Den där om dagens överraskning

Dagens överraskning kom när jag var och handlade en sån där hålluppdemtillunderhakan-bh, till nyår, hos en riktig gammal tant i en riktig tantbhaffär, där bh:arna kostar tusen kronor styck. Hon frågade om jag visste vad jag hade för storlek och jag svarade antagligen inte och att jag brukade gå omkring i 75B. Hon tittade på mig, fnös och slängde in en 75D. Jag vågade inte säga någonting, men... 75D? D? Min kompis förstorade sina bröst i somras från A till D. Jag har inte D.

Jag hade D. Jag har bröst. Nu upp till hakan.

Den där om spöken

Jag är ute och springer i barndomsskogar, mest för att komma undan från mammatjat och pappamummel, när jag på avstånd ser högstadiespöke och måste gömma mig bakom en buske, svettflåsande med argmusik i öronen. Och jag undrar. Hur kom jag undan?

Hur kommer det sig att min bästa kompis från högstadiet fick barn vid nittonårsålder, bor nu på landet, kompis med Svenssonlivet, övriga kompisar från den tiden alla bor kvar, flyttat tillbaka, har barn, jobb, medan jag fick otåliga fötter och flydde? Varför är det inte jag som är på söndagspromenad en tisdag med min familj?

Jag, som var dömd till det livet. Som ansågs korkad, fast att jag mest var arg, ansågs utan framtid, när jag mest var uttråkad. Varför var jag en av de där snygga, som alla ville vara med, men som alla visste skulle få barn tidigt, stanna och kanske jobba på den lokala frisörsalongen?

Egentligen skiter jag i varför. Skiter i hur jag kom undan, bara jag kom undan. Kommer "hem" endast till jul och då stänger in mig på mitt flickrum för att slippa träffa de där spökena.

Den där om hjärtan i luften

Han följer med mig till tåget, bär min väska, säger att jag är mer van vid att bära din väska, än min egen, kissen! och jag ler mot honom, för han har en ny luva i vitt som jag köpt till honom, hej! på sidan. Och han hjälper mig upp på tåget, jag har fortfarande sviter från kokskväll, när ryggkota hoppade av. Små tanter sitter vid min plats och de ropar ut att det är två minuter kvar (inte tanter, utan höga tågrösten), måste bara pussas först.

Så vi pussas bara lite först och jag säger titta! tåget rullar! och han får lite panik, för han är ju på och inte av, där han kanske inte borde vara, men ska vara. Så jag fnissar och skriker att han ska följa med mig till Skåne och fira jul och småtanterna fnissar och han säger men, det går ju inte... mamma skulle bli besviken. Jag skakar på huvudet och fnissar och kramar.

Han kliver av vid Södertälje och gör hjärtan i luften och springer med tåget när det lämnar och kvar, på, står jag med tårar i ögonen.

Den där om tvåtusensju

Alltså. Alltså! Kan ni fatta att 2007 snart är slut?

"Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom)."

Men hej, så fel jag hade! Och jag hade för mig att jag skrivit alla saker jag ville göra 2007, men det blidde visst inte så. Så därför (tycker att ni borde göra samma sak), det här vill jag ska hända 2008:

Åka till Indien (eftersom min resa redan är beställd och betald är det rätt svårt att undvika), få bra betyg på min d-uppsats, säga till pojkvän att jag älskar honom när jag är nykter, läsa Mästaren och Margartia, köpa mig en nässköljare så att jag slipper gå runt och vara snuvig hela tiden, styra upp min ekonomi, göra klart den där ekonomiutvärderingen från 2004, bjuda min pojkvän på en dunderfödelsedag, skriva världens bästa tal till min pappa när han fyller sextio, plugga mer, fortsätta knulla mycket, tvätta håret oftare och inte tänka att det inte syns att det är smutsigt, sluta hemlighetstycka att Jöbacks låt om Stockholm är fantastisk, inte sakna Finaste för mycket fast att vi inte kommer träffas på flera månader när hon är på yogautbildning i Indien och jobba på att inte bli så irriterad på min mamma.

Jaha. Då är det snart december 2008 då och jag kollar genom den här listan som jag skrev för ett år sedan.

Den där om april

Vi ligger på golvet och han klappar mig på håret medan jag berättar om teorin till min uppsats och vad tror du om det? Vad tror du, va? Va? när en låt kommer på, som jag inte riktigt känner igen. Han vänder sig mot mig och säger att den låten brukade han lyssna på när han var ute och gick, och så tänkte han på mig, där borta, i Studentstaden. Och jag va?:ar, för tänkte han på mig då? Och han jo!:ar och säger att han tänkt på mig varje dag sedan mitteln av april, någon gång.

Mitteln av april, när jag gick långrundor med kompis Elin, storrökte och disikrerade honom, inte förstod mig på alls. Jag minns det där och att jag tänkte att vara nykär är inte skönt alls. Jag minns hur arg jag var på honom för att han inte gillade mig tillbaka, om hur jag jagade och hur han, en eftermiddag i maj, släntrade förbi mitt hus, ringde förbi och sa att han kommit bara för att pussa mig. Eller alla de nätter han kom hem till mig full, för att sedan ett par timmar senare dra igen. Hur han, på en fest, bad mig att dra för att han skulle vara med en annan tjej. Eller hur jag senare slängde ut honom ur min lägenhet för att jag inte ville ta hans skit. Och nu säger han att han gick till skolans datasal bara för att få se mig, fast att hans dator hemma var bättre.

Och jag ligger där på golvet och ligger och tittar på honom och tårarna börjar rinna och han klappar mig på kinden, men det är gladballongtårar och någon har tänkt på mig varje dag sedan april.

Den där om att i år kom den bästa julklappen från min handledare

"XX går inte att nås, han har åkt tillbaka till USA för att fira jul och kommer att komma tillbaka den 16 januari."

Den där om Sverige

Jag sitter på en Jonas Gardellshow, har tidigare i veckan haft föreläsning med Mattias Gardell och svär lite för att jag missar Anna Järvinen. Så säger han det. Det som även Sandra uppmärksammade: ”Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige”. Och det får mig att undra vad som är mest Sverige. Om det är någon som tror att de är mest Sverige, mest svensk. För vad är mest svenskt?

Små tanter som står i slutet av rullbandet på kassan på ICA med förstoringsglas och inspekterar kvittot? Folk som tar med sina egna inneskor i en tygpåse till fest? Gubbar som ligger vakna hela nätterna för att grannen har fest, ligger och klagar för frun, men går inte upp och säger till, utan skriver en lapp på morgonen, alternativt "Dagens tistel" i tidningen? Är det de röda små stugorna med vedhög baktill, uppe i norr, de som övergivna och bortglömda med troll bakom knuten? Eller är det att stå och vänta skitlänge på bussen, som aldrig kommer, i femminus, men ändå köa när den kommer och inte klaga?

Är det extra svenskt att flytta tillbaka till Örebro/Enköping/Västerås och skämmas lite för att man sagt att man aldrig ska flytta tillbaka? Är det extra svenskt att prata skit om folk som stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade två barn direkt efter gymnasiet? Eller är man mer svensk om man stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade sig två barn direkt efter gymnasiet?

Är man mer svensk om man har blont hår? Om man har en svensk flagga på balkongen? Om man är stolt över att man kan hela nationalsången? Eller är det inte lite mer svenskt att glömma bort femte raden i texten och undra varför vi ska vara så stolta över att Sverige är "du tysta..."? Är det inte egentligen mer svenskt att vara nysvensk? Är det inte de det pratas mest om? De som bor i förorten, i husen gammelsvenskarna inte längre vill ha? De som kommer vara den nya framtiden, när svensken jobbar ett par år i Bryssel? Är det mer svenskt att resa utomlands ett par år? Att se världen?

Eller är Jonas Sverige? Är Sverige ett gaypar som syns på tv, som leder Melodifestivalen, som sjunger om sin kärlek och som cyklar genom Stockholm med småbarn därbak?

