Den där om axelvaddar, bröstinlägg och tomtenisseskor

En sak som är lustigt (märk ordet var, för då var det inte så djävla kul, då var det ascoolt) är axelvaddarnas storhetstid på 1980-talet. De var lika stora som de största berg (i dubbel bemärkelse). De var inne. Hippa. Man var en loser om man inte hade dem. De har gjort att medelålderskvinnor (till exempel min klasskompis mamma) idag inte kan leva utan dem. De har blivit som knark. Abstinensbesvär utan dem. De har liksom ”levt livet” under den eran då axelvaddar kopplas samman med tuffhet.

Min klasskompis mamma är så skadad att hon nålar fast axelvaddar i alla sina tröjor. Med säkerhetsnål. Och hon kan inte ha linne, när hon arbetar i trädgården, för då känner hon att hennes axlar är för små. Då känner hon sig naken. Hon vill ha Arnoldaxlar. Hon vill vara tuff. Hon måste ha en extra kofta på sig, så hon kan nåla på axelvaddar. Hon har axelvaddar i blått, svart, grått, rött och vitt.

Nångång på slutet av 90-talet var det någons axelvadd som trillade ner i bh:n. ”Titta!” skrek hon. Hon med permenentat hår och snedlugg. Hon var en av de tuffa, så alla gjorde som hon – sprättade loss axelvaddarna och stoppade in dem i bh:n. Det var inte längre kul att ha stoppning på axlarna längre. Nu skulle stoppningen sitta på brösten. Det var inte lika kul att ha Arnoldaxlar längre, nu ville alla ha Dollybröst.

Och denna stackars klasskompis mamma, som så många andra kvinnor, hängde inte med i utvecklingen. De blev en klunga utanför samhället. En klunga som måste köpa kläder på Camilla, eller nåla fast axelvaddarna i sina tröjor.

Här talar vi riktig misär. Samma misär vi unga kommer uppleva om tjugo år, då tomtenisseskor kommer vara helt ute. Då vi tomtenisseskobärare kommer få nåla fast en spets längst ut på våra skor, för att vi inte klarar oss utan spetsen. Vi kommer känna oss nakna. Som om vi har för små fötter. Våra barn kommer reta oss, när vi arbetar i trädgården med våra skor. Och tillslut kommer våra svarta spetsar ta slut, så vi måste sätta vita spetsar på de svarta skorna.

Våra män kommer lämna oss för unga kvinnor med små fötter. Och så kommer axelvaddar vara inne igen, men vi kommer ha men från vår ungdomstid, då axelvaddar och Arnoldaxlar var något som en grupp utanför samhället bar.

Vi kommer gå där med våra spetsskor, i trädgården med bara trädgårdstomten som sällskap. Jag känner att vi måste koncentrera oss på de viktiga sakerna här i livet. Misär, vänner. Det kommer bli misär!