Den där om min familj

Om ni någon gång undrat hur min familj ser ut så kan ni sluta undra nu. Tror att min bror varit med på bilder i bloggen någon gång då och då, bland annat när han hade odlat en mindre lyckad modellkarriär i New York.

Till mors dag målade min fattiga studentbror en bild av vår familj, efter ett kort som togs på mitt och Stolte mannens bröllop. Så här ser vi ut.

Den där om att det hittills är bestämt att vi ska göra en utflykt till Howth, men vi vet inte hur det uttalas så vi får se om vi vågar köpa biljetter

På torsdag åker jag och två av mina bästa vänner till Dublin. Hittills har alla varit väldigt lugna och sansade över detta, förutom obligatoriska fyllesms med innehåll iiiihhhhhhh, vi ska till Dublin! Och diverse mail om obligatorisk reseklädsel i form av rutigt och gubbigt.

Idag slog det dock till. Hur ska ni packa? Hur tänker ni? Har ni checkat in? När ska vi ut till flygplatsen? Hur tar vi oss från flygplatsen i Dublin? Har vi koll på boendet? Adress? Meddelat att vi kommer sent? Är ni resepeppnervösa? Men det e la ganska lugnt med den här askan nu eller? Hur är vädret?

Jag är ju inte den som planerar i onödan. Sen är ju jag i och för sig den som alltid missar flygtider också, så det här kanske behövs. Någon som varit i Dublin? Jag vet inte ens vad man gör där förutom att dricka öl, titta på får och skratta åt dialekten.

Den där om bebisfett

Jag står i hallen och har lånat en skjorta av Stolte mannen. Han står och tar på sig skorna tittar upp på mig och ...den där klänningen ska du nog inte ha på jobbet. Dagen innan har vi pratat om att jag redan börjat få mage. Att jag inte längre kan hålla in den trots att det inte ens gått tre månader. Jag börjar såklart gråta där i hallen och säger att det inte är bebismage, det är bara fett. Han tar in hela mig i sin famn och jag snorar mot hans axel att han aldrig aldrig mer får säga något sådant. Aldrig antyda att jag gått upp i vikt, något om min mage. Inte ens när jag är gravid nio månader.

Den där om att det inte blev något ommålande av rummet

Jag står mitt på vardagsrumsgolvet med maskeringstejp i handen. Stolte mannen står framför mig och klappar mig på kinden såsåsåsåsåsåså. Jag kan inte hjälpa det, efter att ha varit sjuk och gått hem tidigt nästan varje dag i fyra veckor är jag helt slut i kroppen och stortjuter när den här låten spelas.

Den där om när det värsta händer

Det här är min värsta mardröm. En av dem.

Den där om innan klockan är nio

Klockan är tjugo minuter i nio och jag har kommit till ett parallellt universum i form av ett icke öppnat köpcentrum. Om tjugo minuter ska jag vara på en anställningsintervju och jag är tidig. Jag hatar att vara tidig, nästan mer än vad jag hatar att vara sen. Det är det där rastlösa, molande inom mig som får fritt utlopp och jagar runt på en svart häst i min kropp. Klockan tjugo minuter i nio är inga affärer öppna utom ICA. Det är tomt på folk och rent överallt. En trött Lindexvardagsstämning blandar sig med förväntningar. Lojt, men samtidigt löneonsdag.

I skyltfönsterna står plastkvinnor som lovar dig att klänningarna är finare än vad du tror. Kläderna kommer att sitta lika bra på dig som på min plastkropp! Jag skakar på huvudet och vet att de fäst med klädnypor bak. Går förbi och in på toaletten. Till Annie Lennox version av A whiter shade of pale ställer jag mig framför spegeln och försöker ordna min frisyr som blåst sönder. Rycker på axlarna och tänker att det inte hänger på håret. Jag kommer fram till min eventuellt nya arbetsplats två minuter i nio.

Den där om den tionde januari 2012

Jag försöker verkligen låta bli att gå in på sådana där sidor där man kan kolla vad som händer i olika veckor av graviditeten, vill inte bli sådär ledsen igen. Vill bara leva livet fram till vecka tolv och då pusta ut. Men ändå. Fimpen ska komma den 10 januari, det säger sidan jag inte skulle ha gått in på.

