skip to main |
skip to sidebar
I Sverige fanns det en del jag inte forstod. Det finns en del saker som jag inte forstår i den här staden/det här landet, som till och med är märkligare än hemma. Lime. De har lime på/över/i allt. Allt. Mat. Godis. Chips. Popcorn. Första gången jag provade att halla lime på popcorn hatade jag det. Nu börjar det vaxa och nar jag kommer hem kommer jag inte klara mig utan det. Det ar som nar jag bodde i München och blev beroende av Brezels.Socker. Aven detta överallt. Det ar svårt att hitta bröd, för överallt finnes endast kakor. Eller bröd som ar sött. Jag som avsockrat mig under ett helt år och så kommer de djavla mexikanarna med sitt förbannade bröd.Killar som inte ringer. Alla mina kompisar har samma problem. Vi ar på. Vi ar av. Vi ar fina flickor. Vi kysser inte första kvallen. Vi kysser första kvallen. De ringer inte. Måste lara kanna en mexikansk kille och fråga vad hemligheten ar. Det ar inte bara en kille som inte ringer, det ar alla.Studierna. Jag lagger ner tre dagar pa en presentation på spanska, ar nervös som fan, måste tvatta mig under armarna efteråt. Får ett A. Jag lagger ner fem minuter på en annan presentation på spanska, orkar inte riktigt koncentrera mig. Får A minus.Overgångsställena som inte finns. Till och med i fuckling djävla Malawi hade de övergångsställen, men i den har staden tycker de att det är roligare att leka med döden och kryssa mellan bilar. Jag börjar bli bra på det, det gäller att a.) vara så trött att man inte riktigt har koll eller b.) ha dödsförakt.Tiden. Den gå r skitsnabbt har. Jag har snart varit har en må nad. Hade jag varit hemma hade det fortfarande varit den tolfte augusti.Spraket. Det finns en norska har. Nar vi traffas (varje dag) så må stemå ste vi prata norska/svenska med varandra. Dels för att alla andra tycker att vi lå ter så roliga nar vi pratar, dels för att... det bara ar så . Vi forstå r bara halften av vad den andra sager, plus att det ar skitsvå rt att vaxla mellan tre språ k. Jag har blivit expert på att vaxla mellan spanska-engelska-svenska-spanska-svenska-engelska. Svå rt. Vi gor det andå . Det ar var skyldighet som skandinaver.
Okej. Jag har varit sjuk en hel del har och nu ser jag ut som en bäver, alternativt en som lyft ansiktet, sa jag har hunnit läsa lite.
Älskade barn av Fredriksson.
Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda Låt den rätte komma in av Ajvide Lindqvist och haller pa med Hantering av odöda av Ajvide Lindqvist. Och jag kan inte hjälpa det, men bara Gavaldas bok gav mig nagot. I have no heart. Låt den rätte komma in - jag fattar hysterin, men inget for mig. Vet inte varfor. Besvikelsen var total.Och Alskade barn av Fredriksson. Torrt sprak. Trakig story.Jag ar ledsen. Men Gavalda - hon skakade min kropp och fick mig att sukta efter mer. Funderar pa att läsa henne pa spanska. Eller franska. Kan inte franska alls, bara sma, sma ord som unge fransmannen viskar i mitt ora, och jag gissar pa att de flesta av de dar orden inte finns i Gevaldas bocker. Unge fransmannen har inte sarskilt vardat sprak.
Vet inte vad fan som hänt, men mitt ansikte har fatt en allergisk reaktion. Jag ser ut som en bäver, är normalt sätt bara känslig mot citrus. Och kanske nu ocksa mot mexikansk sol.
Bror ringer från New York för att höra hur allt är, hur jag är, var jag är i tänkandet, hoppas att jag inte tänker för mycket, men känner mig för väl. Han hör efter var på färgskalan jag befinner mig och vet att jag ljuger när jag säger att jag befinner mig på mellangrön. Han svarar att mellangrön är jag sällan, mörkröd är jag nästan alltid.Och jag minns en gång när jag slagit honom med handflatan över kinden och han jagade mig runt halva vår by. Det var det året da han borjade växa om mig och jag inte längre kunde ge honom en spark i magen utan att det skulle fa konsekvenser. Både han och jag tränade for mycket på den tiden. Han fotbollochinnebandy, jag fotbollochridning. Vi var som små gaseller, kunde springa springa utan stopp, utan att någon av oss tröttnade. Hans andedräkt nagra meter bakom mig. Adrenalinet i benen. Som precis innan en fotbollsmatch och man tror att man ska trilla ihop för att benen ar alldeles mjuka. Sen ljuder startsignalen och man har glömt allt det där. "Stanna!" ropade han bakom mig. "Aldrig!", tänkte jag. Jag tror att vi sprang runt i över en timme. Barfota. Båda lika envisa, ilskan glödande inombords. Springa runt i en timme och bli jagad i en timme och hjärtat slår hårthårt, medvetet om att om man stannar så kommer något hemskt att hända, hjärnan tom på tankar, ögonen fokuserade framåt, periferin svartnar. Plötsligt får hjarnan för sig att nu djävlar får det vara nog. Så den stannar av. Jag stannar av. Vänder mig om, får tårar i ögonen och viskar att "snälla, slå mig inte!" Han stannar en halvmeter framför mig och i ögonen lyser förvirringen. Så har brukade det inte gå. Så har skulle det inte sluta. Det var det året då han började vinna över mig. Den sommaren då han började hinna ikapp och hinna ifatt mig och välta omkull mig och fortfarande vara svartsjuk och avundsjuk och ha så mycket ilska inombords. Men något ändrades den där dagen. Jag gav upp. Jag böjde mig ner och erkände att han växt om mig. Pa längden och bredden och i hans ögon såg jag att han nu visste det."Snälla, jag orkar inte mer, kan vi inte bara gå hem?" bad jag.Han gick närmare. Såg mig i ögonen. Log. Och sparkade mig hårthårt på låret.
