Den där om min skoterman

Sara var min bästis på mellanstadiet, Sara och Petra också, tills Annika snodde henne från mig och Petra. Sara har jag skrivit om tidigare här på bloggen: hon hade svart hår som nog aldrig kammades. Hon sprang runt i bara shorts på somrarna, även när vi började få bröst. Hon som hade sex först, redan i sexan. Eller faktiskt tidigare om man skulle tro på ryktena om att hennes pappa övergrep sig på henne.

Sara var rolig och gullig och min bästa vän. Hon var utmanande och utmattande och hoppade från de högsta höjderna när det var bara vi och vågade inte hoppa från de högsta höjderna när killar var med och jag förstod aldrig varför hennes skratt förändrades då, men nu är det jahaaa! Jag vet inte om hon visste det själv då – varför hennes skratt förändrades när killar kom i närheten. Hon kunde göra bakåtvolt. Hos henne fick vi kolla på It! som gick på kvällarna. Med henne vågade man.

Sara och jag är vänner på Facebook. Hon är min skoterman. Hon blev kvar i vår håla. Hon fick barn när hon var femton. Barn när hon var sexton. Barn när hon var arton. Barn, barn, barn. Sen fick hon ett barn till. Sju barn. Nu läser hon på komvux och på hennes vägg kan man läsa att hon aldrig kommer någonstans för hon har inget körkort. Det är kul att läsa på hennes vägg. Tänka Gud vad skönt att det där inte är jag!

Sara har tre hundar och jättemånga katter. Alla heter något, så klart. Alla finns med på bild. Igår gick Sara och hämtade barnen på dagis, sen somnade hon på soffan. I förra veckan var hon sur för att ingen kom på hennes möhippa som var för fem år sedan.

Det är så lätt att skratta åt Sara. Tänka sköna tankar om att det där är inte jag. Behålla henne som vän för att kunna gotta sig. Sätta sig en fredagskväll med vännerna, dricka öl och vet ni vad hon skrev igår? Skratta åt det. För vi är så djävla mycket bättre. Så djävla mycket bättre.

Så kommer den där dagen när hennes katt dör och hon offentligt berättar att hon och hennes man ska skilja sig och skrattet liksom vänder sig i bröstet och vill åka ner igen, vet inte riktigt var det ska ta vägen, så det åker ner i magen och istället för skratt så bollar det ihop sig och blir en klump. En skämsklump.

Den där om vackert bloggat - ja, vem faen vet varför det ser så konstigt ut med mellanrum och skit.

Pris, pris, ge mig pris!

Reglerna för awarden är så här:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Den här har de flesta sett va? Fint! Då kör vi.

Tusen, miljoner tack till Just Another Fucking Blog som följt mig helvetiskt länge utan att berätta det för mig!

Sju andra bloggar alltså. Jisses. Man kan ju göra så att man tar de man gillar mest, de som inte fått något pris, som man läser och gillar eller så tar man bloggar(e) som typ blivit ens vänner. Eller så typ skiter man i det och blandar friskt.

Ett.) Haren. För att hon skriver om tjärlek så fint att det gör ont i en, för att hon är fantastisk fin och snygg och för att hon har en trollunge och en riktig vardag.

Två.) Bitter och cynisk. För att hon äntligen blivit med onge och för att hon typ är som jag tänker att jag är.

Tre.) Another CyborgManifesto. För att hon är smartast i stan.

Fyra.) Anydaynow. För att hon är så himla fin där borta, på andra sidan jorn.

Fem.) Här stod tidigare en av mina bästisar, men hon ville inte ha uppmärksamhet, så då åkte hon bort igen. Hon är fortfarande världsbäst!

Sex.) Säg ifrån om jag har sagt det här förut. För att hon är minst lika smart som den som var smartast i stan.

Sju.) När du inte orkar ringa en vän. För att hon verkar ha ett så mysigt och harmoniskt liv.

Sen lista. Jag älskar lista! Skrev för något år sedan en lista som skulle bli hunra saker om mig, men som blev en mindre lista om alkoholism. Så, sju saker om mig:

Ett.) Min mamma gav mig ungefär det jag ville ha när jag var liten och lite större än liten. Ja, och lite senare också. Man skulle kunna säga att jag var bortskämd.

Två.) Jag var inte så omtyckt av vissa i min klass på gymnasiet som inte gillade att jag kom med nya kläder varje månad. Jag förstod och förstår dem.

Tre.) Jag vågade inte gå med mina nya örhängen i min gymnasieskola. De var speciellt försäkrade för att de var dyra (jag hör hur det låter – cry me a river!).

