Den där om det värsta som finns

Jag sitter vid köksbordet och tårarna trillar ner på min salamismörgås. Stolte mannen sitter bredvid håller hand och säger såså. Hans såså får mig att tänka på en lärare jag hade en gång som klappade mig tamt och lamt på ryggen och viskade såså. Såså sccchhhhh! när jag stod och grät i hennes klassrum.

Jag har feberkinder och ontögon. Stolte mannen har smittat mig med sin förkylningsinfluensa och jag gråter alltid när jag har feber. Jag har precis berättat för honom hur mina tankar gick igår när jag trodde att han hade dött för att han inte svarade i telefon på hela dagen. Jag trodde att han hade dött av feberinfluensa. Att han skulle ligga alldeles kall i sängen när jag kom hem. Jag hade en plan för hur jag skulle göra. Ringa ettetttvå, kanske inte genast, utan först lägga mig bredvid honom och krama honom i någon timme. Få vara ensam. Veta att jag aldrig mer skulle få göra det. Fast sen ringde han mig, mitt i mina funderingar över hur synd det var om mig.

Han såså och berättar att för någon vecka sedan trodde han att jag var död. Fast egentligen var jag full och sov. Jag hade ringt till honom när han jobbade och jag var ute och drack öl. Sen ringde jag inte när jag kom. Han föreställde sig att jag blivit våldtagen och mördad någonstans mellan Hornstull och Liljeholmen. Han hade planerat att först åka hem och om jag inte var där så skulle han gå och leta efter mig. Sen skulle han ringa polisen. Och mina föräldrar.

Det är när han säger att han skulle ringa mina föräldrar och säga att jag var försvunnen som jag börjar gråta. Han såså, sen leder han mig in i sängen där jag somnar på hans axel.