Den där om vad som händer på balkongen

Jag sitter och läser min bokklubbsbok som väger ett ton och aldrig tar slut. Stolte mannen har satt ut sin bönplanta för att den ska få känna på hur det är i riktiga världen och vi har några chilis på tork.

Måste verkligen inreda den där balkongen lite bättre...

Den där om vad ni borde läsa idag

Christinas "När kuken har råkat växa in i huvudet och idioti därför förväxlas med moral".

Den där om att varken veta in eller ut

Rubrik fyra kommer från A.M.O.

Han snyftar i telefonen. Jag hör knappt vad han säger och trycker med en hand in blyertspennan i den andra handen för att inte själv börja gråta, för att ha något annat att koncentrera mig på. Smärtan. Jag vet att den inre smärtan alltid vinner och jag lägger bort blyertspennan, gnider med tummen över det gråa märket ungefär samtidigt som den första tåren trillar på bordet.

Snälla lämna mig inte jag gör vad som helst vad som helst vad som helst. Jag gör vad som helst. Jag har ju köpt oss en lägenhet, en lägenhet en lägenhet. Jag gör vad som helst. Kan jag inte få komma över? Jag lovar att bara stanna en stund, jag ska inte stanna länge, jag vill bara se dig, se på dig, vara dig nära.

Jag tittar på klockan. Det börjar närma sig tolv, men jag ska inte vara på föreläsning förrän sent imorgon. Jag telefonnickar. Han får komma. Han får göra vad som helst.

Han ligger i min säng och det är som det brukar, men inte vanligt. Han stryker mig över ryggen och jag blundar. Han hand upp och nerklappar och jag vet inte vad jag ska säga. Hela min mage, hela min kropp är full av ord som vill ut, men jag håller dem inne. Jag vill inte ångra mig, vill inte ta tillbaka, måste vara stark måste kämpa för oss båda, för att ha ihjäl oss båda, jag har ihjäl det som är vi.

Hans hand glider in innanför mitt linne och jag vet att det är fel. Det är så djävla fel, jag kan omöjligt stoppa det fysiskt. Hela min kropp har satt upp beredskap, hela alarmet har gått igång, men alarm hjälper inte om inte apparaten fungerar. Min kropp, min apparat, är trasig. Den vill känna hans händer över hela mig. De skriker efter hans händer. Det är ett fasligt liv.

Det där var nog det svåraste jag gjort. Att säga nej den kvällen. Att kämpa för något som kroppen visste in, men som hjärnan visste ut. 2006. Det känns som igår, men det är snart tio år sedan.

Den där om utvecklingssamtal

Jag sitter mitt emot min chef. Vi har utvecklingssamtal och det är över. Hon är på väg att resa sig, men sätter sig igen. Hur mår du, förresten? undrar hon. Jag känner hur mina ögon börjar tåras. Gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte maler jag i huvudet. Vi har fått missfall. Ah. Vilken vecka? undrar hon. Nio, tror vi. Nio, en jävla skitvecka, innan jag fick båda mina barn fick jag missfall i vecka nio. Båda två. Men sen gick det bra. Och det är så bra, för hon reagerar som jag vill att folk sa reagera: inte med ledsna ögon, inte med herre Gud, utan med... normal ton. Det är normalt. Jag är normal. Inte som sjuksköterskan jag pratade med precis när det hända som inte visste vad hon skulle säga och lilla gumman!ade mig.

Den där om låtjenny

Vi är bjudna på ett bröllop i sommar. På inbjudan stod det att när man osa:de skulle man även önska en låt som skulle spelas under kvällen. En låt. EN låt. Det är nästan det enda jag tänker på just nu, vilken enda låt som ska representera mig på våra vänners bröllop. Jag har ångest. Jag har hybris. Stolte mannen sa att det var enkelt och att han skulle välja en låt från Top Gun.

En enda låt. Som säger "hej, det här är Jenny!".

Den där om alla trettonårsmyter

När jag stod i duschen för en stund sedan kom jag på hur många myter jag gick på när jag var runt tretton. Tretton måste ha varit min mest lättlurade ålder. I mitt fotbollslag gick det ett rykte om att om man inte duschade när man hade tränat så åkte fettet (som man ju så klart svettades ut) in i kroppen på en igen.

Eller när jag skulle börja sjuan och min kompis i sjuan sa att man var tvungen att ha smink på högstadiet, annars skulle man bli mobbad och jag tvingade iväg min mamma (som aldrig sminkat sig i hela sitt liv) till H&M för att köpa mascara och Mimmi Pigg-läppglans.

Måste komma ihåg detta om jag får en dotter som blir tretton någon gång. Lära henne, så att hon inte får en sån där korkad fas.

Den där om att kan vi inte bara lägga ner nu. Heal the world. Måla nagellack.

This Little Piggy Went to Hell

Den där om när jag upptäckte musik för första gången

Rubrikuppdrag tre får jag av Sven som lämnade en underbar kommentar.

Drivans blomma har smält ner och dött. Maj och juni har blommats mest. Det är augusti, nittonhundraåttiosex, så där. Jag går på sexårsträff men är ledig för sommaren. Jag sitter i min farfars knä i hans traktor, som han ibland lånar ut till grannen. Bakom sig har han en radio som är täckt av spindelnät. Luckan som ska hålla in batterierna har försvunnit för längesen och när vi kör på den ojämna vägen trillar batterierna ut om man inte håller för luckan. Håll för luckan, Jenny! skriker han och jag svarar bara om jag får se dina löständer!. Han låter sina löständer åka ur munnen och jag vrålar av sexårsskratt. Det är jag och det är farfar. Och Svensktoppen.

Svensktoppen var allt jag kände till i musikväg, allt jag kunde referera till, förutom Taube. Min lärare i lågstadiet lärde oss alla Taubevisor utantill. Jag kunde sjunga hela Oxdragarvisan utantill, men hade tappat orden till Blinka lilla stjärna. Och Mikael Wiehe. Mamma stod och vickade på höfterna höger – vänster – höger i köket och sjöng med

Leva vårt liv tillsammans

Dela vår tid tillsammans

Så ska det bli

Hela vårt liv.

Tills jag blev sju år och åkte med i min bästis bil på sommarsemester, hon fick välja musik och jag låtsades sjunga med lika högt i musiken som hon till

They can beg and they can plead

But they can’t see the light,

that’s right’cause the boy with the cold hard cash

Is always mister right,

’cause we are living in a material world.

Jag gillade aldrig Madonna.

Sen hoppade jag från grupp till grupp och studsade mellan olika musikgenre beroende på vem jag umgicks med, eller vilken kille jag var intresserad av. Sommaren nittiofyra lyssnade jag på Nirvana och var stormande förälskad i Gabbe.

Så började jag på universitetet och blev säker i mina val. Jag visste vad jag gillade och vad som var rätt för mig. Jag började hungra och söka, överlycklig när jag hittade vad jag sökte. Hade dejtat dj:s och killar i band och killar utan band. Jag hade lärt mig och blivit upplärd och kunde nu säga ”jag gillar…” utan att fråga ”vad gillar du?”.

En av de där dagarna i början av min studietid åkta jag och min bror bil tillsammans och han satte på en låt och sjöng med. Den bästa låten i hela världen!. Min bror hade en ny bästa låt i hela världen varje vecka. Jag frågade vem det var och han svarade.

