Den där om att jag till och med får ett eget kontor. Det är stort inom den här branchen, kan jag meddela.

Jag håller på att kissa på mig när telefonen ringer. Inte för att jag blir nervös utanför att jag håller på att kissa på mig. Jag svarar och det är stället där jag sökt jobb, de säger att jag är deras första handsval och jag fnissar och säger vad kul! och menar det. Jag älskar att vara en a-människa, man måste njuta medan man a-ar, och ignorera att alla andra dagar är b-dagar. Så säger hon att hon inte kan möta mitt löneanspråk och anger en lön som jag hostar till av. Jag frågar om det är förhandlingsbart och hon jaar.

Jag ska jobba med kids. Inte små, små kids, utan kids som är tio år yngre än jag. Eller jag vet inte, de kanske bara är fem år yngre? Det är arbetsmarknadspolitik och det är kids. Jag ska ha glasögon, pekpinne och vara snäll mot de som förtjänar det. Älska de som inte förtjänar det och ta ner folk på jorden som behöver det. Ungefär som jag gör när jag håller utbildning i dag.

Men först ska jag löneförhandla. Och säga upp mig. Och tacka ja.