Den där om Dave

Yeah, baby and babymother and all the shit between, I'm going to se sexiga Dave och grabbarna i Foo Fighters!

Min snåla djävla bror skulle köpa biljetter till mig i julklapp, men jag fick inga. Nu har jag "fått" av Karin istället. Jag är kär i Karin nu.

Och i Dave.

Den där om Bekräftelsemonstret

Det kvittar hur många vg jag får.
Det kvittar hur många kurser jag klarar.
Det kvittar hur många 90-minuterspass jag klarar av.
Det kvittar hur många personer som kollar in ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Det kvittar hur många personer som ger komplimanger åt ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Det kvittar hur många personer som vill hångla, ligga, kramas och prata.

Allt det där kvittar när Bekräftelsemonstret koncentrerar sig på den där enda personen.
Den där enda personen som inte kollade in ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Den där enda personen som inte gav komplimanger åt ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Den där enda personen som inte ville hångla, ligga, kramas och prata.

Bekräftelsemonstret har det fulaste leendet jag vet.
Och jag vet mycket.
Men jag vet fan inte hur jag brottar ner honom.

--- senare ---
Och han brukar försvinna ganska snabbt, men han är fortfarande kvar.
Han river och kliver.
Han dansar och hånler.
Han knuffas och välter.
Han sjunger så högt.
Så högt.

Och han är överallt.

Och han får mig att börja fundera på varför folk tycker om mig.
Och han ler åt mig och väser att den finaste jag hade lämnade mig.
Han lämnade mig.
Han lämnade mig.

Och om det finaste jag hade kunde lämna mig.
Bara så där.
Hur ska jag då någonsin kunna hålla kvar vid något igen?
Någonsin.

Och Bekräftelsemonstret nickar och väser "just det!"
Och det gör så ont.
Så ont.

På ICA innan så tappade jag tomater på golvet.
Och jag riktigt kände hur folk tittade.
Och jag riktigt kände hur de tänkte att jag var värdelös.
Och Bekräftelsemonstret dansade vid min sida.

Jag hatar söndagar.

Den där om glada Peter

Hmmm... är det någon som brukar kolla in Peter Eriksson? Är han alltid lika glad?

Den där om Miljöpartiet

Jaha, se där, jag är visst mest miljöpartist!

Den där om "Mitt hjärtas förlorade slag"

Var på bio igår. Vi såg De battre mon coeur s'est arrêté.

Och det är något speciellt med filmer på italienska och franska (och till viss del spanska). Jag vet inte om de är överlag bättre än engelska filmer, men jag tror att de luras. De pratar på ett språk man inte förstår (för det gör man oftast inte), så man tror att filmen är speciell och då känner man sig själv sofistikerad och speciell och plötsligt höjer man filmen till skyarna för att den får en att känna sig speciell.

De battre mon coeur s'est arrêté var inte speciellt bra. Den hade två bra scener annars... nej.

Bra filmer är dock, enligt mig:

På spanska:
Amores perros
Como agua para chocolate
Los Amantes del Círculo Polar

På franska:
Un long dimanche de fiançailles
Les Choristes

På italienska:
Il Postino
La Vita è bella

Och sen orkade jag inte fundera mer på vilka filmer jag tycker om!

Den där om den försvunna träningsvärken

Jag är besviken. Tränar man ett 90 minuters spinningspass, efter att ha haft uppehåll med träningen i tre veckor, borde man väl i alla fall få liiiite träningsvärk? Vad är det annars för vits med träning?

Den där om glömda A

Åhnej! Jag glömde bort en människa på min utmaningsgrej nedan, och nu vågar jag inte ta bort någon av de fem som redan finns! What to do?

A: Du får utmaningen... i efterhand. Och sen låtsas vi inte om det, för då har jag inte följt reglerna.

Skit med!

--- Ungefär tre minuter senare ---

Äh, nu ser jag att K redan utmanat A. Då vare inget.

Den där om gymmet

Då har jag varit och tränat på ett gym i Stockholm med. Och jo, det finns faktiskt skillnad även på landets gym.