Kanadensiska rumskompisen och jag hade klagat sa mycket pa hur kallt och regnigt Mexico City ar, var, kan vara att var mexikanska van fick nog och lovade oss en helg i hans hus i Valle de Bravo. Kvällen innan rökte jag för första gangen pa fyra ar och rökte ett helt paket och jisses, vad lycklig jag var. Och kvällen innan vi akte kysste jag en av de vackraste killarna jag kysst. En av de dar killarna som hamnat pa topp tio över vackraste killarna jag kysst (jag älskar listor) och topp tio ar mycket högt när man kysst sa manga killar som jag, började redan när jag var tolvtretton, började redan da med nagon varje helg. Och vackra, vackra killen fick körde mig hem, följde mig till dörren, bad om mitt nummer, kysste mig och körde iväg. Snälla, snälla ring mig!Och unge, franske är för svar, för svar när vackra mexikanare kommer och säger att man har vackra ögon.Kanadensiska rumskompisen hade redan tidigare berättat att vännen vi skulle aka med var rik, men inte hur rik. Inte att hans familj ar en av de rikaste i Mexico City, har fyra batar, flera betjänter, mangamanga bilar och färska blommor pa bordet varje dag.Och hjälp; för första gangen pa lange har jag tappat mina ord. Jag vet inte vad jag ska skriva, men vi levde som prinsessor hela helgen och hade egen betjänt till vart rum och fick aka med alla batarna, minus en, för den var pa renovering, sätena behövde byta läderkladsel fran beige till svart. Och behövde inte betala nagonting, ingenting alls. Och när det var dags för efterrätt sa kunde man välja mellan tre olika saker och tva olika män dukade av bordet och handdukarna hade guldbroderier och min säng var sa stor, sa stor och hjälp! Nar jag lag i solen, i en av poolerna, medan grannen landade pa sin tomt i sin helikopter, och berättade att min kamera blivit stulen och vännen sprang iväg och hämtade en av husets kameror och sa att "här, här, använd den här", sa om nagra dagar kan ni fa se bilder.Och jisses, det har maste vara ett av de trakigaste skitinlaggen jag nagonsin skrivit.
Tjejer är dumma. Tjejer är otroligt korkade. Tjejer fattar noll. De gråter alltid och står i baren och hoppas på att någon ska se dem och in i dem och hela dem. Och deras bröst och inte bara deras bröst, fast att de puttat upp och in och ut. Tjejer gråter för lätt och sminkar sig för mycket. Tjejer utnyttjar känslor och händelser och omgivningen och budgivningen. De tassar på tå och trampar på andras. Tjejer ar lidelsefulla och spelar spel och vänder sig om och frågar inte "ursäkta?" och räcker fram långfingret och måste hävda sig så mycket att deras näsor pekar upp i luften. De röker och bökar och skriker och når för höga toner och går i för höga klackar och klär sig i for lite kläder och lägger för mycket pengar på skit och slåss med hela handflatan. Tjejer klagar på att de maste föda barn och vara gravida och ha mens och bröst och bli tittade på. Tjejer älskar att bli tittade på. Tjejer viker ut sig och skryter om det och visar brösten och magen är bar och de säger att "här, älska mig nu!" Tjejer ligger med chefen och utnyttjar situationer och har tjejbaciller och alldeles för rött nagellack och har ljuvliga läppar och mjuka rumpor. Tjejer skrattar och fnissar alltid på fel ställe och oftare när killar finns i närheten och vickar på höfterna och kan dansa så djävla bra. De låtsas bli buttra och bittra när de förlorar i spel och hatar andra tjejer som hotar dem. De umgås i flock och måste alltid gå tvåellerflera på toaletten och stannar där inne för länge. Tjejer knullar runt och blir kallade horor, även om killarna gör samma sak och blir tuffa. Fortfarande. Vad folk än sager. Och speciellt i Mexiko. Tjejer har brunt hår. Och blont och orange och rött och svart hår och en blandning och ibland ingenting alls och oftast har de blont ibland och brunt året därpå. Tjejer lagar skitgod mat och bränner den ibland och beställer då hem mat och säger att de själv lagat den. Tjejer skryter och baktalar och pratar skit och pratar för mycket och för snabbt och för hogt och ljuger som fan. Tjejer lovar att träffa en och gör planer för framtiden och bestämmer att vi ska åka till Paris ihop nästa sommar och man sparar pengar som en tok hela varen och sen kommer sommaren och tjejen har inga pengar. Tjejer ringer och pratar för länge i telefonen och kommer in när man har sex och sätter sig på sängkanten och gråter för att hon är så full och man harklar sig och säger att "jag har faktiskt sex här", men hon skiter i det, för hon har precis ringt Oscar, men han svarar inte och hon ar så käääääär! Och tjejer bajsar inte men kissar hela tiden och fiser rosa och kräker för att bli smal(are) och skär sig när de är ledsna och kör som kärringar och hånglar med flera killar samma kväll och sen står man där ensam, på Paris gator, och svär över kvinnligheten.