Den där om vad som händer om man ställer pepparkakor för nära kanten

Den där om pepparkaksbak

Den där om att svara Anonym

Anonym kommenterar att

” men asså, hur ska man tänka om det här med sex i ett längre förhållande? ja, man slutar ha sex så ofta som i början, men om man vill ha oftare? om man är "killen" fast man är tjejen och vill knulla tills öronen blöder men inte snubben vill? och man känner sig helt dålig och Orespekterande och fulkåt och ytlig och krävande? om man undrar om man är onormal som börjar räkna på när man hade sex senast och flippar i sitt huvud när man tycker två dagar lika gärna kunde vara två år?”

och herre Gud, har vi inte kommit längre än så? Är det inte, tvåtusensju, okej att tjejer är kåta? Att tjejer går och tänker på kön och kukar och fittor på stan och kanske bli blöta och våta som faen mellan benen på krogen för att de blir viskade i örat? Är det fortfarande inte okej, som tjej i Sverige, att onanera och vilja knulla fem gånger om dagen och tända som faen på sin pojk-/flickvän och skicka sprängkåtsfyllda sms till sin partner om vad man tänker göra med dem när man får sätta tänderna i dem? Ses män fortfarande som sexmaskiner, ständigt kåta, på gång, ståndet på helstång? Ses kvinnor fortfarande på sommarängar, oskuld for ever, lockigt hår, vill bara ha sex för att mannen vill? Herre Gud, har vi inte kommit över TABU?

Jag går i alla fall så på stan. Blöt. Och jag är inte killen, jag är tjejen, för jag är kåt när jag vill vara kåt och kåt ibland när jag inte vill vara kåt. Det är så man ska tänka, enligt mig. ”Jag är kåt!”. Vad man sen gör av det är ju en annan sak. Och jag fattar hela den där grejen med att jag antagligen inte kommer att vilja ligga med pojkvännen tre gångerplus per dag om ett tag, att det kommer ta slut med det där ”tar du inte mig nu, NU, kommer in i mig, så kommer jag att slå till dig, jag kommer ge dig ett knytnäveslag rakt i ansiktet för du är så underbar och jag vill ha din kuk djupt där inne”. Jag kommer ju inte känna det om ett år. Antagligen. Men jag kommer ändå vilja då och då och om han inte ställer upp då…

Måste man ställa upp fast att man inte vill? För nej, vi pratar inte våldtäkt där, ibland måste man väl ställa upp? Måste man det? För nästa gång kommer det vara jag som vill ha det där och inte han och ska han säga nej då? Och får man bli tjurig då?

Och fulkåt. Kan man vara det? Är inte viljan att ha en annan människa något fint? Kan det bli fult? Men jag förstår Anonym. Jag förstår känslan av att ligga där, bredvid, och vilja smeka, men inte få. Att bli nej:ad. Att få ryggen. Ge ryggen fuck-finger (!), köp dig en vibrator och kör på själv.

Så Anonym, jag tror inte att du är fulkåt. Jag tror att du är helt och fullt normal. Kåt. Välkommen till klubben!

Den där om ryggen

Jag kom hem från jobb runt åtta i fredags. Pojkvännen hade lagt fram klänning på sängen och pussade mig och sa att vi skulle dra på VICE-fest, trots att vi sagt att vi inte skulle VICE-festa. Så det var på med svartsminket och in i taxi och drickadricka och känna någon i dörren som kände pojkvän, så vi kom in utan biljett och gratis sprit och dansa, dansa, dansa och kindpussas och fyllebeställa kokain till nyår och dansa lite till och stopp! så låg jag på golvet med en gammal ryggskada (ryggkota tre som hoppar ur ryggraden - hopp!) som tog mig till akuten, där knivskurna och knivstuckna fick gå före mig och lite stön och jag vill inte vara här, vi åker hem! Och åka hem och sen dess har jag i stort sett inte kunnat röra mig så bra.

Och mitt internet har gått sönder igen.

Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.

Den där om huset längst upp till vänster

Finaste ringer och tjuter är du redo? Säg att du är redo, visst är du redo? För nu blirrrrrre gayparty, lebblebb, kom igen! Och jag mumlar något i luren och hon fnissar åt mig och jag mumlar vidare och hon tjuter till igen ses vid tio. Hör du? Tiiiiio!

Och jag klickar röda telefonluren och går tillbaka till fosterställning, sängen och pojkvän håller om mig och tårarna trillar mer än de rinner och han håller min hand, medan jag sparkar med fötterna och benen som vore jag fem. Orkar inte gå på nyöppnande av gayställe, orkar ingenting. Jag mumlar mot hans hals att jag inte vill må så här, vill inte vara i svarta hål, vill alltid vara underbar när han är med. Han svarar att ibland måste man få vara fem år och han tänker stanna ett bra tag och det kan vara svårt att vara underbar hela tiden under ett bra tag, ibland måste man vara under bra. Jag slänger ut honom, säger martyrröst gå, ha kul, slå dem med storm!

Går tillbaka till säng, femårsgråter och när Finaste kommer förbi gråter jag lite mot hennes axel och hon säger att hon hatar när jag mår så här och jag svarar att det blir nog bra snart, bara november går över, klarar inte av annat än att ligga och sparka med fötterna när det bara är ljust tre timmar per dag.

Gråter tills klockan är tre, ligger och martyrar och tycker synd om mig själv och funderar på att säga till pojkvännen att han kan få så mycket bättre och lyssnar på Kate och gråter lite till. Klockan tre kommer pojkvän förbi skitfull och har en present med sig till mig, som han köpt på en bensinmack. En liten stad som lyser. Vi bestämmer oss för att vi ska bo i huset längst upp på kullen och precis innan jag somnar blinkar det rött mot mina ögon och hans andedräkt är mot min kind.

Kate Nash - Nicest Thing

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om lite gangsta

Igår, en av de bästa dagarna den här hösten, ledig hela dagen, förutom intervju på Röda korset, Lundagatan, fick vad jag ville, men min uppsats kommer bli största någonsin. Vill för mycket. Vill inte kasta bort, skära av, tappa bort.

På kvällen gick jag, Finaste, pojkvän och annan av mina vänner och tittade på Mapei och fast att jag älskar henne så var det så djävla mycket bättre än jag trodde, samtidigt som det inte alls var som jag trott. Gå och se, gå och se!

Helt annan grej, anledningen till att jag skriver det här: det finns en låt som jag tycker är bra. Den vill jag höra igen. Har dock ingen koll alls på vem/vad det är. Det är lite gangsta, lite skjutvapen (alltså ljudet av skjutvapen), ganska ny låt, spelas inte så mycket. Vem? Va? Pojkvän godkände den och sa att jag inte behövde skämmas över att gilla den, så nu vågar jag fråga här. Hjälp mig!

Den där om en bildserie i två delar, del två

Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?

Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:

Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?

Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!

Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.

Den där om en bildserie i två delar, del ett

Det kommer en tid i ens liv, i alla fall i mitt, när man växer om sina föräldrar rent mognadsmässigt. En dag när man börjar titta sig omkring och märker att man faktiskt kan göra godare köttbullar än sin mamma och faktiskt börjar tvivla på att pappa aldrig ljugit, som man alltid trott när han sagt det. När man tittar sig runt i huset man växt upp och vill läxa upp sina föräldrar, eller i alla fall ha det annorlunda.

Här, vänner, kommer en fin liten bildserie om saker som stör mig som vuxen individ i mina föräldrars hus, som får mig att vilja uppfostra dem.

Ofärdiga saker, som aldrig blir gjorda till hundra procent. Det här är mina föräldrar ganska så duktiga på. Vi pratar oftast renovering, men det kan även vara att köpa ett gymkort och bara gå en månad, eller bara baka bullar av halva degen, för sen orkar man inte. På bild ovan är hela rummet tapetserat (ungefär år 2005) och bård är uppsatt. Men det saknas en meter. Listen är faktiskt uppsatt nu, men fattades i ungefär ett år.

Varför? Varför?