För i Stockholm finns det gym som är jättestora och har mer än bara ett rum för spinning och ett rum för övrigt.
I Stockholm finns det fyra våningar och så många rum att man kan gå vilse och komma försent till sitt första spinningspass.
I Stockholm måste man ta med sitt eget hänglås till omklädningsrummet.
I Stockholm är det inte någon som berättade att man behövde ta med sitt eget hänglås till omklädningsrummet.

Och i Stockholm har alla röda träningskläder (inte smältinochvartystsvarta).

Och i Stockholm kan man faktiskt ragga upp folk på gymmet. Det är "hej, har du tränat här länge?" och "hej, vill du ha hjälp med cykeln?"

I Stockholm är allt som i en film.

Den där om bävern

Jag älskar Stockholm! Här kan busschauffören skrika "djävla bäver!" åt andra trafikanter utan att någon bryr sig. Ingen ens lyfter på ett ögonbryn. Utom jag. Jag sitter och fnissar.

Den där om den stora utmaningen

Den sprider sig som en löpeld, den stora utmaningen, och eftersom Fröken K har utmanat mig: here we go!

"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."

• När jag ska sova kan jag inte ha något läskigt bredvid mig, exempelvis en tidning som har dödsannonser på den uppslagna sidan.
• Jag springer aldrig till tunnelbanan, utan måste alltid se oberörd ut, precis som jag inte skulle med. Detta har gjort att jag missat hur många tunnelbanor som helst.
• Jag hatar verkligen att vara sämst och gör aldrig något som jag vet att jag inte kommer klara av.
• Jag låtsas väldigt ofta om att jag har stenkoll på allt som folk pratar om. Jag fejkar åsikter och mår skitkasst, för jag måste alltid vara bäst och veta allt.
• Jag älskar (och kollar på) en serie som går på eftermiddagarna på femman. Jag har ställt in träffar med folk, för att kolla på det. Sen ljuger jag om att jag gör något annat.

Jag utmanar (snart finns det inga kvar):
Sodalit
Sunstroke
Bubbel
Flicka
Jimmy

Den där om utropstecknet

Vet ni vad? I dag är jag förbannat lycklig!

Den där om Jesusbarnet

Jag är trött. Igen. Jag fattar inte vad det är med mig.

Jag måste vara gravid. Det finns inget annat normalt svar på frågan.

Jaha, go vänner, ni kan vara glada att ni känner mig, för nu kommer ett nytt Jesusbarn. Fast jag vet inte om någon kommer tro på att jag inte har haft sex för att få fram det där barnet. Men häftigt hade det varit i alla fall. Eller kanske inte, Maria led en hel del, va?

Jag undrar vem som ska spela den heliga jungfrun Jenny i filmen om mitt Jesusbarn i framtiden. Och förresten så ska han inte få heta Jesus. Han ska heta Bastian, Gabriel eller Cornelis.

Jag undrar om jag måste avsluta mina studier och hålla en massa presskonferanser istället. Bli testad och utfrågad. Vi kommer inte få en lugn stund, men kanske gratis blöjor. Och folk kommer valfärda hit. Det blir lite häftigt. Jag ska nog flytta upp till typ Boden, så att de får lite fler arbetstillfällen där uppe. De kan öppna försäljningsstånd, med små Jennyfigurer i trä.

Sen måste jag kanske skaffa mig en Josef, för själv kan jag ju inte vara, det funkar inte. Jag kanske adopterar en Josef från en katalog. Det finns ju firmor i Ryssland som slussar ut män och kvinnor som vill gifta sig med folk i resten av världen. Jag ska adoptera en som är stresstålig, stark och som gillar att massera fötter. Han kommer bli bra.

Jag tycker vi kan hoppa över hela den där korsfästelsebiten. Jag tycker att Bastian/Gabriel/Cornelis kan få bli en homosexuell statsminister istället. Jag menar är man ett nytt Jesusbarn så kan man ju inte precis bli städare. Även om ens fosterpappa är ryss (för alla ryssar är städare). Då kan jag äntligen få vila lite, efter mitt tröttsamma liv. Skaffa en katt, en hängmatta och supa mig full på rö-vin hela dagarna. Och ryssen kan få massera mina fötter.

