Den där om klar

Okej, nu är den här bloggen öppen igen. Tänkte bara säga att nu har jag mailat alla som mailat mig. Har ni inte fått något mail (och vill ha det) så hör av er, så mailar jag igen.

Den där om en början

Hej,

nu är de första 68 (av 338!!!) inbjudna. Kan någon av er skriva en kommentar på det här inlägget så att jag vet att det funkar? Tack!

Den där om att det snart är den första juni

En sån jävla maj jag har haft. Död blandat med januarinattsvart besvikelse blandat med fylla dans i vardagsrum första natten utan Fimpen morsdag att gå hem genom sommaräng. En sabla blandning, glädje och jävla sorg.

 

Tänkte bara skriva att den här Blogspot tydligen är i tonåren och tonårstjurig. Det verkar som om det enda sättet att ni ska få läsa är att att jag måste bjuda in alla att läsa bloggen genom att skicka mail med inbjudningar. Inga enkla lösenord verkar vara okej. Så ni som mailat mig på Facebook, sms:at, kommenterat här i bloggen, eller sagt till att ni vill läsa bloggen på annat sätt än att maila mig, gör gärna det så att jag har allas mailadresser samlat. Tack.

 

jagjenny.blogspot@hotmail.com

PS: om någon är ledsen för att de inte fått inbjudan så behöver ni inte vara det eftersom jag inte skickat några ännu. Jag har fått lite ödmjukt storhetsvansinne av alla mail som kommit. Jag trodde att det var ett tjugotal som var intresserade, nu är ni uppe i över 200. Jag har inte läst så många mail ännu, och jag gissar att det kommer att ta tre evigheter att gå genom alla, men det kommer. Och jag vill läsa allt, för de få jag läst fick mig att tappa andan. Ni är fan bäst, vet ni det?

Den där om att låsa sin blogg

Den 1 juni 2013 låser jag den här bloggen.

 

Dels för att kunna skriva utan att folk jag inte vill ska läsa den här bloggen inte ska kunna göra det och dels så vill jag inte att gamla inlägg ska ligga öppet för världen. Jag vill inte radera åtta år av mitt liv, så det är såhär det får bli.

 

Ni får väldigt gärna följa med mig vidare. Från början ville jag bara lägga mig ner och dö och ha ihjäl allt som fanns på Den där om Jenny, men efter lite eftertanke och all respons från er så vill jag inte det längre. Jag är ledsen att jag inte hunnit svara på alla era mail, men jag har läst dem. Det blev lite mer stohej runt det här än vad jag hade tänkt mig. Det är ju bara jag, Jenny, och min lilla blogg.  Linda som fått ta en del smällar i kommentarerna har mailat mig och nej, hon verkar inte vara någon som förföljer folk.  

 

Om ni vill fortsätta läsa så gör ni så här (obs att jag kanske inte svarar på era mail på en gång, det kanske kan ta några dagar/någon vecka):

 

1.) maila mig (adressen finns här till höger)

2.) berätta vem ni är.

3.) skicka länk till blogg/Facebookkonto/liknande.

 

Om ni vill fortsätta läsa mig så vill jag att ni ska veta att det fortfarande är okej om ni inte håller med mig i allt jag skriver. Såklart. Min blogg är ingen Jennydiktatur. Det är inte därför jag låser bloggen, det är för att jag känner ett obehag inför att jag inte har koll på vem som läser.

 

Jag tar bloggsemester till juni. Ha en skön maj.

 

Vi ses.

Den där om slutet, pt 2

Hej igen hörrni.

Sånt gensvar. Sånt gensvar! Jag satt hela gårdagskvällen (den delen när jag inte brottades med min son för att han skulle sova) och storgrät. För att det här är som att göra slut med någon jag älskar. För att det här är som om att en av mina bästisar inte kommer att finnas längre. Ni är det, ni som läser. Mina bästisar. 

Det är som många av er skriver - det var inte såhär det skulle bli. Jag skulle ju berätta för er att vi köpt det där renoveringsobjektet som vi sen modelerar om till vårt drömhus. Ni skulle vara bland de första jag berättade för att Fimpen ska få syskon. Igen. Och igen. Om Stolte mannens och mina bråk. Om vår Argentinaresa.

Och det är inte de taskiga kommentarerna som gör att jag slutar för taskiga kommentarer har jag fått sedan jag började skriva. Det är inte ifrågasättandet eller ilskan över att vi inte har pengar över till mat (som jag tydligen igen behöver förklara: nej, det var faktiskt så att vi inte hade råd med mat i april. Jag vet om att vår familj inte är fattig, tro mig, jag ser riktig fattigdom varje dag (och har heller aldrig påstått att vi tillhör en del av den fattigdom som finns i Sverige idag). Vi fick låna pengar för att ha råd med mat: ja. Och det tillsammans med att ständigt behöva snåla samt att den här sommaren kommer att bli jobbig ekonomiskt då Stolte mannen ska vara föräldraledig med lägstabelopp fick mig så trött att jag (kanske) oaktsamt KLAGADE på vår ekonomi.Så.) Det är alltså inte de taskiga kommentarerna eller påhoppen på mig som person som gjorde att jag tog beslutet jag tog.

2001 blev jag förföljd av en kille som vi kan kalla Peter. Har ni aldrig blivit förföljda kan jag meddela att det är enormt läskigt. Det kryper in under huden, det äter upp en. Det ledde till att jag var lite på min vakt

2006 när någon började skicka elaka och maniska kommentarer på min blogg om att de visste var jag bodde och vad jag gjorde om dagarna. Vilka tider jag gick och tränade. När jag var ute och festade. Detta polisanmäldes, men jag fick aldrig veta vem det var.

2013 börjar "Linda" kommentera och vet var jag jobbar. Det är väl inte kärnfysiskt svårt att räkna ut det, men det var inte du som väl jobbar på..., utan du som jobbar på... gjorde att min lilla historia av läskiga förföljelsemänniskor gjorde sig påmind. Det var inte bara den här kommentaren, utan i inlägg som jag nu tagit bort fanns fler kommentarer som talade om att folk jag känner/som känner mig läser den här bloggen utan att ha berättat det för mig.

Det är inget nytt för mig. Folk har under hela tiden den här bloggen funnits berättat att de hittat min blogg. Att de läst ett tag och sedan förstått att det är jag som skrivit den. Men de har berättat. De vill mig inte illa. De är inte taskiga. Det är okej. 

Det här tillsammans med ett turbulent privatliv (tro det eller ej, allt skrivs inte här) gjorde att jag valde att sluta här. Eller jag vill inte säga att jag valde, för det känns inte som om jag har något val. Det är inte vara Den där Jenny längre. Det är Den där Jenny, Den där Fimpen och Den där Stolte himla mannen också. 

Om jag fortsätter att skriva här så kommer jag att låsa bloggen. Jag kommer inte att börja skriva någon annanstans. Jag är den där Jenny, det här är mitt land. Jag måste få vara rädd och ledbruten ett tag, sedan kanske jag kommer tillbaka, låser och släpper in er som kan identifiera er själv. Vi får se. 

Vi hörs.

Den där om slutet

Hej hörrni.

 

De senaste dagarna har varit väldigt tunga för mig. På flera sätt. Det plus att jag fått flera kommentarer som påpekat det jag skrivit, tyckt att det varit okej att kritisera mig som person samt varit elaka gör nu att jag avslutar den här bloggen. Jag hade så mycket kvar att berätta, så det här känns snopet. Beslutet togs på två spontansekunder. Och jag vet att ni är många där ute som stöttar och stöttat mig genom allt. Tack, det betyder himla mycket, men jag orkar helt enkelt inte gråta på jobbet något mer.

Den där om att när jag berättar är det alltid någon annan som också varit med om en våldtäkt

Det här tycker jag att ni ska läsa ikväll.

Och om ni vill kan ni få läsa min egen historia här. 

Den där om hur det gick på intervjun

Jag väger plus mot minus och plus vinner nog ändå. Mina kollegor pratar om rykten som säger att jag kommer att gå upp tiotusen i lön och jag vågar inte tro på det. Att äntligen inte behöva skämmas för sin lön. Att äntligen ha råd med det mina vänner har råd med. Kunna spara och köpa saker (mat) i slutet av månaden.

