Linn skriver om bergsmat i Italien och det får mig att minnas oktober 2007.Oktober 2007 hade jag och Stolte mannen varit ihop på riktigt i tre månader. Vi var fnissigt nykära och jag vet inte hur, men jag fick med honom på en veckas bilande i Toscana. Det var en dag i Pisa, en dag i Florens, en dag i Milano, en dag i Siena, en dag i Verona, en dag i Bologna, inte en dag i Rom för det låg för långt bort.
Vi kom till Verona ungefär tio minuter innan de skulle stänga innergården till det hur där Juliet stod på balkongen och fluktade ner mot sin Romeo. Vi sprang in, Stolte mannen skrev på den nerklottrade vägen, Stolte mannen hjärtar Jenny, vi tittade på balkongen, vi trängdes med ett eller två gäng tonårskids, sen stängde de och vakter motade bort oss. Det var lördag och nästa dag skulle vi köra tillbaka till flygplats, tillbakaåka till Sverige.
Vi vandrade huvudgata mot bakgata. På huvudgata turistrestaurang efter turistrestaurang, inget vi ville ha. På bakgata Via Teatro Filarminico, 10 låg vårt paradis Ristorante "Il Cenacolo". Inne i lokalen satt enbart sådana där familjer som man tänker inte finns i Italien längre. Det var fastrar och mostrar och barn i vagn och barn vid bordet och fem generationer och alla var högljudda och runt alla bord satt det minst femton personer.
Förutom vid vårt bord, för där satt jag och Stolte mannen med stora ögon. Det fanns ingen meny, utan när vi satt oss fick vi in en vinflaska och några ord på italienska. Vi nickade och log och drack vin och log och tåflörtade och log. Så kom rätt ett in. Sen kom rätt två in. Sen kom rätt tre in. Och ungefär här funderade vi på om vi skulle beställa in mer vin samt hur många rätter vi skulle få in och hur vi skulle lägga upp matätandet: gå all in och äta upp allt på varje tallrik, eller äta lite av varje. Efter rätt sex började mitt tempo att lugna ner sig och jag kände att okej, nu finns det bara plats för efterrätt. Då kom pastarätt tre in. Efter pastarätt tre och på den tredje flaskan vin som bars in utan att vi bad om det började huvudrätterna komma. Jag minns knappt vad det var, men det var mycket. Efter den elfte rätten, en himla massa kort, Stolte mannens fjärde kan du fatta det här? Kan du? Jag fattar inte det här! trodde vi att det var slut.
Då kom efterrättsbuffén in.
2 kommentarer:
Låter helt fantastiskt, på alla sätt. Älskar sådana överraskande reseupptäckter. (Men du borde lägga in en varning för dem som är hungriga att vänta med att läsa det här - höll på att svälta ihjääääääl när Lasse sa att det var tjugo minuter kvar till middagen! Känns som att jag lätt skulle kunna smälla i mig elva rätter plus efterrätt just nu.)
Nästa inlägg om mat kommer med varningstext!
Skicka en kommentar