Den där om hur det ska läsas

När jag träffar Linn och Inte skyldig tillsammans så brukar alltid Linn påpeka att hon glömt bort att vi pratar skånska. Mest för att vi inte gör det på våra bloggar. Så nu tänkte jag läsa upp mitt senaste inlägg så att ni hör hur man ska läsa det. Fast ps: jag är snuvig, så tänk att det helst ska läsas osnuvigt.

Den där om att jag inte vill sova ensam i natt med

Min man är i Berlin och svensexar sig. Om Island gör att han inte kan flyga hem idag kommer jag aldrig förlåta Island, den lilla uppmärksamshoran. Glöm krispaket och tolv poäng i schlagern! Jag tror att Island är lite rädd att glömmas bort och det gick ju bra sist de körde det här tricket. Kan de inte sända ut islandsponnys till alla länder i present istället? Skulle uppskatta det mkt mkt mer.

Den där om att inte vilja ta medicin

Ta medicinen nu, så du får sova. Stolte mannen sticker fram en matsked hostmedicin mot min ihopknipta mun. Jag vill inte ha hostmedicinen för det står på etiketten att den påverkar hostcentrum i hjärnan. I min feberyra är jag envis och vill inte bli påverkad i mitt hostcentrum.

När jag var tre år behövde jag ta medicin för att mina trumhinnor växte åt fel håll. Jag vägrade. Egentligen ville jag ta medicinen för efteråt fick jag sån där god röd saft som Maud tre hus bort bjöd på när det var sommar och jag satt längst ut på hennes röda trästolar och drack snabbt snabbt för att det alltid hände något mer spännande bortom häcken och inte hos Maud som var gammal och konstnär.

Men jag var skitenvis på den tiden. 1983. Hade jag sagt att jag inte ville ha medicin ville jag inte ha medicin även om jag egentligen inte ville. Detta ledde senare till att jag fick en ful docka på Mallis när jag egentligen ville ha den grå katten med fyra ungar som rörde sig.

Mamma fick sätta sig över mig. Mina små pinnarmar slog henne mot låren innan hon la den under vaderna. Jag var fast. Pappa höll mitt huvud och tryckte ner medicinen i munnen på mig. Jag skrek och grät att JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!! Och mamma började gråta stora tårar som trillade ner på mina tårar och sa snälla snälla fina unge, du måste! och jag skrek JAG VILL INTE HA MEDICIN!!!!!!!!!!

Vi var i badrummet. Jag minns den orangea mattan jag låg på. Den hade fransar. Om jag tittade till vänster så såg man under vårt vita badkar och alla tvålflaskor som trillat ner bakom det.

Jag vet inte hur det slutade med medicinen men mina öron blev aldrig riktigt bra. Det opererades in rör tills jag blev tretton då låste jag in mig på gästtoan med den obekväma toasitsen i tre timmar. Mamma ringde till sjukhuset och sa som det var. Och när jag var nitton och skulle flytta till London hade jag blivit 75% döv på vänsterörat, men jag vågade inte säga det till någon utom min bror. Då skvallrade han för mamma, fast att han lovat att inte göra det.

Den där om det finaste som finns

Den här bloggen har varit min, eller om jag varit bloggens, i en väldig massa år nu. Och fortfarande kan en kommentar göra att jag haha!-ler i dagar. Älskade, älskade ni, vad fina ni är. Tack, Josefin:

den här kommentaren handlar inte om inlägget utan om bloggen, då jag idag kom på hur jäkla länge jag läst den och hur mycket som fastnat i mitt huvud. det händer ofta, ofta att jag får fraser på hjärnan (som att få låtar på hjärnan fast utan melodin) och sedan kommer på att de kommer från din blogg, dina fingrar, din hjärna. lite sjukt kanske. det händer också ganska ofta att jag går bak i arkivet och läser om vissa månader (väljer lite på måfå), jag tror jag har läst hela arkivet kanske sju gånger (helt utan att överdriva, tror snarare att det är en underdrift). kort sagt: du skriver så överjävligt jäkla skitbra! och när jag tänker på att du läser och kommenterar min blogg ibland känns det cirka såhär: :O:O:O:O!!!!!!! (kunde inte uttrycka det i ord).