Sitter och rensar min mailinkorg, eftersom jag får så många mail just nu att den svämmar över, och kommer till de där hemska. Till det som fortfarande är mitt största misslyckande, som fortfarande kan få mig att gråta hysteriskt."Du är en djävla bergochdalbana. Eller vårt förhållande. Jättekul ett tag, men sen mår man illa. Jag skulle inte klara av om du sa att du inte vill leva med mig. Vad fan skulle jag göra då? Vem är jag utan dig? Mitt nyårslöfte om att älska mig själv mest i år har inte fungerat särskilt bra. Jag håller ihop mina käkar så hårt nu, för att inte börja gråta, att det gör ont." Det jobbigaste jag gjort i mitt liv var att lämna den jag älskade mer än jag älskat någon. Inte för att jag inte älskade honom längre, utan för att vi inte fungerade längre. Allt du behover är inte kärlek. Du måste kunna leva också.Han som var mitt liv.Och den där psykologen jag dejtade var visserligen ett pucko, men han hjälpte mig att komma över M. Han hjälpte mig att se att det finns andra att tycka om och som tycker om mig. Att det faktiskt går att tycka om mig. Tills man blir ett pucko och börjar dejta andra utan att berätta för mig först. Och när han ringde och grät och bad och undrade varför det inte kunde bli vi igen så föll jag ihop i en liten hög i koket och blev pulver, sand, damm, ingenting och var tvungen att bita ihop käkarna så hårt, så djävla hårt och berätta för honom att det aldrig skulle bli vi igen. Och det gjorde så ont. Det gjorde så djävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Tårar droppade ner pa köksbordet och jag försokte tänka pa alla de dåliga stunderna, men allt jag såg var hans händer, hans underbara händer. Och efteråt gick jag in till S och föll in i hennes famn och grät. Jag kommer älska honom hela livet. Hela mitt djävla liv.
Och han rycker först ut mig sen min kanadensiska rumskompis ur bilen och väser på spanska att jag ska gå, gå, titta inte bakåt! och jag frågar inte vad som händer, för fast att jag är full så förstår jag vad som är på gång. Han tar tag i min nacke och trycker mig våldsamt framåt, framåt, gå! Jag snubblar till och han tar ett hårdare tag om min nacke.Som regel ar det bäst att undvika all kontakt med polisen i Mexiko. De ar sällan hjälpsamma och kan göra en besvarlig situation ännu värre.Min kanadensiska kvider och ber sin mexikanska kusin släppa vara nackar. Han säger forlåt och släpper. Han ber oss stanna och inte gora något dumt medan han går och kollar läget. Kanadensiskan hoppar på stället och viskar ohmygodohmygodohmygod medan jag vill ringa vår amerikanska kompis som blivit kvar. Polismannen kanske avkräver dig ett inofficiellt bötesbelopp, då polisernas löner är mycket låga och dessa moridas (tuggor) betraktas som ett lönetillägg.Han kommer tillbaka och säger att vi måste vänta lite till, amerikanen och en annan står just nu och bråkar om pengar med polisen. Amerikanen hade tydligen druckit sprit på gatan, vilket inte är tillatet. Han spänner ögonen i mig och jag gnider med handen på min nacke. "Det var inte meningen att göra dig illa" säger han på spanska. "Jag vet" svarar jag.Far du problem i Mexiko sa vänd dig inte till polisen utan till din ambassad.Dagen efter har jag blåmarke efter fem fingrar på min hals och amerikanen är 300 pesos fattigare.
Han ler mot mig och han har de blåaste ögonen jag någonsin sett och han frågar varför jag ser så nere ut, jag som alltid pratar i 180 och hörs överallt och jag snörvlar och säger att jag har feber. Han går och letar efter huvudvärkstablett, ger mig ett rosa piller som jag sköljer ner med tequila. Vi sätter oss ner på två stolar i båten och jag frågar om han mår bättre nu. Han nickar och svarar att hans längtan efter hem, efter Australien, och efter expojkvännen, har stillnat. Han kramar min axel och säger att mina kinder är roda, precis som de ska vara på en svenska, jag svarar att det är på grund av febern.Runt om oss blir folk fullare och fullare och några har redan börjat hångla. En amerikanska och en mexikan som inte kunnat sluta titta på varandra sen de kom till Mexiko kysser äntligen varandra och jag ler mot australienaren och pekar.Han frågar om unge fransmannen och jag rycker på axlarna. Det trycker över näsan och kinderna och det svider i ögonen. Alla är mer eller mindre sjuka, på ett eller annat sätt, och söta tyskan spyr över båtkanten. Australiensaren klappar mig på kinden och säger att jag ar varm. Jag säger att jag vet och tar på mig annu en tröja. Unge fransmannen går forbi och blinkar åt mig. Jag vänder mig mot australiensaren som ler mot mig. Jag ler tillbaka. "Du borde inte rycka pa axlarna åt en så fin ung man, vill inte du ha honom så kan jag ta honom" säger han. "Jag vet" svarar jag och ler.
