Den där om Dennis

Dennis var en sån där som idag skulle fått vara en bokstavskombination: klättrade upp i träd för att kunna titta på våra mellanstadiebröst när vi duschade efter gympan, kunde inte sitta still i bänken trots att vår lärare sa Dennis sitt still i bänken!, han räknade mattetal jättesnabbt och ville alltid ligga främst i boken, även om han kanske inte alltid räknade rätt.

Han retade och slogs och drog i hår och revs och sprang snabbt snabbt bort till Bananbacken och snodde bollen när vi spelade bollruta och tog plats och ville inte bli placerad i hörn eller något fack. Han fick vara med och leka ändå, för det fick alla utom Ronny som hade exem och vars pappa fick komma till skolan och säga till oss att vi inte skulle retas. Men ingen tjej var frivilligt kär i Dennis och ingen ville fråga chans eller springa långsamt när vi hade kysskull. Inte ens Hanna som låtsasramlade, för att någon skulle hinna ifatt henne. Alla hann ifatt Hanna, men sprang förbi henne och hon fick ligga där och skämmas.

Ibland var Dennis snäll och höll i en ände när vi hoppade hopprep. Ibland när Dennis var snäll och höll i en ände när vi hoppade hopprep så vevade han för snabbt med vilje så att vi blev sura. Nu har djävulen farit i Dennis igen! sa vi till varandra med farmorsröster.

Ibland var Dennis bara dum, som när han snodde mina rullskriskor som jag fått i present, sen försökte åka med dem nerför Bananbacken så de gick sönder. Jag började gråta och satt med dem i famnen medan fröken försökte trösta och Dennis satt med djävulen i sig vid sin plats.

Ibland undrar jag vad som har hänt med Dennis, om hans bokstavskropp klarade av att stanna i skolan hela vägen, hela den rätta vägen, den raka vägen som alla föräldrar i vårt villasamhälle ritat ut att vi skulle gå redan innan vi var en plan i deras huvud. Vad har hänt med Dennis?