det var allt!

kram

Den där om solrosorna

Det finns ett event på Facebook som jag är med i. Det heter 100 000 solrosor i Göteborg och går ut på att man ska så/plantera blommor i staden. Nu bor jag inte ens i Göteborg, utan kör mitt eget lilla projekt och sår lite solrosor utanför balkongen. Förort som förort, right?

Den här lille solrosen hade en fågel sått i en av vår balkonglåda så den fick också följa med ut. Flytta hemifrån.

Om man inte berättar det för sin man så kan man sno med sig en tesked att gräva med, sen diska den och låtsas som ingenting!

När jag växte upp så fanns det inga sniglar. Det fanns bara mask. Trampar man på en mask så gör det inte så mycket för det blir två maskar istället. Nu är jag inte så lätt på foten, utan det krasade hela tiden. Det finns en massa sniglar i Söderort som nu är hemlösa/nakna.

Jag är klar med mitt uppdrag och äter en gurkbit. Varsågod för information, som Inte skyldig skulle säga!

Den där om att berätta för föräldrar

Vi sitter ute i lantsol och jag tittar på Stolte mannen medan han berättar. Han säger jo, det är ju bra att vi köpt bil för... så berättar han. Att det fortfarande inte gått så lång tid och sist gick det ju inte så bra, men tredje gången gillt och han var så ledsen när han inte kunde prata med sin mamma när det gick åt helvete. Hans mamma far upp och kramar oss, sen får jag sitta i en stol med kudde bakom ryggen när hon hämtar saft och pysslar. Jag ger henne ett barnbarn. Kanske. Och hans pappa säger grattis med leende ögon och är inte en sån som kan prata känslor, så han börjar prata om svalor istället.

Den där om Dennis

Dennis var en sån där som idag skulle fått vara en bokstavskombination: klättrade upp i träd för att kunna titta på våra mellanstadiebröst när vi duschade efter gympan, kunde inte sitta still i bänken trots att vår lärare sa Dennis sitt still i bänken!, han räknade mattetal jättesnabbt och ville alltid ligga främst i boken, även om han kanske inte alltid räknade rätt.

Han retade och slogs och drog i hår och revs och sprang snabbt snabbt bort till Bananbacken och snodde bollen när vi spelade bollruta och tog plats och ville inte bli placerad i hörn eller något fack. Han fick vara med och leka ändå, för det fick alla utom Ronny som hade exem och vars pappa fick komma till skolan och säga till oss att vi inte skulle retas. Men ingen tjej var frivilligt kär i Dennis och ingen ville fråga chans eller springa långsamt när vi hade kysskull. Inte ens Hanna som låtsasramlade, för att någon skulle hinna ifatt henne. Alla hann ifatt Hanna, men sprang förbi henne och hon fick ligga där och skämmas.

Ibland var Dennis snäll och höll i en ände när vi hoppade hopprep. Ibland när Dennis var snäll och höll i en ände när vi hoppade hopprep så vevade han för snabbt med vilje så att vi blev sura. Nu har djävulen farit i Dennis igen! sa vi till varandra med farmorsröster.

Ibland var Dennis bara dum, som när han snodde mina rullskriskor som jag fått i present, sen försökte åka med dem nerför Bananbacken så de gick sönder. Jag började gråta och satt med dem i famnen medan fröken försökte trösta och Dennis satt med djävulen i sig vid sin plats.

Ibland undrar jag vad som har hänt med Dennis, om hans bokstavskropp klarade av att stanna i skolan hela vägen, hela den rätta vägen, den raka vägen som alla föräldrar i vårt villasamhälle ritat ut att vi skulle gå redan innan vi var en plan i deras huvud. Vad har hänt med Dennis?

