Den där om att ha bestämt sig

Efter mycket fram och tillbaka och fram igen och tillbaka ännu en gång så har jag bestämt mig. Det blir inget avslut av bloggen just nu, däremot en liten paus. Ta hand om er, fina vänner, så ses vi i framtiden. 

Den där om 2013

2012. Ett sånt jävla år. Politiskt var det ett jävla skitår. Privat var det ganska kämpigt. Jag har ingen aning om vad som hände inom musikvärlden, på klubbscenen, var det har varit tufft att gå ut, vilken restaurang som är too die for. Jag har rest en del. Inte skaffat så mycket nya vänner, men kommit närmare de jag har och tappat bort tre som var väldigt nära. Jag och Stolte mannen har nog aldrig kämpat så mycket med vår relation tidigare, men jag förväntade mig inte heller något annat. Det mesta handlade om Fimpen. 

I början av 2012 ville jag att följande skulle hända. Det som är fetstilat är det som faktiskt hände:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

2013, så här vill jag att du ska bli:

Börja heja på ett lag i damallsvenskan i fotboll. Gå på finalen i fotbolls-EM i sommar. Träffa Lisa. Inte byta jobb. Ta ut min examen. Springa en mil. Åka till Argentina och Edinburgh. Sluta vara sur på hur Downton Abbey slutade den här säsongen. Inte spontanköpa ett hus. Fortsätta kämpa för jämställdhet och jämlikhet. Inte automatiskt vara den som går ner i arbetstid och/eller vabbar. Inte städa om inte min man inte gör det. Umgås mer med mina vänner. Inte jobba så mycket övertid. Ha tålamod med min son. Klia min man på ryggen mer. Fixa klart/ringa hantverkaren som fixar klart badrummet. Inte ha trasiga strumpbyxor på mig. Inte enbart skriva statusuppdateringar på Facebook som handlar om mitt hat mot SD. Klippa håret oftare. Läsa mycket mer. Festa mer. Dricka mer alkohol. Sockerdetoxa. Anmäla mig till Tjejmilen. Springa Tjejmilen. Inte slarva med tandtråden. Inte snåla när vi köper julgran, så att alla barren trillar av efter en dag. Klippa page. Heter det page? Vill jag ha page? Inte klippa min lugg, utan låta den växa ut. Testa Glossybox. Inte lyssna på någon podcast av fåniga män eller kvinnor, bara för att alla andra gör det, utan lyssna på det jag faktiskt vill lyssna på.  Sluta tjata om hur grabbiga Fredrik och Filip är och bara acceptera att det finns sådana fenomen och att folk faktiskt verkar gilla dem. Fatta hur jag lägger in en ljudbok i min telefon utan att den spelas upp på random.  Fortsätta tycka att hen är ett vettigt ord (det är som ordet förälder. Du är fortfarande mamma även om du är förälder, precis som du är hon även om du också är en hen, ordet är bara till för att förenkla). Kanske till och med slå till med att ta körkort.  

Den där om ett år

Hej min älskade Fimpen,

vet du? För några dagar sedan fyllde du ett helt år, tolv månader. 365 dagar 8760 timmar. Du kan nu gå några steg, även om du inte är speciellt intresserad av det. Du har fått dina första vinterskor och vantar som trillar av hela tiden. Du klappar dina händer, gärna när du är jättetrött. Du vinkar åt folk och är inte längre särskilt blyg, om de du möter inte är män som är väldigt långa och stora. Du älskar att klättra i trappor och upp på saker, till exempel upp i soffan och upp på bord. Du är väldigt lång och når nu upp på vår spis och upp till saker som står på bordet. 

Du äter fortfarande allt du hittar på golvet men ger det till oss om vi ber dig att få det. Du kan säga mamma och pappa. Hej och katt. Du kan låta som en hund och som en katt. Du förstår ganska mycket och kommer när vi ber dig. Du förstår när du gör något du inte får och ofta sitter du och leker för sig själv och skrattar åt dina egna skämt. 

En sån resa vi har haft, min lilla älskling. Jag försöker inte vara den bästa mamman i hela världen, för det tror jag inte att du behöver och jag tror inte att jag skulle klara av att vara det heller. Jag måste få vara mig själv och vara ifrån dig lite då och då. Du ska snart börja förskolan, i januari. Vi har fått plats till dig och är så himla nervösa för att du inte ska trivas.

Tiden med dig har varit ett helvete. Tiden med dig har varit som i himmelen. Jag lovade mig själv och din far att förbli den jag var innan du kom och det tycker jag att jag har klarat av. Samtidigt som mitt liv inte har förändrats speciellt mycket har mitt liv ändrats monumentalt. Jag har ibland varit egoistisk och försökt stjäla sovmornar från din far. Jag har släpat med dig på event och på stan. Jag har svurit över dig och med dig. Förvånats över att folk inte stannat på gatan när de går förbi för att du är så fantastiskt fin. 

Somliga saker blev inte alls så som jag trodde. Som att mina föräldrar inte kan ta hand om dig för att de är för fysiskt trötta. Jag trodde att det skulle vara att bara lämna över dig och så kunde jag få sova en extra timme. Men då, de första månaderna när du hade kolik och jag gick ner så mycket i vikt för att jag var tvungen att gå och bära på dig hela tiden, då orkade inte mina föräldrar med. 

Somliga saker blev bättre än jag trodde. Som att du redan nu verkar ha humor och kan skämta på ditt bebissätt. Som att du växt in i min och din fars relation och blivit en del av den, en bit som passar in. Du delar vårt liv och skrattar åt det som vi skrattar åt. Gillar maten vi äter. 

Du får mig att vilja skaffa fler barn. Små syskon som ska följa dig som du ska leda. Som ska ta din hand och säga du, Fimpen, du är min storebror. Lika hissnande som det är att jag är din mamma är det att du kanske kan få bli storebror.  Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma.  Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om vad jag skulle vilja berätta

Det är väldigt ensamt utan er. Det känns som om vi har gjort slut och bestämt att vi inte ska höras på ett tag, alternativt aldrig mer. Hur avslutas en relation som gillats?

Det finns så mycket jag vill berätta för er. Om vår julgran och gubben som sålde den. Om att en av mina bästa vänner är gravid och en annan nyförlovad och att det gör mig så himla glad. Om att vi fått förskoleplats men att den ligger så himla långt bort och har 131 barn som går där redan. Om att en av mina kunder på jobbet en dag bröt ihop fullständigt och grät framför mig medan jag klappade henne på axeln och fick tvinga mig själv att själv inte börja gråta. Om en annan kund som ingen tagit tag i någonsin trots att han i nian hade 75% frånvaro och att jag nu kopplat in psykolog som tror att han har Aspergers syndrom och att det skrämmer mig lite för jag tycker att vissa av hans personlighetsdrag stämmer överens med mina.

Jag vill berätta om när jag hörde om den där skolskjutningen ni vet. Om att en av lärarna, en ung, gömde alla sina barn i garderober och sen gick för att möta killen som sköt. Att jag började panikgråta när jag läste det och att det kändes som om jag i mitt huvud tog över hennes tankar. Vad hon tänkte. Dödsångesten. Hon måste ha vetat att hon skulle dö. Att gömma små barn för att sedan gå och skydda dem genom att dö själv.

Jag vill berätta om min höst där jag har hoppat in i jobbet utan att andas och ibland kommer upp till ytan och mår så jävla dåligt över det jag ser dagligen att jag inte vet hur jag ska klara av det och samtidigt som jag tänker det så tar jag ett djupt andetag och dyker ner igen. Om kvällar när jag kommer hem till min lilla familj och de blir mitt allt och jag får lukta i pojknackar och blir smekt av manshänder. Dragen i håret av barnhänder. Klappad i nacken av en trött Stolte mannenshand som sträckt sig från andra sidan soffan.

Jag skulle vilja säga att jag känner mig fånig som klagade på få kommentarer och sen fick enorm respons. Om hur ni rör berör förför mig. Hur jag inte vet hur jag skulle klara mig utan er. Det känns som om det gått tre veckor. Det har gått fem dagar.

Om det skulle jag vilja berätta. 

