Den där om Just Another Fucking Blog - början

När jag är sjuk så ligger jag oftast i sängen och jämrar mig. Nu är jag sjuk med värktablett i kroppen, så då måste jag hitta på saker för att inte klättra på väggarna. Klättra på väggarna är nog inte bra för mitt ryggskott därför kom jag på att jag ville intervjua bloggare om deras bloggning. Jag tänkte att jag skulle börja med Linn som bloggar på Just Another Fucking Blog och när jag börjat med Linn blev den intervjun så himla lång att det nog bara får bli en intervju med Linn. Uppdelad i många delar.

Del ett handlar om början.

Om man går tillbaka till när du började blogga i januari 2009 så skriver du på engelska och är lite anonym. Jag tolkar det som att du inte ville bli igenkänd genom din blogg.

Hur började det hela? Varför började det hela? Varför på engelska? Samt att du på senaste tiden lagt upp lite bilder på dig själv, varför går du från det anonyma?

Oj! Jag hade hoppats att vi inte skulle hoppa dit i tiden. Heh. I början tänkte jag nog inte att det skulle vara en öppen blogg. Mest för att jag höll på att söka jobb och väl kände att det där dravlet inte direkt var nåt jag ville sätta upp på CV:t. Till saken hör väl också att det bara är jag som heter det jag heter i världen (cool, huh?) så med ett namn på bloggen skulle det ju vara ganska lätt att googla upp.

Eller mest därför var det nog inte. Som nyårslöfte 2009 hade jag att jag skulle vara mer öppen och efter att ha läst bloggar i skuggan i fem år tyckte jag väl att det var dags att börja skriva själv plus att jag såg det som ett sätt att öva på att våga erkänna mina mörkare stunder. Och då kände jag inte att jag ville ha hela min kompiskrets som tysta vittnen till det hela, hence anonymiteten.

Engelskan hade ingenting med det att göra faktiskt. Det var för att jag några veckor tidigare hade flyttat tillbaka till Sverige efter tre år i Melbourne och fortfarande hade engelska som förstaspråk i huvudet. Dom svenska orden flöt inte alls lika bra som dom engelska under en ganska lång period efter jag flyttade hem faktiskt. Nu är jag mer i den där mellanperioden när inget språk sitter ordentligt, vilket också är anledningen till att jag fortfarande skriver mycket rubriker på engelska.

Jag förväntade mig nog aldrig att folk faktiskt skulle läsa det jag skrev. Jag tycker fortfarande att det känns jävligt märkligt, om jag ska vara ärlig. Anonymitetsgrejen nu känns inte lika viktig. Dom här dryga två åren jag har bloggat har jag lärt mig att vara öppen och tycker därför inte att det är så jobbigt om folk jag känner skulle hitta bloggen. Om man känner mig fattar man ändå att det är jag som skriver rätt snabbt så bild spelar ingen roll. Tänker dessutom att en del kanske vill ha ett ansikte på orden, och nu finns ju det. Delvis.

Däremot namn vill jag fortfarande inte gå ut med. Av den enkla anledningen att jag inte vill att bloggen ska vara det första som dyker upp om nån googlar mitt namn. Sen tycker jag också att en öppen blogg som många av bloggarens kompisar läser kan bli lite väl internskämtig. Dessutom blir det väldigt konstigt när man träffar en kompis som läser ens blogg, men som inte har en egen. Den personen vet ju urmycket om mig, medan jag inte alls har en aning om vad som händer i deras huvud.


Varför väntade du så länge med att börja skriva själv?

Jag vet inte riktigt. Eller jo, jag vågade inte. Jag skrev resdagbok när jag var i Australien så jag skrev väl under tiden, men inte på det sättet. Konstigt kanske, med tanke på att jag både gillar att skriva och har läst bloggar sen tidernas begynnelse, men feghet gör konstiga saker med människan. Sen tror jag att jag tyckte att bloggvärlden var lite elitistisk och tuff. Alla verkade så himla fräna och kunde så mycket och slängde sig med orden och med varandra. Det länkades och det hyllades och ja, där nånstans satt jag och läste och tyckte att alla andra var fantastiska, way över gränsen till uppnåelig.

Jag har för mig att jag började blogga nånstans nångång typ 2006, men kommer varken ihåg loginnet eller adressen. Det var liksom inte lika roligt att skriva som att festa på den tiden och då räckte inte tiden till. Nu kan jag ångra det lite, samtidigt som jag inte tror att jag skulle ha fått ut lika mycket av det om jag hade skrivit tidigare. Risken finns att jag hade tröttnat.

Samtidigt kan jag tycka att du valde en ganska bra tid att börja blogga, det var en brytning i ditt liv - du kom hem från Australien och stod mellan två liv, för att uttrycka det pretentiöst. Jag minns när jag började blogga 2005, då kändes det som om det fanns några gigantiska bloggare, som tex Ett liv i exil. Jag var livrädd och kände mig som en liten ödla bland stora dinosaurier. Idag känns det som om bloggandet blivit mycket bredare och att det är lättare att ta sig in, även om det fortfarande finns många storbloggar. Eller kändisbloggare. Tror du att det finns chans för en svensk kille som är okänd, men skriver bra, som bor i Australien har någon chans mot kändisbloggarna idag? Eller måste man vara känd alternativt femton år som bara skriver om kläder och smink, och inte kan stava?

Jamen precis så! Även fast din blogg för mig var en av dom där giganterna. Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att sitta mittemot Den där Jenny på en restaurang och dricka vin. Lite som när man hängde med dom stora kidsen när man själv var en liten plutt.

Bloggandet idag var det ja. Jag pratade faktiskt med Inte skyldig om det här igår. (Gud, nu är det jag som namedroppar och har mig.) Jag tror att det är betydligt svårare att få en stor blogg idag på det sättet som till exempel Jonas Peterson gjorde med Ett liv i exil. Samtidigt som klicken som faktiskt bloggade då var mer ogenomtränglig än vad den är idag. Det var mer klubben för inbördes beundran där de höjde varandra, och det ska vi väl vara glada att vi slipper egentligen. Men man får ju inte samma skjuts i länkningar och läsande som dom kunde få då. Personligen tycker jag att det är lite synd att det bara är skandaler eller kändisskap som leder till stora bloggar. Det fina med bloggandet tycker jag är att få ta del av andra människors verklighet, inte att se om dom har fått en ny tröja skickad till sig eller om dom har lagt in silikon i läpparna för hundrasjuttionde gången. Där kan jag sakna kraften i när välskrivna bloggar kan höja varandra med större räckvidd.