Några år senare kom den där som sjöng den bästa låten i hela världen! till vårt universitet och spelade. En kille i min klass kände honom och hängde med honom hela den helgen. Det var en av de där killarna i klassen som jag inte gillade alls. Han var bullrig och högljudd, tog all uppmärksamhet på föreläsningarna och fick de högsta betygen. Jag vände mig till min kompis och sa att den där jävla killen säkert hängde med bandkillen för att få ligga.

Så gick jag och gifte mig med den där störiga jävla killen i min klass. Och den där bandkillen, som jag och min bror lyssnat på i bilen sju år tidigare, sjöng på vårt bröllop.

Den där om ifall jag var din hemmafru

...så skulle jag dricka en jevla massa vin på lördagen och bakisbaka på söndagen.

Den där om att vara osugen

Vet ni? Jag tror att jag har tappat sugen lite, jag sitter och pillar på tangenterna, men det kommer inget...

Den där om uppförsbacke

I min skalle så låter det så här: vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton. Nu har jag i alla fall fått mens, så nu kan vi börja göra barn igen.

Den där om nya grejer som flyttat in till oss

Våra plantor som var små är nu skitstora. Jag drömmer mardrömmar om att de ska komma upp i sängen när jag sover och vira sig runt min kropp så att jag inte kan andas. Ibland får växterna då bo ute i salongen.

Vi förstorade upp två av bilderna från vårt bröllop och skulle sätta in dem i ramar vi hittat på loppis. Men en passade så klart inte ramen, så nu står endast en på Stolte mannens sängbord och skriker av ensamhet.

Ikväll ska mina bästisar komma hit och äta tapas med mig och min man. Det blir tredje kvällen med vin. Jag känner mig som en romare. Igår träffade jag mina bloggbästisar och blev glad i hela djävla kroppen för att Internet finns och gör så att jag får hänga med några av världens bästa folk.

Den där om att säga grattis till Iran

För några dagar sedan tog vi upp en kär gammal tradition och sa grattis till Iran. Idag är det romernas födelsedag och vi ska ha folk över på tapas. Det bor romer i Spanien. Det gör det faktiskt.

Den där om jordens undergång

Rubrik två, som ni gett mig.

Jag vaknar av att han står och tittar på mig med en kaffemugg i handen. Jag tittar tillbaka, rakt in i ögonen, tittar tittar. Slickar mig om läpparna som är torra. Sträcker ut en hand, vill smeka honom över den tärda kinden. Han sätter sig på min del av sängen, så att jag når. Jag tittar i hans kopp, rynkar på näsan. Du borde inte dricka det där… mumlar jag. Jag vet, men det har du sagt länge nu, svarar han. Jag kokade vattnet länge på spisen, länge länge så att bakterierna skulle försvinna. Jag nickar sakta, tar hans sjuttiosju-åriga hand i min, den är tunn, tunnare än vad jag trodde att hans hand skulle vara i den här åldern. Jag ögonler honom. Han har aldrig klarat sig utan sitt kaffe. Utan frukost, men inte utan mitt kaffe.

Stolte mannen kryper ner under täcket, kryper tätt intill. Han är kall om fötterna kall om händerna kall längs benen kall på magen. Jag ler mot honom och minns du när vi var trettio? då frös jag hela tiden och du var varm. Jag brukade stoppa in mina händer innanför dina byxor och du brukade tjejskrika. Det gillade jag. Han ler mot mig och tar mina händer i sina. Vi ligger och tittar på varandra, behöver inte gå upp, går inte upp. Vi förundras över att kunna vara ihop, kunna vara två. Han börjar jag kanske ska… men avslutar inte meningen, för det finns inget han borde, det enda vi bör just nu är att ligga här, ihop och tillsammans. Jag vänder mig sked mot honom och tittar ut genom fönstret. Det är grått och mörkt. Ett mörker som jag aldrig trodde jag skulle få se. Våra äppelträd står som fornminnen från en tid som brukade vara. Han hostar mig i nacken och jag vet att han försöker dölja det. Tror du att vi någon gång kommer få äpplen på träden igen? frågar jag, fast att jag vet svaret. Han svarar inte. Jag smackar med läpparna, låtsas att jag äter äpplemos. Du har aldrig gillat äpplemos, säger han. Jag vet.

Jag slumrar i Stolte mannens famn, jag vaggar mellan verklighet och dröm, vet inte vilket som är vilket. Kliver på linjen, en tunn tråd. Känner hans mage mot mig rygg. Jag börjar skaka Stolte mannen börjar skaka sängen börjar skaka väggarna börjar skaka det mullrar och jag griper hans hand. Han nynnar i mitt öra jag känner inte igen melodin han nynnar nynnar högre och högre, försöker utesluta mullrandet. Ett fotografi från vårt bröllop trillar ner från väggen, jag försöker resa mig upp för att ta hand om det; göra något, orkar inte ligga still, men han hindrar mig. Glaset som satt framför fotografiet har för längesen trillat av. Gått sönder. Han smeker mig längs ryggraden nej, stanna, det slutar snart.

Jag tar täcket och lägger det över oss över våra kroppar över våra huvuden gömmer oss för någon som finns där ute, gömmer oss för världen och det som inte längre är världen jorden. Min mage knorrar och jag drar in luft åh, hörde du? Det var längesen min mage knorrade det var längesen min mage åt det var längesen jag hörde min mage det var längesen jag tänkte på min mage det var längesen jag tänkte. Stolte mannen ålderdomsfingrar på min mage. Följer navel mot revbensunderkant mot ärr mot blåmärke, valsar vidare mot bröst. Jag fnissar. Han säger att han älskar att jag fnissar. Vi ligger med täcket över oss, över hela oss och något mörkt drar förbi fönstret. Han stelnar till, behöver inte säga åt mig att vara stilla. Jag är still, har legat still hela mitt liv känns det som. Jag vill titta ut men jag får inte för mig själv. Jag tänker på mina söner och döttrar, de som lever och de som dött. Jag tänker på min mamma och på min pappa. På min bror och min brors barn. De som lever och de som dött. Jag vänder mig mot Stolte mannen, som fortfarande stelligger. När tror du att vi dör? frågar jag. Han svarar inte.

Den där om att vi kanske har haft fel hela tiden

Vi är ute och äter med Stolte mannens bror och dennes kanadensiska flickvän, modell tjugo år yngre när Stolte mannen och bror börjar ping pong-konversera angående kvinnlig och manlig sport. Fram och tillbaka fram och tillbaka. Bror menar att killar är bättre än tjejer på sport. Punkt. Ingen plats för reflektion eller analys. Stolte mannen menar att det handlar om uppfostran och fysik. Liten plats för reflektion och analys. Säger att Brors barn är exempel perfekt: son spelar fotboll, dotter åker konståkning. Bror säger att dotter testat spela fotboll, det gick inte alls, alla tjejerna var skitdåliga, de kunde inte kasta boll, för deras armmuskler var inte tillräckligt utvecklade. Mitt val här är att antingen sprängas i små atomer eller att lägga mig mitt på ping-pongplanen. Jag bryter in men vem har sagt att fotboll är så? Att man måste kasta långt? Tänk om männen gjort fel hela tiden och egentlig fotboll är som tjejer spelar den? Tänk om jorden inte är platt, utan faktiskt rund, och vi har haft fel hela tiden?

