Den där om klassåterträff

Åh, fy bubblan. Måste det vara som i en sån där high school-film när man har återträff? Att alla nördar fortfarande är nördar, utom en, som blivit jättesnygg och rik som ett troll. Och alla som spelade fotboll är fortfarande tuffa, men bor kvar i gamla staden och är gifta med tjejen de var tillsammans med då och de har fått fjorton ungar. Och alla tuffa, som bor kvar i staden, är fortfarande kompisar, medan nördarna har flytt till andra städer och inte känner någon längre (fast alla vet vem han/hon är, för han är ju rik som ett troll). Å så ska de bo i sitt flickrum (även killnördarna hade flickrum) och mamman ska säga "men vaaaad kul, Nicklas, med återträff! Vet du? Veronika har barn och man nu, minns du hur kär du var i henne? Och när ska du få barn?" Men Nicklas har en partner, men det är inte Viktoria, för partnern heter Viktor, men det vågar han inte säga.

Och sen slutar allt med att alla kommer vara jätteimpade av Nicklas å alla vill ligga med honom och Viktoria tar honom på penisen, men så kommer till slut Viktor och kysser honom på munnen och alla bara "Va? Vad gör de?" Och så kommer Nicklas och Viktor att rida bort i solnedgången.

Men jag, jag var mest vilse och stygg i högstadiet, och så vidare jag inte hinner få till det med någon tills den 13 mars (eller när det nu var) så kommer jag få klara av hela återträffen själv. Jo, förrutom Petrasötis då, som lovat att hålla mig i handen hela tiden och inte lämna min sida. För tänk om konstiga M kommer? Konstiga M ville att jag skulle dö när jag bodde i London. Jag är rädd för henne.

Och jag måste gå ner i vikt och sola och bli godkänd på mina kurser och öva på att prata och äta samtidigt och helst bli lite längre och klippa håret och köpa nya kläder och öva på att inte låta så skrytig och cynisk och öva på att lägga huvudet på sne och se intresserad ut och öva på att inte göra äcklig min när någon jag inte gillar kommer och repetera allas namn och försöka komma ihåg vem jag var stygg emot på högstadiet och komma ihåg att jag duger, jag duger, jag duger och öva på att inte svettas i händerna och pust!

För visst är jag ganska lyckad? Visst? Ja, det vet ju inte ni, ni vet ju inte hur jag var i högstadiet. Och tack, Petra, för att du finns. Inte bara för den här träffen, utan för... att du finns!