Den där om hur han luktar

Jag har en egen nyckel till hans lägenhet, som jag fick i all hast med en lapp om att överlämnandet egentligen skulle ske medpompa, ståt och röd rosett. Egna nyckeln låser upp dörren till hans nya lägenhet, medan han är och jobbar, och jag lägger mina väskor i ett hörn och går och stryker över bordet - hans köksbord och luktar lite i luften för hur luktar han egentligen? Sen lägger jag mig på soffan och lyssnar på frysen, fast att jag borde läsa trettonmiljoner rapporter till min uppsats, som nu blivit godkänd av Stockholms stad (jippie!), eller femtiosidorellerså ur "Terror in the mind of God", men han är under min hud redan, under mina fingrar.

Det rasslar till och jag springer till dörren, men det är något annat som lät och jag går tillbaka till soffan och det går en sekund, två sekunder, två sekunder, två sekunder och varje gång jag tittar på klockan har det bara gått två sekunder och han kommer aldrig komma hem från jobb och jag är sämst på att suga på längtkarameller.

Så kommer han på riktigt. Och jag börjar gråta in i hans axel och snörvla om att jag aldrig ska vara borta så länge igen. Plötsligt blyg för honom, som jag blir ibland och tittar under en lugg jag inte längre har och han skrattar och skrattar och har vi inte varit borta från varandra längre? Han ser inte ut som jag minns, samtidigt som det är allt jag minns. Han tar mig i handen och tar mig i andra handen och fingrar flätas och jag lägger min panna mot hans axel och andas in. Det är ju sådär han luktar.

Den där om hur min rumskompis säger "välkommen hem!"

Den där om att det kan vara enkelt

Okej, berätta om honom! Är en av de första sakerna de säger när jag tumlar in, tjugifem minuter sen, skyller på snöstorm. För de som jag träffar kanske fyra gånger om året är fortfarande trygga, känner mig, har haft växande ben som växte bredvid mina, när vi satt fast vid höften på högstadiet, de vet vem jag är. Och jag ler och kan inte intele och säger jo... jag vettint och de tittar på varandra över vin och för mycket öl och skickar blickar till varandra, små paketblickar som om jag inte ser dem, jag ser dem klart och tydligt, för de har glömt att slå in de där blickarna i omslagspapper.

Han ser inte ut som en Jennykille. Han ser normal ut. Du brukar falla för... orginella killar! Och jag nickar och håller med men menar samtidigt att han är den ovanligaste vanliga kille jag träffat. Och luvor fälls upp och vantar tas på och i bilen får jag sitta mellanbak, för jag är minst och de fnissar i min nacke och kramar mit hand och ute är det kallt och snön viner, fast att det är Skåne och på Möllevångstorget diskuterar jag politik med en korkad kille som pluggar till lärare, behöver bara en liten dels tankeverksamhet när jag förklarar varför Pappa Persson lyckades bättre än lillebror R. Resten av hjärnan sonerar och sanerar lokalen.

Klockan blir tre och jag vänder mig till vän och säger att jag går nu och hon nickar och följer med mig till bilen och på vägen hem sjunger jag med, i duett med Bob Hund. För det kan vara enkelt, så här. Enkelt som det är. I en bil. Genom Skåne. Och fast att det blåser som faen genom hela landskapet, kallare här än i Stockholm, inget ivägen, samma vind kan blåsa från väst till öst utan att något finns i vägen: litet vindskydd Ale stenar, så ÄR jag ju från Skåne. Det är här jag ständigt kommer tillbaka att återkomma till och älska, kanske en liten stuga i framtiden? I framtiden.

Den där om kylan

Så åker jag genom landskap och längre och längre från honom, allt det där där mitt hjärta smälter för, rinner ut på golvet och är rött och händer som smeker honom nackhår, som han säger blivit för långt och längre från honom, som borstar tänderna i sängen med mig för att få vara nära, bara en lite stund till och den där lilla stunden till betyder så mycket att han inte kan stå i badrummet och göra det.

Det känns fel, så fel, hur ska jag klara vara utom honom i fyra dagar - evighet? För fyra dagar har aldrig varit längre. Redan i mitt huvud springer små barnfötter omkring på köksgolv och vi pratar framtid, om barnmatvanor och det skrämmer honom inte som det skrämde M och jag är så lycklig att jag kan dö nu, men jag vill inte dö nu för jag vill leva med honom alltid.

Och Elin. Jag läser Elin, underbara Elin, som har levt mitt liv, min relation parallellt, fast i annat universum och hon får mig att gråta som Trassel fick. Hennes rader kommer in, in och hamrar på hjärtat, får det att frysa.

Jag har glömt min mobiltelefonsladdare i Stockholm och får inte tag i honom. Precis när jag fick sms:et Stockholm blev kallt när du åkte, dog telefonen. Och jag försöker sakta ner mig och lugna ner och inte springa iväg och kanske ta det lugnare, men så står jag i baren och han har köpt öl till mig och jag kommer svettig från dansgolvet och han kysser mig och jag kan inte låta bli att utbrista att jag äääääääälskar honom. Och på morgonen vaknar vi och han ligger och ler och undrar om jag kommer ihåg vad jag sa igår och jag säger jo, för hur skulle jag kunna glömma det?

Den där om påfågelsfjädrar

Jag har knappt märkt att det har blivit höst. Jag snubblar fram i för stora skor på gatan tittar upp och fast att jag faktiskt bytt jacka så stannar jag till, tittar upp och... när försvann sommaren som egentligen inte kom?

Värmer händerna runt temuggar och i pojkarmhålor och planerar jobb över jul och uppsatsskrivande över december. Fasar över pengabristen i Indien och köper tjockare strumpor. Pratar i telefon med den där som jag börjat kalla pojkvän och han säger att han kommer sakna mig i helgen, när jag ska resa hem till Skåne och träffa släkt i fyra dagar, för så länge har vi inte varit borta från varandra sen i juli. Och mina känslor till honom har gjort att jag inte kan skriva eller få ut det där jag vill få ut här. Det blir inte bra. Inte som jag vill. Jag läser Trassel och börjar gråta, för känslorna ligger så nära huden, ibland utanpå, som påfågelsfjädrar.

Den där om föräldrarna

Det var inte förrän han kom hem till mig på morgonen som han berättade det. Jag hade vaknat en kvart tidigare av evigt återkommande mardrömmar och när han kom gosade jag ner näsan i hans halsgrop medan han klappade mig över håret och sa att han var där, att jag kunde sluta gråta nu. Sen tittade han mig i ögonen och sa att han var tvungen att berätta en grej.

Min väska stod packad på golvet, en sån där resväska man drar efter sig och halva innehållet bestod av pluggböcker. Okej att vi skulle till hans föräldrars stuga för att re-la-laxa, men det bryr inte mina föreläsare sig om och vår Italienresa satte inte bara djupa spår i min ekonomi, utan grävde även bort en veckas studier.

Jag okeeeeej:ade och han berättade att jag nog var tvungen att träffa hans föräldrar innan vi åkte till stugan. Jag seriefigurfrös till, ni vet som seriefigurer gör när de är mitt i en rörelse? Jag plus föräldrar är lika med mindre kaos. Jag blir skitkonstig i sådana situationer. Kan inte agera normalt. M:s pappa gillade mig inte alls.

Så resten av morgonen och hela tågresan till pojkväns hemstad pratade jag i turbofart, mådde så illa att jag fick sitta med spypåse och ringde till Finaste och min egen mamma flera gånger. Min mamma tröstade mig med att jag borde göra bort mig på en gång, så att det avdramatiserades. Dessutom skulle jag ändå göra bort mig förr eller senare, lika bra att ha det gjort. Finaste kom med det fina tipset att föreställa mig dem nakna.