Den där om min drömstol

I söndags hittade jag min drömstol, min drömstol, mitt Nirvana. Jag ringde Stolte mannen som inte svarade, så jag talade in på hans telefonsvarare, skickade sms, skickade mms, pep och gick på. Ville peka för alla som gick förbi att titta! där står min stol! Min, min, min, bara min stol! Rycka en farbror i farbrorrocken och säga hörru, jag har hittat min drömstol!, Aja baja! lilla damen som slängde blickar åt dess håll. Den är min, bara min!

Så stängde butiken och jag fick inte längre stanna kvar eller paxa min drömstol, min drömstol, mitt Nirvara. Jag blev butter och skällde på Stolte mannen som inte hade svarat. Bjäbb, bjäbb, lät det. Han klappade huvudet och jag bjäbbade klappa inte huvud! och han lovade att åka in och titta på den det första han gjorde dagen efter. Det vill säga idag.

Så blev klockan tio och butiken öppnade. Jag tumrullade, fingertrippade på jobbet. Snart ringer han och säger att han köpt den! Snart! Men han ringde klockan två. Då sa han att han hade köpt den. Och en rolig historia hade han med! Vill ni höra? Han hade köpt den av en förvirrad tant i kassan. Sen hade det kommit in en tjej som åh nej, har du köpt drömstolen? och Stolte mannen mhm-ade. För det hade han ju. Då la tjejen huvudet på sne, hon hade ju tagit ledigt från jobbet och tänkt på stolen hela morgonen och nu skulle hon in och köpa sin drömstol, sitt Nirvana. Så då gav Stolte mannen bort stolen. För hon ville ju så gärna ha den.

När han berättade den här historien så var jag tvungen att sätta mig ner på min kontorstol. Djupandas lite för att inte ta till lipen. Han kvittrade var det inte snällt? Var det inte en fin historia?

Nu maler hjärnan det var bara en stol det var bara en stol det var bara en STOLFAN medan hjärtat kadunkkadunkkadunk. Drömstol.

Den där om otåligheten

Vi går mellan rulltrappan och vanliga trappan. Han är full som månen och jag likaså. Han trycker upp mig mot väggen och pratar med min livmoder. Säger kom igen KOM IGEN! Kom mens, jag vill göra barn. Nu.

Den där om tjejband

Vi såg Robyn och Those dancing days på Cirkus i veckan. Eller egentligen Those dancing days och Robyn. Och Rebecca och Fiona. Om man hellre känner att det är i den ordningen det är. Jag har sett Robyn tre gånger, en gång innan hon blev inne och två gånger efter. Den gången jag såg henne innan hon blev inne buade folk på henne och jag stod längst bak utan linser och glasögon och frågade min kompis hur hon egentligen såg ut.

Those dancing days såg jag första gången för tre år sedan, då var de nya, alldeles kletiga av nyförlöst mediasnack om nya TJEJER i GRUPP, herre Gud, herre Gud! Man tycker ju att världen borde vant sig efter the Donnas, Yeah, Yeah, Yeahs, the Supremes, Spice girls, Tatu, Destiny’s Child, Sugababes, Shebang, Drain, Clout, Dixie Chicks, the Pipettes, Sahara Hotnights.

Men i alla fall.

De var lite blyga, de hade väl inte världens bästa scenspråk. Den enda som såg glad ut var keyboardisten Lisa. Tre år senare har scenspråket blivit modigare, de vågar bjuda in publiken mer och de ser äntligen ut att ha roligt. Stolte mannen beklagar sig över att de inte ger mer av sig själva, att de fortfarande är för inslutna, båda basspelarna står för sig själva, håret hänger ner runt deras ansikten så att man inte kommer in. Jag svär åt honom. Säger att han aldrig skulle sagt så om ett killband. Ett killband som varit så inneslutna, så musikaliskt nördiga med sina instrument skulle man dyrkat. De behöver inte vara söta, bjuda till, ropa kom igen då!. Man måste inte Robyndansa, spela på sexualiteten för att man är tjej. Det räcker att man kan spela trummor som en djävla Gud eller skaka på huvudet så att jag inte fattar hur tusan man kan få fingrarna på rätt tangenter på keyboarden. Eller stå inne i sin egen lilla värld och spela bas. Ni behöver inte bjuda in mig, jag står gärna bredvid och imponeras.

Den där om att skriva till sig själv

När andra har den där "ge mig rubriker!" som jag hade nedan brukar jag be dem att skriva om vad de skulle säga om de träffade sitt fjortonåriga jag på stan. Här har ni ett resultat, här har jag skrivit till mig själv som fem år, här är hur jag var som fjorton och jag tycker att det här är så intressant att jag önskar att alla ville göra det. Gör ni det, så hör av er så läser jag med väldigt stort intresse!

Den där om att ha icke-fyndat

Ibland blir det lite dyrare än vad man tänkt sig. Men så blire ibland när man hittar något man letat efter i typ hundra år:

Den där om att längta till på söndag

Den där om hur jag tror att mitt liv hade varit nu om jag inte hade träffat Stolte Mannen

Då börjar vi med den där "hitta på min rubrik"-grejen. Jag har valt att tolka den här fritt och tolkar om "inte hade träffat" till "inte hade blivit tillsammans med".

Hur det blev

Han ligger ner på sin säng på Bondegatan. Jag sitter. Han har ett ben som nuddar mig jag tänker hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig! Jag blir fuktig mellan benen bara av att hans ben nuddar mig. Det är varmt i litet rum. Vi pratar lite, men det går trögt. Jag funderar på om han verkligen vill ha mig. Vill han ha mig?

Det är juli och jag har kommit hem från en semester i Portugal. Jag är brun och har en klänning utan bh. Stolte mannen har redan hunnit bli allt jag tänker på. Flera gånger i Portugal har jag satt mig framför datorn i lobbyn, fingrat på tangenterna utan att skriva något.

Jag smeker honom över benet. Senare har jag fått veta att han där och då tänkt att vårt samtal går så trögt, att jag verkar så frånvarande att jag inte längre vill. Han tänker this is it. Nu tar det slut. Jag smeker honom över benet och under benet och mot låret. Upp längs låret över låret under låret på låret på utsidan av låret min hand närmar sig jag tar två händer två händer över låren drar ner hans byxor han hjälper till hjälper till hjälper till jag lutar mig fram tittar honom i ögonen tittar på hans ögon tittar in i hans ögon suger av honom sug suga suger av honom han kommer jag sväljer.

Han säger att det var en av vändpunkterna. Han vet nu att jag gillar honom. Jag går inte hem. Jag stannar för evigt.

Hur det hade kunnat bli

Han ligger ner på sin säng på Bondegatan. Jag sitter. Han har ett ben som nuddar mig jag tänker hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig! Jag blir fuktig mellan benen bara av att hans ben nuddar mig. Det är varmt i litet rum. Vi pratar lite, men det går trögt. Jag funderar på om han verkligen vill ha mig. Vill han ha mig?

Det är juli och jag har kommit hem från en semester i Portugal. Jag är brun och har en klänning utan bh. Stolte mannen har redan hunnit bli allt jag tänker på. Flera gånger i Portugal har jag satt mig framför datorn i lobbyn, fingrat på tangenterna utan att skriva något.

Jag reser mig från sängen. Säger att jag måste gå hem, det finns en tystnad mellan oss som inte ska finnas, som jag inte känner igen eller känner borde finnas där. Så jag går hem: två gator bort. Lägger mig och i huvudet snurrar tankarna. Vad vill jag? Är det för snart efter mitt ex? Jag kanske inte är redo. Fingrar på telefonen, men sms:ar inte. Ringer lika mycket som jag sms:ar.