Jag kommer in på kontoret och springer nästan rakt in i en kille jag känner sedan tidigare. Kramar om honom och tänker att det måste väl ändå se bra ut? Att jag känner folk. Rutinsvarar på rutinfrågor och rycker på axlarna mer än ler när de frågar hur jag kunde klättra så snabbt på mitt förra jobb. Tänker att mitt CV kanske är lite väl saltat, men är inte allas det? Jobbet låter verkligen intressant. Intressant på ett vuxet vis. Ansvar. Kontakt med regering och riksdag. Samtidigt på minussidan: inte kontakt med vanligt folk. Kostym istället för jeans och herre Gud, kommer jag inte kunna blanda rött med gult och grönt på mina kläder?.

Får med mig arbetsprov som ska lämnas in i slutet av veckan och jag stoppar ner det i väskan och tänker att den här lyxen, det här underbara: att vara nöjd om jag får det. Nöjd om jag inte får det. Det är fint. 

Den där om Lisa

Linnéa skriver om tjeförälskelse och jag ligger där bredvid Fimpen och tänker att hm, nä jag har nog ingen nyförälskelse, bara gamla underbara. Lägger ner telefonen och kommer på att joho, DET HAR JAG VISST!

 

Jag har bara träffat min tjejförälskelse (som i kompisförälskelse, vill inte nedvärdera lebisk kärlek som någon andrahandskärlek) en gång. Jag gick in från ett blåsigt och snöigt Södermalm och hon stod i baren och beställde vin. Jag såg henne och det kickade till i magen av japp, hon kommer att bli min nya bästis!. Jag försökte dricka bort det nervösa. Hon gjorde samma sak.

 

Och allt det hon sa det stämde överens med det jag ville berätta. Allt det hon sa det var intressant. Och du vet när du inte vill bli för ivrig? När du måste hålla tillbaka för att inte skrämma bort med åh, vi kommer att bli bästisar?

 

Så gick vi därifrån och Stolte mannen frågade hur det hade gått. Jag ryckte på axlarna: bra? men ville egentligen hoppa omkring och nybästis-skrika. Och ligga i sängen och prata om hur konstigt det är att vissa människor blir vi förälskade i med en gång. Vet att vi hör ihop.

 

Så skulle vi ses igen. Jag hade valt ut kläder i mitt huvud. Och bytt kläder. Bytt tillbaka. Men Fimpen mådde för dåligt och vi mattades ut i kanterna av sjukhusvistelse och jag ställde in. Hon skickade ett meddelande om att hon hade målat naglarna. Och jag framför telefonen-fnissade och tänkte att hon kanske var lite kompiskär i mig också.

Den där om att ifall ni är föräldrar...

...eller intresserade av barn som blir sjuka så läs den här bloggen. Den är jävligt vettig och bra på alla sätt utom det att min man absolut inte tror på deras tips om honung mot hosta. Fast det är ju inte bloggens fel. (Jag smyger ner honung i vällingen ändå, när han inte ser.)

 

Och ja, det var allt jag hann blogga innan nästa möte. Eller vänta, hinner även skriva att jag ska på jobbintervju imorgon. H J Ä L to the P!

Den där om välling i soffan

Vår lägenhet är misshandlad just nu. Jag torkar välling ur soffan och gräver fram smörgåsar under den. Trampar i kladd och smulor. Svär och inne i huvudet-gormar. En liten Fimpen som går fram som en bulldozer tillsammans med tanken att vi snart kommer att flytta till större gör att det liksom vilar en känsla av äh, fuck it! över det här boendet. 

Drömhuset blev inte vårt. Inte någon annans heller. Säljaren ville ha 1,5 miljoner mer än området den såldes i (och nästan två miljoner mer än han köpte det för i februari 2012). Vi la ett bud som han tackade nej till och så är det med det. 

Så i väntan på större torkar jag välling och drömmer om den här postern och de här kuddarna.

Den där om ett rutiningrepp

Sju nollnoll. Så är vi tillbaka dit vi aldrig mer vill återvända. Barnsjukhus. Himla luddigt i kanterna och glada leende på bilderna, på riktigt knivskarpt och munnar vända åt andra hållet.

Vi får ett rum på avdelning Q83 och på väggarna har de målat Astrid Lindgrens figurer. Jag och min man skrattar åt Madicken som har fått ett vuxen mans ansikte. Fimpen springer runt i korridorerna med en studsboll han har hittat i leklådan. Han får en säng som är för stor för honom och en sjukhussärk storlek 104, flera nummer för stor för honom. Jag skojar att han har ena axeln bar, som på fashionshow.

Stolte mannen går med vår son in i operationssalen och kommer ut och jag ser att han kämpar. Jag hoppar över snubblar till över bord och stolar vi trillar in i varandras famnar och han snyftar mot min axel. Att se sitt barn sövas. Pillandes på en plastdinosaur.

Stolte mannen vankar fram och åter i sjukhuskorridoren. Vi mantrar i huvudet att det bara är ett rutiningrepp. Det är bara ett rutiningrepp. I mitt huvud radar scenerna upp sig.

Scen ett: läkaren kommer ut och drar skyddsmössan från huvudet. Fimpens föräldrar? Ja, det uppstod komplikationer...

Scen två: jag skriker och Stolte mannen håller om mig.

Scen tre: jag ligger i ett tyst och släckt sovrum. Stolte mannen kommer in och du måste äta något, Jen.

Barnsjukhus. Det värsta vidrigaste som finns.

Efter två timmar ringer Stolte mannens telefon. Fimpen mår bra, men det har blivit komplikationer. Min man ifrågasätter och frågar frågar frågar. Vinkar ut mig i korridoren, men jag vill inte gå ut dit. Jag vill stanna i väntrummet och i den värld där allt är fint och bra och luddigt rosa i kanterna. Fimpens operation ska hålla på en timme till. Min man vill gå och köpa kaffe. Jag vill bygga bo i det där väntrummet.

Så kommer han ut, den minsta lilla gossen i världen. Jag bryr mig inte om rasism eller krig eller bomber i Boston. Låt de spränga hela jävla världen bara jag får vara här med min son och lukta på honom. Jag frågar Stolte mannen om inte han vill lukta på Fimpen när Fimpen är sjuk, men det vill han inte. Jag lägger mig över sängen med näsan i gossnacke och andas. Andas. Andas.

Klockan tjugiett nollnoll får vi gå från sjukhuset och i hissen vill Stolte mannen krama mig. Vänta ber jag och han undrar vad som kan vara viktigare än att kramas. Jag sätter på låten. Det här, svarar jag.

Den där om en sommar

Det var precis i början och allt var så där kristallklart och jag tyckte att jag kunde se hela vår framtid, någonstans där längst fram skulle vi dö hållandes i varandras händer. Jag var ute och tittade mer än dansade drack mer än skrattade rökte blå Camel. Telefonen i ett stadigt grepp i min väska. Smsen redan färdigskrivna i mitt huvud.

Han hemma med sin lägenhetskompis. Hade han skickat kom! så hade jag varit där redan innan han hunnit komma fram till utropstecknet. Solen som aldrig gick ner. Temperaturen som egentligen var för kall för bara ben. Stockholmsnatt. 

Till halv fyra höll jag ut. Jag höll alltid ut längre än jag höll ut. Ville inte vara den. Ville inte vara den som smsade först. Vi möttes på halva vägen var. På Högbergsgatan i höjd med någon park jag inte ens då visste namnet på satte vi oss på nästöversta trappsteget. Han stoppade sina lurar i öronen mina sa lyssna! och jag lyssnade. Plura. Alltid dessa jävla män med deras jävla låtar. Trasiga män med för mycket att sjunga om. Smärta snarare än betraktande. 

Cigaretthållande mer än handhållande. Berusade. Gick vi hem tillsammans, till honom eller mig minns jag inte.

Den där om vem som är i majoritet

Hej mitt fina fina land,

jag är lite rädd för dig just nu. Jag tycker att du är lite läskig. Du pratar om att separera människor i olika bussar beroende på hud- och/eller hårfärg. Du vill inte ta emot slyktingar som vill hoppa ut genom ett fönster och ta livet av sig. Du vänder ryggen till. Visar dig liten, fast du är stor har en enorm yta, ett av de största länderna i Europa.

Du säger att de där, de som inte är som jag, de tänker inte jag hjälpa. Rädda. Visa solidaritet för. Jag tänker vara tyst. Som i den där låten Du tysta, Du glädjerika sköna! Du säger att de där, de som kommer långt bort ifrån, de tar mina jobb. De tar allas jobb. Och samtidigt säger du att de inte alls vill jobba, de vill bara komma hit och få bidrag. Stjäla, ingå i ligor, ligga med dina kvinnor, våldta och förnedra.