Den där om att sluta på topp

När jag började skriva den här bloggen var jag mitt i ett förhållandehaveri som fortfarande är något av det svåraste jag har gått genom. Vi hade rott vår jolle rakt ut i ett ishav och sen tappat bort oss själva kanske mer än varandra. Jag visste inte vem jag var, vad jag var och var jag skulle. Jag hade växt ihop med den här personen så mycket att jag inte visste var jag började och slutade. Jag visste inte var mitt jag var. Det var han som tyckte att jag skulle starta en blogg eftersom jag ändå alltid skrev, så det gjorde jag. 

Efter det där ishavet höll jag på att drunkna. Samtidigt som jag kämpade mig genom det där ishavet så flyttade jag till Stockholm. Jag satt i ett fönster och tittade ut undrade vem jag var och den där människan som var mitt andra jag träffade en annan och flyttade ihop med henne på dagen när vi skulle ha varit ihop i fyra år. Jag flydde till Mexiko och gifte mig med en annan. Provade alla droger jag kunde komma över. Gjorde allt det som alla varnade mig för att inte göra.

Jag flyttade tillbaka till Studentstaden dammsög upp min vigselring och låg runt som aldrig förr. Festade  och sprang flera mil i veckan. Första dagen i skolan kom en av mina klasskompisar in i klassrummet och ni vet ett sånt där flygplan som ibland flyger omkring på himmelen med en textremsa med reklam efter sig? I mitt huvud fanns det bara plats för det där flygplanet och på den där textremsan stod det att det här var killen som jag skulle leva med resten av mitt liv.

Så jag började jaga den här killen men fortsatte med att ligga runt med andra. Flyttade till Stockholm och det samma gjorde den där killen som då kallades klassragget men som skulle få namnet Stolte mannen. Vi flyttade upp och blev ihop och flyttade ihop och bråkade och blev sams och vi var en jävla motorväg tillsammans. Vi var blommorna vid sidan av motorvägen. Vi var världen. 

Han friade och jag svarade aldrig ja med munnen men jag svarade ja med resten av hela mitt jag. Vi gifte oss och vi drog på smekmånad. Vi köpte lägenhet och gjorde ett barn. Fimpen kom med buller och bång och nästan allt handlade om Fimpen och bara Fimpen. Jag är så himla kär i min familj.

Somliga säger att det är på topp som det ska slutas. Jag säger att jag är på min topp nu. I flera veckor har det grott i mig, att det här kanske är slutet på bloggresan. Bloggkommentarerna har sinat. Och jag vet att ni läser, för det ser jag på statistiken, men jag antar att det här med att kommentera har förändrats och att internet snart kommer att räknas som gammelmedia. Men jag behöver det, jag går igång på det. Bland de kommentarer jag får har de taskiga börjat öka. Trollen kryper fram ur skogen. När var femte kommentar handlar om att jag blir oavsiktiligt eller avsiktiligt missförstådd, att jag gör fel, är fel då blir det inte kul längre. Jag kanske behöver det, vad vet jag, jag kanske är fel och gör fel, det kanske är därför. Men det känns inte så i mig. Jag kanske bara borde stänga av kommentarsfunktionen så få de som verkligen vill något maila mig.

Detta plus att mitt nuvarande jobb är extremt krävande psykiskt, så krävande att min arbetsgrupp regelbundet går på gemensam terapi för att få gråta av oss samt att jag nu har en familj att ta hand om gör att tankarna har börjat dyka upp. Är det värt det?

Plus att all den energi jag lägger här kanske borde läggas på att skriva en bok?

Men vem skulle jag vara utan bloggen? Skulle det innebära att jag skulle sluta läsa bloggar också? I förrgår var jag helt säker på att jag skulle sluta. Igår hade jag hundra blogginlägg i huvudet och visste inte var jag skulle göra av dem om jag inte skrev dem. Så det är där jag är idag. Jag är tillbaka på det där ishavet, den här gången med min blogg och jag vet inte längre vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill, men jag vet inte om det är värt det. Och det är så märkligt allt det här för under hela den här resan, under de här sju åren, så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att blogga tills jag dör. 

Den där om gråt på telefonsvararen

Jag har ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvaren gråter han.

Jag har varit borta ganska mycket från min man och mitt barn på sista tiden. Det har varit kompisdejt och träning och tjänsteresa till Umeå. Det har varit julbord med jobbet och jobba över på jobbet och jobba åtta till fem på jobbet och konferens med jobbet. Så när jag åker över till Storbritannien på semester blir det för mycket. Stolte mannen sätter sig på tvären och hasplar med tre årsstämma att jag vill med! Och jag förstår honom för mitt behov av att komma hemifrån är stillat jämfört med när jag var föräldraledig, men han. Han är hemma tjugofyrasju.

Så han hastbeställer en flygbiljett till sin bror i London och åker med en tredje bror och de sitter i guldloungen på Arlanda och flottar sig innan de drar vidare. 

Så har jag ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvararen gråter han. Jag ringer upp och sätter på högtalartelefonen så att han kan höra Fimpen som dadada:ar i bakgrunden och han börjar gråta igen. Han saknar oss förfärligt, säger han. Jag svarar att äh, ha kul nu, du är ju bara bakis. Eller fortfarande full. Och han vet ju också att det är så. Att hans kombinerade bakfylla/fylla och pappakänslor svämmade över. Han säger att han aldrig ska åka från oss igen och jag säger okej och tänker på att om ett år, ungefär, då ska vi åka från Fimpen på vår långa drömresa. Och jag undrar hur vi ska klara av det. 

Hög på julklappar

Är det bara jag som får en extrem jävla kick av att handla julklappar? Jag sitter och fånler och klickar på nätet och köper för dyra saker, men skiter i det för hallå! kombinationen spendera pengar + göra någon glad = finns inget bättre.

 

Detta satt jag precis och fånlog åt att jag köpte åt min karl. Älskar att köpa julklappar åt honom, antagligen mer än jag tycker om att köpa presenter till någon annan.

Den där om att vi ägnat halva dagen med att ta julkortsbilder

Den där om elva månader

Hej Fimpen,

Snart är du ett år, fast inte ännu för du har precis fyllt elva månader och tagit dina första steg (som du passade på att ta när jag var på resa och därför inte fick se). Du verkar dock inte speciellt intresserad av att gå, så jag vet inte om du kommer att göra det något mer.

Du sover hela nätter, från ungefär sju – åtta till fem. Det där vi bestämde, att du skulle sova lite längre än så, det har du inte riktigt följt. Du vaknar till någon gång på natten och sätter dig upp och tittar svinsurt på mig från din spjälsäng. Jag snubblar då bort, hämtar över dig till vår säng och så sover vi vidare. Ska jag vara ärlig så minns jag vissa gånger inte att jag hämtat dig.

Du är oftast glad. Du har inget ha-begär. Tar vi någon sak ifrån dig så bryr du dig inte. Ofta vill du bli buren och blir du inte det kan du få ett litet utbrott. Du har börjat få sådana där treårsutbrott när du slänger dig raklång på magen på golvet och tjurar. Det är jättesött och då skrattar jag åt dig. Ibland ramlar du till och ligger raklång på rygg istället. Som en liten skalbagge. Det är också kul, för du kan ju vända på dig, men det verkar som om du glömmer bort det i de här ögonblicken.

Du börjar bli lite mindre blyg nu. Folk kan titta på dig utan att du börjar gråta. Det känns så himla skönt och på lördag så ska du få träffa min kompis Jennies tvillingsöner. Det var längesedan du träffade ett barn nu, du har mest hängt med din far samt en katt och en hund som är din farmor och farfars och som du älskar djupt.

Du är världens världens finaste. Du har snelugg och allvarliga ögon. Du har utåtnavel och är jättelång (når upp till tredje hyllan redan). Du är tio centimeter längre än din morbror var när han var ett år och du väger tre kilo mindre än han gjorde. Du har bara två tänder och när du ler och andas in samtidigt så ser du ut som ett troll. Du härmar det vi gör och när du var hemma hos din farfar för en vecka sedan såg du honom lyfta in ved i den öppna spisen. Du hämtade då ett vedträ och la framför spisen, som du sett att han gjort. Du pratar inte än, vad vi vet men när jag var borta så hade du varit ledsen och ropat mamamamamama. Vi vet inte om du vet att jag är mamamamamama, men det är lite fint att låtsas det.

Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma. Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om att lämna och komma tillbaka

De hoppar av tunnelbanan jag står på. Min resväska står vid mina fötter och mina händer jagar varandra framför min mage. Jag börjar gråta och händerna slutar att jaga varandra och torkar istället bort tårar från min kind. Min son har petat mig i näsan precis och nu står de utanför en tunnelbanedörr som stängs. Jag tänker aldrig mer ska jag lämna er igen.