Så klev vi av. Jag gosade in händerna i vantarna för att få bort svetten. Pojkvän stod och pussade på mig när en hund kom farande. Sen hann jag inte tänka eller reagera så mycket för helt plötsligt var det hej och ta i hand och utropstecken! De gillade mig! De förstod min skånska! Jag fick en godkännarklapp på huvudet! Två gånger! Jag blev till och med godkänd av hunden! Det öppnades en helt ny dimension för mig, att föräldrar kanske visst kan gilla mig, att jag är okej, inte behöver slå knut eller snurr på mig. Jag såg min pappa och hans pappa sitta och diskutera hela kvällarna och hur min mamma och hans mamma dricker vin och hur han står vid spisen och gör det han nu gör vid spisen och jag gravid och lite småtjurig, men ändå rödkindad och helt plötsligt var hela min släkt med i tankarna och vi satt vid ett sånt där enormt bort i Toscana, under ett träd och stora fat bärs ut och barnen springer runt och leker kull och solen går aldrig ner – för hans föräldrar gillade mig!

Den där om mitt nya jobb

Anställningsintervju för att vara springflicka åt ett gäng professorer och inte så redo, men fick jobbet på stående fot. Dock poängterade personalchefen vikten av strikta klädregler och jag nickade och tänkte att så djävlig såg jag väl inte ut.

Tänkte jag tills jag gick på stan för att handla klädregelsbyxor (som tydligen alla har skithög midja) och såg att jag hade spermiefläckar på magen.

Den där om Danmark

Det är förbannat lätt att förminska Danmark, att glömma bort landet och skoja om att nationen är en dörrmatta till Europa för Sverige. För i Sverige är det inte många som tar lilleputt Danmark på allvar. Som ser det som något att räkna med. Finland - hårda killar, Norge - ändå Sveriges bästis sen länge. Och de där stora giganterna i Europa - Storbritannien! Frankrike! Spanien! Där pratar vi något att räkna med. Men Danmark? Lilla, lilla. Köpenhamn är okej, men vem faen har varit i Esbjerg? Viborg? Horsens? och vem förstår egentligen vad de säger? Det är så lätt att förminska det de säger, det de tycker, det de står för, när de egentligen är för små, inte riktigt räknas.

Det är även så himla svårt att ta det gamla bittra gubbar tycker på allvar. De som sitter inne i sin lägenhet och dricker kaffe, där de återanvänt sumpen flera gånger om och inte riktigt pratar med någon. Eller unga, arga tjejer, som inte riktigt vet var de hör hemma, de som sminkar sig hårt, för att ingen ska se att de egentligen är mjuka. Deras åsikter räknas inte riktigt, de vet ju inte vad de borde veta. För det är ju bara de som är främlingsfientliga. När man tänker på det.

Så när lilleputtslandet går till val om mindre än två veckor så bryr ingen utanför landet sig riktigt. Lilla Danmark, dörrmatan till Europa. Och när det ser ut som om främlingsfientligheten kommer blossa, blomma vid detta val är många som rycker på axlarna. Många som förminskar och tycker att det bara är Danmark!

För det är så lätt att förminska och glömma bort och gömma det som är fult och det man inte tycker om eller vill kännas vid. Det är så lätt att vända ryggen till istället för att resa sig upp ur tv-soffor och upp till kamp!:a och argumentera. Och vi lever i ett demokratiskt land, där våra grannar är demokrater, och alla borde få tycka vad de vill, men ibland märker man att det är fler än gamla muttrande gubbar som börjar bli allt för gulochblåa alternativt rödochvita och då kanske det är bättre att ta det på allvar och förstora istället för att förmindska. För Danmark är inte någon annanstans, det är här. Ställ dig på stället där jag är uppvuxen och du kan se över till Danmark. Ställ dig där och tänk på att dansk folkeparti menar att ”Yttrandefrihet är danskt, censur är det inte”.

Den där om helgen

Mina klackar smäller igen efter en period av jag-vet-inte-vad-som-hände-men-jag-började-använda-sneakers när jag går på Nytorgsgatan på väg mot Bondegatan för att möta upp Finaste och dricka öl innan vi ska på vuxenmiddag. Huvudet värker och jag stoppar ner näsan i halsduken, förbannar mig själv för att jag gav bort min sista huvudvärkstablett till lägenhetsdelaren tidigare på dagen, då båda låg och stönade att vi var bakis.

De tre senaste dagarna har jag börjat dricka lite tidigare på dagen för att jag varit så förbannat bakis. En av dagarna har jag slagit pojkvännen över kinden, med en smäll som hördes över hela lokalen. En annan av dagarna har jag burit med mig en konstgjord bit gräsmatta som jag även hängt in i garderoben på Debaser. När jag pratar med min bror kommer han fram till att jag behöver en vuxenmiddag för att synda för mitt fjortonårsbeteende. Jag håller med, dricker bort min huvudvärk med Finaste innan vi går hem till pojkvän, med kompisar, och dricker slut fem flaskor vin.

Vaknar måndag med påklädd pojkvän bredvid mig som ligger tätttätt och viskar att han är underbart kär i mig och att det inte är dags att gå upp än, men tolv sidors analys på relationen IrakstreckJordanien sitter i mina fingerspetsar och jag måste avboka kompisträff på kvällen, för det är lite mycket nu.

Tio timmar senare och jag har städat min garderob, skickat pojkvän till jobb, handlat tomater och morötter och skrivit en halv sida analys.

Den där om hoppsan!

21/01/2008 07:10 Stockholm (Arlanda) to 09:40 Vienna to 11:00 Mumbai

11/02/2008 01:20 Mumbai to 05:30 Vienna to 09:35 Stockholm (Arlanda).

Den där om att ha tid

Pojkvän ringer och frågar var vi tagit vägen och jag berättar att vi fastnade lite i Finaste stickning, att jag bara var tvungen att gå genom med henne hur man lägger upp maskor och sen var jag bara tvungen att måla naglarna och sen pratade Finaste jag en massa och sen visste jag inte vilka örhänge jag skulle ta på mig. Men sen kommer vi dit och ut och dricker för många öl, så klart, som vanligt, för pengar tagna ur min spargrismage.

Han undrar hur det gick på anställningsintervjun och jag rycker på axlarna, för det är ett rycka på axlarnajobb, mitt tredje extrajobb, och han undrar hur jag ska orka. Orka tre jobb, dubbelplugga och ändå hinna träffa honom och dricka för många öl och jag ler mot honom och säger att det är så här jag alltid gjort, alltid haft för mycket att göra.

Sen går vi över till att prata om min essä som handlar om den muslimska minoriteten i Israel, i ett område där muslimer är i majoritet, som lever i ett samhälle av judar, som är minoriteter i vanliga fall och mitt brinnande intresse för kombinationen religion och politik brinner. Finaste går ut och pratar flickvän i telefon och jag orosspanar efter henne, vill inte att hon ska vara ledsen, oroad.

Går hem med Finaste, som landar i min säng medan jag måste bara först och viker lite tvätt, läser lite Muslim politics, skriver två viktiga mail, klappar finkind och mår lite illa över att jag ibland är lite för duktig, lite så där svensk tjej, ska klara allt själv, göra allt nu, inte hinna bli trettio, eller klockan tolv på natten innan jag hunnit...

Den där om veckans varning

Låt inte pojkvän, eller annan person heller för den delen, röra din fitta när han har hackat chili.

Den där om bäckar i Milano

Vi hade gått upp tidigt den morgonen, kört från Verona för att lämna tillbaka hyrbilen innan elvatrettio. På frukostbuffén satt jag och pillade isär en bit bröd i Den Romantiska Bilden Av Italien, där allt skimrade rött och rosa och någon hade målat med för vida gester, så där som mindre barn målar utanför linjerna i målarböcker. Jag drack te som smakade Östeuropa och han kaffe ur en maskin som kunde erbjuda tretton olika sorters kaffe som alla smakade blask. Han smekte mig över handen, sen tog han den och sa att jag var värd så mycket mer än en frukostmatsal med rosa volanger och jag satte mig bredvid honom i bilen och hej, vi var Man och Kvinna, där han körde och jag kastade smågodis på honom, läste karta och sög av honom på motorvägen, medan en lastbilschaufför från Polen tittade på i sin backspegel.

