just de som skrikit, för att de egentligen velat något annat av sitt liv och de blev lämnade av sina mödrar när de var små.

Det finns två saker som får mig att gråta hysteriskt. Eller något mindre dramatiskt. Och det finns ju fler än två, men för att inte krångla in allt så tänkte jag skriva om två saker. Det ena är när jag läser om djur som dör. Om att matskålen står kvar och ingen sitter i badkaret och vill dricka ur kranen. Det är läskigt. Och min kissekatt skulle ju få leva lika länge som jag!

Det andra är Teliareklamen. Om de elaka, djävla barnen som inte köper julklappar till sin pappa, eller följer med honom på kinesrestaurang. Eller ens vill äta hans mat. Stackars pappan sitter där själv och ser ledsen ut. Och jag kan inte se. Jag måstemåste byta kanal för att inte bryta ihop. Den ultimata sorgen vore att Teliagubben (jag vill att han ska heta Bengt. Han ser ut som en Bengt. Men han heter typ Gunnar) har en katt som dör och barnen bara skrattar. Så sitter Bengt där och tittar på kattskålen med namnet ”Tusse” ingraverat och gråter. Bengt alltså, inte skålen. Sen ska han ringa ett långdistanssamtal (som är jättebilligt, eftersom det är en Teliareklam) till sin fru, för hon är aldrig hemma i reklamen, hon är ute i världen och finner sig själv med en 20-årig spanjor som heter Miguel, för att berätta att Tusse är död. Men frun kommer inte ihåg Tusse. Och inte Bengt heller. Hon bara ”Bengt? Vem är det?” Och då blir Bengt ännu mer ledsen och går ut och handlar småkakor (Finska pinnar) som han vill fika med sina barn, men tjejen hon bara ”amen pappa, vad löjlig du är, jag ska faktiskt hångla med min kille i hissen, där du inte kan nå oss” och lillkillen bara ”amen pappa, vad löjlig du är, jag ska faktiskt spela data-spel. På andra våningen” och sen så sitter Bengt där ensam igen. Utan barn, fru och Tusse.

Och för ett par år sedan så såg jag en kortfilmsserie om 9/11 och en av kortfilmerna handlade om en gammal, gammal gubbe som bodde med sin fru i NY. Varje morgon så tog han fram hennes klänning och la den på sängen och varje kväll så gjorde han mat till två personer och sen, när han gick och la sig så somnade han med armarna om henne. Så kom den 9/11 och de två husen rasade och man fick se att det egentligen varit ganska så mörkt i den där mannens lägenhet och när husen rasade så blev det plötsligt ljust och mannen såg att han egentligen levde ensam och att hans fru egentligen inte fanns där alls och framför tv:n satt lilla Jenny, som var mycket yngre på den tiden, och grät så att hon trodde att hela hjärtat skulle komma upp genom ögonen.

Ensamma, äldre män. Jag klarar helt enkelt inte av det.