 

Jag får inte riktigt ihop det, det där med att de både vill ta ditt jobb och inte jobba alls. Och att majoriteten av alla våldtäkter sker inom familjen, hotet ligger mot någon vi redan känner. De får inte röra din kvinna. Och inte sin egen heller. Eller sina, för du säger att de alltid har månggifte. Som om du är trogen din kvinna hela livet? Endast en endaste fru, som håller en hel livstid?

 

Och du blundar när du går förbi de som tigger på stan, för det behöver inte angå dig så länge du tror på att de ingår i ett nätverk, att de tjänar stora pengar på sitt tiggeri. Du skakar på huvudet och tycker att jag är naiv när jag köper te, mat och ger kläder till kvinnan som tigger vid min tunnelbanestation.

 

Du gör mig rädd. Jag förstår inte varför. Eller jag förstår varför. Vi är inne i en ekonomisk kris och jag förstår att du också är rädd just nu. Att med en världssituation som är nattsvart kommer misstänksamhet mot det som är främmande. Att det blir lättare att skylla din arbetslöshet på invandrare. Jag, liksom du, hoppas att den där krisen är över snart. Mest för att jag vill återgå till att vi tyckte att det var fantastiskt fint när Lars Ohly inte ville sitta i samma sminkrum som Jimmie Åkesson eller att Bengt Westerberg inte ville umgås med Ny demokrati. Minns du Ny demokrati? De var populära på nittiotalet. När vi hade vår förra ekonomiska kris. De försvann sen, när krisen var över. För vet du? Hur mycket du än korvar dig i ditt ålskinn så är jag som majoriteten.

 

Vi är majoriteten. Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.

Den där om att åka till Edinburgh

Vi går på gator som kanske inte ens behövts sopats rena från vintergrus snösalt. Jag har stoppat in min hand i hans och skyller på att den är kall. I vagnen sitter Fimpen och ropar indianvrål med handen för munnen, ni vet? Jag lärde honom det för någon timme sedan och han älskar det även om han för huvudet till handen istället för att röra på handen mellan varje uh-uh-uh-uh.

Vi sitter på restauranger på kvällarna och beställer in musslor i olika smakkombinationer och vår son sover i sin vagn i ett hörn. Vi skålar i cava champagne prosecco vin öl och slänger långblickar mot stället där vår son sover. Han håller sin napp i handen och sin mun jordgubbsformad. Som om han just sett något han inte väntat sig. Förvånad. Vi doppar bröd i sås och frågar får jag smaka på din? och ofta har jag halva handen nere i Stolte mannens tallrik innan jag frågar.

Fimpen har precis lärt sig springa eller snarare är i färd med att lära sig och älskar långa korridorer på hotellet klädda i heltäckningsmatta. Han lär sig åka hiss och hur han måste böja på benen när hissen stannar för att inte ramla. Amerikanska tanter oooohhh:ar och frågar hur gammal flickan i leopardtajts är och vi ler och svarar att han är femton månader.

Jag hittar tre olika klänningar och velar inför vilken jag ska köpa. Det är påskrea och min man viskar i mitt öra att crash and burn, baby! och tar med alla tre till kassan och betalar med kreditkortet. Han går in i nästa butik och ler mot mig när han rafsar åt sig fyra t-shirts och kan du så kan jag! 

Det är ständig sol och inte ett moln så långt ögat kan nå. Eller okej, det finns moln, men vi är för tillfället molnblinda. Sista kvällen dricker vi oss berusade och när servitrisen frågar om vi vill ha kaffe eller te så svarar min man att nah, vi sitter helst här och blir fulla! och jag skäms lite för vår son ligger ju i vagnen och sover precis bredvid oss, men så försöker jag skita i det. Vi valsar hem i kvällen som egentligen är ganska tidigt, kanske runt nio? och säger att imorgon när det blir sommartid får vi nog sova länge, tror du inte? 

Den där om att skriva en parentes om hur överjävligt det också kan vara, så att jag kan skriva om det överfina sen. För den här bloggen ska inte vara rosaskimrande, den ska berätta sanningen

(Vi sitter vid ett bord i en restaurang som ser ut som ett vardagsrum. Han har sin arm runt mig och vi har druckit fördrink och en halvflaska vin. Fimpen ligger och sover i vagnen framför bordet. Vi pratar om oss och han har sin hand på min kind, så där som han har ibland. Han säger på stapplande staplande svenska räddröst att han det här lite över året: 2011 2012 2013 (tänk att vår son funnits i tre olika år!) vissa gånger trott att allt skulle slutat med frontalkrock. 

Och jag tänker samma lika. Det har funnits tider när jag funderat om det är meningen att jag ska lämna honom. Trots den där överjordliga kärleken. Jag har aldrig slutat vara madly deeply. Men jag har funderat på om det inte är menat. Jag har velat låsa in mig på toaletten. Bara velat lägga mig ner för att få sova. Bara fem minuter. 

De som säger att skaffa barn är jobbigt, tänk så rätt de hade. Men också. Att det blir lättare. 

Det är nu jag på riktigt blir kär i min son. Jag är kär i min son. Det som tidigare varit djuriskt och som min kropp styrt, styr nu mitt huvud. Jag känner en längtan. Jag vill vara med min son.

Allt det arga, det hårda, som jag känt. Det har också varit verkligt. Jag hade kunnat lämna min man och mitt barn. Bara för att få vila. Bli lämnad ifred. Men jag gjorde det inte och det finns ingen hjälte bakom den handlingen  bara en trött mamma som inte visste var hon skulle ta vägen om hon gjorde det och att hon var för trött. Att lämna var mer tröttsamt än att stanna. Hade någon där gett mig en charterresa och ett det är okej att åka! så hade jag antagligen imploderat.

Och med den parentesen så kan jag skriva om hur vi hade det i Edinburgh.) 

Den där om att lyda

Lea sa...

Alskar dessa brev, du skriver fantastiskt. Daremot har jag supersvart for ordet "lydig" och att anvanda det nar en talar om barn, vill vi verkligen ha barn som alltid lyder? Lydiga manniskor ar bland det farligaste som finns, faktiskt.

Inte tankt som kritik, men mer som en reflektion.

Hej Lea,

du har såklart rätt. Självklart. Jag vill att mitt barn ska stå på barrikaderna och jag tänker stå där bredvid honom. Jag vill att han ska skrika sitt högsta. Jag vill att han ska ringa hem till mig med andan i halsen och vet du vad vi gjorde idag mamma? Vi var direkt olydiga, vi, vi fick politikerna att lyssna! Jag vill att han ska lyssna med respekt på vad andra säger, men våga skaka på huvudet om han inte håller med och säga att vet du? Så där tycker inte jag. Jag vill att han ska räcka upp handen i klassrummet och ifrågasätta ifrågaställa fråga och undra. Jag vill inte sitta på kvartsamtal, som mina föräldrar fick göra, och höra att deras barn borde räcka upp handen mer. Höras mer. Jag vill att han ska föra ett jävla liv där ett jävla liv behöver föras.
 

Så, ja, självklart har du rätt.

Den där om att visa helgen

Jag förstår inte hur ni hinner blogga. Hur hinner ni blogga? Min blogg och mina bloggläsare är misshandlade bortom all förståelse. Jag lägger upp pausmusik och listor jag inte kan stå för. Och helgens bilder. Det är inte ni, det är jag. Jag och min trötthet.

 

 

Lördagkväll. Stolte mannen har gjort argentinsk mat, köpt argentinskt vin och varför då? Kanske någon frågar sig, jo för att vi ÄNTLIGEN BOKADE VÅR RESA TILL ARGENTINA!!!!! Sen försökte vi se This is 40, men Stolte mannen somnade efter en timme och lite senare kollade jag hur lång filmen var egentligen och när det visade sig att det var tjugo minuter kvar tyckte jag att den där filmen passerat gränsen för lång och stängde av. Någon som vet hur den slutar?

 

 

Ja. Här gör jag faktiskt min morgonbajs. Och min son är med. För det är så livet är ibland. Jag och Stolte mannen går upp varannan dag med den här killen. Den andra ligger kvar och sover. Den som går upp får gå på toa med sällskap.

 

 

Älskar min son just nu. Han skrattar åt sina egna skämt (som ingen annan fattar). Han har börjat dansa och head bang:a. Han leker själv när hans mamma dricker morgonte och läser DN.