I Milano stannade vi till, lämnade hyrbil och satte oss på ett sånt där café som man tänker att cafén ska vara i södra Europa. Män matar kvinnor med små bakverk, rosa: både verken och kvinnorna. Äldre män sitter med hatt och käpp och drömmer sig bort till tider då de matade rosa bakverk till rosa kvinnor. Äldre kvinnor sitter och drömmer sig bort till tider då de fick äta rosa bakverk ur giriga händer, händer som senare knäppte upp strumpeband och rasterade murar och lämnade dem där ensamma i efterskalven av den sista orgasmen och den sista gevärskulan som sköts under kriget och ensamma med barn i växande magar. Och han och jag satte oss på ett sådant café och drack rödvin fast att klockan var kanskebaraelva och tittade djupt i djupa ögon och kanske blev vi salongsberusade utan att sitta i salonger att bli berusade i och hans hand i min, eller om det var min som var i hans.

Och han studsar upp, sen, för äntligen ska vi göra det som han velat göra hela resan, drömt om, sett fram emot. Handla mat. Hela han är fylld av gourmetfraser och när han kommer hem till mig om nätterna och har druckit sig full så kan han ligga och berätta om vilka priiiiimöööööörer han ska odla i sin trädgård och hur man bäst späckar en stek och om Bondens marknad på Katarina Bangata och hela han bubblar och han gnider händerna när han får laga mat till mig och på en av våra första dejter så satt jag på en stol bredvid spisen i min lägenhet i Studentstaden, drack mig full på rödvin, medan han berättade exakt vad han gjorde med lövbiffen, medan jag satt och tittade på hans bubbel mer än lyssnade och herre Gud, vad han är vacker!

Men butik efter butik är stängd och långalistan med

lufttorkad skinka och

korv och

tryffel och

vin och

choklad och

kryddor och

tio år gammal balsamvinäger och

pasta och

gåsleverpastej, eller om det var paté?

Och han blir så där besviken som... ja, jag aldrig sett honom och jaja, de har väl ungefär samma saker på Kajsa Varg i Stockholm och så faen heller, att han ska bli besviken och i mitt vinrus ger jag mig på att hitta en butik till honom om jag så ska riva hela djävla Milano, väcka halva staden från nånslags Medelhavsdvala. Så jag springer runt och här då, baby? Baby, här! Här! Nej, inte här, men där? Där!

Men det är aldrig här eller där och efter en timme är han mer inne på Kajsa Varg än någonsin och jag här!ar och där!ar med mindre entusiasm och alla djävla tips vi följt upp visar sig leda ungefär ingenstans, när jag springer på den. Här, här, här! tjuter jag och han är glad som en barnkalasbalong och utbrister att I love you, baby! och mitt i det där barnkalasbalongandet sticker någon hål i oss båda och jag vänder mig mot honom och du gör vad, sa du? och han måste vara ifred i en sida av lokalen och ha mig på andra sidan, bort, bort, bygg upp murar, var rädd om hjärtat, det där sa han inte, sa han det där? Och vi reagerar lika båda två: måste skydda, bygga, bort! samtidigt som jag vill klänga och mura mig fast vid hans sida. Så medan han pratar inläggning och utläggning med ägaren står jag och pillar på vin i andra sidan affären och sväljer, sväljer, sväljer tårar och bygger tegelsten på tegelsten mellan oss för att inte tappa grepp eller krossa hjärtat. Och jag ser hur muren växer och växer och jag slänger på cementen mellan tegelstenarna och skriker stelna, stelna djävla cement, det är nu jag behöver er, varenda lilla sten, vill inte bli sårad, han möter inte min blick, jag behöver er! Jag behöver... honom! Och jag smyger fram till honom och han mumlar inte än, behöver vara själv! Och han hjälper mig att bygga muren, han langar upp tegelstenar från sin sida. Båda lika rädda på det där som händer mellan oss, som byggs när vi inte bygger muren.

Och han vänder sig mot mig och tittar inte in i mina ögon, men jag hör honom genom muren, kan ana honom där, och han säger att tolv månader är den lufttorkad. Kan du förstå? Och fast att jag inte vet om han frågar om jag kan förstå att den djävla köttbiten är torkad så länge eller om jag kan förstå hur vi reagerar så vet jag att han säger det för att börja närma sig mig igen.

Ute på gatan går han några meter framför mig och jag blinkar så mycket att min lins trillar ut och han hinner komma långt framför mig utan att märka var jag tar vägen och när jag hinner ifatt honom och trillar in i hans armar och dugicksåsnabbtochduvissteintevarjagvarochjaghatardethärlämnamigaldrigjagtappademinlinsochjagsågbaradiglitelitedärframme och det kommer ut som en liten bäck och bäcken är så klart blöt av mina tårar för han får mig att gråta och visa känslor som jag inte är van att visa och han viskar i mitt hår att han inte ville att det skulle komma ut så där hastigt och ospeciellt, utan fint och med värde på rätt tid och på rätt plats.

Och medan folk hastar förbi och smygtittar på lilla tjejen som står med bäckar på kinderna så visar han mig sin lufttorkade skinka och lovar att aldrig mer lämna mig.

Den där om utopia

Det är ungefär där, trött av rött vin i hotellånglas, omringade av fält som når till himmelen, charmad av att han knallat ut till pensionärerna i kalsonger för att hämta en kniv till osten, nyfräknig på näsan, som jag säger det till honom. Med dig ska jag leva resten av mitt liv!

Den där om att jag inte har försvunnit

Jag har bara hånglat mig genom Toscana.

Den där om att det inte är så kul att vara 160 centimeter kort på konsert

Den där om saknad

M har brutit med mig.

Jag har ingen aning om varför, men han svarar inte på telefon, sms, msn eller mail.

Tomt, tomt.

Och nu inbillar jag mig att det sitter folk där ute och läser det här och tänker att det gör väl inte så mycket och att det kanske var på tiden och jag har faktiskt en ny, men nej. Bara för att jag träffat ny (ny... konstigt ord, som om han skulle ersätta, när jag aldrig varit här förr, i den här situationen, eftersom alla händelser, alla människor jag träffar är orginella och nya sagor) så betyder det inte att jag tänker bryta med allt som varit, allt jag var och är.

Jag och M:s syster är bra kompisar. Hon har inte vetat vad som varit fel, att det varit fel, men igår berättade hon att han gjort ett medvetet val och brutit. Han ville inte säga varför.

Han saknas mig. Jag vet inte vad jag gjort, om jag gjort, men jag trodde jag var värd mer än tystnad. Jag älskar honom fortfarande, utan att vara kär. Och far åt helvete, vad fel och ful det här blev. Ibland orkar man inte lägga glitter på texten, utan vill bara få ut den, för sen igår har jag gått och funderat på det här, vad jag har gjort.

Den där om rosa kartonger

Vi åkte alltid in till den där stora leksaksaffären i Lund innan, den där som ligger under en mataffär, och jag fick välja precis vad jag ville ha. Jag minns att känslorna var ganska så delade men att jag sprang runt där, upp och ner för raderna och kunde inte riktigt bestämma mig. Jag tog en kulpåse, men la tillbaka den på fel hylla när jag såg Barbiedockan, som lades på en annan fel hylla, när jag såg filmen med Smurfarna. Små fötter som smattrade mot betonggolv. Små händer som greppade om rosa kartonger, gjorda av lika delar drömmar och papp. Magen kurrande i sånt där barnkurr, som låter högre än musiken som spelas inne i affären. Barnmage, lite runt, med en navelsknapp mitt på.

Kartongen låg sen alltid i baksätet, ett äpple bredvid. Jag satt bredvid mamma där fram och grätgrätgrät. Tittade bak mot kartongen och sträckte mina små armar mot den medan mamma höll ett öga på vägen, ett på mig. En hand på ratten, en försökte greppa om mina förtvivlade känslor. Vira bomull och mjukt runt dem, få mina tårar att sluta rinna, mina skrik om att jag inte ville att upphöra. Det måste ha gjort mer ont i henne än i mig.