Jag fnittrar med några av mina bästa kompisar och säger det här måste vi göra om och har redan glömt bort att jag aldrig mer ska lämna min familj.

Planet landar försenat i ett snöstormigt Sverige. Jag sätter mig i en buss som aldrig kommer fram. Byter till en taxi som aldrig kommer fram. Klockan är runt fyra på morgonen när jag smyger in i trötta sovandetag. Klappar min lilla kärlek över kinden och lägger mig som en sån där äcklig amerikansk hamburgerost på min stora kärlek.

Den där om Cambridge

Vi kommer fram med tåget och trillar in i Inte skyldigs kramkalas. Hon verkar så världsvan så äh, jag brukar ta taxi så kolla till höger där är Kings Collage. Som om hon bott här alltid för evigt. Fast samtidigt samma samma som alltid samma samma som när hon lämnade. Eller inte lämnade, som när hon flyttade. 

Det blir så tydligt när jag och Egon är där och hälsar på, att den här kärleksrelationen är äkta och på riktigt. Vi älskar varandra. Jag ligger med huvudet mot väggen och med Inte Skyldig bakom mig och vi vi snubbelskrattar och tvåsover i hennes hunratjugisäng samtidigt som Egon sover i salongen och vi Facebookchattar mellan rummen för att vi inte orkar resa på oss eller ropa. 

Cambridge är svinkallt. Minus två en dag som känns som minus tolv med vind från sidan. Vi går och huttrar och svär och värmer oss i varannan butik och tittar på böcker i all oändlighet och på massor av fina hus byggnader skolor universitet gågator trånga gränder. Det är fint. Så fantastiskt fint. Vill bo här-fint. Och vi bestämmer på stående fot att vi måste få komma tillbaka. Cambridge. En sån stad som du vill ta med din familj och visa. Samtidigt som du vill hålla den hemlig och inte låta någon annan få ta del av för att det ska få vara en egen liten pärlhemlighet. 

Den där om att ta det privata med sig till jobbet

Vad jag precis gjort? Stått i lunchrummet och avbokat min tid för spiralinsättning med ett tjugotal kollegor omkring mig. Jajemen.

 

Kan tillägga att innan jag svarade i telefonen sprang runt i korridoren med ett jagat intryck i ansiktet och letade efter ett tomt rum att prata i.

Den där om att träffa lika

Min blick skuttar över rummet. Vi sitter i ett konferensrum på ett hotell och alla har fällt upp sina bärbara datorer och alla har haft problem med att få det trådlösa nätet att fungera. Jag söker av rummet med totalt okända människor. Jag gör nästan alltid det när jag kommer till ett ställe där jag inte känner någon. På gravidyogan. I vår bvc-grupp. På nya jobb. Fester. Jag letar upp den jag tror är mest lik mig. Jag tror att jag gör det för att känna mig trygg för att veta att det finns någon mer som jag. Ibland hittar jag inte någon och det brukar göra mig ganska så nervös.

Den här gången hittar jag honom vid bordet bredvid. Han har en prickig tröja glasögon blont krullafro. Jeans Converse en gigantisk kameraväska något frånvarande i blicken. På fikarasten äter han svinmånga chokladbollar som vi får gratis och han röker Marlboro Light som inte får heta light längre. Han pratar med hög skånsk dialekt och är en know it all. 

På flygplanet hem börjar vi prata. Vi hamnar bredvid varandra och han ser att jag krampaktigt knyter handen runt flygplanets armstöd. Han frågar om jag är flygrädd och jag nickar att ja, fast bara vid start.För att få mig att slappna av berättar han en historia om när han blev skitfull i Brasilien och jag skrattar skithögt och fritt. Sen pratar vi i mun på varandra hela vägen till Stockholm där han ska byta flyg. Han följer mig in i flygplansterminalen och jag hämtar min väska på rullbandet. Han följer mig mot utgången och vi pratarpratarpratar och det visar sig att vi har så mycket gemensamt att en lista på det skulle få en femårings julklappsönskelista till tomten att blekna. 

Vi har båda bott utomlands i ungefär samma länder. Rest i samma konstiga länder. Pluggat ungefär samtidigt på samma universitet. Samma ämne. Vi har båda barn i ungefär samma ålder och vi var föräldralediga samtidigt. Vi har samma åsikter om tjänsteresan vi precis var på och vad vi tycker om organisationen vi jobbar för samt vad vi vill ha ut av det. Jag frågar har du funderat på att söka den där tjänsten och han nickar att ja, det har jag redan gjort. Vi skrattar och han skryter på ett sätt som jag själv också gör. Berättar genomskinliga halvsanningar och lägger på drar ifrån.

Jag frågar ditt andra flyg? Skulle du inte med ett flyg? och han ser förvirrad ut. Jo... det hade jag glömt. Så vi säger hej då och jag går mot min taxi.

I taxin funderar jag. Om jag inte hade haft Stolte mannen och Fimpen, hade jag velat ligga då? För nu är det nej, det är ju som att ligga med Stolte mannen, de här två är så himla lika. Skulle jag konferensligga så skulle jag välja någon så långt från Stolte mannen jag skulle komma. En liten mörkhårig tjej. En älv-typ. En sån jag låg med när jag var singel. Men nu ska jag inte ligga för jag är fasligt kär i min man och får ligga med honom.

Och sen tänker jag att det var synd att han inte var tjej så att vår vänskap hade kunnat vara okej. Då hade jag kunnat ta hens internchatt-adress. För det är så sällan jag träffar folk som är så lika mig. Men nu var det en kille. Och killar och tjejer får inte bli vänner på det här sättet.

Den där om att nio rum känns lagom

När jag såg det här huset kände jag ett plötsligt sug för att flytta till Nyköping. Bara det att det finns ett rum för herrn, ett för frun, ett för pojkarna, flickorna, jungfrun och pigan gör att det är värt futtiga ~3,5 miljoner.

Den där om att vara på rätt plats

De nya arbetsuppgifterna jag fått sedan jag kom tillbaka från föräldraledigheten gör att jag älskar mitt jobb något så ofantligt mycket. Att känna att jag är precis där jag vill vara där jag ska vara där jag behövs väger tyngre än den där lönen jag borde ha. Så kryper livet lite närmare. Eller motsatsen till livet. För jag sätter mig obekvämt tillrätta mitt emot en man som talar om att ta livet av sig och jag tittar på honom och försöker se förbi och bortom orden. Menar han vad han säger? På riktigt. Och jag frågar honom men han skakar på huvudet. Är bara trött.

Och jag åker på tjänsteresa till Umeå med hans känslor brinnande nära huden och kommer tillbaka och sitter på mitt kontor när min chef knackar på kommer in. Hon säger att det var en som tog livet av sig igår. Inte han, men en annan. En annan finns inte att prata med längre och det blir så väldigt tungt att bära samtidigt som tankarna flyger bumerang. Jag behövs här.

Den där om när det nästan tog slut

Det är i juni och tjugohundranio. Jag har lovat att inte kompromissa med någon. Inte med honom inte med mig. Och det är så jävla svårt men jag tänker att det är dags nu, det är dags för den stora kärleken i mitt liv och jag är fjäderlätt dunderförälskad i honom, men jag tänker inte kompromissa.

Jag vaknar av att han ringer. Klockan visar lilla visaren mellan ett och två och storvisaren på sexan. Tänker inte igen djävla helvete!, när hans kvitterröst möter mig på andra sidan. Han kommer hem och fullpussar mig på låret och berättar att han har köpt en hamburgarbuffe till mig. En av varje hamburgare de hade på Mc Donald's. Trehundra kronor kostade det. Mc Feast, för det gillar du bäst, min lilla baby. Jag mumlar att även om han haft firmafest och är ledig imorgon ska jag upp sex som alla andra dagar.

Så han sätter sig med benen i kors i vardagsrummet äter hamburgerbuffe och lyssnar på you tubeklipp. Kommer in och pussar mig då och då. Jag ligger i sovrummet och gråter, för är det så här vi ska ha det? Är det så här vi har det? Är ensammast i världen.

Sista gången jag tittar på klockan är den fem och Stolte mannen ligger bredvid mig och snarkar.