Fyra.) Dock var det en riktig djävla smäll att gå från högstadiet till gymnasiet. På högstadiet fick alla medel- och överklassbarn nya kläder på helgen. På gymnasiet flyttades vi till en ny skola, ny stad och klass hade plötsligt betydelse, alla bodde inte längre i villa.

Fem.) En i min gymnasieklass, till exempel, hon flyttade hemifrån, granne med sin mamma, när hon var sjutton, för hennes mamma hade inte råd att försörja henne längre. Det hade dock socialtjänsten. Hemma hos Maria var det kul att festa.

Sex.) I min högstadieskola flyttade också en tjej hemifrån. Ut till det där andra huset, på sina föräldrars gård. Det med egen trädgårdsmästare. Hemma hos Lisette var det kul att festa.

Sju.) Jag tror inte det var förrän typ nu jag fattat att det var sådan här skillnad. Att i högstadiet blev man runtkörd i Rover och i gymnasiet körde folk runt i Volvo. I högstadiet åkte man utomlands två gånger om året. I gymnasiet cyklade man ner till den lokala stranden.

Den där om pe-es

På Island är det typ tre grader just nu och vi ska ut och rida, så jag och Stolte mannen ska köpa vars en vindjacka. Jag har aldrig ägt en vindjacka. Vi är inte så frilufsiga av oss. Går typ hela vintern i skinnpaj och fryser. Det här ska bli spännande.

Den där om att det bara är fem dagar kvar nu

Jag tänker väldigt mycket på vår resa just nu. Mycket mer än vad jag arbetar. Jag har varit på jobbe i en timme å tjugi minuter och jobbat kanske tjugi av tiden. Jag tänker att på vår resa ska jag orka sminka mig varje dag och ha fina kläder och orka fixa mitt hår. Jag tänker att jag ska ha sjalett även om vi inte åker tuff bil. Jag tänker att vi ska få många sovmornar och sena kvällar. Jag tänker Boston-Maine-NY-Philly-Washington (hej Barack, I love you!)-Södern-New Orleans-Florida. Jag tänker att jag kommer vara så lycklig, så lycklig.

Sen tänker jag på den åttonde november när jag kommer tillbaka till jobbe, om hur tråkigt det kommer vara. Sen slutar jag tänka på det och tänker på min sjalett igen.

Den där om vad som händer i köket

Den där om japp!

hallå, nu är alla här och salongen flyttar närmare!

Gästbloggat:

Inte skyldig: Herreminjeeeee! Jag har just hällt i mig en "shot" (typ lika mycket som en drink bara det att jag inte fick groggvirke till) och tog direkt en vatten efter det. Varannan vatten, som de säger. Fast eh, det här är min första vatten efter många glas vin. Nu står min tjej bredvid (min tjej är Emma Esteban asså) och hon drack inte en shot. Jag ville inte svepa hela shotten men DE HETSADE MIG! Hehe, upptäckte just att Jenny har klistrat bilder av sin make på datorn. Ehm. hejdå. PS. Jag återkommer. DS. PS2. Kom ut ikväll ligger med folk även om hon inte skriver om det. DS.

Just another fucking blog: Det var alltså jag som hetsade. Shots är bra saker och dessutom är det inte mer än rätt att nån annan kommer upp i samma alkoholnivå som mig. Den där lättpåverkheten från igår verkar hålla i sig. Nervositeten är ganska lite borta nu. Alla är snälla. Risk för 'huvudvärk' avblåst.
j
Den där jenny: hallå, jag använde precis "nääääääää, vi har massor av sprit kvar sen vi gifte oss!" och det gör mig fortfarande skakig i knäna! PS: inte spriten utan att jag är gift! DS.

inte nu kanske sen: loves tjejfest. det får sammanfatta det hela än så länge. jag återkommer.

Inte skyldig: Kom att tänka på två saker: 1. Senaste cigarettblosset jag tog var på Kåken förra sommaren, på Kom ut ikvälls cigg 2. Stambyte har mkt snygga ben (tänkte på detta i somras, bekräftade tanken nu).

egoistiska egon: Herregyd jag kan inte skrive. Eller jo, det kan jag men inte på det här tangentbordet. Jag vet fan inte vad jag ska skriva men det är min tur att skriva. Jag är den enda som dricker öl. Och jag är den enda som har jeans. Vi behöver inte analysera det mer. Men! Jag har klackar. Inte inomhus, men utomhus är jag cirka 190 lång. Hähähä. Hejrå.

Emma Esteban: Nej herregu jag kan inte heller skriva! Detta har tagit cirka en evighet!! Jag ba backspace backspace. Jo, men jag tänkte skriva detta: jag vill också dricka öl och Stambyte har väldigt snygga ben, det har hon.