 

Här är vi på väg för att titta på Drömhuset. För att komma till Drömhuset måste vi gå på en liten skogsstig i cirka tio minuter. Åh, snälla Drömhus bli vårt!

 

Söndagkväll och jag ordnar med böckerna i vår min bokhylla. Här får böckerna från bokklubben hänga och snacka med varandra. Efter det här gick jag väl och la mig vid nio, som vanligt.

 

Den där om att älska ett hus

Så plötsligt börjar vattnet flyta under broarna igen. Fyra av mina närmaste kollegor har bytt arbetsplats gått upp i lön säger att jag borde göra samma. Jag tittar på dem med tidigare bestämda ögon och undrar om jag borde. Skickar iväg ansökningsbrev som är långt ifrån bra; rutinbrev. Och blir kallad på intervju. Jag sover på och under saken och ringer och avbokar intervjun. Vill stanna.

För första gången i mitt liv vill jag stå still stampa till det blir en liten grop där jag står. Nöjd. Och det är ovant.

 

Vi åker och tittar på två hus på landet. Landetlandet. Jag blir kär i det ena och min man blir kär i det andra. Jag står i det som ska bli Fimpens rum och tittar ut mot hallen och kan andas samtidigt som allt det som finns inom mig skriker MEN STOCKHOLM DÅ? Stockholm, som jag älskar passionerat. Det finns få saker som jag älskar som den staden. Min man. Mitt barn. Stockholm.

Den där om pausmusik

När vaknade du imorse?
Var vaken från och till från ungefär halv tre-ish med en barnarm runt halsen. Inte på det mysiga gosa gosa-viset, utan mer på jag vill strypa dig i sömnen-viset. Gick upp kvart i fem.
 

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Inga tankar kan forma sig i en skalle som vaknar vid fem.

Har du ringt någon i dag, vem och vad sa ni?
Sitter i telefon halva dagarna. Sista samtalet handlade om att översätta betyg från franska till svenska och hur det görs. Innan det godkände jag en affärsidé. Det var skoj. Jag freestylade som fan och låtsades att jag kunde det jag pratade om.

Har du ont någonstans?
Om det finns en sovnerv har jag haft ont i den sedan jag var gravid i ungefär sjätte månaden.

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
En avokado är det första som kommer till mig.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Jag misstänker att det var min man som drog mitt kort senast. Han köpte i så fall broccoli.

Vilken var den första hemsidan du gick in på internet?
Idag? Vår interna jobbsida.

 

Vad ska du göra ikväll?
Kväll finns inte för mig, jag jobbar bara med eftermiddagar. I eftermiddag ska jag hämta Fimpen på förskolan, svära över att missa tunnelbanan (gör alltid det) och behöva vänta tio minuter med en trött unge. Sen kommer jag nog hem, gör god mat till min son som han inte vill äta. Gör äcklig mat som han tycker om, som alltid innehåller någon form av pasta.

Vilken är den första låten du sätter på idag?
Min kollega spelar musik för mig idag. Det är hans blandlista. Lungt OCH snabbt.

Vad tycker du om din blogg?
Just nu känns det som om den blöder lite. Jag ger inte den kärlek eller omtanke.

Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Var det då hela familjen var kräksjuk? Nä, det var då jag bjöd min man på födelsedagsmiddag och Fimpen på jättemycket juice. Och hade panik för att jag inte kommit på någon present att köpa till honom.

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Nä. Det skulle ha varit igår. Igår tyckte folk att jag hade klätt mig snyggt. Klär mig alltid i multicolor.

När fotade något senast, och vad?
Min son, igår. Efter vabuari kommer vabumarsi.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Nä. Skulle vilja göra av med pengar. Skulle vilja orka boka en resa till Argentina.

Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
Ingenting, det är tomrum i cirka två meter.

Vad har du på dig idag?
Vinröda strumpbyxor, blommig klänning, vigselringar. Tar av mig skorna på jobbet pga skönt.

Den där om ett brev

Hej Fimpen,

 

jag hade inte tänkt skriva till dig på ett tag. Nästa brev skulle egentligen komma i juni när du blir ett och ett halvt (eller arton månader som proffsen säger, men let's face it: jag är inget proffs och var tvungen att dubbelräkna på fingrarna innan jag kom fram till att ett år och sex månader faktiskt är 18 månader).

 

Jag skriver till dig i dag för att du är inne i en (för mig) fin period och att jag behöver komma ihåg det här vid ett senare tillfälle, när du inte längre är lika fin. Du vaknar fortfarande klockan fem på morgonen, och vi har slutat hoppas på att det är en väldigt lång fas. Du är morgonpigg, helt enkelt. Det är inte det som är det fina. Det fina är allt det andra. Att du förstår vad vi säger. Att du är lite som en hund som går att säga kommando till så gör du det. Klappa händerna! Titta lampan! High five! Sitt! Hämta bollen! Fy, inte röra! Det är fint. Fint är också att du börjat dansa till "bra" musik (det där med bra är relativt och en smaksak), visar att du gillar både mig och din pappa, klättrar upp på allt du kommer upp på och är ett relativt lydigt barn. Eller okej, ett mycket lydigt barn. Det räcker att säga till dig en gång, så lyder du. Vi har olika akta!-skalor: AJAJ! är för sånt du verkligen inte får röra (öppen eld, vägguttag), nej för sånt som kan gå sönder (min kamera) och försiktig för sånt som kan gå sönder, men som du får röra försiktigt (diverse katter).

 

Du är väldigt försiktig och pysslar ofta själv. Du kan sitta tyst och titta i en bok en lång stund eller försöka få olika saker att passa ihop. Du gillar inte din förskola alls och det gör så jävla ont i mig när jag tänker på att pedagogerna nästan aldrig ser dig le. Du och din pappa är det finaste jag äger. Vi kanske är lite tjuriga ibland, men det är oftast för att du vaknar vid fem. Så du, önskan inför framtiden? Sovmorgon!

 

Tack på förhand,

 

din mamma.

Den där om för få rum

Här kan vi ställa vår gula soffa! ivrar han och tittar uppmanande på mig. Jag skakar på huvudet. Det funkar ju inte, det finns alldeles för få rum. Och han skakar också på huvudet. Vi behöver inte fler, jag lovar!

Vi är och tittar på hus. Hus på landet. Drömhus. Och ingen av oss kan riktigt fatta det, för vi älskar att bo i stan båda två. Springa ner i bakishår och byxor på sned för att handla juice till frukosten. Kunna träffa vänner i en bar som ligger tio minuter bort med tunnelbana. Gå till jobbet. Men vi gör det ändå. Möblerar de där husen med vår gula soffa och ignorerar behov att renovera och lägga om tak.

Den där om att det är en av de där dagarna

Den där om en riktig våldtäktsman

Ni vet i Girls S02E09 när det sker en våldtäkt? 

Inte?

Hade jag varit sexton och det där hände mig hade jag inte heller sex det som en våldtäkt.

När jag var sexton och det där hände mig såg jag inte heller det som en våldtäkt. 

Men det var det. 

Och sen kan det få komma hundra män i fluga och sotarmössa och titta på mig med huvudet på sne och ifrågasäga det jag säger och det kan få komma tusen tjejer i leopardstrumpbyxor och titta på mig med rak blick och mena att det bara var en mörkare form av alternativt sex. Ni kan få kommentera att herre Gud, var det där våldtäkt så är väl allt våldtäkt och herre Gud, om det där var våldtäkt, då vågar vi inte längre ha sex.

Det var en våldtäkt. 

Och jag skiter i att han var full och de är ihop och hon gjorde vad han sa och han inte slog henne. Jag skiter i att han inte var okänd och de mer eller mindre kommunicerade under större delen av ligget. Jag bryr mig inte om vad ni tror och vad ni vet. 

Det var en våldtäkt.

Den där om namn när det är dags när vi är redo

Mitt i den här röran som kallas min vardag så skojar vi om tjejnamn till bebis nummer två. Mitt mellan kräksjuka och Fimpen som kräks över mig i sängen och jag som kräks i toaletten så menar jag att jag fortfarande står fast vid Betty, sätter parantes runt Doris och Kerstin. Och när vi får veta att ytterliga fem personer kommer att bli uppsagda från vårt kontor så smsar han att han står fast vid att ungen ska heta Charlie. För vi var faktiskt före Schulmans.