Det går ett halvår. Så på dansgolvet får jag syn på honom: mannen jag vet ska bli min man. Känslan är stark i magen ut över armarna ner i benen ut över fingrarna upp över mina öron. Han är medveten om sig själv, om sin omgivning. Medvetna mannen kommer jag att börja kalla honom i min blogg. Han tar mitt telefonnummer och ringer dagen efter. Vi åker till Djurgården och går runt runt, ingen vill gå hem. Vi vill aldrig gå hem. Vi stannar för evigt.

Den där om mammabjörn

Den där björnmamman som traskade iväg och la sig under en tall när någon människounge brakade genom taket till hennes hus? Jag känner för henne, jag vet hur det är att vara dödstrött. Jobbigt bara om någon hade haft ihjäl ens ungar för att man behövde sova ifred på soffan ett tag.

Den där om att jag ger er min lördag, för jag är så himla generös

Stolte mannen har jobbat natt och jag vaknar skittidigt av att han inte ligger bredvid mig. Famlar med handen i ett halvvaket töcken. Han finns inte där. Tittar på klockan, den är bara åtta och Stolte mannen kommer hem nio, då jag redan gått upp. Han drar med mig tillbaka till sängen. Jag ligger och nynnar en halvtimme, sen går jag upp och lägger krukor i vatten.


Planterar om vår mynta som växt mer som ogräs än som mynta.


Har inplanerat en miljon saker idag, en av dem är att uppdatera vår älskade bokblogg. Jag älskar vår bokblogg så himla mycket, att starta bokklubb med två kompisar är en av de bästa sakerna jag gjort i vuxen ålder.

Åker till Myrorna för att se om de har lämpligt soffbord, nattduksbord och en miljon saker till. Ska inte kolla på kläder och/eller böcker. Går där ifrån med en klänning och fem böcker.

Går vidare, själv, till lönelördag på Ikea. Det här önskar jag inte ens min värsta fiende (kom nu på att jag inte har några fiender, vad jag vet). När jag har gått genom kassan med vagnen och står med två panikkorvar i en hand, senapen inte fungerar och jag håller på att kissa på mig men inte har någon som kan vakta vagnen vill jag gråta.

Har handlat alldeles för mycket och ringer Stolte mannen som inte svarar för att han ligger och sover. Bär så satans tungt. Vill gråta lite till.

Väcker Stolte mannen med en presentgryta. Han blir överlycklig och visar hur han ska laga mat i den. Tar av och på locket. Av och på.

Sovrummet förvandlas till en enda stor röra när vi ska sätta upp så länge-lampan, tills vi hittar den perfekta-lampan. Stolte mannen lämnar röran så här och går och duschar, så jag får plocka allt till rätta och sätta upp lampan rätt.


Hittar den här i soporna. Det är alltså tacken för att jag syr flugor till min man.

Nagellack på (stressmålade höger pekfinger, det straffade sig) och vinglaset i handen. Man kan säga att jag körde på ganska bra. För bra.


Så här såg jag ut. Jag älskar denna tantkavaj.

Det kom en massa karlar och vi drack vin och bubbel. Sen gick vi över till grannen som fyllde år och festade. Jag festade så hårt att jag behövde kräkas. Då var det skönt att man bara behövde gå en trappa ner för att få kräkas på sin egen toalett. Sen låg jag däckad i vår säng och Stolte mannen tog tillfället i akt och ollade mig på kinden. Slut på lördag!

Den där om att bli vald sist på gympan

Och Mona Sahlins blick när hon står med alla de andra barnen och klappar i händerna när Håkan Valross står med blommor i håret och ler, ler, ler. Och tv har gjort en liten textremsa nere vid, där det står "avgående partiledare" och hon bryr sig inte ens om att le, fast att hon måste veta att de filmar henne.

Det är det ondaste det har gjort i mig på flera dagar. Lilla, lilla Mona. Stora, starka Mona! Hos mig hade du fått vara med och leka vareviga dag. Var eviga dag!

Den där om att vänja sig

Jag och Stolte mannen har inte sett varandra på hela veckan, har jobbat om varandra, gått om varandra, tränat om varandra, varit på galej, på event, varit en röst i telefonen, en lapp på köksborden, en doft i kudden.

Så ringer jag honom, fredagskväll säger kom och möt mig, kom och möt mig, kom och möt mig! jag på halvsprång, ett halvlångt ben före det andra, han lite mer långsamtgående. Jag på väg till en spinninglokal, han på väg till nattjobb. Vi möts på perrongen. Jag ser honom komma gående från långtbort, han har min halsduk. Jag sticker ner min näsa i hans halsduk, som jag har på mig. Blir blyg. Jag är blyg för min egen man. Han ler så att ögonen blir springor. Jag gömmer mig bakom en pelare, han säger hoho? Hoho, lilla Jen Jen? Jag piper:

jag är nervös, jag blir blyg, jag vågar inte titta på dig!

för det har gått fyra dagar sedan jag tittade på honom sist.

Och han fnissar. Säger hoho, jag har din halsduk, för den luktar Jen Jen,

och jag fnissar. Fnissar. Fnissar hihi, jag har din halsduk, för den luktar du. Du du du du.

Sen måste han snabba med tunnelbanan, för han ska till jobbet. Jag tittar på honom mellan två fingrar, det enda jag klarar av för att kroppen inte ska sprängas i små blygatomer. Han raspar på min kind med sitt skägg. Säger att jag är snyggast i världen. Jag pussar på honom: han innanför tåget jag utanför, bryr mig inte om att folk tittar i osmyg. Klappar hans kind. Tar bort handen från ögonen. Ser rakt på honom. Ser honom. Och när jag äntligen vänjer mig vid tanken att den där mannen är min man, på äkta, då åker tåget.

Den där om att återvända

Imorgon ska jag åka till Ikea själv. Samma Ikea. Jag kom på det när jag var ute och gick med Stolte mannen innan, frös i steget. Frös mot honom, föll in i honom, mumlade i hans bröst. Mumlade att jag inte visste om jag skulle klara det. Men jag tror att jag måste. Men det kommer att göra ont. Idag hade vi varit i vecka 13, varit i en säkrare zon. En månad efter en kollega som berättade på jobbet igår. Jag tänker inte på det så mycket längre, jag vill mest att mensen ska komma så att vi kan göra barn igen. Och när jag stod där och mumlade in i Stolte mansbröst så sa han att han inget hellre ville än att göra mig gravid. Tredje gången gillt?

Den där om att härmas

Det här tycker jag är fantastiskt kul. Så jag kör det samma:

Du föreslår en rubrik som jag skriver texten till. Rubrikerna kan handla om vad som helst. Något du själv är intresserad av, ett ämne som du saknar eller kanske något du märkt att jag går igång på. Allt djävla möjligt, helt enkelt!

Så går det till:

1. Du droppar en rubrik i kommentarsfältet.

2. Jag skriver en text till rubriken.

Den där om Armand Mirpour som ler med hela kroppen

Tre saker idag, innan jag måste göra som i filmen "Ensam hemma" och ta mig för huvudet och skrika av jobbstress:

ett.) jag vet inte om det är bra eller dåligt att mitt största problem just nu är att jag inte får till den perfekta eyelinerlinjen.

två.) jag kommer inte ihåg nummer två, så jag skriver att jag älskar er.

tre.) igår var jag på event och blev sjuttonårskär. Kolla bara:

Den där om hobbypsykologerna

Det kom in en fråga.

