Den där om antilopen

Hon kröp ihop varje gång hon såg oss, och vi såg henne. Hon kröp ihop och man kunde se att det både var psykiskt och fysiskt. För henne hade det skillnad mellan att gå i mitteln av gången, mellan skåpen och i kanten, inne vid skåpen. I mitteln av gången hade lika gärna kunnat vara en fyrfilig motorväg. Eller kanske ännu hellre en fyrfilig motorväg. Vi såg det, det där krypandet och det den där svarta, mörka otäcka rädslan i hennes ögon, men i våra huvuden matade hon oss med den där rädslan. Den fick oss att känna oss levande, oövervinneliga och mäktiga. En känsla som jag sällan fått efter det där. Efter de där åren. Redan då låg det något djuriskt över oss alla, något som bara högstadieelever kan känna. Om ni någonsin sett en misshandlad hund se sin misshandlare till husse ta upp en sten, så vet ni vad jag menar. Hon var en skadad antilop. Skolan var savannen. Och vi, vi var lejonen som bara väntade på att hon skulle falla.

Vissa veckor kunde vi lämna henne ifred flera dagar i rad. Någon gång två veckor på raken, för att hon skulle få slicka sina sår, sträcka på sin rygg, fundera på varför vi inte attackerade henne. Det blev roligare då. Det var som om vår ilska alltid blev större då, efter den där vilopausen, att vi blev extra grymma för att hon trodde att hon skulle komma undan. Jag undrar ibland över om inte detta var värre för henne: att vänta. Hon visste att vi fanns där, hon såg oss på avstånd, hon hörde oss närma oss i korridoren. Helvete, vad hon måste ha varit rädd.

Jag var femton år. Femton år. Jag mådde sämre än vad jag gjort i hela djävla livet. Jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.

Jag slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade. Och medan jag slog på alla de där tjejerna med ord och tankar och knutna nävar så mådde jag så djävla dåligt.

Det har diskuterats om mobbare bör flyttas till andra skolor. Om det kanske blir bättre då, för andra som blir mobbade. Och precis som med att flytta på misshandlade kvinnor från misshandlande män, så hindrar det här egentligen ingenting. Ingenting alls. Det är som att sätta plåster på ett brutet ben. För den där misshandlande mannen kommer att misshandla en ny kvinna. Den där flyttade mobbaren kommer mobba en ny antilop. Hon, min antilop, är gift nu. Och jag. Jag har fortfarande problem med självinsikt och självförtroende och självkänsla och mitt lejon ryter fortfarande, när allt som egentligen hade behövts var någon att prata med.