Igår var vi på ett ställe som heter Xochimilco. I min guidebok står det så fint att
"Xochimilco ses som Mexikos Venedig med hundratals kilometer kanaler längs samhället och mellan odlingsåkrarna (chinanpas) som förr var flytande öar, men som efter vattenreglering på 1950- och 1960-talet har lagt sig på botten av det som en gång var den stora sjön Texcoco runt Tenochtitlán. I Xochimilco har länge bedrivits odling och Tlalpan var huvudkanalen in till centrala Mexiko en bit in på 1900-talet. Numera är Tlalpan huvudgatan söderut från Zocalo med tunelbanelinje i mittstråket. Xochimilco är ett populärt turistmål. Det är vanligt att göra familjeutflykter där man färdas fram på kanalerna på så kallade trajineras där mariachis spelar musik och det serveras mat. Xochimilco är upptaget på Unescos världsarvlista."
Eftersom vi är utbytesstudenter från ungefär tolv olika länder åkte vi dit och blev fulla som faen.
Jag tror att jag har landat nu. Nu ar jag har i det har okanda som blir mer och mer kant. Efter tva veckor och en dag kanner jag att nu ar jag hemma, fast att det ar borta. Jag har manniskor omkring mig som borjar betyda mer och mer och som fangar mina tankar och kanslor och som later mig lagga mina tankar och kanslor pa dem. Och som vanligt, som alltid, kan jag inte minnas varfor jag sa garna ville stanna dar jag var, i Stockholm. Jag borjar dromma om var jag ska bo sen, aven om jag lovat min mamma att stanna i Sverige efter det har.I min harborste har jag numera blonda, langa harstran och det gor inte sa mycket, aven om jag normalt har varldens stortsa fobi for har. En gang hade jag ett harstra i min tandborste och det tog en framtvingad krakning och tjugo minuter for M att lugna ner mig.Min blonda, kanadensiska rumskompis har inga tjejkompisar. Inga ar lika med fa. Hon ar en san dar som var hejarklacksledare nar hon var yngre och hon paminner ganska mycket om mitt ex, superbitchen Julia. Vi har funnit en symbios dar vi later varandra vara, tvattar varandras klader, koper mjolk tillsammans, spelar Yeah yeah yeahs jattehogt och ligger fulla och skrattar pa golvet medans husets tva mexikanska killar star utanfor dorren och hoppas pa lite lesbisk sex.Amerikanen som jag bor med har blivit min storebrorlillebror. Han ger mig timeout nar jag ar for full, berattar historier fran the MidWest och om hur det var nar han spelade amerikansk fotboll och de vann delstatsfinalen. Han kramar mig och betalar taxin och nar vi aker pa utflykter med skolan sitter han och jag nastan langst bak och skrattar sa mycket att folk vander sig om. Och unga fransmannen. Den tjugiettariga fransmannen erkanner att han ar en playboy och kysste tva andra tjejer forra torsdagen och han sager att han inte vill ha nagon flickvan och han sager att han tycker att han ar lik en seriefigur och att jag ar for vacker for honom. Jag svarar att for mig ar han den vackraste pa stallet vi ar pa och att jag inte vill vara hans eller nagons flickvan. Han kysser mig med en glod som jag inbillar mig ar fransk, sen forsvinner han och jag blir forvirrad och en kompis kompis kompis kommer fram och sager att jag ar vackervackervacker och medan mina ogon soker efter fransmannen och tankarna flyger sa kysser kompisens kompis kompis mig.
I Sverige ber ibland mina vanner mig att inte vara sa förbannat politisk, okorrekt och högljud pa ett ganska lagmallt satt. De skulle se mig har. Aldrig tidigare har jag haft sa langa, hetsiga diskussioner med samma person, som lett ungefar ingenstans, eftersom bada anser att de har ratt. Han: son till en mexikansk diplomat, rik som ett troll, katolik, ung och hettsig. Hon: ja, ni vet... lite aldre, tror att hon sett varlden. Han pastar att tjejer som knullar runt ar horor, inget att ha, daliga kvinnor. Hon svarar att hon ar sadan. Hon knullar runt, ar hon en hora? Han sager nej, hon ar annorlunda. Hon sager nej, hon ar inte annorlunda, hon tar bara för sig och skiter i om folk tycker att hon gör fel, hon vill inte ha nagon fralsning, nagon healing, nagon vagledning, hon vill ha kul och hon vill leva.Han fnyser och höjer rösten och ansiktet ser aldre ut an vad det ar. Han fragar om hon verkligen ska ha den dar kjolen, den dar korta kjolen. Hon tittar honom i ögonen, fragar honom varför hon inte skulle kunna ha det och nasta dag tar hon pa sig en kortare. För att hon kan. Hon strider och krigar och reser sig upp och maste ga ut en runda och blir sa sur att hon maste röka, far inte röka, vill skita i det, skiter inte i det. Och nar hon följer med honom ut och festar fragar han "ska du verkligen dricka mer öl, mer öl som killar betalar at dig, de förvantar sig saker" medan han sjalv ar inne pa sin sjatte ol. Och hon blanger pa honom, vander sig om, dricker upp sin fjarde öl, borrar in fingrarna i haret pa killen som bjuder, borrar in ögonen i killen som anklagar och ber om en till ol. Och förvantar sig killen nagot sa far han vanta förgaves. Eller inte.Han sager att hon ar annorlunda och speciell och battre och finare an de andra. Hon svarar att om han inte skulle kanna henne skulle hon vara som alla andra. Skulle hon vara horan, slampan, tjejen som gör precis som hon vill.
