27 februari 2007

Den där om Julia

Julia var en sådan som alla älskade att hata. Hon hade bott i London i ungefär ett år, och jag hade bott där i ungefär tre månader, när jag träffade henne och hon sa att hon jobbade som modell, fast att hennes modellkarriär gick halvtaskigt och på halvfart, om ens det, medan hon jobbade i en bar i Soho, där diverse killar flirtade ohämmat med henne medan hon spottade i deras öl.

Vi träffades genom gemensamma vänner, som mest hängde med henne för att hon fick in dem på inneställena och för att hon var förbannat djävla cool. Cool på ett väldigt medvetet sätt. Hon kunde ga före i vilken kö som helst, var som helst och fråga vem man behövde ligga med för att komma in. Jag vet inte riktigt hur många hon sög av för att kunna leva det liv hon levde, men jag tror inte att det var speciellt många eftersom hon var lesbisk.

Hon var typbilden av en skandalskandinav. Hennes hår var blont och hennes ögon så blå att de nästan var vita. Hon hade fräknar som sträckte sig ner över axlarna och brösten och var oförvånande lång och smal. Hon bet på naglarna och funderade på att tatuera sig över hela överarmarna. Hon handlade sina kläder i Nothing Hill och svor på finska, engelska och turkiska. Hon jobbade en gång i bikini för att hon blev för varm. Hon var en huvudattraktion och drog antagligen in mest dricks i hela Soho.

Första gången vi träffades stirrade hon mig in i ögonen och sa att det visst fanns intressant folk på festen vi var på ändå. Lite senare kom hon fram till mig och frågade om jag ville följa med in på toan, "komma bort från döskallar, dönickar, levande döda, döda levande and do some kokain". Jag tackade nej. Jag vet inte hur hon fick mitt telefonnummer, men hon fick tag i mitt telefonnummer och sen ringde hon mig i en vecka, och varje gång hon ringde var hon full.

Det var en lördag jag mjuknade för isblåa ögon och turkiska svordomar. Jag följde med henne ut och hon deklarerade, när vi satt och väntade på maten, att från now on var det Jules och Jenny. Jenny och Jules. Det blev som hon sa. Hon var förvånatvärt mjuk. Jag lånade hennes mansskjortor och drunknade i dem. Hon visste exakt hur hon skulle kyssa mig för att jag skulle gå med på vad i helvete hon hittade på just den dagen. Hon älskade att åka buss och tvingade med mig på turer till avlägsna platser i Londons utkanter. Hon somnade med handen på min rumpa och benen slingrande runt min midja. Hon ringde mig full och hög och kåt och förbannad och smekte ord runt mina höfter och svor varje gång jag förnekade henne något och log otroligt nöjt varje gång jag gjorde som hon ville. Hon höll mig alltid i handen och bjöd med mig på konserter där hon nästan alltid blev utkastad från VIP-avdelningarna och backstage för att hon vägrat suga av sångaren. Hon gick på poesikvällar och spottade fram hur mycket hon gillade mig från scenen. Hon fick gratis skor och smycken av beundrare som hon delade med sig av till mig, även om skorna alltid var för stora. Ibland bytte hon in smyckena på pantställen och sen söp vi upp pengarna på en natt. En gång köpte hon kokain för tiotusen och jag fick taxichauffören att bära henne in i lägenheten för en tusing.

Hon var som en karusell som går för snabbt. I början var det kul, men efter ett tag blir man illamående. Jag trodde att hon skulle bli förbannad och klösa ögonen ur mig när jag berättade för henne att jag inte orkade med mer, men hon ryckte mest på axlarna och sa att jag ändå var tråkig som inte ville ha sex drogpåverkad. Hon log mot mig och gick sin väg. Hon ringde mig sen, ungefär tre gånger i veckan, varje gång var hon full eller hög och berättade för mig att jag snart skulle ångra mig och komma tillbaka till henne.

När jag lämnade London bytte vi e-mailadresser och sist jag hörde från henne var i juni 2003. Då hade hon flyttat med en australienare till Australien, gift sig och skaffat två barn.

14 kommentarer:

Östermalmsräven sa...

Vi behöver alla "lite åka av" ibland hahaha. Det är dock märkligt det där när man märker hur folk kan vända på en femöring, ena dagen tjej och andra dagen en fru.

Niklas sa...

Shit. Otroligt bra skrivet! Jag känner igen mig i den person du beskriver dig själv som i den här texten. Och jag känner igen Julia..

S sa...

Fan Jenny. Jag har skrivit det tusentusentusen gånger, men det här är bara så jävla bra. Skandalskandinav.

ajja sa...

Tack för att du skriver!
Och ja.. I Bland behöver alla sig en åka!

ajja sa...

såå.. Nu är du länkad :)

Jenny sa...

Östermalmsräven: Ja, annars skulle de där karusellerna inte finnas till ju.

Niklas: Jag tror att alla stöter på sin Julia förr eller senare.

Sandra: Det värmer varje gång!

Ajja: I love länkar!

It´s all about me sa...

Min Julia var Mario. Bara det att jag ville inte hoppa av, jag ville få honom att stanna. Då hoppade han av.

Anonym sa...

hittade hit via ajja..shit, det här är grymt bra. jag var bara tvungen att säga det.

soulkatt sa...

Vilket avslut!

Linda sa...

You sure know how to tell a real good story! Fantastiskt att du vågar vara så personlig i din blogg, något jag aldrig skulle våga själv... Den där om Jenny har definitivt blivit Den där som är min favorit!

Mr K sa...

Och min Julia är R.Tror jag.
Fint skrivet.

Jenny sa...

Annaluna: Jo, det där med att vilja förändra personer känns igen lite, åt båda hållen.

Vargakvinnan: Tack, snälla!

Soulkatt: Jo, det var ganska förvånande för mig med.

Linda: Åh, söta! Jag inbillar mig att det som skrivs på nätet stannar på nätet. Lite dumt kanske.

Mr K: Tack. Det verkar som om det finns en heldel där ute som har en Julia.

Ida sa...

Jag älskar din blogg. Den har fått mig att både gråta och skratta (om det har med att göra att jag redan är lite emotionellt nedbruten samt febrig låter jag vara osagt) och så fort jag orkar tänker jag länka till den.

Jenny sa...

Garmonbozia: Jag gillar älsk. Och skratt. Och länkar!