Den där om den tjugoåttonde december tjugohundraelva

Jag hittar en gammal notering om ett möte jag skulle ha

Datum: 2011-12-28 Tid: 10:00.

 

Ett viktigt möte, det sista jag skulle ha innan jag gick på pre-barnledighet. Överlämning av mina ärenden och en sista drive.

 

Jag minns hur jag låg där inne på avdelningen för mödrar som behövde speciell vård och bad min man ringa till mitt jobb. Hur han tittade på mig med är du galen?-ögon och hur jag inte kunde sluta tänka på den lilla man från Kina som var analfabet och hur det skulle gå för honom.

 

Två dagar efter att min son hade kommit och jag tror fortfarande inte att jag hade fattat att jag var mamma.

Den där om Los Frailes

Det känns som livet är en evig november. Jag sätter mig på tunnelbanan och åker till fel tunnelbanestation och ungefär där och då, eller mer just där och då så brister fördämningarna i min insjö. Och det finns ingen Bond-figur som kan hala sig ner och laga de där fördämningarna på något magiskt vis med något magiskt Karlssonsklister utan det rinner som vid Los Frailes.

 

Dagen innan har jag skrikit scew this! Och skitit i disk och dammsugare och damm inte bara i hörnen. Jag har skrikit scew this! Och tagit min karl i handen och min son under armen och vi har gått i motsol som i en Instagrambild genom hela Söder ätit korv som kladdat och vi har skrattat åt kladdet druckit Pucko och sett efter om det finns några råttor vid fågelmatsstationerna vid Reimersholme. Vi har inte hittat några råttor vid fågelmatsstationerna vid Reimersholme vi har gått vidare längs Södermälarstrand och sagt nu är det min tur att ha vantarna! eftersom Stolte mannen har glömt kvar sina i en tunnelbanevagn och Fimpen sover i vagnen med munnen öppen. Vi har gått genom hela Söder och siktat mot Fotografiska museet. Vi har tittat på LaChapelle och vår son har kommenterat varje bild högljutt och vi har sch!at samtidigt som vi lett inombords åt hans högljuddhet. En kvinna har kommenterat oj, här var det någon som var glad! och jag har lett mot henne för att hon förstått att han är glad och inte bara högljudd. Vi har druckit rövin och tittat på utsikten och Fimpen har fått en kanelsnäcka som han smulat sönder.

 

Men på måndagen åker jag till fel tunnelbanestation och befinner mig i Los Frailes 1998 och allt känns november. På jobbet är stämningen så tryckt att vi alla går hukade. Listan på platser och kontor dit vi kan bli omplacerade är lång och svart på vitt berättar om Kramfors Strömstad Jönköping Malmö. Jag ringer Stolte mannen med gråtröst och han försöker att men vi kanske ska flytta tillbaka till Skåne en sväng? Komma närmare dina föräldrar? och jag kan inte tänka mig något värre samtidigt som En Dröm På Landet?

 

Jag skickar iväg ansökningar till andra jobb som är halvhjärtade och heldåliga och jag vill inte ha jobben och skäms över att jag presterar så dåligt.

 

Det är kombinationen. Ingen sömn vakna klockan fem varje morgon ingen träning hämta på förskola klockan halv fyra mycket att göra på jobbet folk som ska sluta osäker jobbsituation en son som inte trivs på förskolan inte orka göra mat aldrig lunchlåda aldrig sol stökig lägenhet som gör det. Som gör att min insjö blir översvämmad och jag inte längre vet vad som är viktigt och vad som ska prioriteras.

Den där om att välja sin framtid

Min kompis från förr började vårdutbildning den hösten. Jag började ekonomisk linje. Vi visste alla att hon inte hade någon chans en sån som skulle sakta av stanna av en vi skulle titta på i bakspegel en att skoja åt femton år senare på Facebook.

 

På armen kunde vi se märket efter sprutan de som läste vård var tvungna att ta. Hon var stolt över den. Gick gärna i linne utan ärm. Efter en termin var hon gravid. Gravid vid sexton. Mamma lånade ut alla kläder som jag och min bror hade haft som små, små kläder i orange och brun flanell. De där kläderna såg vi aldrig igen. 

 

De där linjerna. Programmen. Längst ner på skalan hos oss de kvinnodominerande: vård, barn och fritid. El och bygg som de killar gick som också skulle hamna i backspegeln, men som hade högre status högre lön riskerade inte att ligga på ett sjukhus med en nyfödd hen och gamla kläder i flanell. El och bygg gav yrken med hög lön. Gå en gymnasieutbildning och tjäna tjufemtusen. Till skillnad från de som gick barn och fritid och fick tjäna tietusen mindre. Eller de som läste vård och i bästa fall fick jobba som vårdbiträde. Alltså inte ens inne i vården, utan fick biträda den.

 

 Vi var femton när vi valde vår framtid. Jag fick höra att jag hade för dåliga betyg och nog inte skulle klara gymnasiet. Inte hade någon framtid. När jag var femton. När jag var femton! Jag hade inte ens levt en fjärdedel av medellivslängden hos kvinnor. Och min kompis från förr som började vårdutbildning den hösten är idag en sådan som vi skojar åt på Facebook.  

Den där om när sommaren dog

Den sommaren låg vi i skärvor, utspridda över golven i lägenheten och jag sa att akta, trampa inte på mig, men han tog på sig skorna och gick rakt över mig, så att jag pulveriserades och han tittade sig inte ens om för att titta hur det hade gått.

Och jag gjorde samma sak.

Vi gick efter några förbestämda mallar, där jag var tyst och grät inne på toaletten och jag lärde mig att kallt vatten i ansiktet efteråt gjorde att det inte syntes att jag varit ledsen och han vände sig och tittade in i väggen och det gjorde så ont, det gjorde så djävla ont och oj, vad jag älskade honom desperat den där sommaren fast att vi båda var på väg bort och när vi vaknade var rummet ljust och gatan utanför var lika full av liv och rörelse som jag och i en säng på tredje våningen drack vi te med mjölk och honung och du hade en gitarr och du spelade, jag dansade den sommaren.

Och vi bråkade inne på toaletten, så att ingen annan skulle höra och jag låg i badet och han satt på toaletten och jag har aldrig känt mig mer naken än då och han gick ut och jag sjönk ner under vattnet och tänkte att här under ska jag ligga för evigt  här kan jag dö  här ska jag dö  nu kan jag dö nu ska jag dö. Men för evigt visade sig vara för lång tid och jag gick upp och torkade mig i hans handduk för den var större än min.

Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och hopp om att sommaren aldrig skulle ta slut. Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och jag önskade att allt bara skulle ta slut.

Och han tog på mig och i mig och jag sa att ta inte på mig och i mig och han blev så ledsen och han blev så arg och jag gick in på toaletten och blev ledsen och jag gick över honom och han slängde mig ner på marken och gick över mig och vi låg på marken båda två och vi gick inte att lagas.

På stationen sista dagen grät han. Jag tänkte att han gråter varför gråter inte jag? Och han lutade sitt huvud mot min axel och han var så förbannat vacker och jag tänkte att han har aldrig varit vackrare än nu och det gjorde så djävla ont och jag var så trött och varför grät jag inte? Och jag försökte verkligen, jag tänkte på att jag aldrig mer skulle få se honom och på döda kattungar och på att min farmor var död, men det gick inte. Och jag klev på tåget och jag ville inte gå på tåget och han stannade, fast att han inte brukade stanna för han hatade att stanna och se mig åka och jag brukade få sms där han skrev att han var ledsen för att han inte stannade men nu fick jag inga sms. Och jag tänkte att nu kan jag gråta, men det gick inte. Det gick inte.

Och hösten kom. Men jag var bara tyst och tom när hösten kom och sommaren dog.

Den där om fredag

Vi sitter hos vår jobbpsykolog, dit vi går i grupp för att prata av oss för att vi ibland har så svåra fall att det går runt i hjärnan. Min kollega gråter och jag är trött så trött Fimpen har hostat nästan hela natten och hos läkaren tidigare på dagen så trodde de att han hade lunginflammation som senare visade sig vara förkylningsastma och nu har en liten andningsmask som han ska andas i. 

Min kollega gråter i stolen bredvid mig för att elva personer ska sägas upp på vårt företag. En sjättedel. Jag, som sagt till alla att jag inte tänker söka något nytt jobb på minst två år, har redan börjat flirta med andra företag fast att jag egentligen inte orkar. 