Okej.
Vi har ett land. Mexiko. Och vi har två män som vill bli presidenter. Eller antagligen fler an två, men i valet som halls i juli är det två kanidater - Felipe Calderón (konservativ) och Andrés Manuel López Obradors (socialist) som "vinner". Felipe får 35,88 procent av rösterna och Andrés 35,31. Båda anser alltså att de vunnit. De två blir lite ovänner och folk runt hela Mexico (City) klistrar upp klistermärken på sina bilar om vem de röstade på och på fester talas det inte om mycket annat än om att Felipe faktiskt var den som betalade for maskinerna som räknade rösterna eller om att Andrés betalat folk för att förstöra för Felipe.Det blir oroligt som faen på gatorna. I DN skriver Mats Wiklund att "situationen är under alla omständigheter explosiv. Obrador har gjort klart att han bestulits på en rättmätig seger. I lördags demonstrerade flera hundra tusen i Mexico City mot valresultatet. Känslorna kokar och riskerar att slå över i våldshandlingar."
Detta gör nu att rykten flyger, kanslor hettar, gator stängs av så att folk kan demonstrera, läget är allmänt ostabilt. Mig påverkar det mest genom att jag kommer försent till min spanska varje morgon. Och att Pablo, som kör, är argare och svär mer än vanligt. Och att mamma och pappa skriver mail hemifrån om att jag inte får gå ut om natterna.Den sextonde september kommer Mexikos självstandighet att firas. Frågan är vem det är som kommer hålla det allmäna och årliga presidenttalet.
Det tog en vecka och tre dagar sen var jag med i min första bilolycka (om man inte räknar med när jag backade pa en bil. Det gör man inte... Och ja, nar jag reste runt i Gambia och busschaufforen korde pa en taxi.)
Mexiko är inte sa konstigt som jag trodde. Mexiko är konstigare än jag trodde. Samma människor, samma känslor, samma rop pa hjälp, samma leenden och samma falskhet. Samma tyckommig-känslor, samma desperation, samma depression, samma hogljuda tysta skrik pa hjälp. Samma skratt, samma lekar, samma stormar, samma tittande under lugg. Man kittlas likadant har som i Sverige. Aven här finns en längtan efter att folja med det motsatta konet hem forsta kvällen och samma rädsla att framsta som en slampa.Skillnaden är liten. Skillnaden ar stor. Aven här kommenterar folk att jag svär som fan. Aven här tänker jag pa att jag inte borde svära sa mycket. Sen skiter jag i det och folk kallar mig mala. ¡Que mala eres! Den värsta känslan ar den av ensamhet. Jag är ofta ensam här. Jag är aldrig ensam här. Det är alltid fullt av folk runt mig, med mig, hos mig. Hemma ar jag aldrig ensam. Dar valjer jag att vara sjalv. Att vara ensam och vara sjalv ar tva helt olika saker. Och han, fina fransmannen, fragar varfor jag ser sa ledsen ut. Jag ler och svarar att jag bara ar trott. Han smeker mig over handen och viskar i mitt ora.Vi är alla ensamma tillsammans här.
Det kom ett brev ungefär två veckor efter det att hans tandborste hade lämnat min. Jag ett spöke åt bara tacoskal gick ner sex kilo blev blek och vit och blå under ögonen var trött. Jag hade lämnat blod sedan jag var arton ställt upp velat rädda världen redan då, små steg syns de med suddas kanske ut snabbare men syns ända. Kunde inte alltid ge fick inte alltid ge blodet var för dåligt "lilla vän, du måste äta mer och nyttigt och inte bara smörgåsar och bröd, få upp dina värden och hela världen och upp med hakan och ner med näsan och in med magen och ut med bröstet." Brevet borde ha slagit omkull mig och jag borde ha legat på golvet och kippat för luft som en djävla aborre en fisk på land och solen borde ha gått i moln och jag borde ha reagerat. Jag hade blivit, med mitt blods hjälp, diagnostiserad med hepatit C. Och jag ringde till min mamma och mamma blev stum och mamma blir aldrig stum har alltid förklaringar är naturvetare har alltid ord som lagar mitt hjärta och ord som får mina tankar att flyga rakt, mamma blev stum och jag hörde vad hon tänkte och även över telefonen hörde jag henne fast att hon inte sa ett ord inte plåstrade mina sår med rosa små plåster. Jag hörde att hon blev mer upprörd än vad jag var. Jag hörde hur ont det gjorde i henne hennes dotter kanske varit oförsiktig knullat runt blivit smittad borde vara ren och vit och leva för evigt för evigt. Hon sa inte ett ord. Och jag fick komma in till sjukhuset igen och sitta i mjuka soffor i hårda rum och titta på allvarliga ansikten som tog mitt blod och "lägg dig här" och "sätt dig här" och jag fick inte ens ett bokmärke och mamma var med och mamma var med hela tiden och mamma höll mig uppe for att hålla sig sjalv uppe och hon staplade stegar och ställningar under oss och mest sig själv för att inte falla ramla ner bli svart och helt mörk. Men jag brydde mig inte så mycket inte så mycket alls sträckte mest fram armen och handen och fingret och var mest blek och visste ni att till och med läppar kan bli vita? och jag var blå. Jag var en djävla finsk flagga. Och broschyrer om skiten har jag fortfarande kvar än idag tittar pa och i ibland för att se att jag lever. Du lever, Jenny. Du lever för fan, och då betyder inte mycket mycket och lite betyder allt. De tog mitt blod och jag vettefan vad de gjorde med det och folk i min närhet tittade på mig med ledsna ögon och lade huvuden på sne och lärare fick veta och var fan inte död, bara vit. Och blå. Och pappa fick inte veta. Mamma berättade inte. Han skulle blivit så ledsen. Och en dag i januarifebruari fick jag beskedet att jag var fullt frisk om man nu kan vara fullt frisk någonsin och jag skakade och frös och gick till skolan och bröt ihop lite lite men inte för mycket och var på skolgården och där och då rökte jag min sista cigarett.