Stambyte ba "whuuut, har jag snygga ben?" eller, ja, jag bekräftelsehorar väl som vanligt och ba "tack, vill ni hångla?" Jag tillägger också att Den där Jenny och Inte skyldig har delat ut priser, och vi har applåderat och jublat. Det var en fin stund. Nu ska jag Inte-Snusa-Utan-Röka.

Inte skyldig (igen): Jag skulle dricka och råkade hälla vin över klänningen (jag tror att alla missade detta - såg mig omkring) och svar

Den där > såg inget!

forts. Inte skyldig: till Stambyte --> okej, vi kan hångla (säg inget till min kille).

Den där Jenny: alltså jag började blogga när jag och mitt ex hade uppehåll och han ville hålla koll på mig. Det känns konstigt så här i efterhand. Normalt då.

Vi diskuterar Killing Zoe och Citronmuffin. Vågar inte skriva vad som kommenteras.

Den där om galafest ikväll

Jag har precis målat naglarna och är så där kvinnohandikappad som man bli när man precis gjort det. Blåsaskakasvära. Har bakat en djävla massa småkakor, hatat att göra det, men gjort det ändå mest för att Stolte mannen säger att jag är dålig på att "fixa och pyssla". Har tagit fram kläder som inte är nya, för jag har köpförbud innan vår smekmånad om en vecka (har varit gift en månad(!)). Musiklistan är på. Är nervös. Ikväll kommer kvinnor som jag ser upp till så jag tror att jag storknar. Roliga, välskrivande kvinnor. De ska vara i mitt hem och dricka sprit.

Nu kör vi, va?

Den där om någonstans att bo

Så får vi reda på att vi måste flytta ut redan den sista mars, fast gärna i januari, och absolut inte längre än så och det sista halmstrået som vi hoppashängde i brister. Vi kanskehar en lägenhet i september, vi är definitivt hemlösa april till september. Och jag är så djävla trött på att vara trettio år och flytta från den femte andra handslägenheten jag och Stolte mannen bott i på mindre än tre år. Trettio år - är det inte nu man ska vara trött på att ha det för stabilt och vilja rockn rolla världen lite?

Så jag står med huvudet inne i klänningen klockan alldeles för tidigt på morgonen, det har precis blivit alldeles för mörkt på morgonen, för tidigt. Stolte mannen ligger kvar i sängen och säger att det här är vi, det är så här vi är. Och kvällen innan har jag varit hos gynekologen som tog mitt blodtryck, som är way over the top och hon tittar oroligt på mig och frågar om jag känner mig stressad och börjar prata om blodtrycksmedicin.

För vi är så här. Stolte mannen och jag. Det är vi. Vi har inga teskedsmått för vi höftar med det mesta. Vi har mer champagne i kylen än vi har andra produkter. Våra skåp och hjärtan är överfylla med saker vi borde rensa bort, men vi har inga egna resväskor. Jag har för många nagellack, han för många olika starksåser, men ingen av oss pensionssparar. Våra kläder ligger i plastlådor under sängen, för vi bor för litet för att kunna ha garderob, däremot har vi en skitstor fåtölj mitt i rummet som Stolte mannen spontanfyndat på gatan. Vi har inga tallrikar som passar ihop, men vi passar ihop. På natten sover jag oroligt och han snarkar. Våra lakan korvar sig och ingen orkar bädda om. Varje morgon står jag framför spegeln och tänker att jag borde sminka mig, fixa håret, välja kläder som hör ihop. Borde. Sen tar jag på mig röda strumpbyxor med hål på tårna och en rosa kavaj och ja, det är som vi är.

Jag är trött. Jag vill ha en egen resväska, lågt blodtryck och någonstans att bo.

Den där om världens bästa idé

Jag har kommit på en så smart idé att jag sitter här och myser av stolthet.

Det står en väldig massa tomma stolar runt om i landet eftersom SD inte kan fylla dessa. I femtiotvå kommuner. Det är ganska många kommuner. Så nu tycker jag att vettiga människor måste ta tag i det här, gå med i Sverigedemokraterna och ta de där stolarna och föra en vettig människopolitik. I Lomma tillexempel, i mina gamla hemtrakter, det är fint, en fin strand. Flytta dit? Varför inte, gå med i Sverigedemokraterna och för vettig politik. Låt kvinnan jobba fast hon har barn. Satsa inte bara på pensionärerna (fast det finns ganska måna sådana i Lomma, men det gör inget – du har redan din stol). Tillåt papperslösa flyktingar. Låt dem få vård. Låta alla företag få behålla sina kollektivavtal. Okej att folk inte vill ta dig i hand de första månaderna, men sen kommer de att tina, när de märker att du vill införa mindre dagisgrupper och kulturutbyte.