"Får jag fråga om råd om en grej? Om man tror att det finns nån som man kan få det där med, om man trott det i flera år men försökt intala sig att nån annan är rätt men det inte går att glömma, ska man kämpa för det då? Jag tänker JA, men nu har det visat sig att han har flickvän, ganska nytt förhållande tror jag. Är det rätta att backa helt då? Man vill ju inte försöka sno nåns pojkvän."

Jag tycker såklart att jag ger skitbra råd, jag tycker att alla ska göra som jag säger, men jag förstår att världen kanske inte är redo för det riktigt än. Så därför får du ett råd från mig och ett råd från Stolte mannen, så kanske du får lite olika sidor av det hela.

Jag:

Det är skitlätt att ge råd. Gör så här! Sen är det en helt annan sak att faktiskt följa dem. Jag tror inte jag skulle ge samma råd som jag skulle handla. Jag skulle säga gör så här! Och sen göra så där. Skulle jag råda om hur jag skulle gjort skulle jag antagligen kollat hur den här andra kände. För det har gått flera år och det kommer att gå fler år när du funderar och undrar.

Sen är frågan hur stark undran är. Ibland undrar jag hur livet skulle ha blivit med mitt ex, men jag skulle aldrig, aldrig aldrigaldrigaldrig vilja veta, eller försöka. Det vet nog bara du själv. Men du har ju satt dig ner och formulerat en fråga till mig, det säger en del. Och är du beredd att släppa allt det där du har nu? Jag säger kör, men sen är jag ganska känd för att alltid köra, jag kanske skulle behöva råda mig själv om att ibland stanna, för att trafikljuset slagit om till rött för längesen.


Stolte mannen:
Nej jag tycker inte att du ska backa helt. Men med det sagt är det ju ett klurigt läge. Om jag förstått saken rätt har du också ett förhållande? Klipp det först, verkar hur jobbigt som helst att vara med någon om man trånar efter någon/någonting annat.

Jag antar att han visar någon form av intresse för dig också? Generellt tycker jag man inte kan gå och vänta på lycka. Om du tror att det här kan göra dig (och han) lycklig så kör i vind, eftersom ingen kan hävda äganderätt över någon annan så tror jag inte riktigt på att man kan ”sno nåns pojkvän”.

(Om du postar lägg till: finns det någon orsak till att du väntat så länge? så att hon tänker till lite.)

Vad tror ni andra?

Den där om att leva i lite olika vardagar

Jag sitter på jobbet och känner mig otroligt duktig eftersom jag äntligen ljudbokar Machiavellis "Fursten" som jag sagt att jag ska göra ungefär sedan 1998, eller så. Frågar min man vad han pysslar med, eftersom han är ledig. Han håller på att bli kompis med en skatunge, som sitter och pratar med honom på balkongen. Stolte mannen kallar honom för Lille grå.

Ibland undrar jag varför jag egentligen jobbar. Jag vill också vara Snövit!

Den där om att slita som ett riktigt stort djur

Jag tror ibland att min relation med Stolte mannen är det enda jag gjort riktigt, riktigt bra. Ofta hastar jag ihop på en höft eller med ett knä och får något halvfärdigt eller nästan klart eller klart, men det liksom är luddigt i hörnen. Jag tröttnar efter ett tag och skriker skit! och lämnar det att självdö. Det är allt från uppsatser till att hänga upp en lampa till att växa upp och vingla på strecket mellan fjorton och femton år.

Med Stolte mannen slet jag som ett djur. Ett starkt djur. Jag visste, som Josefin, att jag inte ville bli någons flickvän. Stolte mannens flickvän. Jag ville inte bli som jag blev med M: någon jag inte längre visste vem jag var, jag visste bara vem jag var med honom. Vi blev bästa vänner och jag blev ingenting utan honom. Jag stod och grät ner i diskvattnet och växte upp till en femtiofemåring för att det var så jag trodde det skulle vara. Jag var någons flickvän, men jag visste inte längre vem Jenny var.

Så när jag träffade Stolte mannen så var jag noga med att inte kompromissa bort mig själv. Jag ville inte gå vilse, jag ville ha kvar mig själv och gilla den jag var. Jag ville vara Jenny. Och Stolte mannen. Inte Jenny och Stolte mannen. Jag hade bästa vänner, jag behövde inte fler. Jag tyckte inte att det var okej att diska var eviga gång, så vi skaffade diskmaskin. Jag vägrade att kompromissa med det som var viktigt. Jag kämpade så väldans med det där i början. Analyserade in i minsta detalj: vill jag det här? Han kunde ringa på min dörr mitt i natten och jag fick fråga mig själv i mitt huvud och inte bara i min mage: är det här okej för dig Jenny?

Men helvete, så klart var det alltid okej, han som jag visste skulle bli min man stod ju utanför dörren. Men det ledde till att jag är mer mig själv nu än när jag var tjugotre. Jag har grundat bra, jag har gjort det här på riktigt. Det var värt det.

Den där om att göra en Linn

Ni bestämmer:

orkar jag yoga klockan halv sju på onsdag, alltså innan jobbet, väldigt, väldigt tidigt?

Den där om att välja verklighet

En av mina vänner på Facebook lägger upp vinnaren i "Årets bild" som visar en död Fabienne, femton år. En hemsk bild, en verklighet i många länder.

Det är bara det att verklighetens verklighet alltid är hemskare.

Den där om allt det fina

Om jag tidigare länkade till något elakt, vill jag nu länka till det finaste just nu. Det är egentligen det här vi borde lägga allt krut på och tänk om Josefin kunde få lika många uppmuntrande och fina kommentarer som Sofia fick nermuntrande och förmanande?

Den där om vecka elva

Ingen av mina föräldrar svarar på sina mobiltelefoner. Jag står utanför pappas företagslägenhet, det snöar och jag svär långa ramsor av helvetesdjävlaskit och andra kombinationer. Kvällen innan har Stolte mannen lagat svärföräldrargryta till halv ett på natten. Jag har vaknat och jamat kom och lägg dig, men han har grummelögt lett att det måste bli perfekt! Min mästerkock.

Jag kommer tillbaka till jobbet efter Londonhelg och kliver rakt in i en konflikt som började förra fredagen, då jag var ledig. Måste nysta och smeka arga känslor och styra upp och fråga hur alla mår. Jag som till och med hade gjort en dagsplanering på ett worddokument som var löjligt detaljerad.

Jag sitter på jobbet och hittar katten Lo på Blocket. Jag skickar till Stolte mannen som svarar att henne ska vi köra på och köpa! Och jag msnutropstecknar. Menar han allvar? Planen var ju augusti? Han menar. Jag mailar. Kraven jag hade på lägenheten vi köpte: kattvänlig, katt kunna gå ut, inte nära en stor väg, ljus. Vi ska ha katt! hinner jag berätta för alla innan killen mailar tillbaka att hon är tingad. Vi ska kanske inte ha katt meddelar jag folk runt omkring mig. Mungipor neråt.

Jag går till gymmet och tränar mitt pt-program utan att min pt är med. Jag fuskar. Jag gör tio övningar istället för tolv. Det är okej. Kanske inte för honom, men för mig. Han frågade mig i måndags vad mitt mål med träningen var och jag svarade att jag inte hade något, men att det hade varit kul att springa ett maraton. Nu är mitt mål att springa ett maraton och kunna stå i plankan i fem minuter. Jag smygtittar på en annan tjejs viktprogram och blir skitglad när jag ser att jag lyfter tio kilo mer än henne i benpress.

