15 februari 2007

Den där om antilopen

Hon kröp ihop varje gång hon såg oss, och vi såg henne. Hon kröp ihop och man kunde se att det både var psykiskt och fysiskt. För henne hade det skillnad mellan att gå i mitteln av gången, mellan skåpen och i kanten, inne vid skåpen. I mitteln av gången hade lika gärna kunnat vara en fyrfilig motorväg. Eller kanske ännu hellre en fyrfilig motorväg. Vi såg det, det där krypandet och det den där svarta, mörka otäcka rädslan i hennes ögon, men i våra huvuden matade hon oss med den där rädslan. Den fick oss att känna oss levande, oövervinneliga och mäktiga. En känsla som jag sällan fått efter det där. Efter de där åren. Redan då låg det något djuriskt över oss alla, något som bara högstadieelever kan känna. Om ni någonsin sett en misshandlad hund se sin misshandlare till husse ta upp en sten, så vet ni vad jag menar. Hon var en skadad antilop. Skolan var savannen. Och vi, vi var lejonen som bara väntade på att hon skulle falla.

Vissa veckor kunde vi lämna henne ifred flera dagar i rad. Någon gång två veckor på raken, för att hon skulle få slicka sina sår, sträcka på sin rygg, fundera på varför vi inte attackerade henne. Det blev roligare då. Det var som om vår ilska alltid blev större då, efter den där vilopausen, att vi blev extra grymma för att hon trodde att hon skulle komma undan. Jag undrar ibland över om inte detta var värre för henne: att vänta. Hon visste att vi fanns där, hon såg oss på avstånd, hon hörde oss närma oss i korridoren. Helvete, vad hon måste ha varit rädd.

Jag var femton år. Femton år. Jag mådde sämre än vad jag gjort i hela djävla livet. Jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.

Jag slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade. Och medan jag slog på alla de där tjejerna med ord och tankar och knutna nävar så mådde jag så djävla dåligt.

Det har diskuterats om mobbare bör flyttas till andra skolor. Om det kanske blir bättre då, för andra som blir mobbade. Och precis som med att flytta på misshandlade kvinnor från misshandlande män, så hindrar det här egentligen ingenting. Ingenting alls. Det är som att sätta plåster på ett brutet ben. För den där misshandlande mannen kommer att misshandla en ny kvinna. Den där flyttade mobbaren kommer mobba en ny antilop. Hon, min antilop, är gift nu. Och jag. Jag har fortfarande problem med självinsikt och självförtroende och självkänsla och mitt lejon ryter fortfarande, när allt som egentligen hade behövts var någon att prata med.

16 kommentarer:

Anonym sa...

darling, jag länkar till dig nu...

Jenny sa...

Kanon. Och först läste jag "jag längtar till dig nu". Det var lite fint, tyckte jag. Och man får läsa fel när man är i bakishelvetet!

Mr K sa...

Starkt av dig att skriva om det.
Bra blogg!

S sa...

Du är så modig som skriver om även det svåraste.

Det där med att flytta. Är aldrig en lösning på problemet, men det kan skapa ett litet andrum. En möjlighet att se något annat. Och självklart är det inte kvinnan de ska flytta utan mannen som slår. Men det är den värsta och hemskaste verkligheten och där finns inga enkla lösningar.

Anonym sa...

My godd, barn är onda, ungdomar osäkra - och onda.

Jenny sa...

Mr k: Tack, tack, snälla!

Sandra: Nej, det finns ju liksom inga genvägar eller enkelheter. Jag är ensån som inte tror på flyttar, fängelse eller livstid, jag tror mer på rehab och psykhjälp.

Anonym: Mmmm. Fast jag vet inte om jag tror på ondhet heller, utan tror mer att det handlar om just osäkerhet och ensamhet.

Anonym sa...

Men du. Du är en av de bästa och finaste nu ju. Tänk på det. Kram!

soulkatt sa...

Det är ändå en lång väg du kommit i ditt liv. Som du skriver, som du erkänner, som du berättar. Om hur du var, hur du mådde och hur du är och mår nu. Jag tycker att du verkar vara en stark människa. Stark inuti, fastän du kanske inte ser så långt in.