Den där om Fimpen den andra

Jag ber honom köpa ett graviditetstest, så ses vi hemma! men blir så nyfiken att jag går ner till Apoteket på rasten. Jag minns våra tidigare misslyckande att läsa av stickor och köper ett som är elektroniskt för en tia mer, eller så. Jag är gravid. Och jag minns en av gångerna vi hade sex när han kom och skrattade åt mig när jag sa att nu blev vi gravida! och jag fnissar där på toan, för jag vet att det var den gången. Jag mms:ar och stoppar ner testet i väskan. Hemma möts vi i köket i jippie vi är gravida-kram och han stoppar sin näsa i min axel och mumlar att han hade velat vara med. Så klart skulle han velat vara med. Jag visste ju det och blir lite besviken på mig själv att jag inte tänkte. Nu börjar en period där han kommer vara utanför, för den här gången ska Fimpen stanna. Det måste den.

Den där om Just Another Fucking Blog - om kommentarer och mat

Finns det något du inte skulle blogga om?

Andra. Specifika personer (om det inte är mina föräldrar, dom är on limits). Att jag har valt att lägga ut en stor del av mitt liv på nätet ska inte få påverka andra som inte har valt samma sak. Alltså jag bloggar ju om att jag är sur på andra, men försöker akta mig för att hänga ut specifika personer. Om det inte är artiklar. Sånt folk har valt att öppet publicera i medier är on limits. Sen tycker jag att XXX är så dumihuvet-texter inte hör hemma på Internet. För min egen skull försöker jag isåfall skriva om själva ämnet som gör mig irriterad och inte personen i sig.

Vilka slags inlägg får flest kommentarer? Betyder kommentarer mycket?

Dom jag inte tror ska få kommentarer oftast. Och dom inläggen när jag är riktigt förbannad. Eller dom som är totaltramsiga. Ibland känns det helt random.

Kommentarer betyder allt. Eller nu ljuger jag, för jag bloggade länge utan kommentarer, men jag blir oerhört glad för varje kommentar. Till den nivån att det kan lyfta en hel dag. Jag tycker det är roligt att ha en dialog i kommentarsfältet. Då känns det som att jag får reda på lite om dom som läser också.

Kan en elak kommentar göra dagen förstörd? Får du elaka kommentarer?

Jag har nog aldrig fått en elak kommentar tror jag. Eller ingen sån random jävla fitta-kommentar iallafall. Eller Jo! en gång fick jag en elak kommentar, fast jag kommer inte ihåg vad det stod, och då ville jag typ skaffa ett maskingevär och meja ner. Anonyma kommentarer gör mig alltid nervös dock. Tycker att man väl iallafall kan skriva under med ett namn, om än påhittat? Jo, jag fick lite troll efter att jag blev vansinnig på den där finska krönikan om singelskapet. Lite såna där hahahaha, chilla, ta saker med salt blablbala. Klart jag blev irriterad, men att säga att det förstörde min dag skulle inte vara sant.

Vi kanske ska tillägga att min blogg inte är alls så stor så trollen kommer. Det är mer som en mysig hemmafest, kommentatorerna att döma.

Nu går vi över till matbloggandet!

Någonstans skrev du att om du bara får äta en enda maträtt i resten av ditt liv skulle det vara kycklingsallad med avokado och bacon. Stämmer det fortfarande?

Matbloggande! Ah, all denna mat. Eh, mja. Alltså den är ju sjukt god, men resten av livet vet jag inte riktigt. Mamma gör en kycklingpaj som är helt fantastisk också. Och den där köttfärs- och kantarellpajen går ju inte av för hackor heller. Förut idag tänkte jag när jag satt och käkade capresesallad att jag kunde äta det resten av livet, så man kan säga att jag slänger mig med det uttrycket ganska godtyckligt.

Läser du någon bra matblogg?

Nej, inte längre. Eller Om jag var din hemmafru-bloggen med Lotta Lundgren. Annars nej. Tycker dom är jobbiga oftast. Ba mäta hit och mäta dit och sockergull och rosa. Orkarnte.

Nu tror jag inte att jag har fler frågor faktiskt. Om du inte kommer på något du vill tillägga?

Nej, nu har jag tömt hela min hjärna osv.