Vi kom fram till sjukhuset och hon tog min lilla hand i sin och jag grätgrätgrät hela vägen. Grätgrätgrät medan jag fick sätta på mig sjukhuskläderna, medan jag fick den lugnande sprutan. Blev mindre och yngre för varje minut. Behövde sitta i knä och suga på tumme. Slitna tröstkudden i famnen och trassligt gråthår trycktes mot mammas hals. Motsträvigt upp på sjukhussängen, där jag antagligen alltid såg ut att vara runt trettio centimeter lång. Liten i gigantsäng. Grätgrätgrät när de rullade bort mig och slitna tröstkudden hårt tryckt mot brösten och ett löfte om att den skulle vara med under hela operationen ekandes i den tomma magen.

Jag vet inte hur mamma klarade av det varje gång, hur hon klarade av att stålsätta sig. Hon låg lika mycket på den där sjukhussängen som jag gjorde. Det var henne de rullade in när de rullade in mig. Hennes tårar som rann bredvid mina tårar på barnkinder, röda av upprördhet.

Titta på kaninen!, som blev större när jag andades ut och mindre när jag andades in. Jag höll andan och lovade mig själv att aldrig, aldrig somna, men somnade ändå alltid. Vaknade upp i uppvakningssalen och började gråta igen direkt när jag vaknade. Mamma sittandes bredvid, läsande Hemmets journal. Märkte att jag vaknade, la en sval hand på min panna, log mot mig, frågade om jag hade ont. Och självklart hade jag ont, ondast i världen, var minst i världen, aldrig mer än trettio centimeter lång, bara hon fanns kvar, satt vid min sida.

Bli utburen till bilen, fast att jag antagligen kunde gå själv. Minst i världen. Mamma lukt i näsan och armarna hårt runt hennes hals. Näsan inborrad i halsgropen. Trollhår överallt. Kudden bortglömd. Liggandes på vägen hem i baksätet, tuggandes äpple och en rosa kartong i handen.

Den där om två favoriter

Intervjun och låten.

Den där om de röda tröjorna

Jag har blivit extremt djävla blödig. Går över Medborgarplatsen och vinden kommer in under jackan, så där så det känns som om den når ända in till benen och runt om mig går folk runt i röda tröjor och jag kan inte låta bli att gråta lite, för det är så djävla fint. Hittar dagens Metro och möts av den hemskaste bilden jag sett på länge (uppe till vänster) och det känns ungefär som när jag såg filmen Schindler's List eller hörde Winnerbäck och Miss Li:s nya låt på radion första gången. Det går kalla kårar upp för ryggraden och jag vill kräkas i lämpligt hörn.

Eller, vänta, behöver man vara blödig för att må illa av en film, eller bild, som visar en människa bli skjuten på nära håll? För plötsligt är det inte film längre, det är verklighet. De där bilderna visar en människa som faktiskt kommer att dö. Och samtidigt som man kan undra vad som hände med alla bilder på burmeser som också skjutits till döds känns den frågan orelevant.

När jag berättade för pv om vad som höll på att hända, då för någon vecka sedan så sa han att det inte skulle komma att sluta bra. Jag svarade att det skulle det visst, att de inte vågade ge sig på munkarna. Senare visades bilder på mänskliga murar, som skulle skydda munkarna och jag kände mig inte lika säker.

Så går jag över Medborgarplatsen och folk har på sig röda tröjor och jag diskuterar med klasskompis som säger att det väl inte gör någon skillnad och blir rädd, för han läser ju också statsvetenskap, vill också förändra världen, ha demokrati. Jag vänder mig mot honom och säger att det visst gör skillnad. Kanske inte just nu, kanske inte imorgon, men det gör skillnad. Världens skillnad. För tänk om våra barn kommer efter oss och det finns två alternativ:

ett.) de ser tillbaka på tvåtusensju och vet ingenting om vad som hände i Burma. Burma är ett land som alla andra, där diktatur fortfarande råder och de åker till Thailand och gränsen i norr är fortfarande omöjlig att ta sig över och egentligen skiter de i det ganska så mycket och kanske berättar deras föräldrar om att tvåtusensju så var det lite oroligt i landet och det var nog ganska många människor som dog, men man valde att slå över på tv:n och titta på något annat istället.

två.) de ser tillbaka på tvåtusensju och säger att det var en dag där i slutet av september som hela världen satte på sig röda tröjor och protesterade och det ledde kanske inte direkt till något, men folket är de som styr länderna i demokratier och politiker måste lyssna på folket och folk kunde inte sitta tyst och så småningom blev även Burma en demokrati.

Och Vietnamkriget (alternativt USA-kriget, beroende på vilken del av världen du kommer från) blev inte så uppmärksammat på grund av politikerna utan av folket och när jag ser tillbaka på det så är jag förbannat stolt över att det var folk som reste sig upp och sa att så här ska det väl inte vara?

Den där om att jag är rädd, så rädd för att det ska få ett slut

Och lyckan.
Lyckan!
Fortsätter spruta
och spottas ur
och in i
min kropp.

Den där om att vara världens lyckligaste

Jag sitter och skriver/pluggar när jag får sms om att babybabe, gå in på din mail! så jag går in och måste iiiihhhhhhhhh:a högt för mig själv, och hoppa runt lite i rummet, för:

GOING OUT From Stockholm to Milan Mon, 08Oct07

COMING BACK From Milan to Stockholm Mon, 15Oct07

Och han som inte ens ville åka till Kalmar med mig i maj, för det var för stort, för mycket känslor.

Den där om murar

Han ligger och läser DN och drar mig i tårna medan jag skriverskriverskriverskriverskriver. Vi lyssnar på Magnus Carlson och jag fnissar åt låten Du är så rädd, för den beskriver honom och början, där i Studentstaden.

Du är så rädd för kärleken
Men kommer jämt tillbaks igen
Nu vill jag att du lovar mig
att nån gång stanna kvar hos mig
Jag ville aldrig hindra dig
och ta ifrån dig friheten
Du är så rädd att binda dig
men kommer jämt tillbaks till mig.

Han mumlar något och frågar hur det går med min hemtenta och jag ler och han hasar sig upp i sängen, lägger sig bredvid för att titta på mina spuriösa samband mellan korruptionen i Nigeria och Polen, och jag hinner inte byta sida, för min dator är så djävla långsam och han drar ner mig under täcket och säger att ska jag skriva på mitt bokprojekt så gälls det inte, då får han störa mig och vi har pussparty en liten stund innan Finaste kommer och ringer på dörren och bubblar att nu måååååste du ha pluggat klart, kom så går vi och dricker ööööööl!

Och egentligen borde jag plugga mycket mer, mycket mer, men jag slår ihop och igen och tar honom i handen och studsar bredvid Finaste och mellan Finaste och honom och de tittar på mig och hans bror ringer och han berättar att han ska gå ut och dricka öl med mig, och han fnissar sitt pojkfniss när han har sagt mitt namn och Finaste har redan hunnit fram, redan hunnit beställa öl åt oss alla, fast att han egentligen skulle gå hem.

Och han suckar och säger okej, men jag ska bara ha en öl, och det där måste vara världens största lögn, i höjd med nej, jag sov inte! och jag lovar, hon är bara en vän! Jag äter soppa och snor räkor av honom och nudlar av henne och ler och ler och ler.

Vi går vidare och pratar resor, världens undergång, politik och religion och båda har vettiga åsikter, även om Finaste diskussionsjoggar på en plan som är betydligt mer flummig än hans, när han referathöjdhoppar och kastar kula med statsvetenskapliga gubbteorier och jag är otroligt orättvis som domare och dömer ut dem båda. Rött kort, lämna planen! För dem finns det ingen mellanväg, inga alternativa snårstigar, deras sanningar är absoluta medan de gång på gång slår näven i bordet och utropar att det finns inga absoluta sanningar! Och ungefär när Finaste börjar referera till Bibelkoderna har vi druckit vars fem öl.

