Den där om mina pojkhistorier

Jag vaknar, efter ha sovit i tolv timmar, och sätter på datorn. Ännu ett e-mail från honom och jag får dåligt samvete för att jag inte skrivit till honom på ett par dagar. Han skriver att han varit med i någon tidning där de intervjuat "nya, uppkommande mexikaner" och jag kan inte annat än att bli imponerad.

Ett par dagar sedan frågade M mig om jag var lycklig. Jag var tvungen att känna efter och tänka till, vilket inte kan vara så förbannat bra. Kom dock fram till att jag nog är ganska lycklig, men att

"det är svårt när den man... tycker väldigt mycket om är på andra sidan jorden och man saknar honom varje dag, varje timme och minut och man vet att han gör samma sak, plus att man vet att man antagligen aldrig kommer att få vara med honom och att man vet att han aldrig skulle bli lycklig om han bodde i Sverige och jag aldrig skulle kunna bo där."

Och det börjar bli ganska tjatigt nu, jag och mina pojkhistorier, även om den här är annorlunda. Jag vet inte om jag vill ha pojkhistorier längre.

I förra mailet skrev han för första gången att han älskar mig och fast att jag vet att det är lättare att skriva det på engelska, så tog det ganska så hårt i hjärtat. Det var som om de bokstäverna var de enda som syntes på skärmen. Tänk om jag sårar honom? Tänk om jag förstör hans liv för evigt? Jag kanske blir en av de där som gjort att jag litar mindre på män och har förlorat tron på evig kärlek.