På morgonen: går upp och duschar bort tröttögon. Pussar honom på foten och sätter på musik högt för att hämnas. Gråter när jag går ut genom dörren, han bakisser mig och springer ut i bara kalsonger i trapphuset säger det här är inte vi, så här fungerar inte vi, vi gråter inte ensamma.

Sitter i möte halva dagen och den andra halvan utbildar jag personal och mellan de där halva dagarna så mailar jag ett mail till honom och säger att vi måste prata när vi kommer hem.

Rasar in genom hemmadörr och trillar in i en famn. Jag gråter och säger att jag vill inte ha det så här längre och han allvarlighetsnickar och jag gråter svartmascara mot hans axel. Säger det som sårar mest: jag kan inte skaffa barn med dig om du kommer hem så där full. Lite full är okej. Full när jag är med är okej. Men komma hem stökfull är inte okej. Inga barn då. Han tittar ner i marken och jag gråter lite till. Jag tänker att det är nu det kommer att ta slut. Mannen jag ska gifta mig med. Min älskling. Mitt livs kärlek. Nu är det slut.

Den där om att lista sin egen lista

Lista dina två favoritbrottslingar.

Det är något fascinerande över folk som begår hemska handlingar. Speciellt de där som levde under Vilda västern-tiden och red häst och låg med horor. Baby Face Nelson, Billy the Kid aso. Mina favoriter är alltså mer en grupp av brottslingar - Billy the Kid-gruppen. Den andra gruppen är kvinnorna runt Manson. Susan Atkins får representera dem. 

Lista tre guilty pleasures

1.) MTV-serier. Laguna Beach, The Hills, The Hills, Teen Mom, 16 & Pregers. 

2.) Fläsksvålar.

3.) Klä av jobbkläderna när jag kommer hem från jobbet och slira omkring i pantalonger och mjuktröja.

Lista veckodagarna i favoritordning, bäst först

Lördag

Söndag

Fredag

Torsdag

Onsdag

Måndag

Tisdag.

Gör samma sak med månader

Augusti

Juli

Juni

Maj

September

December

April

Mars

Februari

Oktober

Januari

November.

Nämn dina fyra favoritväder

1.) Sol och mellan 22 - 26 grader.

2.) Jätte-, jättevarmt.

3.) Den där första vårvärmen.

4.) Smällkall vinter, jättemycket snö samt sol.

Mitt absoluta bästa recept

Just nu en asiatisk soppa med koriander  men jag är av med receptet och är inte en sån som höftar, så jag kan tyvärr inte ge er det.

De här fem personernas liv skulle jag kunna tänka mig att leva

Mitt eget. 

Men Gud, varför har jag skrivit en sån här svår fråga? Jag vet faktiskt inte, är så himla nöjd med mitt eget liv.

Sex sporthändelser som är wow!

1.) Fotbolls-VM 1994. Kommer alltid att vara topp sex, vad som än händer i framtiden.

2.) 1992, fotbollscup i Danmark. Jag var tolv år och fick spela en hel match utan att bli utbytt för första gången i mitt liv. Var 50% förvåning och 50% wow!

3.) Fotbollsfinal på Aztekastadion i Mexico City. Den tar en publik på cirka 105 000 och varje stol var utsåld. Så fantastiskt häftigt.

4.) När jag var sju år och fick galoppera i en egen hage på ridlektionerna för att jag var den enda som kunde galoppera i klassen och de andra skulle lära sig. Bara det att jag inte alls hade lärt mig galoppera och bara hade gjort det cirka två gånger första gången ridläraren släppte iväg mig. Men jag älskade och red i tio år till.

5.) Alla stunder jag har stått där vid mittlinjen och det är en halvminut kvar tills avspark och adrenalinet pumpar som fan genom kroppen.

6.) I mellanstadiet när jag kom trea på skolmästerskapen. Läs här. 

Mina tre största fördomar

1.) Pensionärer bara klagar trots att de har det ganska bra.

2.) Alla som röstar på partier jag inte gillar är totalt jävla dumma i huvudet.

3.) Jag kommer bättre överens med folk som gått på universitet än de som inte gjort det.

Min bästa tid var då

Jag har alltid tänkt våren 2007, när jag träffade Stolte mannen, men jag måste nog ändra mig till sommaren och hösten 2007, när vi hadr blivit tillsammans. Jag tränade en faslig massa gånger i veckan, hade flyttat till Stockholm och hade sovmorgon varje dag.

Min sämsta tid var när...

Antagligen när jag började den här bloggen, var så himla deppig efter att ha gjort slut med mitt ex. Då och under min högstadietid. Att vara fjorton år - fy bubblans helvete!

Den där om min egen utmaning

Så, nu är listan klar. Och även min period av att plugga heltid samtidigt som jag jobbar heltid. Då tycker jag faktiskt att jag är värd att få skriva ner en alldeles egen liten utmaningslista. Den här kan vem som helst få lägga på sin blogg och svara på.

Lista dina två favoritbrottslingar.
Lista tre guilty pleasures
Lista veckodagarna i favoritordning, bäst först
Gör samma sak med månader
Nämn dina fyra favoritväder
Mitt absoluta bästa recept
De här fem personernas liv skulle jag kunna tänka mig att leva
Sex sporthändelser som är wow!
Mina tre största fördomar
Min bästa tid var då
Min sämsta tid var när...

Så. Nu ska jag bara skriva fina och känsliga inlägg i resten av min framtid.

Den där om var jag vill resa

10 ställen jag vill åka till

1.) Argentina
2.) Kina
3.) Sydafrika
4.) Helsingfors
5.) Till Marocko med mina bästisar i juni
6.) Till Portugal med mina Internetbästisar i maj(?)
7.) Till Cambridge med Egon för att hälsa på Inte Skyldig i december
8.) Kiruna
9.) Australien
10.) Ryssland.

Det där om vad jag önskar mig

10 önskningar 

1.) Att alla jag känner och älskar ska få leva fint och länge och inte vara sjuka.
2.) Att jag gör det samma.
3.) Att Fimpen börjar sova längre än till klockan fem om morgonen snart.
4.) Att Sverige vinner fotbolls-EM i sommar, för jag ska se finalen live.
5.) Att få uppleva när Sverige får sin första kvinnliga statsminister.
6.) Att Sverigedemokraterna inte får mandat till nästa riksdagsval.
7.) Att vi får riksdagsbyte till nästa riksdagsval.
8.) Att jag kommer att få en löneförhöjning som får mig att trilla av stolen av "oj, vad mycket!".
9.) Att vi kommer iväg på vår resa till Argentina nästa höst.
10.) Att jag kommer att skriva klart min bok och att den kommer att bli publicerad av förlag.

Den där om det där jag ångrar

10 saker jag ångrar.

Folk som säger att de inte ångrar något. Sånt jävla skitsnack. Och nedsättande mot andra som ångrar flera saker varje dag. Som ställer sig i fel kö på ICA och ångrar att de inte ställde sig i den till vänster. Som äter upp sin efterrätt och ångrar att de åt den. Som inte äter efterrätt och ångrar att de inte åt någon. Som väljer röd istället för blå. Tunnelbanan som kör på en människa som hoppar framför den istället för tunnelbanan fem minuter tidigare som klarade sig.

Jag ångrar också saker hela tiden. Mina störta ångerstunder är följande:

1.) Att jag inte gjorde klart och tog ut min examen för fem år sedan.

2.) Att jag bråkade så mycket med mina föräldrar i tonåren.

3.) Att jag inte ätit mer efterrätt i mitt liv.

4.) Att jag ätit så mycket godis jag egentligen inte tyckt om så mycket i mitt liv.

5.) Att vi inte var bryskare och mer bestämda mot hantverkarna som renoverade vårt badrum, så att det blev bra på riktigt.

6.) Att jag inte var envis gällande min brudklänning, så att den blev bra på riktigt.

7.) Att jag inte drack mer på mitt bröllop.

8.) Att jag inte låg runt mer innan jag fattade att det var Stolte mannen jag skulle vara med.

9.) Att jag inte tränade alls i förra veckan, pga tentaplugg.

10.) Att jag inte köpt fler poster med ryska motiv.

Den där om att uppdatera er

Hej,

det visade sig att det smugit sig in ett fel i avkodningen av tentan som numer är anonyma. Din tenta finns alltså och den är rättad. Jag måste dock kolla upp vilket resultat du hade på kursen när du tog den förra gången. Detta måste beställas från arkivet så det kan ta ett litet tag. Återkommer.
  ... 

