Den där om att bita sig själv i skägget

Åh, jisses alltså. Varit på seminarium. Och att klaga på vänsterpersoner är lite som att bita sig själv i skägget, men jisses alltså.

Jag trodde verkligen att jag hade träffat radikalvänsterpersoner innan, men nej, tydligen inte. Eller i alla fall så har jag inte haft diskussioner om Marx med dem. Det går ju inte att komma någonstans. Det är som att argumentera för plågsamma djurförsök med en djurrättsaktivist. Eller som att försöka ta en lakritsstång från en... pmstjej.

Och jag förstår hela grejen. Jag gör verkligen det. Om att bli sur och butter och skrikig. För fan, sån är jag med. Men kanske inte på ett seminarie? Kanske hellre i sovrummet, när någon försöker ta dig i bakhålet. Eller när någon försöker ta din lakritsstång.

Jag gillar inte seminarier. Och jag tror inte att jag gillar att diskutera något vidare heller. Eller politisk filosofi. Eller att ha en skriktjej på vars en sida om sig. Eller djurförsök.

Men jag gillar lakritsstänger.