Förstår ni? Vi kan bli Sverigedemokrater allesamman och göra så att detta parti helt plötsligt blir ett fint parti som gillar Dancing on my on bättre än Brown girl in the ring.

Den där om saker jag gör

Går och tänker vad har ni gjort?, tittar misstänksamt på folk, sörjer över släktingar och kompisar som jag vet röstade på de onda (velar från att vilja prata med dem och att aldrig vilja prata med dem mer) samt värja mig från kommentarer om att jag är från Skåne.

Hostar. Vecka sju med hosta och jag gick till hostdoktorn Agneta som lyssnade på mina lungor, sa att det inte lät bra och gav mig medicin som gör att det som sitter i lungorna ska komma upp.

Äcklas över att ha något i lungorna som behöver komma upp.

Hoppas på att få en lägenhet, ett alldeles ny, på röda linjen åt söder. Vi har tackat ja, sen får vi vänta och se. Men vi har såklart redan möblerat och glädjedansat lite.

Knackat i trä extremt många gånger.

Planerat smekresa och min man(!) har blivit vän med Chelsea Hotel på Facebook.

Den där om gråtfesten

Gråtfesten börjar redan när Stolte mannen byter valkläder två gånger och står i hallen för att välja skor och speglar sig i storspegeln. Det här är första gången vi röstar ihop och jag viskar till honom att nästa gång vi röstar så kommer vi att ha minst ett barn med oss. Sen bryter jag ihop lite på sängen och vet inte varför.

Sedan fortsätter det i vallokalen. Jag står bakom den gröna skynket och fingrar på mina två alternativ och kan inte hålla bort tårarna som börjar rulla. Jag vet inte vad det är med mig. Jag vill inte gråta. Det är pinsamt. Jag stoppar ner Maria W i kuvertet. Och går med mina tårar bort till de tre som stoppar ner rösterna i lådan. Hon tar mina lappar och jag stopp! jag måste byta! och går tillbaka bakom det gröna. Tar ut Maria W och stoppar ner Gudrun S. Det känns inte heller rätt. Jag vet inte vad som är rätt. Jag vill att de rödgröna ska vinna. Men jag vill också att F! kommer över en procent och får partistöd.

Jag lämnar över kuvertet igen och ser det åka ner i lådan. Hela vägen hem gråter jag och håller Stolte mannens hand.

Den där om våldtäkt

Igår satt vi och drack rövin på Bröderna Olsson och som vanligt den senaste tiden (den senaste veckan) fick jag spränghuvudvärk redan innan vi gått hem. Vi pratade om Tylösand och de fallna och falnande kungarna och jag berättade om en midsommar då jag och mina vänner var där och Stolte mannens vän vänder sig mot mig och det där lät som våldtäkt? Och jag har aldrig tänkt på det så innan.

Vi var arton, eller så. Emma körde sin mammas vita Volvo, som väl inte var världens finaste, men va fan, hon bodde på landet och den där Volvon var bara till för att köpa mjölk i mjukisbyxor. Och till om dottern ville köra med sina kompisar till Tylösand.

Emma var den där förvirrade, hon med mycket blåsande hår. Hon var den som vimsade runt, alltid blev fullast på festerna. Hon var den vars höftben stack ut mest, som killarna antingen tyckte var jättekonstig eller jättesöt och ibland båda två. Jag brydde mig inte så mycket på den tiden om hur folk var. Gillade de mig och hade jag kul med dem så var de min vän.

Vi hade lånat ett stort djävla familjetält av någons föräldrar. Det var förtält och innetält och sovsäckar och ett sånt där kök som ingen kan göra mat på. Mitt på campingplatsen ställde vi tältet. Jag stressrökte och petade pinnar i marken, Emma började dricka sprit ur en gammal coca colaflaska, några andra kompisar hoppade studsmatta en bit bort, några andra satte upp ett familjetält.

På den här tiden gillade jag killar som körde för snabbt, var lite för tatuerade för sin ålder, som var djävla hårda, söp som om det inte fanns en morgondag. Killar som visste att de var skitsnygga och som skulle glömma dig dagen efter. Jag var tillsammans med världens finaste och snällaste kille som var oskuld och senare på sommaren skulle jag vara otrogen mot honom med sexton olika killar under en tidsperiod på två veckor. Jag träffade en sån här kille den här midsommaren. Han hette Peter, eller något annat sånt där namn man glömmer lätt. Han var stark och stor och jag var liten och visste precis var jag hade honom och vad han ville. Vi låg på en studsmatta och drack rödvin ur flaskan, rökte, tittade på stjärnorna och fnittrade. Senare brände han sönder vårt sånt där kök som ingen kan göra mat på av misstag. Jag visste att han ville kyssa mig hela den där kvällen, men jag tyckte att det var roligare att inte låta honom.