MEN BERÄTTA OM JAG BLEV GODKÄND, MÄNNISKA!!!

Den där om tentan som aldrig blir klar

MEN DET ÄR JU INTE SANT!!!

Ni vet den där tentan som jag skulle skriva för ett år sedan, men missade för att de ändrade skrivtid? Den där som jag egentligen skulle ha skrivit 2006? Den som jag försökt skriva ett år nu? Som jag faktiskt skrev i fredags?

Ja, precis den.

Nu har den försvunnit.

!

!

!

Mail från kursansvarig när jag ifrågasatte varför mitt resultat från tentan inte dykt upp på kursportalen: ”Jag har inte fått in din tenta. Ska undersöka saker. Återkommer.”

Är det okej om jag dör en liten, liten smula nu?

Den där om feminister och hyggliga typer

Gabby kommenterar och undrar:

Blir lite nyfiken, varför är det så viktigt att han eller hon ska kalla sig för feminist, räcker det inte med att personen i fråga har bra värderingar angående jämställdhet inom ett förhållande? Jag och min man har nog världens bästaste förhållande och det utan att kalla oss för feminister. Mött många som kallar sig för feminister men när de öppnar munnen är det som kommer ut inte vidare trevligt och inte vidare jämställt. Börjar som kvinna bli rätt less på allt jäkla hyckleri från sk feminister, verkar bara vara männen som ska ändra på sig och det finns gott om förhållanden där kvinnorna beter sig som riktga svin in the name of feminism.

Hej Gabby,

well. Riktiga svin finns det ju tyvärr inom alla grupper. Till exempel män och kvinnor som går runt och kallar sig för schyssta typer och när de öppnar munnen så tada! är de riktiga svin. Eller så misshandlar de, ljuger och svär. Går mot rött när barnen ser på, äter godis fast att det bara är tisdag, mördar och bedrar. Så att bara för att kalla sig feminist skulle leda till att vara en schysst människa med vettiga, jämställda åsikter, så enkelt är det ju tyvärr inte. 

Den stora skillnaden jag kan tänka mig att du tänker på när du skiljer på feminism och jämställdhet är att  du känner att inga feminister kämpar för mannens lika villkor. Kanske. Jag gissar bara. Och då har du på ett sätt rätt. Feminism handlar ju om att kvinnan är underordnad mannen - alltså att det är en könsmaktordning vi lever i idag, mannen kommer som nummer ett i dagens samhälle, kvinnan kommer sen, i de flesta samhällssituationer. Feminismen anser även att det här förhållande bör ändras - alltså att både mannen och kvinnan bör vara jämställda i samhället. Anser du inte att kvinnan och mannen är ojämställda och att det inte är något som behöver förändras, ja då är du ju inte feminist. Sen finns det ju inget som hindrar dig från att vara feminist OCH ÄVEN vilja att mannen ska ha samma rättigheter och skyldigheter som kvinnan, till exempel att ingen ska tycka att mannen är duktig som är föräldraledig, eftersom det faktiskt är en hemskt nedvärderande kommentar, då det är ett direkt påstående om att

a.) du är FÖRVÅNAD över att mannen är så duktig och

b.) du förutsätter att kvinnan/mamman skulle passa bättre för barnet än mannen.

Tyvärr har begreppet feminist/feminism blivit draget lite i smutsen. Mer om feminism/jämställdhet/individ kan du läsa om här, där jag skrev lite om det. Jag fortsätter envist att kalla mig själv för feminist och tänker inte kräva ensamrätt till detta begrepp, lika lite som jag kan kräva att folk jag pratar med kommer att tycka att jag är en hygglig typ.

Och ja, därför vill jag ha en partner som även hen är feminist. För nej, jag skulle aldrig kunna leva med en partner som inte anser att jag borde ha samma rättigheter (och såklart skyldigheter) som en man. 

Den där om förändring

10 saker jag önskar att jag kunde förändra

1.)   V
2.)   Ä
3.)   R
4.)   L
5.)   D
6.)   E
7.)   N
8.)   !
9.)   !
10.) !

Den där om vad jag gillar med mig själv

10 saker jag älskar med mig själv

Att det är lite pinsamt att lista det här, det visar ju att jag är lite ödmjuk.
Min självsäkerhet.
Min självironi.
Att jag är en jävel på kärlek.
Har ganska bra karaktär.
Att jag ibland tänker framåt och tex gör matlåda dagen innan.
Att jag kan supa som en sjöman.
Att jag har valt så himla fina vänner.
Att jag är från Skåne.
Att jag kan vara jävligt effektiv.

Den där om heta partners

10 heta fysiska saker på en eventuell partner 

Skägg om man.
Icke-skägg om kvinna.
Nyckelben.
Längd (mitt ex var 192 cm, jag är 160 det var lite lustigt).
Seniga händer (både på kvinna och man).
Att hen är lik Stolte mannen. Kan i och för sig vara konstigt om det är en kvinna.
Snygga kläder.
Pigga ögon.
Inte för tjock.
Inte för smal.


10 heta egenskaper på en eventuell partner

Rätt humor. Inte höhö-humor.
Rätt humör.
Pigg.
Inte för pigg.
Helst inte käck.
Smart.
Inte för smart, amen ni hör ju;
inga ytterligheter.
Snabb.
Feminist.

Den där om kalla nätter

Så sitter jag på jobbet och ringer runt till olika dagmammor (som jag egentligen borde kalla Familjedaghem, eftersom det är det de heter, men tänker att det kommer ingen att förstå) och när jag pratat med den fjärde så brister alla pinnar och stöttningar som ska hålla mig uppe. Det är lång kö hos alla. Är det helt hopplöst och kört? viskar jag fram och de svarar att helt hopplöst är det ju inte, såklart, det är ju alltid folk som flyttar. Och jag vet att det är helt kört.

Min lilla bebis. Varför vill ingen ta hand om honom? Och jag förstår ju att det inte är så det är, den vettiga delen av mig. Den korkade delen av mig fattar inte alls och tänker att om de bara får träffa min son så kommer de att fatta att han är finast i universum och borde få gå om alla köer i världen. Om de bara fick se honom när han lägger pussel, att han är skitdålig på det. Eller när han skriker DA DA DA med tusen miljoner utropstecken efter sig. Att de borde fatta då. Att de borde ta hand om honom.

Och egentligen tänkte jag blogga om när jag först flyttade till Stockholm, om hur höga klackar jag hade och om hur det lät när jag gick med dem genom tomma gator kalla nätter. Men det där har ingen betydelse, för allt som får plats i mitt huvud just nu är att Fimpen är förskole-hemlös i januari.

Den där om saker att göra innan jag dör

10 saker jag måste göra innan jag dör:

ett.) Skaffa fler barn.

två.) Eventuellt bestiga Kebnekaise.

tre.) Springa långt, till exempel ett maraton.

fyra.) Bo på landet.

fem.) Vara med om Sveriges första kvinnliga statsminister.

sex.) Säga ja, det var väl för väl! över att Sverigedemokraterna äntligen åkt ur riksdagen.

sju.) Skaffa mig ett stycke drömjobb.

åtta.) Resa fantastiskt mycket.

nio.) Skriva en liten bok.

tio.) Överleva den här jävla listutmaningen.

Den där om att kunna gå ut utan det mesta

10 saker jag inte kan gå ut utan.

Jag kan faktiskt gå ut utan någonting alls med mig. Men okej, om jag måste välja tio saker:

Telefon, hörlurar, börs, nycklar, bok, väska, kläder, hårnål pga lugg på utväxt, halsduk pga alltid kall och kalender.

Den där om att ha skrivit tentan och kollat upp när omtentan på omtentan är

Nu är tentahelvete jag försökt skriva i över ett år äntligen skrivet. Hur det gick vågar jag inte jinxskriva om, men det kändes okej även om jag satt som ett levande frågetecken inför två av frågorna (utav arton). 

Hatar att skriva tenta. Vill alltid skriva jättemycket och så finns det bara litelite plats. Utbildningen jag gick på universitetet var uppbyggd som så att vi de första två åren inte tentade alls, utan skrev uppsatser, rapporter och utredningar. For runt där i Studentstaden och plågade alla offentliga förvaltningar och stora företag med våra utredarleenden. Så när jag riktade in mig på statsvetenskap och började skriva tentor fick jag underkänt på alla för att jag inte visste hur jag skulle göra.