Oh, jisses, vad händelsefullt mitt liv kommer bli. Jag tror att jag måste vila lite nu för att orka med allt.

Den där om att vi är döttrar

Vi är döttrarna som vuxit upp till unga kvinnor. Vi sparkade i mammas mage eller kröp omkring på alla fyra när teven för första gången förde in kriget i våra vardagsrum.

Våra föräldrar gjorde uppror och ifrågasatte samhället. det sägs att vi, den upproriska generationens barn, fick svårt att göra uppror. För vem vill göra samma sak som ens föräldrar alltid har gjort? Och vetskapen om att fem myror alltid är fler än fyra elefanter glömde vi bort någonstans på vägen.

Om oss sägs det att vi strävar efter att synas. Allra helst som fotomodeller och mediamänniskor i debattsoffor. Ofta armbågar vi oss fram och vi sätter jag och mitt i främsta rummet. Vi jobbar på en vacker och ungdomlig kropp. Har vi en sådan tror vi att vi har ett lyckat liv. Det har vi lärt oss av Hennes & Mauritz. Och för att verka lyckade svälter och kräks vi, rakar och noppar, sminkar och trånar.

Multipla orgasmer är något vi kämpar för att uppnå. Det är viktigt för oss att ha ett spännande, aktivt och rikt sexliv. Det har vi lärt oss av Vecko-Revyn. Vi går till särskilda ungdomsmottagningar som hjälper oss att leva ut vår ungdomssexualitet. Där får vi banandoftande Durex, Black Jack och Profil. Samtidigt som vi slipper tonårsgraviditeter och könssjukdomar. Vi proppar i oss Desolette. Blir skrämda med aids, klamydia och abort. Vi får knulla som vi vill bara vi använder kondom.

Vi är döttrarna som vuxit upp till unga kvinnor. Och det sägs att vi blir vuxna i världens mest jämställda land. Nio procent kvinnor på chefsposter och 40 procent i riksdagen. Många av oss är utan jobb. Är vi inte det har vi projektanställning eller praktikplats. Vi har samma formella möjligheter att göra karriär som våra manliga jämnåriga. Det enda som skiljer oss från dem är en push-up och rakade ben. Och ett långsmalt ansiktsuttryck av förvåning när vi inser att våra löner är 80 procent av deras.

Vi är de nya kvinnorna, som inte vill vara kvinnor i första hand utan människor.

Vi är döttrarna som vuxit upp till unga kvinnor.

- Uppror pågår, Ambjörnsson mfl

Den där om en bebis

Idag är jag sugen på bebis. Jobbigt as(s) hell.

Och egentligen är jag inte alls sugen.

Men ändå.

Den där om bästa, söta A!

Åh. Jag älskar min nya skolkompis A!

Vi har seminarie i morgon, torsdag. Eftersom nya skolan vill bråka lite så får jag inte mina inloggningsuppgifter så att jag kan kolla semenarieuppgifterna. Så jag tänkte att jag måste höra av mig till A för att få dem.

Dock är det lite känsligt. Vi har bara träffats två gånger och trots att munnen går i ett på mig när vi träffas så har jag lite telefonfobi och vågar inte riktigt ringa.
Och sms:a är mesigt. Sms är för mesar.
Och mail kommer inte alltid fram.
Och jag är en mes.

Och A hade redan mailat frågorna till mig, utan att jag bett henne.

Nu är jag kär i A. Plus att hon är himla söt. Det är bra att vara kär i någon som är söt.

Den där om knorrandet

Just nu är jag så trött så trött.

Jag har klivit upp klockan sex två dagar i rad och detta gör att jag nu inte orkar resa mig från sängen, fast magen knorrar.

Jag orkar inte ens ändra min playlist på datorn. Jag lyssnar på samma fem låtar om och om igen.

Låtarna är bra:

1. The slaves - Suicide
2. Ryan Adams - Wonderwall
3. Antony and the Johnsons - Hope there's someone
4. Madrugada feat Ane Brun - Lift me
5. Damian Marley - Road to Zion

Men inte SÅ bra!

Kan någon komma och laga mat till mig?

Den där om att kämpa för två

Jag har lekt med M hela dagen.