Stället stänger och bara en öl är minne blott och han har varit lite tyst och lite någon annanstans och jag är mensig, säger att gå du före till Finaste, som får mina nycklar. Han trycker upp mig lite lätt mot väggen och blåser mig i örat. Jag tittar under lugg och han ber mig att inte titta sådär på honom. Jag pussar kind och vill smita, gå, klarar inte av när han är sådär. Han frågar vad jag sysslar med och jag för handen upp och ner framför mig, mellan oss, säger varje gång jag såhär är, bak i tiden, framåt, i framtiden... då är muren uppe. Sen går jag. Hatar att tårarna rinner. Att folk tittar på mig på gatan. Ställer mig i en trappuppgång och grinar som en femåring. Snoret rinner och jag gråtlåter. Lämnade honom i porten. Hatar att han inte följde efter mig.

Står i porten och snorar och han kommer rusande förbi, rusande tillbaka. Tar tag i mig och kramar mig sådär hårt så luften nästan går ur och det kommer snor på hans jacka. Jag är lite snuvig och han tar fram papper och säger till mig att aldrig, aldrig mer gå från honom så. Jag säger att jag började bygga på den där muren när jag var tretton, den är svår att få bort nu. Den har liksom varit bra att ha. Han pussar panna, klappar rygg, jag borrar in, tårar vill inte sluta.

Han följer mig hem, jag ringer Finaste, säger kom ner och öppna till mig, Finaste! Hon kommer ner och han klappar min kind, tittar ögon, oceaner och djup, vänder sig om och går. Finaste öppnar porten och jag måste springa bort och kyssa honom extra gång, andas in oceaner, ler upp mot honom, mot och in i oceaner, springer tillbaka till Finaste som suckar och säger måste ni vara så djävla kära hela tiden?

Den där om oktoberregn

Jag var förbannat trött på hösten och vintern och Sverige det där året när vi fyllde nitton, precis hade tagit studenten, var nybakade, precis tagna ur ugnen, rykande färska. Redan då bott utomlands längre tider två gånger, visste att det kanske inte var i Sverige jag hörde hemma. Så jag bestämde mig för att köpa en enkelbiljett till mig och min dåvarande bästa kompis till Mexiko. Vinka hejdå till fallande löv, nedåtgående känslor, böljande svenska flaggor, slitna av oktoberregn. Jag gick mellan gårdar och hus på världens minsta paradgata och tyckte att det sorgligaste som fanns var en skånsk vimpel i oktoberregn.

Så till hennes födelsedag lindade jag in det i presentpapper och hade själv gått till resebutiken och pekat och frågat och bestämt. Sagt att jag ville komma långt bort. Pengarna räckte inte. Vi kom till Kanarieöarna.

Sjunde dagen vi var där så hängde vi av våra spärrar i garderoben i rummet vi hyrde. Vi spolade av oss hämningarna med kallvattnet och när jag tittade mig i spegeln så undvek jag att titta mig själv i ögonen, rädd för vad som kunde bo där, gömma sig, hindra mig.

Det var kvällarnas kväll och nätternas natt, där du vet att du är bäst. Är det någon gång du kommer få hem honom så är det den kvällen. Vi träffade ett gäng från IF Elfsborg. En kille, obetydelselöst vem han var, kunde en hel del om fotboll redan då, han sa att han spelade i Allsvenskan, jag visste att han inte spelade i a-laget, möjligtvis satt på bänken, värmde den kalla novemberkvällar, när de andra skrek på varandra på upplysta planer, alla vilja göra mål, vissa för status, ära, pengar, andra för att det kanske var enda chansen för dem att få krama människor av samma kön. Jag lät honom skryta, skräna. Lät honom springa bort till sina vänner på kalvben och bubbla att han hade halva inne hos mig. Som om det skulle vara något att bubbla om. Se bra ut och du hade faen hela inne hos nittonårsjenny.

Den där kvällen: jag hånglade upp Elfsborg inne på stället, lät honom bjuda mig på för billiga drinkar, han blev säkrare och säkrare. La upp sin innanförkjolenstrategi. Ritade kartor i huvudet. Herre Gud, som om Strauss skulle ha kommit med något nytt: alla taktiker, alla färdleder färdigritade i mitt huvud innan jag fyllt femton. Lät honom inte komma innanför kjolen. Lät honom inte bli oorginell. Gjorde honom en tjänst.

Istället: åkte hem med vännen till hyrrummet. Klappade henne på kinden och fnissade i taxin hem, betalad av pengar som snotts från killes plånbok, snodd i ett aldrig sinnande rus. Hemma, hon, vännen, mådde inte bra. Inte bra alls. Började vrida och vända i sängen. Korva sängkläder och stöna. Säga att hon såg saker hon inte borde ha sett. Jag betydligt mer erfaren, knaprat e sen jag var fjortonellerså, visste att hon blivit partydrogad. Sa till henne att ta det lugnt, lugna ner, chilla tjejen! Hon bankandes i väggen, tårarna rinnande, trodde hon skulle dö. Jag hålla händer, torka tårar, prataprataprata. Grannar bankade på dörren. Äldre par undrandes vad som hände, jag säga ingen fara, inget brinner! De gick och la sig igen. Klockan närmade sig sex på morgonen, hennes rus gick inte över och helt plötsligt fick hon för sig att hon skulle hoppa från balkongen. Kröp i kroppen, gick inte att styra, måste bort och ner.

Jag halvt hysterisk, ringde på hos grannar, som kom in, höll fast henne vid verkligheten medan jag sprang ner till hyresvärd, ringde 112, fast på spanska, ambulans med ljus och ljud och jag gråtandes, hon kliandes i ansiktet, röda rispor och ränder och blodet började sippra fram och jag på kass djävla engelska hysteriberättade att hon var nerdrogad. De skakande på huvudet men rikemansbarnslydde och körde ilfart till skandinaviska sjukhuset där det droppades, bands och ringdes hem till föräldrar i Sverige. Hon butter och bitter och jag trött och rörd upp. Hennes pappa nyvaken och rytandes i luren.

Två dagar senare landade vi i Sverige.

Den där om att bli världens bästa mamma

Framtidshetsen kryper bara närmare och närmare och jag börjar se ett före och efter. Före och efter Det Första Jobbet. Arbete. Jobb. Bli vuxen. Samtidigt som jag aldrig, aldrig vill sluta plugga och leva i den vardag jag har nu med dubbelplugg, dubbeljobb, volontärjobb, träning och ny pojkvän (jo, fortfarande fniss efter) så vet jag att det kommer vara jobbigare för mig att ha det där åtta till sju.

Vännerna runt om får jobb och räkmackar eller bananskalshalkar in i yrkeslivet. De säger att jag inte kommer att ha några problem, inga problem alls, och nya pojkvännen klappar mig över håret och påstår att ingen kan tacka nej till mig.

För att inte bli helt galen över jobbhetsen sitter jag och smygtittar på resor till Indien, besöka Finaste som ska dit och resa runt. Glömma verkligheten ett tag, hoppa över vuxenheten ännu en bit. Skita i att drömjobbet kanske välkomnar mig med öppna armar. Vet inte ens längre hur drömjobbet stavas.

Jag vill ju förändra Stockholm, Sverige, världen. Jag vill bli världens bästa forskare, biståndsarbetare, utredare, projektledare, statsminister. Jag vill inte acceptera att jag inte kommer kunna bli allt det där, eller kanske ens en av dem. Tidigare har jag kunnat tänka mig offra familjelivet, barnen för att få det där, ligga, eller snarare stå, på topp. En av alla de där hundratusentals. Men nu. Med nya pojkvännen. Han får mig att vilja bli mamma. Världens bästa mamma. Och inte ännu på många år - herre Gud - men sen. Världens bästa mamma.

Den där om att ha ångest upphöjt till tiotusen

Alltså, åh!

Genom snordimmor och huvudvärkstryck spontanvaknar jag upp klockan nio för att jag plötsligt får en underbar idé om vad min mastersuppsats ska handla om, springer upp och kladdar ner, väcker datorn, och i mailen...

kort på en naken Jenny, på en scen nära dig (om du nu råkar bo i Stockholm), i ett resereportage. En bröstvårta syns. Tydligt. Den är up your face.

Så går ännu en dag när amerikanare får myten om den frigjorda svenskan bekräftad.