Vi hoppade ner från studsmattorna. Gick mot vårt tält. Inne i tältet låg Emma och en kille som knullade henne. Emma var inte direkt vaken. Jag tänkte väl inte så mycket på det då. Jag har inte direkt tänkt på det efteråt. Inte förrän igår när Stolte mannens kompis sa det. Det låter som våldtäkt. Och om det var våldtäkt, då måste Karin ha blivit våldtagen den där valborg när vi var sexton och hon var jättefull och låg i en buske med skolans tuffaste kille och vi pratade inte så mycket om det, men han tog hennes oskuld då och Socialen skjutsade hem henne, för hon var inte vid medvetande när han lämnade henne där.

Och om det var våldtäkt så måste det ha varit våldtäkt när min bästa kompis på gymnasiet Frida sa nej när hennes pojkvän ville ha sex varje gång, men Frida ville inte för hon blev inte våt, inte ens fuktig, och det gjorde ont. Det berättade hon först tre år senare. Efter att ha druckit för mycket vin på en veranda frågade hon mig om jag hade ont varje gång någon hade sex med mig. Hon hade sagt nej varje gång i tre år och han hade inte lyssnat.

Och om det var våldtäkt så har jag varit med om att tre av mina vänner blivit våldtagna, för att jag har varit där och sett, eller för att de berättat det för mig många år senare. Och om jag vet om tre stycken, hur många fler är det då jag inte känner till?

Den där om att jag inte har bestämt mig än...

Den där om plan b

Åh, oh, och jag sitter inne på Stockholms bostadskös hemsida och suckar. Lägger en intresseanmälan på en nyproduktion och ja, jag har redan flyttat in. Tänker att vi måste köpa ett nattduksbord till, ett på min sida, att det nog kommer att få plats bredvid garderoben. Blir sur för att det inte finns någon innergård som våra katter (som vi ska köpa) Stina och Svante inte kan springa runt på.

Jag är redan där. Det är inte min dröm. Det är inte mitt drömboende, men det är en plan, ett alternativ.

Den där om min fredag

Jag lever i en bubbla hela dagen och förstår inte varför: har gått och lagt mig tidigt kvällen innan efter en vecka av vin och sena sparka klackarna i taket-vecka. Det är när jag måste läsa min chefs mail "mötet på måndag är flyttat till klockan nio" tre gånger för att förstå att jag måste ta tunnelbanan hem tidigare än arbetsdagens riktiga slut och planerade aw.

Landar i sängen och sover redan innan jag hinner ta av mig mina strumpbyxor. Min man pussar mig på kinden och åker ner till sina föräldrar på landet. Vaknar med dunk-dunk-dunkhuvudvärk och släpar mig ur sängen. Sitter i soffan i tjugo minuter innan jag orkar gå runt hörnet till sleven för att handla en cola light. Killen bakom kassan tittar mig i ögonen och frågar efter mitt nummer. Jag hinner blinka tre gånger innan jag förstår vad han säger. Ingen har gett mig oskamliga förslag sedan jag var på min egen möhippa i juli. Innan det var det blankt typ ett år eller så. Jag vinkar med ringfingret och går hemåt igen.

Den där om att ha tråkigt på jobbe

Den där om saker jag borde gå till läkaren för istället för att googla dem

sexveckorshosta en konstig hudflärp som växer på mitt ögonlock en böld på axeln två födelsemärken cellprov på livmorsan nya p-piller mitt finger som jag inte kan böja.

Den där om att idag kallades jag "lilla My" på jobbet, igår var det Penny och innan det har jag kallats Penny Love. Kärt barn, yadayada...

Den där om att du kan vara lösenord!

Nämen va hände nu då? Ja å Inte skyldig drack litte vin å snacka litta knark å helt plötsli är man full, snubblar å kan inte logga in på mailen pga fel lösen!

Den där om vår lägenhet

Djävla helvetes helvetesskit. Fick veta i helgen att vi bara får bo kvar här fram till april. Så djävla, djävla trött på att flytta. Har inte råd att köpa lägenhet. I Stockholm. Får inte någon lägenhet att hyra längre tid. Och han håller mig i handen på Ringvägen och jag frågar igen om han vill göra barn på smekmånaden och han trycker min hand. Säger att samma problem finns kvar som tidigare: vi har ingen lägenhet att stoppa barnet i. Vi kanske måste pendla tio mil och bo ute i hans föräldrars sommarstuga i april. Och det är helvetesskit.