Och det har varit så himla svårt att inte glida in i gamla vanor.
Och det har varit så himla svårt att inte lägga mitt huvud på hans axel.
Och det har varit så himla svårt att inte smeka honom över ryggen, innanför hans t-shirt.

Men jag vet att han lider mer av det.
Men jag vet att han tycker att det är så intensivt att han ibland bara vill fly.
Men jag vet att han bara vill ta min hand. Så där som i gamla tider.

Så där som i gamla tider. När han tog min hand, så där enkelt.
Så där som i gamla tider. När jag tog hans hand, så där enkelt.

Så jag får kämpa för oss båda.
Så jag får kämpa för två.

För även om jag är minst så är jag ibland starkare.
Och även om han är så mycket större så får han ibland vara mindre.
Så mycket mindre.

Så jag får kämpa för två.

Den där om spökstäder

Det kanske är jag som är mesig, men det här tyckte jag var ganska häftigt.

Den där om att det är gött att ärva långkalsonger av en kille!

Den där om axelvaddar, bröstinlägg och tomtenisseskor

En sak som är lustigt (märk ordet var, för då var det inte så djävla kul, då var det ascoolt) är axelvaddarnas storhetstid på 1980-talet. De var lika stora som de största berg (i dubbel bemärkelse). De var inne. Hippa. Man var en loser om man inte hade dem. De har gjort att medelålderskvinnor (till exempel min klasskompis mamma) idag inte kan leva utan dem. De har blivit som knark. Abstinensbesvär utan dem. De har liksom ”levt livet” under den eran då axelvaddar kopplas samman med tuffhet.

Min klasskompis mamma är så skadad att hon nålar fast axelvaddar i alla sina tröjor. Med säkerhetsnål. Och hon kan inte ha linne, när hon arbetar i trädgården, för då känner hon att hennes axlar är för små. Då känner hon sig naken. Hon vill ha Arnoldaxlar. Hon vill vara tuff. Hon måste ha en extra kofta på sig, så hon kan nåla på axelvaddar. Hon har axelvaddar i blått, svart, grått, rött och vitt.

Nångång på slutet av 90-talet var det någons axelvadd som trillade ner i bh:n. ”Titta!” skrek hon. Hon med permenentat hår och snedlugg. Hon var en av de tuffa, så alla gjorde som hon – sprättade loss axelvaddarna och stoppade in dem i bh:n. Det var inte längre kul att ha stoppning på axlarna längre. Nu skulle stoppningen sitta på brösten. Det var inte lika kul att ha Arnoldaxlar längre, nu ville alla ha Dollybröst.

Och denna stackars klasskompis mamma, som så många andra kvinnor, hängde inte med i utvecklingen. De blev en klunga utanför samhället. En klunga som måste köpa kläder på Camilla, eller nåla fast axelvaddarna i sina tröjor.

Här talar vi riktig misär. Samma misär vi unga kommer uppleva om tjugo år, då tomtenisseskor kommer vara helt ute. Då vi tomtenisseskobärare kommer få nåla fast en spets längst ut på våra skor, för att vi inte klarar oss utan spetsen. Vi kommer känna oss nakna. Som om vi har för små fötter. Våra barn kommer reta oss, när vi arbetar i trädgården med våra skor. Och tillslut kommer våra svarta spetsar ta slut, så vi måste sätta vita spetsar på de svarta skorna.

Våra män kommer lämna oss för unga kvinnor med små fötter. Och så kommer axelvaddar vara inne igen, men vi kommer ha men från vår ungdomstid, då axelvaddar och Arnoldaxlar var något som en grupp utanför samhället bar.

Vi kommer gå där med våra spetsskor, i trädgården med bara trädgårdstomten som sällskap. Jag känner att vi måste koncentrera oss på de viktiga sakerna här i livet. Misär, vänner. Det kommer bli misär!