Anonym sa...

jag har funderat på det där, hur man ska lösa det. För bortsett från ensamma äldre män/kvinnor (egentligen behöver d einte vara gamla heller, ensamma männniskor i allmänhet får mitt hjärta att blöda) så är mobbning ett av mina stora...vad ska jag säga...det jag tycker är hemskt, så hemskt att jag inte vill annat än hoppa in där på skoan och skrika och hota alla de där som mobbar den stackars antilopen. Den där flickan i konstiga kläder, eller pojken som luktar konstigt och faktiskt "ALDRIG brukar duscha efetr gympan", där vill jag hoppa in, fast jag vet att det inte skulle göra något bättre alls. Istället ha rjag funderat på hur man ska göra för att hjälpa...min lillasyster kom hem för ett par dagar sne och berättade om dne här tjejen som har fått byta skola 5 gånger för att hon varit mobbad på alla skolor, när jag frågade hur hin var sa hon "ja, hon är ju faktiskt lite konstig, och så har hon såna där konstiga kläde,r som jag hade på dagis typ, fats hon går i 5an nu". jag funderar, för det första så säger det väl sig självt att man blir "konstig" efetr att ha fått flytta runt fårn skola till skola, vart är det ,meningen man ska hitta någon stadig grund att känna sig trygg på? och sen, varför ska HON, den utsatta konstiga flickan, vara dne som får flytta på sig, runt runt? för när barnen hör att hon blivit mobbad, så sätter de där barnen på dne nya skolan genast upp en fasad och kollar lite konstigt på henne, medans mobbarna är kar på sin skola och letar någon ny de kan hoppa på. Även om de här mobbarna hittar någon ny att mobba (för jag hör dig när du säger att d eprecis som kvinnomisshandlarna komemr hitta någin ny) så tycker jag de tär fel att den utsatta ska varadne som får flytta på sig, för som jag sa, det gör ingen skillnad, det gör bara lidandet för dne stackars mobbade längre.

Nu blev det här världen längtsa inlägg, men jag tycker de tär sp hemskt. och jag ska vara ärlig och säga att jag har varit dn personen själv, dne som skrattad eoch retade en sackars kille som hade ett lustigt namn en gång när jag var mindre, och när jag tänker på det idag så ja... Barn kan vara så grymma så grymma...

/erika

Anonym sa...

...och dne där att prata med...det är jätteviktigt, jag vet.

Jenny sa...

K: Ja, jag vet. Nu jobbar jag så hårt på att vara snäll mot alla att det nästan går åt andra hållet.

Soulkatt: Tack. Det värmer faktiskt mycket, mycket!

Erika: Jag tror ju inte på flyttning alls, och håller med dig om att mobbning är något av det värsta som finns. Det finns alternativ som känns så mycket bättre, men det känns inte som om de används. Det räknas ju faktiskt till ett stort problem ochdet borde ju tas tag i. Tack för ditt långa inlägg!

Anonym sa...

Ja, det är något man på riktigt borde lägga tid på. Både på de utsatta mobbade, OCH de utsatta mobbarna, för de är oftast de som (precis som du säger) behöver någon att prata med.

Förresten så är jag så dålig på att ge komplimanger så jag ska bli bättre på det nu genast och säga hur duktig jag tycker du är på att skriva. Du tar upp intressanta saker, som folk kan relatera till och du skriver det på ett sätt som verkligen, verklgen berör, och man märker att de tär saker som kommer INIIFRÅN dig också, och inte något ihopdiktat för att det ska låta intressant/bra.
En stjärna till dig för att jag får lite läsning varje dag!

Anonym sa...

självförtroende och självkänsla lär också hon ha problem med. sånt där går typ aldrig över.

Anonym sa...

http://www.expressen.se/index.jsp?d=1180&a=428875

Jag hoppas att fler vågar berätta som du och Wille!

It´s all about me sa...

Flyttning av mobbare kanske inte löser så mycket, men det är ett bevis för den som blir mobbad att det är mobbaren som gör något fel. Och har man tur är miljön annorlunda i den nya skolan så att mobbaren ändras. Folk kanske vågar säga ifrån. Det bästa är såklart att lösa allt på plats, men om det inte går, tycker jag mobbaren ska bort. Alla mobbare mår dåligt och borde få hjälp. Men lite straff måste de ändå få. Även om du varit en av dem och jag diggar dina blogar som fan nu.

Jenny sa...

Anonym: Självklart.

Annaluna: Håller med dig om att saker bör få efterföljder, men jag vet inte om just flyttning är det rätta att göra. Det beror ju på fall med, på ett ställe kanske det funkar, medan en annan individ ser det som ytterligare ett svek från samhället och därmed blir värre i sitt hat. Mobbare tillhör ju oftast en viss samhällsgrupp, eller kommer från ett visst familjeförhållande, som inte alltid är de/det bästa.