Han kommer fram bakifran och lägger handen pa min axel och jag vänder mig om med snurrande tankar och känslor och jag älskar känslan av berusning att vara nere borta utslagen på topp och känslan av att ta en paus från mig själv och mina tankar. Har borta blir det som är långt bort hemma nära. Frankrike är inte längre ett annat land utan vi blir Europa och vi blir vi och inte längre jag. Jag vänder mig om med snurrande tankar och känslor och han ler och fragar var jag tog vägen dagen innan och jag svarar att jag sprang vilse i mig själv och i mina tankar och alla gatorna såg likadana ut och i mitt huvud brukar det bara vara E4:an, men igår var det slingriga bergsvägar och Mexico City ar stortsomfan. Jag tittar in i ogon som han säger ar likadana som mina samma färg samma vad gor vi här samma var är vi samma vi hor ihop. Och han bojer sig fram och ner och pussar mig pa kinden och tar min hand och jag blir nervos for jag är inte redo inte beredd är rädd men mot slutet av kvällen har vi lagt känslorna av blyghet i baren och någonstans längst ner i en olflaska har jag spottat ut mina tankar och tvivel och jag klamrar mig fast vid att jag känner mig hemma med honom. Han säger att jag är sa liten mycket liten kanske minsta han sett och mina händer drunknar i hans och han vill stoppa mig i fickan och jag älskar att han bryter på franska när han pratar engelska bryter på franska när han pratar spanska bryter på franska till och med när han pratar franska. Hans hår lockigt lockigt hår maste vara det bästa som finns i hela varlden slår jordgubbar med mjolk. Och jag tänker att jag trots allt maste ta det lungtsomfan inte låta känslorna springa iväg och hålla hans hand och hoppa jämfota bredvid honom. Maste tänka på att jag blir foralskad femton gånger om dagen. Känslorna maste stanna här måste hålla dem inom mig nära mig fast att han ar så sot och så fransk och bara tjugoett.
Såklart visste jag det redan. Att mitt svenska godis skulle bli totalratat. Men inte i den grad som det blev igår. Det var spott, fräs och "it´s pure evil!". Mitt fina, fina godis som rest lika långt som mig och som nu är lite fuktskadat. Måste ha varit det. Att det är fuktskadat. Kanadensiskan, mexikanen och fransyskan förstod inte alls varför vi svenskar vill ha salt godis. De trodde inte ens på att jag själv gillade det, så jag var tvungen att stoppa in tio djungelvrål i munnen samtidigt. Annars har jag gått vilse i Mexico City för första gången (bara för att ni ska få en aning om hur stort det är här: staden har sexton miljoner invanare. Ungefär.), haft en dejt med en fransman (jag har börjat få a thing för franska killar) som är riktigt lång och sen har vi råkat köra på en polis på fyllan, och sedan mutat honom. Men jag förstår att ni hellre ville höra om Djungelvrålet.
"...En sak som jag har funderat på och måste få sagt är det här med droger. Jag vet att du är vuxen nu Jenny, men det finns så olika drogkulturer världen över. Javisst, du vet säkert mer än vad jag vet. Men även om alla andra kring en använder droger och dom inte anses som farliga så är det ett helvetes gift. Lova att hålla dig från dom!"