Jag och Stolte mannen pratade om den urladdning som kommer efter en tenta. Han berättade om hur han gick hem och sov några timmar, ringde sin Martin och frågade när festen började. Själv analyserade jag och mina vänner frågorna in i minsta detalj och kom ganska ofta fram till att vi svarat olika på frågorna. Efter den där ångestdiskussionen gick jag hem till mitt ex (som såklart inte var ex då) och levde ett väldigt vuxet liv för att ha varit tjugofem. När vi gjorde slut (åh, du smärtsamma historia!) så körde jag mer på Stolte mannens linje. Jävlar vad jag låg runt under en väldigt kort period där. Det har jag antagligen mina föreläsare att tacka för.

Den där om mina favoritlåtar

Mina 10 favoritsånger just nu. Men detta kan de väl ändå inte mena att jag ska kunna svara på? Eller? Jag väljer att endast svara med en enda låt och det är en låt som varit min favorit hela detta året.

Den sjätte januari skrev jag följande:

"På radion spelas Florence and the machines shake it out och Stolte mannen ändrar texten till check it out, för kolla, här kommer vi med vårt barn!!!!! Jag sover i vår egen säng och är så himla trött, men det gör inget att Fimpen sover i två timmarsskift, för när jag smyger upp så sitter Stolte mannen och berättar för Fimpen om socialismens historia och allt är som det egentligen ska vara, på riktigt. I resten av våra liv."

Sedan den dagen är Florence and the machines låt min absoluta favorit.

Den där om mina favoritkaraktärer

Mina tio fiktiva favoritkaraktärer:

 1.) Rhett Butler i Gone with the wind.
2.) Scout i Too kill a mockingbird.
3.) Alice i The L-word.
4.) Guido Orefice i La vita è bella.
5.) Ariel i Lilla sjöjungfrun (Disneyfilmen har jag inte sett sedan jag var liten, den är säkert skitdålig och inte alls fint genustänkande, men oj som jag gillade Ariel när jag var runt sju).
6.) Nästan alla i Downton Abbey.
7.) Massor av olika gudar som är kick ass.
8.) Ronja Rövardotter.
9.) Fimpen
10.) Stolte mannen.

Den där om mina internetsidor

Tio internetsidor jag ofta besöker

1. DNs hemsida. Dock fortfarande så sur på den tidningen för att de inte använder hen att jag ville säga upp vår prenumeration och aldrig mer besöka deras hemsida.

2. Min egen blogg.

3. Andras bloggar.

4. Bok.nu.

5. Imdb för att läsa tv-serieskvaller (som tex att ingen av huvudkarraktärerna i Grey’s skulle dö i den här säsongen. Jävla dåligt skvaller alltså).

6. Facebook (oftast för att chatta med mina bästisar).

7. Just nu: min skolsida.

8. Min g-mail.

9. Vår bokklubbs g-mail.

10. Lite random sidor. Lite odla grejor-sidor. Lite musik-sidor.

Den där om att lämna ifrån sig det finaste vi har

Så känner jag att jag är på väg att gå in i den där berömda jävla väggen så jag sjukskriver mig från en konferens för att plugga till min tenta istället. På väg till biblioteket stannar jag vid det som kanske kommer att bli vår sons förskola. På gården springer barn omkring och skriker. De ser ut som små jättar de är giganter skitstora. Och jag tvivlar för hur vår lilla blyga son ska klara av det här de första veckorna. Han som absolut bara kan vara hos mig eller sin pappa och till och med är rädd för sin mormor. Mitt hjärta blöder är ett öppet sår där jag smyger omkring i skogsdungen.

Stolte mannen och jag vrider och vänder. Om jag stannar hemma ett halvår till? frågar han och jag skakar på huvudet. Vi har inte råd.Jag föreslår dagmapa och han rynkar på näsan. Dagfarmor? Dagmorfar? Om vi tar ut föräldraledighet och all semester vi har? Om vi går ner på halvtid? Båda? En av oss? För han är inte redo, Fimpen.

En jag känner (jag säger inte att det är min bror, för han har sagt att jag inte längre får skriva om honom här, så vi säger någon jag känner helt enkelt) var så rädd för förskolan och skolan att vår hans mamma fick följa med honom till förskolan varje dag i två år. Hon hängde av sig, gick in i lekrummet och lekte med honom en timme eller så, tills han sa att det var okej att hon gick. Samma sak i skolan. Hon satt i bänken längst bak. Vår hans pappa började träna ett fotbollslag för att Lillebror den här killen skulle våga träna fotboll. Den kärleken, hörrni? Var det det bästa för honom? Var det pedagogiskt? Vem vet, men det var kärlek.

Den där om tonårstiden

Tänk att vi var så många som satt på våra kammare på högstadiet och mådde skit. Tänk att vi inte hade någon som helst aning om att andra också gjorde det. 

Den där om favoritartister

5 favoritband/sångare - den där jekla listan ni vet?

Åh vad svårt. ÅH VAD SVÅRT! Vi tar musik som jag gillar att lyssna på medans hemma i hemmets vrå, okej? Detta är icke musik jag vill höra när jag tex är ute och springer. Okej, med risk för att jag kommer att ändra mig om två sekunder:

1. Jonathan Johansson

2. Bon Iver

3. Tomas Andersson Wij

4. Tallest Man On Earth (åh nej, det här kommer ju att bli en lista med män och gitarrer som sjunger låtar att gråta till!)

5. Erykah Badu (ordning återställd!)

Och jag vet att det ska vara tio, men jag är för stressad för att lista tio. Ni får nöja er med fem.

Den där om att hen-komma ut

För någon vecka sedan kom jag ut som hen-ivrare på jobbet. Det blev ett himla holabalo med ifrågasättande, jag tycker att flickor ska få vara flickor och hela baletten. Det var ganska intressant. Jag blev lite svettig men höjde inte rösten en enda gång. Mycket stolt över det. Plus att jag faktiskt vågade komma ut.

Den där om ensamtid

Jag vinkar hejdå genom att krama min man längelänge i köket och sniffa mitt barn i nacken. Han luktar samma tvättmedel som jag luktar och jag blir lite besviken över att han inte luktar babybarn, en lukt jag kan dra in i varje por och behålla lagra få att stanna de dagar de ska vara borta. Så åker de och lämnar mig ensam kvar. 

Och hur mycket jag än har pratat om att jag behöver ensamtid så känns det ensamt. Det är inte samma sak att ha ensamtid själv när jag jobbar, jag skulle behövt den här tiden som föräldraledig. Då i januari februari mars april när Fimpen hade kolik och skrek skrek skrek. Hade någon sagt till mig då att jag skulle få flera dagar på raken själv och ensam skulle jag nog gråtit av lycka.

Så jag tar vara på tiden. Jobbar över. Pluggar. Äter mat som inte behöver värmas, mat som min man inte gillar. Tittar på tv-serier som inte han vill se. Sover med mina nagellacksflaskor i sängen. Lyssnar på musik som jag annars inte lyssnar på. På en dålig och knastrig telefonlinje försöker jag och min man få kontakt med det går sådär. Det blir mest vad sa du? och jag hör dig dåligt! Jag köper vad som kan vara världens längsta halsduk och jag får små videos mms:at till mig på min son som vill klappa en hund som inte vill bli klappad.

Jag funderar på att sjukskriva mig och bara få vara hemma en hel dag och plugga ikapp. Sova till tio. Men samvetet bannar mig och jag går till jobbet ändå. Kommer hem till en ensam säng, äter min sallad samtidigt som jag tittar på Teen Mom. Försöker njuta men blir mörkrädd. Ångrar att jag inte sjukskrev mig. Saknar mitt barn. Saknar min man. Målar mina tånaglar röda och blåser på mig med hårfönen, sånt där som jag inte får göra för min man. Och då, när jag får titta på Teen Mom, äta sallad i sängen, måla naglar och hårblåsa, ungefär då är det ganska skönt att få vara ensam ett tag.

Den där om skådespelare/skådespelerskor

Nu ska jag lista mina tio favoritskådisar som är män och mina tio som är kvinnor. Men jag har faktiskt inga. Jag fattar ju när folk är duktiga på det de gör och jag fattar ju när de är heta som fasen, men inte så att jag vill se en film bara för att en skådespelare/skådespelerska är med. Vill dock se få filmer där Anne Hathaway är med, för henne klarar jag inte riktigt av. Klarar ej heller av Mikael Nyqvist något vidare.