Min pappa svarar i telefonen. Jag blir insläppt i lägenheten på Kungsholmen, faller in i föräldrararmar. Gosar näsan mot föräldrarhalsar. Håller mammahänder. Vadar i kärlek.

Den där om att växa upp 8,8 kilometer från ett kärnkraftvärk

När jag var liten hade jag min ett tidningsurklipp på min allra största idol på väggen. Han var skitsnygg i mörkt långt hår skägg utsvängsbyxor. Han hade en gul t-shirt med tack, men nej tack till kärnkraften på. Han var aktiv i Centerpartiet och satt i kommunfullmäktige. Min pappa.

När jag började i första klass började våra övningar: brandövningar och kärnutsläppövningar. Vi skulle samlas på samma ställe. Jag vet inte riktigt vad mer man skulle göra sedan, man skulle bara samlas. Låg vinden åt Fel håll (fast rätt om man bodde i Köpenhamn) så kunde det ta två minuter innan kärnkraftsmolnet var över oss. I medicinskåpet hade vi jodtabletter. Ett paket till mig, ett till min bror, ett till mamma, ett till pappa.

Vi visste vad vi skulle göra om signalen ljöd på vår grannes skorsten. Vi skulle stänga alla fönster och dörrar, sätta på radion och ringa mamma. Mamma jobbade snabbare hem än pappa. Jag frågade om vi inte ens fick öppna för att släppa in katterna. Det fick vi inte, men jag tänkte i hemlighet att jag skulle göra det ändå. När jag blev sexton kom jag på att jag kunde säga att jag bodde i närheten av ett kärnkraftverk, att det var därför jag hade sån utstrålning. Det var min bästa raggningsreplik.

Det påverkade våra liv. Vi badade i havet utanför, det var varmare där. Det var smart när man träffade en annan svensk, de visste var man kom ifrån. En gång om året åkte vi och besökte verket, eller värket som vi kallade det. Då visade man upp hur himla säkert allt var. Hur bra det var. Hemma svor min pappa och bytte tillslut parti från kärnkraftsmotståndarna Centerpartiet till Miljöpartiet.

Den där om att rensa

Ibland läser jag bloggar som får mitt hjärta att översvämma, då lägger jag till dem i min läslista. Sen finns det bloggar som man funderar på varför man läser över huvudtaget. Elaka, elaka människor som man inte vet om de skriver för att provocera eller ifall de faktiskt lever så i sina huvuden på riktigt också. Då åker de åt helvete. Idag åker Sofia åt helvete. Det är inte roligt, det är bara sorgligt.

Den där om How come everytime you come around, My London, London bridge, wanna go down

Den där om att skriva om sin pt precis som om man vore någon tuff

Min personliga tränare körde så mycket med mig idag att jag överkokte mitt ägg sefterom jag inte orkade gå och ta bort kastrullen från spisen. Det enda jag orkar med just nu tror jag är att kommentera bloggar. Nu ska jag kommentera alla bloggar jag läser och orkar. Efter min helg i London finns det en del olästa...

Den där om en otrohetshistoria

Vi blir som vackrast när vi reser. Vi blir lättsinniga, rusiga i sinnet, lätta under foten lätta på foten. Tar på varandra vill ha varandra mer än vanligt. Min hand hamnar på hans kuk och han drar sig aldrig undan. Vi är aldrig så vackra. Vi är ett. Vi ligger på en madrass i en takvåning och vi är i centrala London.

När Stolte mannens bror frågar om vi inte ska flytta dit svarar jag ja utan att tänka efter för jag behöver inte tänka efter. Jag är otrogen mot Stockholm och jag skäms inte.

Vi tumlar runt på gatorna och jag älskar livet. Jag sitter på fotbollsmatch och har en hand i min och jag älskar livet. Vi äter frukost på Jamie Olivers favoritställe och det är trångt och jag får fel te, Stolte mannens bror säger att vi passar in här, det är som Söder och jag älskar livet. Vi är lättsinniga och vi lever livet när vi är ute och reser och blir bjudna på det mesta, bror tjänar antagligen tio gånger så mycket som jag och det är bra att vi blir bjudna, när vi är ute och reser och är lättsinniga gör vi alltid av med för mycket pengar, för vi lever bara då, på sekunden, på sekunden, på sekunden och fjärde sekunden har vi inga pengar kvar.

Så blir det dags att packa ihop och hem och London: jag älskar dig passionerat. Vi lämnar löpsedlar om Japans nederlag och kommer hem till Saades segertåg och jag skäms över att Japan fått kliva ner för en kille som vunnit en tävling.

Stockholm slår mig med öppen flata över kinden. Känner av direkt att jag legat i någon annans famn. Stockholm är grått och femton grader kallare, känns som en gammal tant istället för det trygga. Jag vänder inga andra kinder till, skriker skyll dig själv! I London fick jag tumla här snubblar jag fram. Stockholm gråter och bönar. Jag viskar kärleksord om London. Stockholm straffar mig och jag ramlar, ligger på marken med blödande händer, gruset gräver in i mina händer. Jag svär åt Stockholm. Lovar att återvända till min älskarinna.

Den där om vad min bror får lära sig på Uppsala universitet

Den där om att förstå och förså fröså

Jag gick lite crazy bananas förra året när vi odlade blommor till vårt bröllop. Ja, och odlandet gick inte så djävla bra. I år kör vi mer på kryddor och grönsaker och har en hel balkong till vårt förfogande. Och ett trädgårdland. Idag kom våra fröer hem till oss. Väldigt många fröer. Det pirrar i fingrarna, här ska sås!

Den där om att lägga upp en bild som representerar allt jag står för

Idag var det dags att byta bild på Facebook. Det måste göras med eftertanke, eftersom jag är vän med både min egen och Stolte mannens mamma. Men det får inte vara för mesigt, för vem vill vara mesig? Nu blev det som det blev. Min kompis Linda hatar den, hon tycker att den är äcklig. Den är från 2009, man kan säga att både jag och Stolte mannen är med på bilden (fast att vi hatar när ens partner är med på ens profilbild) och ja, det är riktigt skägg.

Den där om att ja, jag har designat den själv!!!

Den där om att bli okär

Den där kollegan till Stolte mannen som håller på att skiljas. Han kommer från Sydafrika och flyttade för åtta år sedan till Sverige för att han träffade en svensk tjej. För tre år sedan gifte de sig och för två år sedan fick de en dotter. Nu är hon inte kär längre och han ger henne tid genom att ha flyttat ut ur huset och sover på en soffa på kontoret.

Och det kryper i mig. Hur kan man sluta älska någon? Jag har ju gjort det och då kändes det helt naturligt, men hur kan man vara sådär himlastormande kär att man ska leva ihop hela livet en dag och sen, tre år senare, så är man okär? Jag vill aldrig, aldrig bli okär. Hela det där heltidsjobbet jag hade sist med att försöka klura ut mina egna känslor, berätta för mitt ex att mina känslor inte längre var röda, all gråt, all förklaring, all fundersamhet. Jag greppar det inte.

Den där om det som brukar hända på fredagar

Så pratar jag med min bror och det är bara med honom som jag kan gå från regnmoln till fnitterballong på två sekunder. Han känner mig ibland bättre än vad jag känner mig själv, säger: så här är det och jag tänker efter och så klart är det så där. Och jag mår bättre.