Så jag sätter mig och tittar på hyrlägenheter som egentligen inte finns för oss som bara stått fyra år i bostadskö. Drömmer om en två i Aspudden med hyra på elvatusen som man får hyra om man tjänar minst trettitusen i månaden. Och stått i bostadskö i tjugi år. Sen ger jag upp, dammsuger golvet och visar er hur tjusigt vi har det i vår lilla etta.

Här står vår nya, jättestora fåtölj. Vi kan inte öppna balkongdörren riktigt, men det gör inte så mycket, för den är himla tjusig, vår fåtölj. (Obs: bry er inte om alla sladdar, okej?)

Vi (jag) har hängt min brudklänning över soffan. Den får liksom inte plats någon annanstans. När vi flyttar in i den där perfekta lägenheten kommer den hänga i vår walk in closet. Så klart.

Den där om andra som skriver

Jag har en enorm svacka på jobbe just nu. Funderar på att söka en ny tjänst inom samma jobb, mer ansvar, mer skit att torka. Söker nya jobb på andra ställen. Och när det är så här svackigt så letar jag nya bloggar.

Så jag ger er nya bloggar värda att hamna i min blogglista (obs att de flesta har jag läst en knapp vecka, så jag vet inte så mycket om dem än):

Avig Maria
Mia är tillbaka.

Looking for Sara
Bor i Paradiset.

När du inte orkar ringa en vän
Mysig vardagsbloggning.

Linnéa i USA
Började läsa när jag grottade in mig i bröllopsbloggar och hon också skulle gifta mig. Fastnade sen för att hon är hysteriskt rolig.

A LIFE IN OZ
Man hatar henne lite för att hon gick ner skitmycket efter födsel. Men älskar ändå, ni vet.

Säg ifrån om jag har sagt det här förut
Fantastisk vettig människa.


Som ni ser så har jag inte hunnit läsa så mycket, därför är beskrivningarna inte så långa. Tipsa gärna om andra jag borde läsa!

Den där om sprit

Hur jag känner inför eventuell framtida graviditet: jag måste festa nu! Mycket och hårt, supa mig själv under bordet, dansa på bordet, mycket vin, drink går också bra, ge mig vin, ge mig något som bubblar, ge mig det nu!

Den där om ordning och reda

Min bloggmail har trotsat mig hela sommaren. Idag tog jag den i örat och sa till den (och sorterade 1435 mail). Har ni mailat mig och jag inte har svarat - maila igen! Har jag inte svarat på någon kommentar - jag har inte sett den. Nu ska allt vara ordning och reda igen.

Den där om russin

Jag sitter på jobbe och lyssnar på Band of Horses mer än vad jag arbetar med vad andra tycker att jag borde. Och jag tänker. Tänker mer än jag lyssnar på Band of Horses, tänker mer än vad jag arbetar och borde.

Tänker tillbaka två år. Är tillbaka två år, i en gammal nerlagd fabrik. Sittandes på golvet, med trötthuvud lutad mot putsvägg. På scenen spelar Band of Horses. Bredvid mig, hand i min eller om det är min hand i hans: Stolte mannen. Runt om i lokalen: vänner. I min andra hand: en ölflaska av plast, utan kapsyl eller snurrkork. I min mage: ett russinbarn.

Jag smuttar mest på ölen. Tänker att även om vi ska ha ihjäl det där inne kan h*n väl få dö frisk, men flaggan i topp. Som om ölen vore frätande. Jag suckar och lägger huvudet mot Stolte mannens axel, tänker om två år, eller så. Om två år, eller så, då kanske vi är mer redo för russin.

Den där om att bråka om vem som ska göra maten

Igår lät min karl mig komma in i köket och laga mat för första gången på säkert hela sommaren. Annars är det han som är lillhitler OCH lillstalin i köket. Nu nöjde han sig med att stå bredvid och titta på och kommentera det jag gjorde när jag gjorde köttfärssås.

Jag hällde en flaska öl i kökfärssåsen. Det gillade han. Nytänkande, liksom. Sen klickade jag i en matsked senap. Det gillade han inte. Då blev jag sur och han fick åka till Gulag (köksbordet) och hacka lök.

Jag blev så exalterad i mitt matlagande att jag föreslog att onsdagen skulle vara min matlagningsdag. Redan när orden lämnade munnen kände jag att jag hade gått för långt. Jag tog hela armen när han erbjöd mig lillfingret. Jag kommer att vara förvisad till Sibirien (soffan) i några månader till nu.

Den där om smekveckor, kom nu!

Åh, åh, ikväll ska vi boka Chelsea Hotel i New York. Och hotell i Boston. Man kan säga att jag längtar till ikväll, helt enkelt!

Den där om nästa vecka...