Vi kör så här i stället, av de tio där nere, vilken hade ni helst:

Velat ha som granne

Legat med

Varit gift med

Haft ihjäl

Ätit mat som denne lagat

Varit bästis med

Sett en film där denne var skådespelare/skådespelerska i

Haft som ungdomskärlek

Haft som personlig tränare

Om denne skulle kräkas på din matta så skulle du tänka jaja, det är ju trots allt XX (alltså personens namn).

Anne Hathaway
Mikael Nyqvist
Mads Mikkelsen
Clark Gable
Gael García Bernal
Uma Thurman
Helena Bonham Carter
Ryan Gosling
Maggie Gyllenhaal
Bruce Willis
Christina Applegate

Den där om mina favoritböcker

Skoja min doja en sån svår fråga! Fast ändå lätt, eftersom jag har svarat på den här cirka tre miljoner gånger. För mig är det konstigt att att kolla på topplistan över lästa böcker. Ta nu, till exempel, går jag in på bokus.se så ligger följande två böcker i topp på försäljningslistan:

E L James - Femtio nyanser av mörker

E L James - Femtio nyanser av honom.

Nu har jag i och för sig inte läst skiten, men jag kallar det skit ändå. Tänk om alla dessa människor som köper det här istället hade köpt något som var bra på riktigt. Och ja, de här böckerna är väl kul som omväxling, men läser folk dem som omväxling eller som enda böckerna de läser på hela året?

För övrigt är jag en hej, gör precis som du vill så länge du inte skadar någon-människa.

Mina favoritböcker var det ja. Topp tio (utan en sån där ordning):

1.) Cormac McCarthy - The Road

2.) Harper Lee - To Kill a Mockingbird

3.) Audrey Niffenegger - The Time Traveler's Wife

4.) Jonathan Safran Foer - Extremely loud & incredibly close

5.) Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad-serien

6.) James Frey - Bright Shiny Morning

7.) Yann Martel - Life of Pi

8.) Khaled Hosseinis böcker

9.) Chimamanda Ngozi Adichies böcker

10.) Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

10.) Louis De Bernières - Captain Corellis Mandolin

10.) Gellert Tamas - Lasermannen

10.) Emily Brontë - Wuthering heights

Den där om att halvera listan

Jag hinner inte längre med livet. I livet ingår att läsa bloggar och jag har därför bestämt mig för att försöka halvera det antal jag läser. Först åker nog de där storbloggarna som jag inte hinner läsa på ett par veckor och helt plötsligt har jag tjugo+ olästa inlägg och trycker på "markera alla som lästa". 

Om ni tycker att jag är dålig på att kommentera på era bloggar så kan det bero på:

a.) jag hinner inte

b.) ni är blockerade på mitt jobb för att mitt jobb tror att ni bara skriver om knark och sex (detta gäller bland annat dig, Mirijam!).

Vi får se om jag hinner med mina bloggkärlekar nu, när jag väljer bort att läsa om trams (mode och husmorstips) och istället ger er andra hela den uppmärksamhet som ni faktiskt förtjänar.

Den där om mina favoriträtter

Jag ber om ursäkt å denna listans vägnar, den är inte precis världsrolig. Jag ska alltså nu berätta om mina tio favoriträtter. Så fantastiskt tråkigt. Vem fasen vill läsa om att jag gillar kyckling curry och att jag fick det varje födelsedag när jag var liten? Jag tror att jag istället listar restauranger ni bör besöka, det tycker i alla fall jag är roligare att skriva om.

STOCKHOLM
Pelikan. På pelikan ska ni äta världens godaste köttbullar. De är även världens största.
Peppar. Peppar har kanske inte världens godaste mat, men är en kul restaurang.
La vecchia signora. Är en av mina favoritrestauranger någonsin.
Chez Betty. Är en annan favoritrestaurang som är liten och finfin.

ISLAND
Fishmarket.Där ska ni äta laxen, för det är det bästa jag ätit i hela mitt liv.

NYC
Fette sau. Hypad restaurang med dvd-brasa och pek-kött.
Spotted Pig. Stället är helt okej, men den har en stjärna i Guiden och roliga pommes.

MEXIKO
Gå till valfritt tacoställe på gatan. Inget fancysmancy, utan så skitigt som möjligt. Där kommer du att hitta de bästa tacosen någonsin.

Fast bäst mat får jag nog ändå faktiskt av min man.
.

Den där om tio månader

Hej Fimpen,

du är nu tio månader och om två månader har du varit ute hos oss i ett helt år. När vi var hos läkaren för att kolla upp om du är som du ska vara när du är tio månader så var du A-okey. Du väger runt åtta kilo och är 76 centimeter lång. Du kunde greppa två klossar på samma gång och du kan stå.

Du älskar fortfarande att bada och vatten. Hör du att duschen är igång så släpper du det du har i händerna och ruskryper bort till duschen. Ofta får vi sällskap av en påklädd Fimp i den där duschen. I morse fick din pappa sova lite längre och du och jag duschade ihop, sen blev du skittjurig när jag stängde av vattnet. Du är världsbra, men det finns alltid saker som går att förbättra. Till exempel när du vaknar. Du vaknar numera klockan fem och det är väl inte direkt någon tid som varken jag eller din pappa är speciellt bekväma med. Någon gång ibland kan du tycka att det är kul att vakna ännu tidigare och då är du uppe och slarvar vid fyra. Så när jag skriver nästa brev till dig, när du är elva månader, då vill jag gärna hojta om att du sover till nio, ska vi säga så?

Du är ett väldigt väluppfostrat barn. Vi har ingen aning om hur det gick till, men om vi säger till dig att du inte får göra något så gör du det inte. Till exempel får du inte bita på sladdar eller röra vår stora lampa. Jag har sagt till dig en gång för ganska längesen att det inte var okej att du pillade på den och sen dess har du inte gjort det. Din pappa och jag är mycket förvånade. Du pratar inte ännu, vad vi vet, men du kan härma ett lejon och brukar sitta och prata tyst med dig själv på ditt eget lilla språk. Du säger även mamamamamma och det betyder nog mamma, men det fattar du nog inte. Du har äntligen fått två tänder som du inte alls gillar att visa för folk, men du älskar när vi borstar dem. Tar vi fram tandborsten så spottar du ut din napp och öppnar munnen. Du vet även att du ska sträcka upp armarna när vi ska ta av dig tröjan.

Annars har jag börjat jobba och din far går hemma med dig. Jag har fått en del gliringar på jobbet om att jag varit hemma för kort tid med dig och att jag inte borde jobba heltid, men vet du? Det gör jag ändå. Jag gör det för att vi som familj mår bäst och om vi ser på det i ett längre perspektiv så är det bäst för oss så här. Det som händer nu är att du inte bryr dig så mycket om vem det är som lägger dig/matar dig/är med dig av din pappa och mig. Båda fungerar precis lika bra. Din pappa älskar att vara hemma med dig och när jag kommer hem så lyser det i båda eras ögon. Och jag, jag får jobba och utvecklas och inte hamna efter i lönerna på jobbet. Vet du vad jag hoppas? Jag hoppas att när du blir stor och kanske själv vill och kan få barn så kommer du diskutera med dina kompisar om vad konstigt det var att det inte var självklart på era föräldrars tid att båda (olikkönade) föräldrarna ville och valde att vara hemma lika länge med sina barn. Jag hoppas att det är en självklarhet när du blir stor.

Annars? Annars så fungerar du fortfarande som en liten dammsugare hemma. Det som inte dammsugits upp från golvet tar du med ditt pincettgrep upp från golvet och stoppar i munnen. Det ligger nog en hel del skit i din mage. Och ja, vi dammsuger ungefär fyra gånger i veckan nu, för att minimera skiten. Du älskar förresten när vi dammsuger, du följer efter och klättrar runt på den där dammsugaren som om den vore där för ditt eget nöjes skull.

Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma. Du kommer att börja på förskolan och i första klass och kanske på universitet och när du träffar en partner i framtiden så kommer du att säga ...och min mamma heter Jenny. Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om att Stolte mannen gästbloggar

Jenny har precis gått och lagt sig. Somnat också tror jag för jag hörde knäppet som lampan ovan sängen ger av sig när man släcker den, för en stund sedan. Ja, vår son sover också sedan länge. Det brukar bli så, att Jenny går och lägger sig lite tidigare och jag är uppe. Jag har ett ganska stort behov av att bara få vara själv en stund och nu ganska sent på kvällen får jag vara det.

