Okej. Han är finast. Och han förvånar mig med sitt språk. Sina ord. Sina känslor. Jag har aldrig sett honom som någon som kan skriva fint. Han förvånar och överraskar mig. Han är inte bara naturvetare:
"Jag är rädd för allt som saknar horisont, saker jag inte kan se slutet på, ord som evighet, aldrig och älska. Men det har alltid varit så lätt att se sambandet mellan henne och ordet älska. Det har alltid varit så lätt att säga att jag älskar henne."
- M:s blog(g)
Och jag älskar honom så otroligt mycket. Även om det inte blir vi så kommer vi nog alltid älska varandra ändå.
"Och hur skulle det vara att gå tillbaka igen. Skulle jag kunna bli tagen på allvar? Av henne, av hennes familj, av andra. Chansen att jag skulle bli förstådd är ungefär i lika stor som ett knott i norrland, men det skulle nog inte spela en så stor roll, för med Jenny var jag aldrig ensam. Hon förstod inte men hon accepterade och försökte."
- M:s blog(g)
Och hans blog(g) är lite hemlig, tror jag, men varje gång jag läser den så får jag fjärilar i magen. Och fjärilar är bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
HA HA HA, jag hade helt glömt bort att jag inte är i Kina längre och KAN komma in på blogspot. YES! Nu kan jag börja läsa även din blogg. Det är sant, skånska är ganska fint, men kanske inte den killen... Vad han än hade pratat hade det varit solkigt och fult!
Lina: Jej! Välkommen, vännen!
Skicka en kommentar