Min kollega frågar om jag förberett något till mötet vi ska hålla med 70 arbetslösa på onsdag och jag skakar på huvudet. Nä, svarar jag. Nu ska jag fan ha helg!

Den där om I fucking love you

Jag sitter i soffan och tittar på Girls och en av de bästa scenerna jag sett hittills medan Stolte mannen står i köket och lagar mat till mig för att jag inte bara ska äta smörgåsar. Min man, som gått upp klockan fyra med Fimpen som hostat så mycket att han vaknat och sen hostat mer till han kräkts. 

Jag går ut i köket och kliar honom på ryggen. Säger men jag gillar mackor. Stolte mannen svara mhm. Sen visar jag honom det där klippet. 

Den där om mellanstadiet

Jag började bli kortast i klassen hade flyttat mig längre åt höger. Fast det var fortfarande bättre att vara kortast än längst som Tina var. Det började fem nya killar i vår klass som kom från en annan skola. De här nya killarna hade inte lika mycket blått i sina ögon som vi dittills hade haft. De kunde skämta och veta att de skämtade. Peter presenterade sig själv genom att säga att han hette Peter och gillade kebab när alla vi andra sa att vi hette Jenny och gillade hästar eller Petra och gillade fotboll eller Jonas och gillade innebandy. Fram tills då var vi vår fritidsaktivitet.

 

Med Peter kom hångel. Kanske inte med en gång. Men sen. Vi satt i klädkammaren och ville inte alls gå ut som lågstadieeleverna gjorde. Vi satt i klädkammaren och hånglade. De flesta ville hångla med Nina och Sandra. Hanna fick inte hångla med någon. Lisas tunga snurrade som en helikoptervinge sa de. Jag tror att jag har hånglat med de flesta av killarna jag gick på mellanstadiet med. Men inte Mikael. När vi hade Ryska posten på våra partyn som vi hade i den där lokalen bredvid skolan så pekade ibland Peter flera gånger på Mikael för att retas.

 

Han?

Nä.

Han?

Nä.

Han?

 

Och då började vi fnittra för det var tredje gången han pekade på Mikael som blivit röd i ansiktet. Och det blåa i våra ögon hade börjat försvinna.

 

Ja.

 

Och så kom vi ut från städskrubben och såg att Peter hade pekat på Mikael och

 

Men fy fan vad taskig du är Peter, jag tänker INTE kyssa Mikael! 

 

Nu visste vi vad mobbning var. Vi var i mitten av virvelvinden men låtsades inte om det. Och Mikaels pappa började komma mer frekvent till skolan.

Den där om att det inte är dags än, men när det väl kommer så...

Det är mitt under min födelsedagsmiddag han tittar upp från efterrätten och säger

 

du lovar mig ett lätt barn nästa gång va? Ett lätt, friskt barn?

 

Och jag bekräftelsenickar.

 

Bra svarar han. Och både han och jag vet att vi i den stunden båda blir livrädda för vad som kommer att hända om det inte blir så.

Den där om lågstadiet

Det var innan jag började referera till mig själv som kortast i klassen. När vi ställde upp oss på led tripp-trapp-trull så stod jag inte längst till höger ansiktet pekandes mot skolbyggnaden. Kortare var fortfarande Petra, som skulle komma att bli min bästis, och Lisa. Jag tillhörde ingen gruppkonstellation mer än ett-be. Ett-be var en mellanklass. Ett-ae var de som var bäst i skolan redan då. Ett-ce var de som var dumma som alltid stal bollarna in i sitt klassrum som knuffades i matkön som var men vet ni ett-ce de är dumma i huvudet hela klassen! Det var ett världshav mellan oss och eleverna i ett-ce. Ett-ce hade Agneta som var världens bästa lärare, förutom vår lärare. Eva. Agneta var världens näst bästa lärare. Eva var bäst.

 

Vi sjöng mycket. Fick lära oss Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Vi gjorde avancerade nummer på skolavslutningarna och blev uppmuntrade att sjunga solo även om vi kanske inte sjöng de finaste solona. I ettan sjöng jag Vart ska du gå min lilla flicka? i en duo med en kille i klassen. Jag hade en gul klänning och en mjukisget under armen. Håret i flätor.

 

Det snöade alltid på vintern och solen lyste på sommaren. Tulpanerna stod i lodrätta rader skolmaten var god på julen dansade vi ringdans in i skolmatsalen med skolmatstanterna som alltid var tanter. Min första pojkvän hette Daniel och han lagade mitt läppstift som gått sönder. Mikael blev mobbad för att han var lite annorlunda och ingen ville pussa på Hanna när vi hade pusslekar. Mikael hade eksem och hos Hanna fick jag äta min första smörgås med jordnötsmör och sylt. Jag umgicks mest med Emma som mamma trodde att jag ville leka med för att hon var populär. Jag skrev långa berättelser på svenskan som världens bästa lärare Eva satte guldstjärna bredvid.

 

Det var ingen som skrapade på ytan och inga tulpaner växte krokigt. Dennis hade sönder mina rullskridskor när han lånade dem utan lov. Det var det mest dramatiska som hände. Det och att Mikaels pappa en dag kom till skolan och skällde på oss med tårar i ögonen för att vi hade mobbat vår son. Vi förstod inte alls vad han menade stod med öppna munnar och tittade tillbaka mot ögonilskan. Vi visste inte vad mobbning var. Vi handlade instinktivt som en kattmamma som förskjutit kattungar som hon vet ska dö. Det är så jag minns det. Medvetandet kom senare, ett par år senare. Det var då jag slutade äta smörgåsar med jordnötssmör och sylt hemma hos Hanna.  

Den där om att det går bra med ett par snygga och bra springskor också

Eftersom det är min födelsedag så tänkte jag önska mig lite grejer. Här kommer min önskelista:

 

barnmark femtonplus vitsippor och tussilago. Högre lön, inte bara för mig utan för alla som är underbetalda och lägre betalt till vita kränkta män-jobb. Mindre stress mer tid flexiblare regler ohårda lagar. Vård istället för fängelse, pedagogik istället för ökade barn- och ungdomsgrupper. Rött istället för blått Gustav istället för Fredrik. Kvinna där man nu sitter. Kvinna där man nu breder ut sig.

 

Ingen diskriminering i kön ålder färg längd bredd yrkesgrupp samhällstyp.

 

Sverigedemokraterna ut ur rikstan! Missnöjesröstande hittar meningsfull aktivitet. Kärlek åt svenska folket så att svenska folket blir kärleksfullt. Ett hem åt alla världens medborgare, förståelse för varför folk som flytt hit vill bo i Södertälje. Förståelse för att folk flytt hit. Förståelse att det inte är ett val de gjort förståelse att de inte men södra Spanien då? där är det ju varmare än i Sverige på vintern! Förståelse.

 

Att män får samma status i sin föräldraroll som kvinnan idag har. Att rosa och blått blir färger och inte kön. Att bra tv-serier aldrig får hålla på i så många säsonger att de blir dåliga att musik alltid får finnas. Att min son börjar sova längre än till sex att han kommer att börja trivas på förskolan. Att min man alltid kommer att vara kär i mig och jag alltid i honom. Att alla får vara friska och leva så länge de vill att jag själv gör det samma. Att jag inte behöver ångra "så länge de vill" om någon börjar närma sig tvåhundra och bara tjoho! ska leva tills jag är femhundra!

 

Jag önskar mig en solig sommar och jämställdhet. Jämlikhet och att folk reser sig på bussen för de som behöver sitta. Ingen kärlekssorg och all lycka till alla mina vänner. Att inga vargar eller lodjur skjuts och att Sverige vinner fotbolls-EM i sommar. Att jag orkar springa en mil under Midnattsloppet och att allas bebisar lever när de föds och efter att de fötts. Jag önskar ingen fattigdom, semla till alla och att de som inte vill äta häst-lasagne ska få slippa.

 

Jag önskar mig fred på jorn.

Den där om mamma och pappa

Jag sitter mitt emot mina föräldrar på Kvarnen. Vi har ensamkväll mest för att Fimpen är sjuk, vi har fått vab-uari slängt i vår famn som ett nytt föräldrabegrepp och Stolte mannen har stannat hemma med honom.