Och det kommer ett sms. Fick du sushi, baby? och jag känner Stolte mannen bättre än vad han känner sig själv bättre ibland, så jag förstår att det är ett förlåt intrasslat bland de där orden. Jag vet att han tänkt på mig konstant sedan jag buttrade bort tidigare idag. Han har dåligt samvete.

Jag ler, borstar tänderna och svarar honom.

Den där om att det alltid händer på måndagar

Han står och svär inne i vårt badrum när vår tvättmaskin gått sönder och skriker och svär och blir alldeles svart om munnen, skojar jag, men han är för sur för att tillbakaskoja. Det rinner vatten överallt och snart kommer vi få betala skadestånd på flera biljarder, det har han läst händer vid vattenskador. Jag säger att han ska flytta sig, så jag kommer till. Jag är den händiga av oss, det vet vi båda två. Men han svär att förstör inte! och då blir jag sur och går och tittar klart på Downton Abbey istället. Skiter i honom och den djävla tvättmaskinen: har kommit hem med huvudvärk och tröttheten hänger med händerna runt mina axlar.

Han ska gå ut med sina kollegor. Han har varit ute varje kväll i evigheters evighet. Det är kompis som ska spela skivor där och en kollega som håller på att skiljas och behöver stöd. Jag mår mest skit och vill vara hemma och vara hemma. Säger förstår du inte att jag mår dåligt? Att det har hänt något jättehemskt, som jag inte är redo att skriva om på den här bloggen, det har bara gått en vecka. Jag behöver honom. Men han lämnar mig.

Jag vill inte bestämma hur han ska göra. Jag vill att han ska stanna med mig. Jag vill att han ska ha kul. Jag vill att han ska stötta mig. Jag går med trötta fötter för att handla sushi och tänker att om det här var för två år sedan skulle han sprungit efter mig. Men det är inte två år sedan och jag går själv.

Den där om att jag fick hela tre komplimanger för mitt nagellack, så då vågade jag inte berätta att jag fått inspirationen från ett mellanstadiebarn

Den där om att upprepa sig själv

En konstig sak: Stolte mannen tyckte att det var dags att ta upp vårt nationaldagsmatlagande igen. Alltså laga mat efter vilka länder som fyller år. Jag kollade vem som fyllde år idag. Det var Ghana. Så kollade jag upp hur långt vi kom i vårt projekt sist. Det verkar som om det var exakt ett år sedan, för sist vi gjorde det här så lagade vi mat från Ghana.

Den där om att bygga sig en keps

Min man får inte dra ner persiennerna för att solen lyser ute. Det är förbjudet. Blir skitirriterad när folk gör det på jobbe, det blir ju bara mörkt då. I alla fall. Han fick inte dra ner och han äger ingen keps, så han gjorde sig en egen.

Den där om att jag dånar!

Genom Klara lyssnar jag på det här. Bland det sjukaste jag hört!

Den där om alla tankar

Jag minns inte vem jag pratade med, men vi kom fram till att man borde skaffat barn när man var runt nitton. När man var runt nitton så oroade man sig inte så mycket, då var det hoppsan! jag är gravid och sen hade man varit gravid i nio månader eller så, sen hade man fött och önskat att någon berättat för en att det gör skitont att föda. Nästa gång vi blir gravida (när min kropp läkt) så kommer jag oroa mig till döds varje dag. Varje gång jag går på toaletten kommer jag ta ett djupt andetag och hoppas på icke-blod. Tolv veckor. Tolv veckor kommer gå så långt. Sen resten av graviditeten. Sen resten av livet. Det far så mycket tankar i huvudet. Att vi inte är A-föräldrar. Alla runt om oss som är gravida. Alla på tv. På stan. Att de fick, men inte vi. Jag vet i skallen att jag tänker fel, att de kanske inte heller fick behålla första barnet, men i magen och hjärtat får de tankarna fritt spelrum. Det har gått en vecka nu. Jag är van vid att kunna kontrollera allting och få som jag vill och får jag inte som jag vill så kan jag kämpa fram det. Det här hade jag ingen kontroll över alls, det kanske är det som är det jobbigaste. Och att berätta för alla. Alla som jag satt med tindrande ögon framför och tänkte att borde jag verkligen berätta? så gjorde jag det ändå, nu måste jag berätta att vi inte mår alls bra och att jag kanske kommer kunna prata om det sen, men nu går det inte. Orden ligger som en klump i magen och kan inte komma ut, bara tårar och hulk. Jag gråter och gråter och gråter och vet att det kan vara hormoner, som inte lämnat kroppen än, men jag är inte van vid att gråta så här mycket. Stolte mannen kramar mig och kramar mig och kramar mig och jag vet att jag inte borde titta på "Livet på BB", men jag kan inte låta bli och sen står jag i köket och hulkar fram att de fick en dotter, men vår Fimpen ville inte stanna. Och Stolte mannen blir ledsen, men kan inte relatera så starkt som jag kan. Det känns inte lika mycket för honom. Han är ledsen, men jorden går inte under. För mig har jorden gått under. Jag funderar på hur jag kan skada mig själv och känner igen hur jag tänkte när jag och M gjorde slut. Jag vill utsätta min kropp för smärta. Sist var det genom att springa. Jag tänker på hur befriande det var då. Försöker hindra mig själv. Snör på mig träningsskorna. Och jag vet i huvudet att jag gör fel. Vi flyttade i rätt tid. När jag inte snör träningsskor går jag helt in för att göra om vår nya lägenhet. Är extremt petig. Går upp i att måla om hallen och köpa små pinaler till hyllorna. Det är som om jag försöker göra allt annat perfekt för att jag själv inte är det. Samtidigt mår jag dåligt fysiskt. Jag har ont i magen och jag har aldrig haft migrän, men jag tror att det är det jag fått nu. Och allt det här, all smärta och skit som har hänt: jag är lycklig. Jag är skratta hela dagen-lycklig. När jag glömmer bort att vi fått missfall så skrattar jag högt och håller Stolte mannen i handen. Jag vet att vi kommer att bli gravida igen. Vi kommer inte få vårt barn i oktober och sommarsemestern som vi planerade in efter vårt barn har ändrats, men nu kommer det komma kanske i januari? istället. Och det kanske inte kommer till några A-föräldrar, men jag tror att vi kommer att duga bra ändå.

Den där om att hemma hos oss äter vi frukost nu

Den där om att den här sorterar vi under "man skulle kunna tro att det är ett barn som fyller år, men det är nog bara hans fru som gillar cirkus!"

Det var någon som hetsade mig att förvandla hela lägenheten till en cirkus när Stolte mannen fyller år nästa helg. Sådana ideér får man inte ge mig, de hugger tag i min hjärna, sen börjar de växa. Jag har funderat på clowner, fest med cirkustema, klä in hela lägenheten med randigt tyg. Jag skyller allt på min mamma som inte lät mig gå på cirkus när jag var liten, hon var lite åttiotals-pk (det fanns nog inte annars på åttiotalet) och gillade inte hur de behandlade djuren.

Tur att vi ska till London, annars vet man inte vad som hänt.

Den där om kvällens lägenhetsgrej nummer två

Micke spännande! Om fem dagar stänger de av elen, för vi har glömt att beställa det, tydligen. Jag tycker att det ska bli spännande. Det tycker inte Stolte mannen.