Hej,Jag ser dig sa djävla tydligt framför mig sa djävla tydligt ser jag dig tydligt. När jag blundar star du där och är ansiktslös och namnlös och laglös och du ler med en mun jag inte riktigt kan se, men jisses, vad jag längtar efter dig!Jag vet vad du har för kläder for stil vilken sorts skor du har och jag vet exakt hur det ser ut nar du har slängt ifran dig dem pa golvet. Jag vet hur ditt har ser ut nar det blir lockigt i nacken nar du har duschat och hur din hand känns nar den smeker mig över ryggen. Söndagsförmiddagar kommer att bli var favorittid i veckan nar du kommer ligga i sängen. Med mig. Med mig i sängen. Ar det okej om jag vill vara kompis med mina ex, men tycker att det ar lite jobbigt om du är det?Det ar okej om du vill äta pizza de där söndagarna i sängen Bo Kaspers laten i bakgrunden och snälla, jag gillar inte pizza, kan vi ta sushi istället? Sushi istället och du kommer ihag att jag gillar bitarna med avokado bäst och de där bitarna med omelettskit är sämst. Ar det okej att jag svär för mycket och samtidigt tycker att jag ar tuff när jag gör det och spottar efter folk som ber mig vakta mitt sprak, samtidigt som jag föraktar folk som spottar?Jag vet att du har rest mycket men att du inte skryter om det och ler nar jag skryter om var jag bott och rest och överdriver och berättar den där historien om när jag letade efter elefanter i Malawi for femte sjätte sjunde gangen. Du förstar min rastloshet mitt spring i benen och att du kan lugna mig som ingen annan.Ar det okej om jag tjänar mer pengar an du, att jag aldrig kommer vara nöjd med min lön och att du ända maste bjuda mig pa sushi varje söndag?Du tycker att en av de bästa sakerna med mig är att jag inte avslutar varje telefonsamtal med "jag älskar dig" men gärna skriker det högt fran balkongen pa natten.Jag far aven saga nej till sex utan att du hämnas nar jag kommer hem fran entillsexton öl och är fyllekåt. Jag älskar sattet du tittar pa mig och in i mig och genom mig och ser mig. Men mest av allt älskar jag att du finns där ute nagonstans och att jag en dag kommer att träffa dig.
Yoga är samma över hela världen. I Malmö. I Lund. I Eslöv. I Stockholm. I Växjö. I Spanien. I London. I Thailand. Men inte i Mexiko City.Först värmde en tant upp oss med olika böjövningar (inte yoga). Sen kom en gubbfan in med en pinnfan. Denna pinnfan gick han runt och petade pa oss när vi gjorde fel. Jag forsokte verkligen att gora rätt, mest eftersom jag hatar att göra fel, men eftersom allt var pa spanska hängde jag inte alltid med. Da kom gubbfan med pinnfan och petade pa mig. Universitetet jag gar pa är privat och är känt for att vara ett av topp fem i Mellan- och Sydamerika. Folket som trippar omkring här kör jaguarer, oppererar nasor och rumpor och blir inte underkända, för da betalar pappa inte skolan och skolan far inga pengar. Detta gor att de flesta är ganska bortskämda (och gar runt i slips), nagot som jag märkte pa lektion tre idag (spinning). Efter ett tag orkade inte folk, utan stannade upp och borjade prata istället (en svimmade dock och fick bli hämtad i rullstol - hur kul som helst!). Irriterande som faen. Spinninginstruktoren petade i alla fall inte pa mig med en pinne. Han satt mest och var skitsnygg i sina muskler.
Pa en ar jag jetlaggad som faniken, pa den andra ar jag jetlaggad OCH full. Pa bada ar jag pa min toalett (som jag, fran och med imorgon, delar med en tjej fran Kanada. Hon ska bli min nya bastis har jag bestamt.)Och jaha, nu funkar bara en bild av tva.
Och ps: jag kan fan inte stava langre, det ar skitsvart nar man inte kan skriva a, a, o med prickar over. Plus att jag kommit pa mig sjalv med att redan tanka pa engelska. Jag kommer bli en san dar amerikansk diva, som ar borta fran Sverige ett tag sen inte kommer ihag hur man pratar svenska. Hemska, hemska Jenny!
Mandag och onsdag: spanska, spinning och yoga.Tisdag och torsdag: spanska, relationen mellan Mexiko och USA och viktiga kvinnor i Mexikos historia.Fredag: Lar kanna Mexiko.Jag alskar mitt schema.
Det ar skitkallt i Mexiko. Jag har sett bilder pa palmer, strander och skit. Sa ar det inte. Inte i MC i alla fall. Inte nu. Jag har varit har i fem dagar. Jag har hallt pa att frysa ihjal fem av dessa dagar. Jag sover med mjukisbyxor, langtroja, raggsocker (som alla tycker ser jatteroliga ut), fyra filtar och fryser anda.Pablo (mexikanamerikan) tycker att jag ar mesig for att jag kommer fran Sverige, jag borde klara sant har.Det gor jag tydligen inte.
Ni vet nar himlen inte riktigt har vaknat an, nar den kanns oandlig och ar sa dar sa att man fortfarande lagger marke till den, for att den ar i en farg som ingen kan unga att stirra pa mot uppat framat overallt? Sa var himmeln nar jag vaknade fyraochtrettio for att flytta till Mexiko. Folk hade inte vaknat an och folk hade inte borjat stressa an och folk stirrade uppat och framforallt jag som sa hejda vi ses inte pa ett tag for himmeln har borta ar sa annorlunda, ar som en syster mer an som samma ar inte lika ljus har inte samma farger smyger inte pa samma satt som en svensk sommarhimmel utan hoppar mer fram ur det morka och ber inte om ursakt for att den ar sa sen.Pa planet kallt som fanders inga filtar kvar alla filtar utdelade kryp ihop till en boll bredvid den dar brittiska tjejen som avslojat sitt ursprung genom att bara runt pa en reapase fran River Island och en bok om bysttjejen Jordan.Framme i Mexiko och ingen hamtar upp mig. Tillater mig panika i en hel minut och tararna branner inte bakom ogonlocken, for kan tarar brinna? de ar dar i alla fall, nara, nara, i en minut. Sen tar jag tag i mig sjalv, skriker mig sjalv hogt i orat och drar i nackharet. Jag klarar det har. Du ar inte dod an. Sa klart fixar det sig med min hemska lilla spanska och deras hemska lilla engelska och jag kommer dit jag ska dit jag ar nu dar jag ska stanna ett tag.Forsta dagen i skolan huvudvark bakfylla forvirring kommer sent. Pablo, som jag bor med, har tvingat mig upp klockan halv sju och vi har sprungit och pa grund av den hojd over havet over marken pa ett berg som Mexico City ligger pa kanns det som om jag bara anvander tio procent av mina lungor. Nu och sen umgas med folk har. Vara social fast jag inte riktigt orkar. Le och prata och vaxla mellan spanska svenska engelska. Det blir bra. Sa klart blir det bra. Sa klart.