 

Mamma frågar vad jag ska ha och jag svarar henne att jag inte tänker berätta det för henne. Hon beställer alltid samma som mig om hon vet vad jag ska ha. Det irriterar mig mest för att jag vill uppfostra henne till en stark självständig kvinna. Hon kliar sig i håret och trycker ner glasögonen så att hon kan se över glasögonskanten samtidigt som jag frågar vad det godaste de har ätit i hela sitt liv är. Pappas svar kommer blixtsnabbt.

 

Fiskpinnar!

 

Jag skrattar åt honom mer än med honom men blir inte förvånad. Min pappa har flyttat två gånger i sitt liv. En gång ihop med min mamma. Då tog han allt han ägde, la det på sitt lakan, knöt ihop och lyfte upp paketet. Den andra gången till det radhus som jag växte upp i som de fortfarande bor i.

 

Mamma bestämmer sig för fläsklägg. Hon beställer innan mig och när det blir min tur beställer jag köttbullar.

 

Köttbullar! tjuter min mamma. Det skulle jag också ha valt!

Den där om den 19 februari 2013

I morgon hörrni! I morgon är årets antagligen bästa dag. Jag fyller år och vi ska boka vår resa till Argentina.

 

19 februari 2013, fy tusan en sån dag!

Den där om 25 000

En kompis som precis utbildat sig till sjuksköterska uppdaterade precis på Facebook att hon lyckats få en ingångslön på 25.000. Alltså tusen kronor över det belopp som löneupproret för sjuksköterskor kämpat för. Och hela jag kämpar för att glädjas för dem. Tycka att det är skitbra och hoppen och att den lilla feministen i mig hoppar runt med pom-poms och gör hejarrop.

 

Samtidigt som jag tänker på min egen inkomstlön för inte så längesen. 18.000 kronor efter mer än fem år på universitetet och en master i statsvetenskap. Jag blir sur och bitter för att inte jag och min yrkesgrupp värderas lika högt. För att inte vi kan organisera oss på samma sätt som sjuksköterskor, ha facket bakom oss. Enade statsvetare, kom igen! Vi räddar också liv! Blir hotade på arbetsplatsen! Lägger ner hela våra liv! Får höra att vi jobbar med något vi brinner för/har ett kall och därför inte borde ha lika mycket betalt!

 

Fast samtidigt så vet jag ju att det inte är min kompis ingångslön det är fel på, det är min. Bara för att sjuksköterskor får högre lön innebär det inte att min blir mindre, det är nog till och med så att en höjd lön för dem blir en fundering om högre lön för mig.

 

Så istället för att irritera mig över att någon som precis är utexaminerad tjänar ungefär som jag gör efter fem år i yrkeslivet så försöker jag bli glad. Och hoppas att även andra typiska vårdande och kvinnliga yrken kan få lite status och högre betalt.  

Den där om att jag inte tänker bli en träningsblogg

Sofy som skriver på bloggen Upp och hoppa hade en utmaning i början av året där vi skulle öka vår planktid i minuter. Jag gick från 45 sekunder till runt tre minuter och imponerade inte bara mig själv, Stolte mannen och min bror utan seglade även in på topp tio i de som ökade mest.

 

Nu kör hon igen. Tre kilometers spring, armhävningar på tå och burpees. Jag har aldrig gjort en burp (var är singular av burpees?), kunde göra 22 armhävningar på knä och två(!) på tå och har anmält mig till Midnattsloppet så löpträning är välkommet.

 

Häng med, hörrni!

(Det här är för övrigt inlägg nummer 2500.)

Den där om lördagen

Han hinner inte köpa nya byxor och går och muttrar över det en stund i lägenheten. Jag håller Fimpen i händerna och springer runt med honom i lägenheten, jag springer så snabbt att han inte hinner sätta ner fötterna vid varje steg och det ser ut som om han svävar runt på månen. Han skrattar så att han tappar nappen och jag skriker TUT TUT! HÄR KOMMER VI! och då skrattar han ännu mer fäller huvudet bakåt.

Lillebror ringer på dörren och snubblar in och tar över lägenheten så där som han kan göra. Fimpen är först lite avvaktande med spelar efter ett tag munboll med honom. Munboll spelar de genom att ta en mjuk boll i munnen och kasta till varandra. Så klart. Jag sätter på den glittriga tröjan som ser ut som en tröja som en 83-årig tant från Säffle skulle sätta på sig inför dans på krogen. Glittertröja svartkjol det stora halsbandet vinterskor strumpbyxor (fast i omvänd ordning) läppstift. Skriker hejhej tar Stolte mannen i handen och går och äter:

champagne

tartar

förbricka

pasta

kalvkind

nån pudding

massor av rö-vin 

dessertvin.

Vår första dejt sedan augusti. Vi hinner gråta skratta ta Måns Herngren med kvinnosällskaps bord (när vi berättar att vi är på barnfri dejt, första sedan augusti) tappa mat på glitterblusen prata Argentina säga vi har inte pratat om Fimpen en enda gång! prata om Fimpen och måla snoppar i snön på en bil innan vi går hem. Och vi bestämmer att det här måste vi göra om snart.   

Den där om vad som gör mest ont just nu

Jag står i ett buskage i en närförort till Stockholm och gråter. Det är ingen lätt tårar nedför kinderna-gråt, utan det är buhuhuhu-gråt. Jag trycker en bit nersnorat toalettpappersbit mot ögonen som för att försöka stoppa tårarna, men det går inte. Om tvåkvart har jag ett möte med en man som just fått veta att han har hiv, men det vet jag inte där jag står i busken. Eller jag vet att jag har ett möte, men jag vet inte om att det är med en man som just fått veta att han har hiv. Jag vet inte heller att han kommer att gråta ungefär som jag gör nu.

Jag har precis lämnat min son på förskolan för första gången själv. Min son har pratat sitt utomjordingsspråk hela vägen hit, en promenad hemifrån oss till förskolan på en timme. Det låter som om han får in olika signaler utifrån med sin lilla Stig-Helmertofs på skallen. Jag älskar det samtidigt som jag oroar mig lite för att han aldrig kommer att börja prata riktigt. Vi har kommit fram till förskolan, ställt vagnen på vagnparkeringen, tagit av sexton lager kläder och skrattat åt bilden på honom som hänger ovanför hans hänga av kläder-plats, där han ser så jävla sur och svår ut. Sen har vi gått in till pedagogerna och de andra barnen. Han har hojtat pilirifi! och när han har sett att jag inte tänkt stanna utan lämna honom där så har han tjutit till och förvrängt det där lilla ansiktet som alla säger liknar mitt. I hans ögon. Han ögon! så läser jag av förvirring och att han blir så jävla ledsen att jag lämnar honom. Han förstår inte alls att jag inte ska stanna med honom där eller varför jag inte ska göra det. Och de där orden att han slutar gråta direkt när jag gått de hjälper inte, för vissa gånger när vi hämtar honom och frågar hur det har gått så får vi svaret att idag har det gått sådär, han har varit ganska ledsen hela dagen.

Och därför. Därför står jag i ett buskage i en närförort till Stockholm och gråter. 

Den där om ...while we're at it...

...- ibland undrar jag om vi gjorde rätt som skaffade barn

- ibland önskar jag att vi aldrig skaffat barn (samtidigt som jag knackar i en jävla massa trä)

- ibland är jag så trött på min unge att jag inte vill gå hem från jobbet

- ibland tycker jag att det är så jävla tråkigt att leka att jag låtsas att jag måste gå på toa. Och att han inte kan få följa med.

Och jag vet ju att många känner så här. Men det är fan ingen som pratar om det.

Den där om deltid, del två

Anonym kommenterar 

"märkligt. allt det här. inlägget. och sen den enahanda grabbiga ryggdunkningen om hur jobbigt att vara med sina barn (hade en man kommit in här och HÖHÖ:at samma kommentar hade ni förmodligen inte flinat lika gött, eller har jag fel?). man nr 1: "jag älskar mina barn SÅ mycket, men jag kan faktiskt inte tänka mig att vara med dem mer än ca. 1 timme per dag, för jag gillar mitt jobb så mycket". vad blir era hurrarop? man 2: "det här med att folk lägger sig i att min fru arbetar deltid, vad är grejen med det?"

