Den där om min kompis

På onsdag ska jag börja skolan. Det känns som när jag var sju år och började första gången.

Fast mja, jag minns ju inte första gången, men mamma har berättat att jag blev kompis med Emma och sen, när jag fyllde åtta, så ville jag bjuda bara speciella barn på mitt kalas, till exempel Emma, men det fick jag inte för mamma, för hon trodde att jag var kompis med Emma bara för att hon var så populär. Min mamma har skämts hela livet för det visade sig att Emma och jag var bästisar i fem år sen. Jag kunde tydligen vara lite poppis jag med.

På onsdag ska jag träffa min nya klass. Och jag vet att man inte får ha kompisar när man börjar på universitetet, för då ska man vara vuxen, ha sambo och egna vänner och man får bara vara kursare, men jag vill fan ha en vän ändå!

Annars måste jag ta med mig en pocketbok som jag kan läsa på rasten och det är störtfånigt. Och nu kommer alla att säga att det inte alls är det, men jag, jag tycker det i alla fall.

Och jag har lätt att få kompisar. Jag har alltid fått kompisar på nya ställen, men innan är jag ändå orolig! För nu ska jag till Stockholm. I Stockholm pratar de fint och när de ska säga u så låter det som u och inte som o. Tänk om någon ber mig att bokstaver mitt konstiga efternamn? Stockholmspojkvännen mobbade alltid mig för att jag inte kunde bokstavera på svenska.

Snälla, snälla, om du ser mig på rasten då kan du väl prata med mig? I alla fall lite? Om jag inte får några kompisar så kommer jag dö. Och ja, så allvarligt och viktigt är det att ha kompisar, för mig. För vet ni? När jag åkte på språkresa till Brighton när jag var 15 år så var det jättemånga som redan kände varandra, och jag ville inte lära känna de som blev över, för de var mesiga, så på båten Sverige - Tyskland satt jag på toa och grät.

Jisses.