Framme. Hade kunnat skriva mycket, mycket om hur planet blev forsenat, om att ingen hamtade mig pa flygplatsen, som de skulle, om rumskompisarna Pablo, Matilde och Jeff, om amerikanare och fylla och regn och hagel och oversvamning i mitt rum och om att jag packat helt fel och om kaos och om mitt vemod, men jag hinner inte, jag ska leka med mina nya vanner.Ni far mig nagon annan gang.
Och jag ringer till mamma och det första hon säger är "jag undrade precis när du skulle ringa och säga att du inte kom med flyget" Och jag svarar att "it would be about now."
Ja. Missade flyget. För tredje gången i mitt liv. Väska med för mycket övervikt fick inte åka med till Mexiko. Jag var inställd på att betala övervikt, men tydligen får man inte ta med övervikt alls till det landet. Och ompackning på flygplatsen fungerade inte heller, fast jag hade det som plan b.Vad är väl en bal på slottet? (Jag är ombokad till imorgon).
Jaha.Då går den här bloggen och byter skepnad. Från jag-är-så-tuff-för-jag-dricker-så-djävla-mycket-öl-och-knullar-så-djävla-många-killar-utan-att-bry-mig-ett-skit-men-har-ändå-ont-i-hjärtat-det-är-så-synd-om-mig till en reseblogg. Hade jag varit en djävel på data och så och sån skit så hade jag gjort något fint här på sidan. Nu är jag inte det, så den får den får förbi lite orange.Min nyinköpta resväska är nästan lika lång som jag. Jag får plats i den. Det är ett är ett bra tecken. Jag gillar resväskor som man får plats i.Jamendåså.3/8-9/12: Mexico City
9/12-23/12: Runtreser
23/12-3/1: New York hos bror.Vi får se hur ofta jag kommer över datorer där borta.Hejpåetttag!
Även kolsvarta knappögon kan gråta när de packas ner i sopsäckar.
Jaha. Jag åker tidigt imorgonbitti. Det kanske är dags att köpa resväska och börja packa?
De säger att vi måste gå ut direkt efter jobb jag säger att vi måste gå ut direkt efter jobb vi går ut direkt efter jobb. Och det är nöd-make på toa trängas många framför liten spegel och fnissa och låna kan jag ta det där? och långa fransar och ljusrosa läppar höga klackar gyllene aura massa fake.På stället ljuslyktor i träden och i allas ögon det reflekteras och gömda känslor och mycket skratt och i baren med tredje ölen kille kommer fram och bjuder på fjärde och jag är på riktigt bra humör med glittrande läppar eller om det var ögon. Han bjuder på hela föreställningen från småleende till storskratt och hängbyxa och oh, så sexig rumpa och jag går på toaletten och tittar länge i spegeln och ler för att se hur jag egentligen ser ut när jag ler. Det ser inte ut som jag ser aldrig ut som jag efter fyra öl men egentligen – vem fan är jag?Och jag önskar plötsligt att jag hade haft en sån där ful t-shirt med texten "Sup mig vacker" men vet att i hans tankar smeker han redan sitt långfinger längs mitt kindben. Jag super mig själv vacker och är inte svår. Inte i kväll. Inte säga nej.Och plötsligt står vi framför stora fönster tittar ut över Stockholm underbara Stockholm hon som alltid kommer skydda mig ljus i över Stockholm i främmande hans lägenhet och han andas varmt och andas pussar mot hår och nacke och räcker fram vattenglas med bubblor i och jag spiller på golv som antagligen kostar mer än min årslön, vilket inte är så mycket i och för sig. Och jag kan le så där på riktigt, för han står bakom mig och ser inte att jag slappnar av. Han står bakom och är ljus och mörk och jag står framför och är mörk och mörk. Och han har en arm runt min midja och pekar ut stjärnsymmetrier jag i huvudet tänkandes att han lärt sig bara för att imponera förtjusa någon att beundra det är han.Säng storlek XXL han hånglar mig dit.Dagen efter är dagen idag och telefonen ringer och det är mamma från kurort i Österrike som får mig att lova att inte sälja knark när jag flyttat och sms efter sms och folk vill träffas jag har tyvärr redan planer vad synd. Vill du ha mjölk i kaffet och puss på axel och vackra vackra du och underbara han som är rik måste vara rik har dyrt djävla golv. Och till slut jag måste gå och han visar vägen till tunnelbana och synd att du ska åka och ryck på axlarna och gå gå hem.
I Sverige fanns det en del jag inte forstod. Det finns en del saker som jag inte forstår i den här staden/det här landet, som till och med är märkligare än hemma. 
