Pop my heart-bloggen skriver om att vinna över sitt ex och mitt hjärta hoppar bom-bom av att nicka på huvudet. Jag vann. Jag vann över mitt ex. Jag sprang först i mål, jag är lyckligast, jag är gift. Och kanske hjärtat glädjenickar bom-bom för att det måste det: måste få känna glädje över att ha vunnit. Tänka att det blev så himla mycket bättre så här, nicka instämmande. Ex har fått två barn, men för oss är det bara en tidsfråga, snart har vi tusen barn. Vi vinner. Och när jag sitter med ex syster och hon säger att jag och Stolte mannen är ett av de lyckligaste paren hon vet så måste jag fråga men ex då? Din bror? Och hon skakar på huvudet. Hjärtat nickar. Så klart.
Det är löjligt och fånigt och hemskt, men jag vinner och jag behöver det. Jag behöver vinna.
12 kommentarer:
I get your point, men hur gift man än är eller hur många barn man än har, är det så man mäter vinst? Största vinsten är väl ändå när man har kommit så långt att man önskar sitt ex det bästa och slutar tävla. Försten dit är vinnaren, enligt mig.
Antar at jag aldrig kommer att komma i mål, då.
Älskar att du är mänsklig och vågar visa det, skriva om det.
Jag förstår vad du säger, men tyvärr så blir nog bara kontentan att du förlorar just för att du skriver så här (eller ja, inte för att du skriver det förstås, men för att du känner som du gör). För inte har man väl vunnit om man känner att man måste tävla? Då är man ju per definition mitt i tävlingen fortfarande.
Okej, jag antar att jag skulle skrivit det här inlägget lite annorlunda.
Jag håller på att vinna, jag tänker på det här ungefär två gånger om året och det var lite på skämt.
Så.
Klart man får känna så där! du behöver du inte alls ursäkta dig för det. Helt normalt. Och ganska gött. :)
Tack. Jag tänker att det är ungefär samma sak som med sin högstadieklass, där vill man ju också vinna. I alla fall jag.
Oj, vad skönt det måste kännas att vara så säker på att barnen bara kommer att komma när man vill. Så kände aldrig jag - och så kom dom ju inte heller. :-(
Sådär känner nog alla, till eller från. Eller till sin älsklings ex också...
Det är svårt med saker som inte är helt accepterade att prata om. Fantastiskt skrivet, som alltid här.
Ano: eller så har vi försökt få barn i tre år och har fått massor av missfall?
Merca: Tusen tack!
Men herregud det är väl inte ett dugg konstigt att finna tillfredsställelse i att någon som gjort en väldigt illa inte lever ett problemfritt liv.
Om det sedan gäller ett ex eller vem som helst är ju fullkomligt egalt. Bullshit att ni som predikar härinne om att man är en förlorare om man inte önskar ens ex allt gott står för den värderingen fullt ut.
Önskar ni verkligen allt gott till... den där idioten i trafiken som tränger sig före? Puckot som gång på gång lämnar sin magsjuke unge på dagis så att han smittar alla andra? Eller för all del expediten som glatt river bort skynket framför omklädningsrummet och brölar HUR GÅR DET HÄR DÅ? När man står i bara trosorna och klämmer en pormask i spegeln. Ser ni er verkligen som förlorare när ni svär över de här människorna?
Bullshit i tell you.
Äh, om det är att bli vuxen att önska sitt ex allt gott så kommer jag nog aldrig att bli vuxen. Varför ska man önska allt gott till någon som sårat/gjort illa en? Det är ju inte som att jag önskar den personen olycka, jag vill bara att det ska gå bättre för mig. Så.
Tack för att du skrev det där. Och tack för länkningen. Skönt att veta att det inte är bara jag som tänker så där. (Jag vet ju egentligen det, men ändå.)
Skicka en kommentar