...nä, ni är ju mycket smartare än så, ni med rätt åsikter. ni o så välgenomtänkta och ÖPPENsinnade människor som tänkt hela vägen runt. blir så jävla besviken. trodde inte typ varenda "feminist" var så nedvärderande mot f.d. "kvinnliga värden" (fu) och inskränkta - likriktning eller dö tydligen...

mitt feministjag fastnar i halsen när jag läser såna här sorgliga kommentarsfält. jag är kvinna, och älskar mitt barn så FANTASTISKT mycket ATT jag hellre umgås mer än 1-2 h per dag med honom än arbetar (trots att jag trivs med mitt arbete osv). jag är övertygad om att jag (anknytningspersoner) och stressfri tid är viktigare för mitt lilla barn än en mamma som får bekräfta sig JUST NU från sitt karriärjag... men så kan jag inte tycka. för då är jag ett offer. fy fan vart vi är idag. mina kollegors härjade ansikten i sitt 100%-s arbetande på socialkontoret och 3 barn att hämta kl 17.30 pga den nya NORM vi duktiga kvinnor har här. utstöttheten jag smäller in i som betong när jag väljer att gå ner. det ni. det är det ni som står för. det är tydligen "fint" nu för tiden då. men jag skäms. trodde inte det skulle vara ett sådant magplask i ankdammen. vår fina generation."

Hej Anonym, 

det här svaret kommer bara att stå för mig själv, inte de som valt att kommentera: nej antagligen inte. Som svar på frågan om man nr 1 skulle säga att han älskar sina barn men inte kan tänka sig att vara hemma med dem mer än en timme om dagen heller, skulle jag ha flinat lika gött då. På grund av två saker:

1.) för att det är det som är normen och

2.) jag inte ser det som om att jag inte kan tänka mig att vara med mitt barn mer än en timme om dagen. Nu vet du ju i och för sig inte mina arbetstider när jag jobbar heltid, men du frågade inte heller. Det kan ju faktiskt vara så att jag jobbar heltid och slutar klockan tre, hämtar Fimpen klockan fem över tre, vilket ger mig fem timmars umgänge med honom. 

Och jag hyllar visst "kvinnliga värden". I inlägget jag skrev pratade jag bland annat om min farmor. Men bara för att jag inte vill leva det livet hon levde eller göra de icke-val som hon fick leva med så innebär inte det att jag inte är imponerad över det hästjobb hon gjorde eller föraktar det. Däremot tror jag att hon skulle ha varit lyckligare av att de arbetsuppgifter hon gjorde i hemmet hade delats rättvisare. 

Du skriver inget om ifall din eventuella partner också går ner i arbetstid. Jag vet inte om du inte tycker att det är relevant. Men det är det som är min poäng i mitt inlägg - att alla ifrågasätter varför jag inte går ner i arbetstid men ingenting om min man. Självklarheten i att det är jag som ska göra det här. Jag som ska få den sämre pensionen. Jag som behöver jobba heltid trots att det på pappret står deltid. Stressen när jag ändå måste springa från jobbet för att hämta på förskolan för att alla andra mammor och pappor säkert redan har gjort det. 

Sen är det en kostnadsfråga också. Skulle jag tjäna bättre så skulle min man kunna gå ner i arbetstid. Och det är förjävla synd att det ska vara så. Vi pratar inte om att vi måste uppehålla någon slags lyxnivå, för det är ingen lyxnivå vi lever på nu. Kanske var det förbaskat dumt att bestämma sig för att det var i Stockholm vi ville bo, men ska vi behöva flytta från vårt hem för att en ska kunna jobba deltid? Ska vi behöva vända oss ut och in för att få det att gå ihop? Anonym, du kanske har råd att jobba deltid, vad vet jag.

Jag vill fan inte det. Jag tänker inte bli den där. Och det där med att mitt barn skulle se mig stressad - ja, det skulle han få. Om jag gick ner till deltid. Stressad, frustrerad. Och du? Jag tror att du har missat min punkt tio.

Den där om bokcirkus!

Om ni sitter hemma och bara åh, skriv mer! Varför skriver hon aldrig?!? Så kan ni alltid gå in på min och mina kompisars bokklubbs boksida bokcirkus! och läsa där. Nu senast, till exempel, skrev jag om hur kallt det är just nu.

Den där om Iguazu och Salta och BA och Mendoza och Uruguay

Jag sitter och otålighetshoppar i soffan när Stolte mannen tittar på bilder över Salta. Men vad tycker du då? Vad tror du? Vad vill du? Och han tillbakatittar på mig och säger att vi nog inte hinner med allt jag vill på de två veckor vi ska vara borta. 

För Stambyte pratar om södra Argentina. Annika pratar om Mendoza. Vi sitter där i Stambytes lägenhet och det är barn överallt och Annikas kille nämner Buenos Aires och att vi borde stanna där några dagar, passa på att festa och äta, när vi ändå ska resa barnlösa. Och när jag träffar Lisa så pratar hon om Uruguay.  Det finns så många platser i Argentina vi jag vill se. Så lite tid vi ska vara borta. Och har ni nu något måste se-plats så säg den nu, så att jag hinner addera den på listan.

Den där om tio punkter om varför jag inte kommer att jobba deltid

På jobbet i korridorerna stoppar folk mig och självklartfrågar mig om hur mycket jag kommer att gå ner i tid nu när Fimpen börjat på förskola. Jag skakar huvud och svarar nä.

Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.

Och jag vill inte att någon ska ifrågasätta min kärlek till honom. Att jag skulle älska honom mindre bara för att jag går ner i tid, men

anledningar till att jag inte (vill gå/) går ner i tid:

1.) Jag älskar mitt jobb.
2.) Jag älskar att jobba.
3.) Jag har redan dålig lön och jag vill inte få en svindålig pension. Nu är min förhoppning att jag och Stolte mannen kommer att leva hela våra liv ihop, men om det inte skulle vara så och jag kommer att vara pensionär ensam vill jag inte ha en svindålig pension.
4.) Min farmor var bondhustru hela sitt liv. Alltså gift med min farfar, som var bonde medan hon antagligen jobbade lika mycket som honom men inte i några offentliga papper. När de gick i pension hade hon aldrig kunnat skilja sig från honom, hon hade inte haft råd.
5.) Jag är feminist och tycker att det är förjävligt att det anses att det automatiskt är jag som ska gå ner i tid medan ingen ställer detta krav på min man.
6.) Jag vill inte tappa i lön/möjligheter/erfarenheter på mitt jobb.
7.) Vi skulle inte ha råd att bo kvar i vår lägenhet.
8.) Jag gick själv i förskola heldagar och anser mig själv vara någorlunda normal.
9.) Vi betalar förskolan för en heltid. Sen kanske inte Fimpen kommer att gå hemdagar, då vi kan lägga våra jobbtider annorlunda, utan att gå ner i tid.
10.) Min man vill eventuellt jobba deltid.

Den där om att uppdatera

Den 31 januari 2013. Det var då jag tänkte avsluta min bloggpaus för att känna hur det kändes. Men så kommenterade Boel och jag tänkte fuck it med för många utropstecken och bestämde mig för att skriva en uppdatering.

Punkt ett.) Det slår mig ned fullkraft hundrafemtio kilometer i timmen när jag kommer in i förskolelokalen. Här luktar det likadant som på neoavdelningen på SÖS. Det luktar bebis och mat och lite blöja. Fullkraft rakt i magen ansiktet över armar: ståpäls över ben och tår och lår och ansikte. Fimpen leker med ett glasögonfodral på förskolan. Han tycker om det där, att sitta själv och pysselpilla. Dag ett ensam är okej. Dag två ensam har han varit glad. Dag tre gråter han hela dagen och pedagogerna ler inte.

Punkt två.) Jag ska på kompisblinddejt. Jag funderar ut kläder (kanske svartblus eller rödtröja? Eller båda?) tänker hår och förbannar att min frisör klippte min bena fel. Skojar över Facebookchatten att vi måste göra en dagordning över allt vi ska prata om. Och det är så likt kärlek, hur det allt börjar. Det trevande. Det nervösa. 

Punkt tre.) Jag hittar ännu ett hus med pendlingsavstånd till Stockholm. Jag ringer Stolte mannen som inte svarar. Svettas i händerna och ringer mäklaren. Alla dessa hus jag spontanköper i tanken och sen blir besviken över samtidigt som jag absolut inte är redo för att flytta från Stockholm samtidigt som alla mina bästa kompisar flyttar närmare mig. Och min bror! Min bror försöker flytta närmare. Så jag brusar och bubblar i telefon sms mail Facebook att klaaaaaart vi inte flyttar! samtidigt som jag redan har sått vildrosor längs långsidan på det röda huset med vita knutar.

Ni då? Vad har ni hittat på sedan sist?