Ta medicinen nu, så du får sova. Stolte mannen sticker fram en matsked hostmedicin mot min ihopknipta mun. Jag vill inte ha hostmedicinen för det står på etiketten att den påverkar hostcentrum i hjärnan. I min feberyra är jag envis och vill inte bli påverkad i mitt hostcentrum.
När jag var tre år behövde jag ta medicin för att mina trumhinnor växte åt fel håll. Jag vägrade. Egentligen ville jag ta medicinen för efteråt fick jag sån där god röd saft som Maud tre hus bort bjöd på när det var sommar och jag satt längst ut på hennes röda trästolar och drack snabbt snabbt för att det alltid hände något mer spännande bortom häcken och inte hos Maud som var gammal och konstnär.
Men jag var skitenvis på den tiden. 1983. Hade jag sagt att jag inte ville ha medicin ville jag inte ha medicin även om jag egentligen inte ville. Detta ledde senare till att jag fick en ful docka på Mallis när jag egentligen ville ha den grå katten med fyra ungar som rörde sig.
Mamma fick sätta sig över mig. Mina små pinnarmar slog henne mot låren innan hon la den under vaderna. Jag var fast. Pappa höll mitt huvud och tryckte ner medicinen i munnen på mig. Jag skrek och grät att JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!! Och mamma började gråta stora tårar som trillade ner på mina tårar och sa snälla snälla fina unge, du måste! och jag skrek JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!!
Vi var i badrummet. Jag minns den orangea mattan jag låg på. Den hade fransar. Om jag tittade till vänster så såg man under vårt vita badkar och alla tvålflaskor som trillat ner bakom det.
Jag vet inte hur det slutade med medicinen men mina öron blev aldrig riktigt bra. Det opererades in rör tills jag blev tretton då låste jag in mig på gästtoan med den obekväma toasitsen i tre timmar. Mamma ringde till sjukhuset och sa som det var. Och när jag var nitton och skulle flytta till London hade jag blivit 75% döv på vänsterörat, men jag vågade inte säga det till någon utom min bror. Då skvallrade han för mamma, fast att han lovat att inte göra det.
När jag var tre år behövde jag ta medicin för att mina trumhinnor växte åt fel håll. Jag vägrade. Egentligen ville jag ta medicinen för efteråt fick jag sån där god röd saft som Maud tre hus bort bjöd på när det var sommar och jag satt längst ut på hennes röda trästolar och drack snabbt snabbt för att det alltid hände något mer spännande bortom häcken och inte hos Maud som var gammal och konstnär.
Men jag var skitenvis på den tiden. 1983. Hade jag sagt att jag inte ville ha medicin ville jag inte ha medicin även om jag egentligen inte ville. Detta ledde senare till att jag fick en ful docka på Mallis när jag egentligen ville ha den grå katten med fyra ungar som rörde sig.
Mamma fick sätta sig över mig. Mina små pinnarmar slog henne mot låren innan hon la den under vaderna. Jag var fast. Pappa höll mitt huvud och tryckte ner medicinen i munnen på mig. Jag skrek och grät att JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!! Och mamma började gråta stora tårar som trillade ner på mina tårar och sa snälla snälla fina unge, du måste! och jag skrek JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!!
Vi var i badrummet. Jag minns den orangea mattan jag låg på. Den hade fransar. Om jag tittade till vänster så såg man under vårt vita badkar och alla tvålflaskor som trillat ner bakom det.
Jag vet inte hur det slutade med medicinen men mina öron blev aldrig riktigt bra. Det opererades in rör tills jag blev tretton då låste jag in mig på gästtoan med den obekväma toasitsen i tre timmar. Mamma ringde till sjukhuset och sa som det var. Och när jag var nitton och skulle flytta till London hade jag blivit 75% döv på vänsterörat, men jag vågade inte säga det till någon utom min bror. Då skvallrade han för mamma, fast att han lovat att inte göra det.
2 kommentarer:
Åh. Har du inte varit sjuk jättelänge nu eller är det tiden som går sakta? Jag gillar faktiskt inte heller medicin. Och den jag får nu säger läkarna olika om; en att jag måste ta, en att den kan vara farlig för mig, så jag är så förvirrad...
Jo, jag har varit sjuk i en hel evighet. Eller i alla fall sedan 6 maj. Två veckor.
Kan du inte gå till någon häxtant? Någon kinesiolog, eller likande? Litar nästan mer på sådana än "riktiga" läkare när det gäller sånt där.
Skicka en kommentar