Mitt nya liv (som gift) skulle börja med träning och löprundor. Äta nyttigt och höstgrytor. Jag skulle bara ha en vecka med moff, eftersom jag levt i sträng detoxcelibat från mat hela sommaren. Den här veckan, som skulle inleda mitt nya liv har jag återupptäckt min favoriträtt smörgåsen. Jag lever på smörgås. Det blir ingen smal av. Vad jag vet.

Sen kommer vi vara i USA i fem veckor. Då blir det ingen smalmat. Sen kanske vi råkar göra en unge. Då får man unna sig. När jag tänker efter är det nog okej ändå att jag äter daim och macka istället för att gå på pass.

Den där om att det är tur att den bara kostade 250 spänn!

Jaha, min man har visst gått och spontanköpt oss en ny fåtölj. Till vår etta på tretti kvadratmeter som redan är överfull. Såldes billigt i butiken för att den var för stor och tog upp för mycket plats.

Jag tänker att det nu är dags att börja en ny era i vårt liv. En era där vi tänker engelsk herrgård. Pipor och fasaner. Rävjakt och snobberi.

Den där om hur talet blev

Men alltså. Jag har ett år på mig, ändå sitter jag kvällen innan och panikskriver talet till min blivande make. Det tog tio minuter, sen vågade jag inte titta på det igen förrän jag tog upp det ur min röda kuvertvintageväska.

Tänk att jag har gift mig.
Jag har en man.
Stolte mannen.
Som 2007 satt i skoldatasalen och försökte imponera mig med XX musik.
"Nä... alltså det är en kompis, han spelar i ett band. Josåatte...".
Han som satt och skrev sms om att jag var snygg i håret när jag klippt mig, fast att vi satt i samma rum.
Min man.
Min största utmaning.
Min största erövring.
Killen som försökte låtsas oberörd det där första året.
Som låtsades svår på dagen, men senare smög sig hem till mig för att ge mig en första present.
Killen som hoppade av tunnelbanan för att det blev för jobbigt att gå på Ikea.
Som vägrade åka på utflykt till Kalmar när vi bodde i Växjö,
men som ett halvår senare åkte iväg med mig en hel vecka till Italien.
Min man.
Min kärlek.
Mannen som jag 2007 tänkte oh, my God, Stolte mannens byxor ligger på mitt golv!
Mannen som jag 2010 tänker oh, my God, Stolte mannens byxor sitter på min man!

Den där om att jag undrar vad som hände med min fylla

Amen va faen hände nu då? Fylla och bakfylla på en och samma gång och klockan är två. Vad hände med att lämna min fylla ifred? Kan man inte få ha något ifred nu för tin? Lite vuxenkul, utan att dagen efter pockar på dörrn? Sitter med uppknäppt kjol, ett glas huvudvärkstablett som jag inte kommer ihåg namnet på och tänker mig tillbaka när jag reste runt med min kompis Steven från Australien, i Mexiko.

Det var tider det. Då trodde folk att jag också kom från Australien, för min dialekt härmade hans. Det var gött. Jag var stolt. Och djävlar, jag tror vi var höga var eviga dag. Nu har man gift sig och blivit gammal, då är man inte hög var eviga dag, utan blir bakis innan man haft klart sin fylla.

Den där om att jag trodde att Robyn gjorde allt...

Kan någon förklara det här för mig?

Den där om precis

Red precis min man samtidigt som jag fick dricka hur mycket öl jag ville.

I love married life!

Den där om mammakontakt

I gårkväll, efter bra och dålig stå-upping, somnade jag innan huvudet låg på kudden: inkrupen i tre täcken, litet bo. En timme senare, eller så, knackar det på dörren, jag är trötthuvud, tröttkropp, tänker gå iväg! Det är säkert någon dörrsäljare. Halv tolv på natten. Huvudet tänker inte rationellt. Somnar om. Min mamma kommer in i huvudet på mig, klart som om hon varit i rummet, tar mig i nackskinnet, säger det är din bror som knackar på, han skulle ju sova hos er i natt! Jag vaknar till, är fortfarande yrhuvud, går och öppnar dörren och lillebror tumlar in.

Den där om att hylla bra musiksmak

Bondhustrun har allt som oftast väldigt bra musiksmak. Idag slog den här låten mig med storm. Nu blire till att tjejlyssna!

Den där om att jag kommer att skämmas hela mitt liv. Hela mitt liv.

Jag tror att det är lite det jag flytt ifrån. Mig själv. Det som jag var när jag var mindre, det som fanns omkring mig, det jag andades. Men jag skäms över att säga det. Att jag flyr och inte vill vara en del av det mina föräldrar och min släkt byggt upp åt mig. Mina fina föräldrar som hittade den tryggaste platsen de kunde hitta, den bästa platsen för oss. Ställde ner sina väskor och sa här ska vi bo. Vi tittade där och vi tittade långt, men här. Här ska våra barn och vi bo.