För några veckor sedan frågande Jenny mig om papparollen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon frågade lite trevande om jag inte kunde tänka mig att skriva något om Rollen som Pappa, underförstått att hon skulle använda den till sin blogg, vilket jag inte alls var säker på att jag ville. Till saken hör att jag inte läser Jen’s blogg, så jag vet liksom inte riktigt om detta kommer ”med” eller hur det kommer att användas. Nu tänker ni att hur fan kan han inte läsa bloggen!? Men så är det faktiskt. Det är Jennys utrymme och även om det kan vara svårt att låta bli så antar jag att ni inte läser era partners sms?

Hur som helst, jag visste dessutom inte om jag hade särskilt mycket att säga om rollen. Jag är ganska säker på att Jenny frågade mig i ett tillfälle då det pratades om mammarollen bland hennes vänner eller möjligtvis här på bloggen så mina tankar är eventuellt off topic.

Att vara pappa är för mig mycket svårt att förhålla sig till. Mycket svårare än jag trodde. Trots att jag brukar säga till mina vänner att det är förvånansvärt lätt att vara förälder är det förstås inte det. Jag menar endast att det är konstigt hur lätt man anpassar sig till att ta hand om någon. Det finns massor av tillfällen och perioder när det är mycket, MYCKET svårt. Dock tror jag inte att det är de svåra perioderna som definierar eller utgör hur väl man klarar eller är sin roll som pappa. Jag tror att rollen som pappa fylls av alla de där stunder som är mellanrum och inaktivitet.

Jag vill ge honom mina goda sidor och de sidor hos mig jag gillar, de uppfattningar jag upplever som bra, nyttiga och användbara. Jag vill ge honom de uppfattningar jag upplever som bra, nyttiga och användbara. De som jag inte lever efter, men tror på. Jag vill undvika att ge honom de sidor hos mig jag inte är fullt lika förtjust i och jag vill ge honom motståndskraft mot sådant jag upplever som helt uppåt väggarna.

Ja ni märker ju att mina tankar om rollen är ryckiga och motsägelsefulla. Det beror nog på att jag i grund och botten aldrig har speglat mig och sett en pappa som likt Atlas upprätt håller en roll som spelar roll. När jag ser mig i spegeln, tänker, åker tunnelbana, jobbar, dricker öl, lagar mat, älskar, knullar eller som nu skriver är jag Marcus.

Jag är väl medveten om att jag bär många roller i samhället, inte minst i förhållande till min familj, men allt jag är och någonsin kommer att kunna vara är Marcus. Jag är jag oavsett vad min son eller Jenny säger. Pappa eller make.

Jag älskar Fimpen (förvånansvärt otroligt mycket) och tror att min papparoll är att förmedla precis det som hans mamma gör.

Den där om mina bästa konserter

Att jag inte är säker på att jag ens gått på tio konserter, det är fanimej pinsamt. Jag har mer hånglat med musiker än hört dem spela. Kanske måste ta med Moraträsk som jag såg när jag var tio, efter en öronoperation för att få till det (Moraträsk var i och för sig jävligt bra). Det hjälper tydligen inte att bo i Stockholm (anledningen till att jag flyttade till Stockholm var ju delvis för att kunna göra sånt här - gå på konserter och teater). Men okej, toppkonserter:

Robyn i Malmö 1996.

Jag och min bästis är i Malmö på disco och kollar på Robyn. Jag älskar henne, men hon är allmänt hatad och folk buar och går därifrån. Jag är på den här tiden för nervös för att ha på mig mina glasögon och ber hela tiden min bästis berätta vad som händer och hur Robyn ser ut.

Jakob Hellman 2002(?)

Jag, mitt ex och Lillebror är på Debaser. Plötsligt gör Jakob en spontanspelning. Det här kan vara den bästa spelning jag varit med om. Intim, ärlig och oväntad.

Shout Out Louds, Albert Hammond Jr, Lady Sovereign 2007

Jag och min bästis (inte samma som 1996) är på Way Out West, dricker, röker och kollar konserter. Jag är fantastiskt nykär i Stolte mannen och är fortfarande sparsam med hur mycket jag sms:ar honom.

Erykah Badu 2007

Också på Way out West, men för bra för att klumpas ihop med de andra, där ovan.Erykah är min idol. Jag har lyssnat på henne i åratal och långt före konserten står jag och väntar, för att komma längst fram.

Jonathan Johansson 2008(?) och 2011

Jag har sett Jonathan två gånger. En gång innan han slog genom ordentligt, när vi var på en prisgala för elektroband som vår kompis var nominerad på och en gång när han slagit genom, vi var gravida med Fimpen och jag skulle föda om typ en månad. Första gången var fantastiskt fint. Vi sprang från baren in i konsertrummet, fulla som små kastruller och kom in precis lagom tills han började spela. Nästan ingen var där. Vi hånglade i ett hörn och det var som om Jonathan kommit hem till vårt vardagsrum och spelade för bara oss. Kul att spela för ett ensamt hånglande par.

Robyn, Bon Iver, Fever Ray, Glasvegas mm i Göteborg 2009

Jag, Stolte mannen och en massa vänner ränner runt på Way Out West och jag och Stolte mannen är nyförlovade och hånglar på lämpliga och olämpliga ställen.

Antony and the Johnsons och Göteborgs synofoniorkester 2009

På Way out West. Stolte mannen står bakom mig och gråter. Jag står framför honom med öppen mun. Det är så jävla vackert.

Kommer på nu att jag visst varit på en massa konserter, men att jag faktiskt inte gillar konserter något vidare.

Min värsta konsert beror inte på framträdandet, utan på ett gräl som höll på mellan mig och mitt ex. Vi bråkade under hela Diana Kralls konsert och vägrade hålla varandra i handen. Jag grät under största delen och folk vände sig om och glodde. Jag minns inte ens varför vi bråkade.

Men alltså... när får man lista sina bäst fotbollsevenemang? Jag har många sådana. Bland annat en Allsvensk-final (alltså, okej, det var ju inte Allsvenskan, det var ju i Mexiko, men ni fattar) i fotboll.

Den där om mina bästa serier

Jag kollar faktiskt inte så mycket på serier. Ofta tycker jag att dramaserier är ganska så tråkiga (till exempel Six feet under, har försökt se, men det går inte på grund av zzzzzzzzzzzzzz). Så mina toppserier är ofta lite skämsiga, men det skiter jag fan i. Vågar jag berätta om aborter, missfall och att jag inte älskade mitt barn från dag ett så vågar jag väl berätta om mina favoritserier. 

Topp tio:

1.) Mitt så kallade liv (den har jag inte sett sedan den gick på svensk tv för tre miljoner år sedan, men när den gick. J O R D A N  C A T A L A N O!!!!! Det kan vara så att jag valt alla mina killar med J O R D A N  C A T A L A N O!!!!! som mall).

2.) Top Model (inte nu längre, nu har jag tröttnat, men innan, mycket bra!)

3.) Laguna Beach/The Hills 

4.) Teen Mom/16 and pregnant (älskar MTV).

5.) Girls.

6.) The L-Word.

7.) Bron.

8.) The Killing, säsong ett.

9.) Downton Abbey

10.) Friends (det hade antagligen inte varit det idag, men när det gick hade jag tappat bort mina genus- och jämställdhetsglasögon).

Den där om att jobba

Det händer så lätt att jag halkar in på jobbjenny som vill jobba länge och hårt. Visa vad jag går för, att jag går och det snabbt. Jag sätter på mig jobbkläderna och allvarsminen och pratar med svåra och komplicerade ord och sitter i telefon och i e-post och träffar aktörer och kunder och skakar vilt på huvudet och argumenterar och bisitter sällan. Delar ut visitkort. Skrattar högt och länge i fikarum. Säger då säger vi så! och men återkom i nästa vecka, då vet jag säkert mer! och annat jag säger i mitt yrke. Som jobbjenny. Så sitter jag där framför datorn och knappknappknapp när min man skickar e-post på Fimpen och hela mitt jobbjenny faller ner i en enda stor Gud vad jag älskar mitt barn-hög och den där proffsiga Jenny skiter i allt. Utom min familj.