Klockan är tjugo minuter i nio och jag har kommit till ett parallellt universum i form av ett icke öppnat köpcentrum. Om tjugo minuter ska jag vara på en anställningsintervju och jag är tidig. Jag hatar att vara tidig, nästan mer än vad jag hatar att vara sen. Det är det där rastlösa, molande inom mig som får fritt utlopp och jagar runt på en svart häst i min kropp. Klockan tjugo minuter i nio är inga affärer öppna utom ICA. Det är tomt på folk och rent överallt. En trött Lindexvardagsstämning blandar sig med förväntningar. Lojt, men samtidigt löneonsdag.
I skyltfönsterna står plastkvinnor som lovar dig att klänningarna är finare än vad du tror. Kläderna kommer att sitta lika bra på dig som på min plastkropp! Jag skakar på huvudet och vet att de fäst med klädnypor bak. Går förbi och in på toaletten. Till Annie Lennox version av A whiter shade of pale ställer jag mig framför spegeln och försöker ordna min frisyr som blåst sönder. Rycker på axlarna och tänker att det inte hänger på håret. Jag kommer fram till min eventuellt nya arbetsplats två minuter i nio.
I skyltfönsterna står plastkvinnor som lovar dig att klänningarna är finare än vad du tror. Kläderna kommer att sitta lika bra på dig som på min plastkropp! Jag skakar på huvudet och vet att de fäst med klädnypor bak. Går förbi och in på toaletten. Till Annie Lennox version av A whiter shade of pale ställer jag mig framför spegeln och försöker ordna min frisyr som blåst sönder. Rycker på axlarna och tänker att det inte hänger på håret. Jag kommer fram till min eventuellt nya arbetsplats två minuter i nio.
2 kommentarer:
Är det ett jobb du verkligen vill ha? Jag håller tummarna jättejättehårt!
Det är ett jobb som liknar det jag har idag, fast det är bredare kunskapsmässigt. Men man tjänar en hel del mer pengar där. Det dumma är bara att jag måste ta ut min examen, som jag aldrig avslutade 2007, när jag pluggade master i Uppsala och valde att åka till Indien istället...
Skicka en kommentar