Alla lärare som bor där, som ville ge mig det bästa. Det bästa. Gav mig utsträckta händer och säkert tyckte jag var skitjobbig ibland. Kyrkans barntimme som jag gick till varje söndag. Fotbollstränaren. Hästtjejerna. Alla som gav mig tid. Mina kompisar, de som flyttat tillbaka och alla de som stannat kvar. Som säger här är det bäst. Vi ger dig det bästa. Och jag som inte ville ha det där.

Jag ville inte ha det under huden. För med det där kom litenheten. Jag hade varit så himla liten om jag stannat kvar. Det hade inte varit lika konstigt. Lika konstigt att min morbror sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det hade inte varit ett lika självklart val att jag nu valt bort honom i mitt liv. Han är inte del av mitt liv längre.

Jag kan inte längre förstå. Det där är fel. Jag kan förstå, för vi hade endast en invandrartjej under hela min grundskoletid i vår skola. Och bara under en kort tid var hon där. Under nio år träffade jag bara en enda människa som inte hade svenska som modersmål. Fel igen, vi hade en tjej vars mamma kom från Danmark, hon fick lektioner på danska ibland och till och med det är märkligt. Så jag förstår den där känslan av att hon är annorlunda och inte som vi. Och kanske var jag en gång fjorton och påstod att jag inte gillade invandrare och det tänker jag inte försvara, för jag kan inte. Jag kan inte förklara, men jag förstår. Jag kan inte och jag vill inte försvara att jag var fjorton och borde förstått bättre, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara över sextio och fortfarande vara så liten.

Den där invandrarfamiljen stannade förresten inte ens en termin.

Den där om att jag inte ätit godis på tre månader

Om man stoppar en godis i munnen och den smakar mögel, då är det meningen att man ska spotta ut den va? Inte ta ut den, tycka att den ser okej ut, sen stoppa in den igen och fortsätta tugga trots mögelsmak, va? Va?

Den där om fickan

Man gifter sig. Och när man gifter sig så tänker man att allt blir fluffigt och fint och det man bråkade om innan det skulle automatiskt försvinna, fluff, bort! Och han säger att jo, nu kanske han faktiskt borde trappa ner på det där rökandet.

Och jag vet inte riktigt varför jag irriterar mig så mycket och jag vet inte varför det gör så mycket, men det gör det. Det kryper in under huden och stör mig. Det kittlar och drar till sig uppmärksamhet och jag vill hålla käften och jag vill hålla hans hand, men det går inte.

Så istället står vi efter tre glas rövin och orden hamras ut ur min mun. Jag hör hur jag låter. Jag hatar hur jag låter, men inte lika mycket som jag hatar att han börjat röka. Jag vill knyta näven i fickan, men jag är inte en sån som knyter näven i fickan. Oftast har jag inga fickor att knyta näven i.

Så vi står på Bondegatan efter tre glas vin och det stormar inne i min mage. Vi är nygifta och jag är så djävla kär, men han röker och om man röker är man inte perfekt. Är det där det ligger? Han är inte den där perfekt, som jag vill att han ska vara.

Det kanske är dags att skaffa sig fickor.

Den där om kläder med djurmönster

Jag ääääälskar kläder som har djurmönster. Idag fyndade jag en tröja och ett par skor och MÖÖÖS! Jag är kär i mina nya kläder. För ja, det är meningen att jag ska smekmånadsspara, har till exempel tackat nej till skaldjursplatå på Sturehof och efterföljande afternoon tea på söndagen, för att jag måste spara, men sen gick jag lite bananas och köpte massa skor och kläder istället...

Obs! bonusbild på två kjolar jag har, också med djurmönster!

Den där om mitt finger

Det var inte bara mina kinder som gjorde ont i lördags. På dansgolvet skulle en av våra kompisar lyfta både mig och min make(!) (make kommer skrivas med utropstecken ett tag fram över) samtidigt. Det hela slutade med att vi trillade och mitt finger landade underst, under hennes huvud tror jag till och med. Jag kände direkt att något var fel i kroppen och lokaliserade snabbt detta till mitt finger.

Först trodde jag det var brutet, men jag var visst bara mesigt och nu tror alla kännare att det är ett ben som fått en spricka. Det har gått genom stadier av att vara rött, blått, dubbel storlek och just nu är vi inne på blått, svullet och att huden trillar av. Mycket intressant. Stolte mannen tror att det kommer att trilla av snart.