Gars du complexe tyckte att det fattades en i listan. Listan över mina män. Listan över mina fantastiska män. Listan över min samling. Så nu får jag väl ta med honom också.
Jag har ingen aning om hur jag ska förklara honom. Han är inte stilla tillräckligt länge för att jag ska kunna studera honom. Han tillåter mig inte att stoppa in honom i ett fack. Och när jag tror att jag vet var jag har honom och stoppar in honom i ett fack så fladdrar han iväg och bevisar för mig att det inte alls är där han ska vara.
Gars du complexe skrämmer mig. Han skrämmer livet ur mig. Han gör mig svag. Han trampar på mig och hånskrattar medan jag försöker ta mig upp. Han puttar omkull mig om och om igen och när han ser att jag inte klarar av mer så plockar han upp mig och dammar av mig. Det tror jag i alla fall att han skulle göra. För än har jag klarat av. Mer.
Gars du complexe gör att jag känner mig trygg. Han är som en fadersgestalt. Jag vet att med honom så skulle jag aldrig falla. Förutom när han puttar mig. Han finns alltid där. Hans bild finns precis bredvid mig.
Jag är inte kär i Gars du complexe. Men han är den mest komplexa man jag någonsin stött på. Han är den mest komplexa man jag någonsin stött på och han låter sig inte fångas och förföras som alla andra.
Och det konstigaste är att jag aldrig träffat honom. Gars du complexe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men oh, det är väl det hääär du sökt! träffa och fall i kärlek, gumsan!
Linda: Ehhh... hmmm... just det. Men nej? Inte falla i kärlek. Jag hinner inte med sånt just nu!
*skratt* Samlingen. Förstås. Fast jag tycker det verkar fel på något vis att hamna i samlingen med mindre än att ha naglats fast av dig ens en gång. Litet för lätt och för tryggt, liksom, att inte ens ha ögonduellerat din karisma.
Skicka en kommentar