Den där om att jag aldrig gråtit till Eva Dahlgren innan

Annars lyssnar jag på OH DANCEs gråtlista. Man kan säga att den funkar (fast obs: jag sitter mer och fulsjunger med än fulgråter. Men sorglig ären).

Den där om dagens lägenhetspryl

Ja, vi har köpt en för lång matta till badrummet.
Jo, jag ringde Stolte mannen och bad honom kontollmäta.
Ja, jag ska försöka sy om den.


Och ja, den här bloggen håller på att förvandlas till en ohändigare version av Underbara Claras, minus barn. Och hund.

Den där om att gå från klubbkid till bokklubbstant

Jag har typ inte varit i London sedan år 2000, då jag bodde där (med typ menar jag att jag varit där en helg efter det, men jag minns det knappt). Nu ska vi dit nästa helg. Vad händer i London nu för tiden? Antar att samma uteställen som jag gick till då inte är hippa längre? Jag tror att jag gått från ute-hela-natten-hångla-med fyra-killar-per-natt till... äta-dyr-middag-handla-fina-böcker. Var ska jag? Vad gör jag? Varför gör jag det?

Den där om världens sorgligaste film

Jag såg Blue Valentine igår. Sen låg jag och grät mot Stolte mannens bröst i en halvtimme. Efter en kvart började han klappa mig på huvudet och såja, nu är det bra!, men nej, det var inte så bra då, jag var inte färdiggråten. En kvart senare lämnade han mig för att göra mat och det är inte kul att gråta själv, så jag la mig på golvet nedanför spisen och tittade på när han gjorde pasta istället.

Den där om att komma som man är

Nu kom jag på att jag kanske är fåglarnas Stureplan. Hoppas inte. Tänk om snacket går

Ska vi till det där nya stället som öppnat? Jag har hört att de har fin mat, det sa Maggan? Jag ser henne framför mig, hon vet inte riktigt vilken kjol hon ska ta på sig, är brunt inne? Ska hon kamma tofsen åt vänster eller höger?

Hennes man vågar inte riktigt flyga hit, känner sig inte fin nog. Han vill hellre till det vanliga stället, där kan man få vara som man är, bajsa lite i maten, behöver inte hålla in magen.

Jag kanske måste hänga upp en skylt? "Alla välkomna!"?

Den där om konkurrens

Jag gick ut på balkongen för att sätta ut fågelmat nummer fem(!) och såg följande syn hos grannen. Fy fan. Fy fan! Är det så man välkomnar nya grannar? Med en orgie i fågelmat? Jag ser mig själv som lite av en mer lyxkrog, mina fåglar får små maskar och äpplen omsorgsfullt nerhackat i en... smet. Hos grannen får de tråkig mat, tråkig mat som polarna bajsat i. Var hade ni helst gått? Till lyxkrogen eller sunket? Sunket kan de få gå till klockan halv tre på söndagmorgon. Sätta på varandra och rulla runt.

Här behandlar vi fåglarna med klass!

Den där om att redan hade hyllpapper i garderoben!

Den där om att ta upp de viktiga frågorna

Gud, sådana problem jag fått sedan jag skaffade hem. Viktigast i världen just nu är följande:

vilken mat gillar fåglarna bäst?

måste man köpa avtorkningsbart hyllpapper eller går det lika bra med snyggare omslagspapper?

hur döljer man ett proppskåp?

Den där om att göra flytten till ett jämställdhetsprojekt

It's all about me skriver på mitt jämställdhet i vardageninlägg att

"Så länge man är nöjd, på riktigt nöjd, är det väl vad som egentligen spelar roll?"

Jag vet inte. Man kan väl vara riktigt, riktigt nöjd och tillfreds med att dubbeljobba (jobba borta, jobba hemma) medan ens fru bara singeljobbar (borta), men är det rätt? Och hur vet man om man är nöjd? Man kanske inte känner till något annat eller någon annan värld? Så lever man så tills man är förtifem, skiljer sig och sen träffar den man egentligen borde ha levt med hela tiden och man jobbar endast ett och ett halvt jobb, som inte känns som jobb alls för att man hjälps till och plötsligt tänker man att det var så här det skulle vara hela tiden?

Jag kan inte säga till någon annan att de gör fel. Jag kan tycka att de gör fel, men om de vill ha det så, om de är riktigt nöjda, vad har jag då för rätt att säga att de har fel? Lika lite som att Europa har rätt att säga att andra världsdelar har fel sorts demokrati eller att kristna missionärer har rätt att säga att muslimer lever med fel religion.

Och lever jag i en jämställd relation? Jag kan inte låta bli att tänka på det nu när vi flyttar. Jag orkar inte bära de tyngsta lådorna eller möblerna, men jag vill. Jag dubbelspringer med lätt istället. Vi målar sovrummet och jag får lära Stolte mannen hur man gör, för han har aldrig målat innan. Vi spikar ihop Ikeamöbler och jag håller i hammaren lika mycket som han gör. Det han gör vill jag lika gärna kunna. Jag bonar lite och kommer på mig själv och släpper gardinen. Säger åt honom att han får göra. Om inte annat så för att utmana honom och mig själv.

Det är väl det där - jag är nöjd i vår relation, men vill utmana mig själv och honom att inte ta de där rollerna vi fötts in i. Jag vill testa på det manliga, även om jag är ganska van vid det. Måla och sandpappra och lyfta och flytta soffan. Och han hoppar villigt på tåget som tuff-tuffar honom till kvinnosysslorna bädda nytt första gången, hänga gardin, fluffa.

Och egentligen handlar det ju inte om det där: att byta roller, det är bara att det är kul.

Jag läser andras jämställdhet i vardagen och saknar visa punkter, som jag hade med. De som handlar om relationen, om att hålla den levande. Det är lite synd att det glöms bort.

Den där om att mina kläder plockats upp från backar och källare och nu har coctailparty

Det gäller att vara framme: när Stolte mannen låg och vilade innan snodde jag åt mig alla galgarna (utom åtta nya) och hängde upp alla mina kläder i en av min tre(!) garderober!

Den där om hur vi flyttar

Den där om att Inte skyldig har begärt ett inlägg, så här kommer ett!

Nu har vi sovit två nätter i vårt nya hem. Det är tyst på natten, ingen storstad utanför fönstret, utan två harar och några småfåglar. Jag känner mig som Askungen (fast utan den delen när hon är smutsig. Fast är ändå ganska smutsig, det tog några dagar innan vi köpte duschdraperi).

Så här är det att köpa lägenhet: tjoho, vi har köpt lägenhet! Men... var det verkligen så här den såg ut? Måla, måla. Tjoho, vi har köpt lägenhet! Du... har du sett det här hålet?

Stolte mannen tycker att jag är för petig när jag vill måla om allt. Jag har gått naken massor, för vi har ingen insyn. Jag har till och med dansat bröstdansen. Det första Stolte mannen packade in var spriten. Det första jag packade upp och hängde ut var fågelmaten. Jag har hunnit bli irriterad för att fåglarna inte vill äta vår mat. Vi har målat om hela sovrummet och har fyra rum kvar att måla. Stolte mannen har trampat på en spik och varit övertygad om att han fått kallbrand alternativt stelkramp.

Stolte mannen har även myntat uttrycket "puss går före pack" vilket innebär att när man packar och är stressad och han skriker puss går före pack! så måste man pausa och pussas. Inga undantag.

Jag älskar vår lägenhet. Måste komma på vad den ska heta.