Den där om min pappa

Min pappa. Jag har inte skrivit så mycket om min pappa här. Kanske mest för att jag vill skydda honom på något sätt.

När jag föddes och var sådär bebisknubbig så var min pappa den enda som kunde hantera mig. Den enda som fick hålla mig. Och när jag blev runt tre år så var han den enda som fick läsa sagor för mig. Han var min och bara min. Hela mitt liv så har han varit den man som varit stiligast, jag tyckte att jag helt klart hade den snyggaste pappan i världen.

Han satt i kommunfullmäktige, hade långskägg och demostrerade, i en ful djävla t-shirt, mot kärverksbygget i Barsebäck. Fortfarande har han kvar tidningsartiklar från den tiden, med honom i färgbild, kritiserandes "de andra".

Jag minns en kväll när jag var femton och precis hade bråkat med min mamma. Hon hade försökt hålla fast mig, men jag var starkare än henne och slog till henne så att hennes glasögon for iväg. Sen sprang jag ner till mitt rum. Pappa kom en halvtimme senare. Jag la mitt huvud i hans knä och grät. Han sa ingenting, han bara klappade mig över håret och satt så i två timmar.

Han retar mig fruktansvärt mycket, eftersom vi inte har samma partitillhörighet. Han ifrågaställer och argumenterar och ifrågasätter. Jag fräser ifrån och då skrattar han, skitglad över att han har kunnat göra mig upprörd. Sen går han och hämtar tidningen "Populär historia" och visar mig en artikel om Snapphanar, som han vill att jag ska läsa, så att vi kan diskutera den sen.

Idag ringde han, mitt i mitt gråtmaraton, och frågade om jag satt och bölade över nån djävla kille igen och jag svarade ja. Han sa att hans dotter inte skulle gråta, för vem jag än grät över så var han en skit och en skit gråter man inte över. Sen frågade han om jag ville följa med han och hans vänner på pubrunda när jag kom. De skulle berätta roliga historier och bjuda på ost. Jag skrattade till. Min pappa är nykterist, men älskar ost. Och han drar de sämsta djävla roliga historierna i världen. Oftast är de snuskiga och det är bara han som förstår (och skrattar åt) dem.

Det jag skulle komma fram till är att även om jag och mexikanske mannen inte kommer vara tillsammans i evigheter så kommer jag att klara mig. Jag måste klara mig. Och jag vill hemskt gärna ge min pappa barnbarn, för jag tror att han skulle bli den bäste morfarn i världen. Precis som min mamma kommer vara den bästa mormodern. Och jag den bästa mamman. Det kan liksom inte gå fel med den uppväxten jag haft.