Den där om att tappa språket

Jag försöker skriva smarta grejer här. Jag sätter mig ner ibland och lägger fingrarna på tangenterna, vill kommentera världsläget (hur intressant det är att applicera statsvetenskapliga filosofiska teorier på fallet Dejemyr och att det verkar falla flygplan från himmelen som aldrig förr), berätta om hur korta min farbrors shorts var när vi åkte till Bulgarien -nittio, skriva om hur duktig jag är på att inte röka (hostar som en tok, pv säger att det är för att mina flimmerhår håller på att växa tillbaka. Jag får toksug på fyllan och tvingar mig själv att tugga på en gren) , säga att nästa kurs jag ska läsa kommer att bli skitintressant (äntligen ska jag få studera det jag vill studera: Mellanöstern). Men jag har inte lust. Inte lust alls. Språket är borttappat. Och jag är upptagen med att skratta.

Den där om att tänka efter två gånger först

Jag har hittat min gamla kärlek på Facebook. Han står där med turkos piké och ler mot kameran och jag vill inget hellre än att förstora upp bilden och sitta och titta på honom i fjorton timmar. Veta vad han gör nu, vem han är nu, var han är nu. Det kliar som faen i fingrarna för att poke him!, men fyfaen, vill inte vara världens konstigaste person.

Just som jag sitter och kollar vem han är vän med, vilket man tydligen kan, utan att vara vänner själv, kommer jag på vad jag egentligen håller på med och loggar ut.

Den där om att vara en riktig lärare

Det var då, när jag var tretton/fjorton/femton och var en av de första som började använda stringtrosor - utropstecken. Och ni vet att folk säger att hårdheten brukar ligga på utsidan? Så där, som en sårskorpa, var jag. För om man hade petat lite på det där hårda, som skyddar, så hade man funnit ett öppet sår som skulle ha blött och blött. Så där var tretton/fjorton/femtonårsjenny, med stringtrosor - utropstecken.

Jag hade en lärare som pillade på det där såret. Först med lillfingret, den första terminen, högstadiet, när jag växte mig störrestörre och det slog ut grenar ur min höft som växte åt helt fel håll där grenarna virade sig om ungdomsnazistsympatier och hårda, fega grenar som slog ner på folk som redan låg på knä. Senare terminer med hela handen. Han tog tag i kanterna och rev och slet. Sa till ettorochtvåor i betygsjenny, med stringtrosor - utropstecken, att hon visst kunde, han såg det ju, han såg att det fanns något där bakom, något som ville dölja sig, medan jag stack upp långfingret i luften och tjuvrökte bakom idrottsplatsen.

Efter lektionerna kom han fram och frågade hur jag mådde och log mot mig. Han gjorde att jag fick femmor i hans ämnen religion och samhällskunskap. På rasten sa jag att jag inte alls fått alla rätt på proven och det var ingen som egentligen ifrågaställde det.

Han accepterade inte mesande eller sjukanmälningar eller bortförklaringar. Han satte de regler jag behövde just då, i ett alldeles förslappat samhälle. Han krävde. Förväntade sig. Han gjorde att det var kul med skolan. Han disciplinerade mig genom att tro att jag kunde, mer än jag själv gjorde det.

En gång före ett prov hade jag varit ute hela natten, hängt i ett hus i skogen med en massa folk jag inte borde ha hängt med, i åldrar som var ungefär det dubbla min ålder. Sög av killar för att få sprit. Jag höll på att somna under provet och efter det kom han fram till mig och sa att jag inte fick sova på hans lektioner. Skulle jag sova var jag inte välkommen och när jag fick tillbaka mitt prov var det orättat, eftersom jag inte ens skulle nå upp till en tvåa på det. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt av det. Känslorna, som aldrig satt i ansiktet, utan gömdes djupt under ytan måste ha hängt som telefonlinjer över hela min kropp.

Antagligen gick han så lång utanför läroplanen att andra lärare skulle ha gått vilse och allmänhetens syn på vad som är rätt, och antagligen sket han i normer. Inga var mer förvånade än mina föräldrar på de där mötena när min klassföreståndare berättade att jag hade ettorochtvåor i alla ämnen utom religion och samhällskunskap, där jag hade femmor. Jag rykte på axlarna och drog upp byxorna för att stringtrosorna - utropstecken inte skulle sticka upp och gick sen bakom idrottsplatsen för att tjuvröka och tjuvläsa i religionsboken.

Några år senare träffade min mamma min klassföreståndare, som på en lektion sa att jag inte skulle bli någonting, någonting alls, sitta hemma och ruttna, föda barn tidigt, bli dömd till underklassvensson. Mamma berättade att jag börjat på gymnasiet och fick MVG och VG i alla ämnen. Att jag var klassetta i matte. Att min svensklärare hade anmält mig till en skrivkurs. Att jag varit en av de bästa på det nationella provet. Att jag vunnit min tävling i hästhopp. Att jag alltid borstade tänderna på morgonen. Att jag inte längre stannade borta hela nätterna, utan faktiskt använde min egen säng. Att jag skulle börja på universitetet och bli statsminister.

Jag önskar att jag mindes vad min lärare i religion och samhällskunskap heter. Jag skulle vilja berätta för honom allt det där. För honom allt det där som han sådde. Säga att jag älskar att han började pilla med lillfingret. Att han slet upp kanterna. Att det kanske är han som gör att jag nu läser statsvetenskap, att han hjälpt mig att komma hit, att han kanske har räddat mig från att bli ingenting, ingenting alls.

Den där om lördagskvällen

De kommer hem till mig, en efter en, efter en, men oftare fler än en. Och jag älskar det - älskar att samla dem, som frimärken i ett album, kunna sitta och titta på dem och hallå det här är mina vänner! Stolte mannen blir full först och skickar röda sms till mig, fast att jag sitter vid hans fötter.

Finaste muttrar lite för att hon inte är hos sin flickvän i Malmö, men jag skäller på henne och gömmer den svarta klänningen hon vill ta på sig, lägger fram den med färg, sätter en öl i handen på henne och ber henne att le.

På fest, Stolte mannen får för sig att sticka till ACE, kompis ska spela där, jag säger att går du nu kanske du ska fundera på var du ska sova inatt, följande natt, alla nätter. Det är första grejen vi är på tillsammans, som par, bjudna så. Jag säger det här betyder mycket för mig, planerat i flera veckor, det här är mina vänner. Säger gå om du vill, jag tänker inte tvinga till något, men var redo för konsekvenser. Finaste pratar med honom ute i hallen, säger jag gillade inte dig innan, du vet. Nu gillar jag, du är fin, ingen har behandlat Jenny som du, ni båda lyser som ljus när ni är tillsammans. Sticker du nu trillar du ner stegpinnar.

Han stannar.

Det blir utgång och vi har dragit med min rumskompis, som övertalar alla att gå till ACE och väl där hånglar jag mitt på dansgolvet och har aldrig varit så öppen som jag är nu, står mitt på golvet och skriker att jag är tagen, upptagen, med munnen mot hans. Det lyser och glittrar och hans kompisar börjar mjukna sina kanter mot mig.

Går vidare till Spy Bar vid fyraellerså, landar till sist mellan Finaste och Stolte mannen i min dubbelsäng, med handen i hans hand och armen runt Finaste.

Den där om att han är hemma nu

Jag, vi, ser honom genom glasrutan och han står där och ser lillebrorig ut och han ser oss inte, för han letar efter sin väska, där på bandet och jag lägger pannan mot rutan och bara tittar på honom, för han är det vackraste just där och då och ur högtalarna spelar de Feist och den där speciella låten kommer på och den hör egentligen hemma i en annan kärlek, men där och då är där och då och jag andas på rutan och det bildas andning och fukt. Han tar sin väska och går mot utgången och han går precis förbi där vi står och jag bankar, vill att han ska se, ska se mig, men han stryker sig över ögonen, försöker stryka bort tröttheten, och ser inte, inte mig. Och jag rusar mot där jag ska få hoppa upp i hans armar och han kommer ut och slänger väskorna och det är den bästa kramen jag fått. Just där och då.