Den där om farmorstrosor

Nu börjar det bli illa. Nu börjar jag bli tant. Snart är det dags att klippa håret till en sån där tantfrisyr alla klipper till när de börjar närma sig 30, en sån där kort. Kanske ska börja färga håret snart med, köpa hårfärgningsmedel i bigpack, för snart kommer de små vita hårstråna. I alla fall kan man tro det om man kollar på mina trosor. Ledsen att behöva berätta det för alla singelkillar där ute - tjejer (i alla fall ”mina” tjejer) har hellre på sig sköna (farmors-) trosor än osköna (”sexiga”) trosor när de nått en viss ålder. När de börjar närma sig 30. För någon helg sedan gick jag ett steg närmare ålderdomen - jag gick ut och festade i farmorstrosor!

I min låda finns det tre olika sorters trosor:
1. Sexiga, silkiga, spets-på-kanten-trosor. Dessa är ibland av modellen string. Dessa trosor har en gubbjävel kommit på, för en kvinna skulle aldrig kommit på att det behövs ett snöre mellan skinkorna, utan bara män. Särskilt tjocka, medelåldersmän, som aldrig skulle få för sig att ha ett snöre mellan skinkorna själv. Dessa trosor används väldigt sällan, och varje gång det rensas i garderoben slängs en hel del av dessa. Dock kan de ha en förmåga att få en att känna sig lite sexig, därför används de ibland till att a.) tända dåvarande pojkvännen, då han är trött och Jenny vill kuk-i-lura och/eller b.) ha på sig när man ska ut och festa, för att förhöja stämningen/visa tjejerna när man går två-och-två på toa, är full och vill visa sina sexigasilkigaspetspåkanten-trosor.

2. Favorittrosorna, som är jäkligt fräcka, med roliga mönster, roliga färger, skön passform och som man kan gå runt i utan byxor, för att de är så jäkligt fräcka. Dock är det problem att hitta dessa i affären, då de sällan förekommer. Dessutom ligger i alltid i tvätten, för att de alltid används och för att de alltid är så färgglada, att de inte går i varken vittvätten, eller mörktvätten.

Och så har vi kategori
3. Farmorstrosorna. Dessa trosor inhandlades för längesen och har tappat form och färg. De har hål på ställen vi inte ska nämna (vilket kan vara bra, eftersom man faktiskt SKA lufta miss muff). Dock är dessa trosor asfula. Men SKÖNA! Dessa trosor slinker man in i när man är bakis (och definitivt INTE vill kuk-i-lura). Dessa trosor används också när alla andra trosor ligger i tvätten och väntar på att något annat än vit- och mörktvätt ska tvättas.

Var som sagt ute och festade i dessa farmorstrosor för någon helg sedan. Var hemma hos föräldrarna och de var de enda trosor som var lediga. Tydligen tvättas det inte heller några mer orginella färger hemma hos föräldrarna H än just vit och mörk. Det var ju inte så att jag tänkt ragga upp någon, som skulle få se mina farmorstrosor, men man vet liksom ändå aldrig. Tänk om det blivit jämföra-trosor-maraton på toan, så hade jag haft farmorstrosor. Det är nästan värre än att vara naken under. Dessutom är de knöliga under sexiga-sitta-tajt-jeans.

Så nu antar jag att det inte finns någon återvändo - ska boka tid hos hårfrisören (och det funkar inte med den vanliga, tuffa frisören, den som är så tuff att man måste klippa håret innan man går dit, för man kan ju inte komma dit med SLITET HÅR!) Nä, nu blir det till att gå till den lokala frisören. Den som har klippning hemma hos sig, i sitt garage.

Den där om K

Jag ville nästan inte vara hemma ikväll. För ikväll kom K, som är sambo med M:s mamma. K är en av de snällaste jag vet. K är en av de största männen jag vet. Hans kroppsbyggnad måste vara tre gånger så stor som min, om inte större. Och alltid när K ser mig så skriker han "lilla Jenny!" och måste lyfta upp mig i luften, som om jag vägde en kartong mjölk. K är en björn från Norrland.

Jag var nervös för ikväll. Jag var nervös över alla frågor. Och jag var nervös för att jag inte längre skulle få vara en del i K:s värld när jag inte längre är tillsammans med M.

Så fel jag hade. Det var samma gamla K. Samma gamla kram och ett "du måste komma upp och hälsa på!"

Och medan K och hans jobbarkompis från Finland satt och drack kaffe och åt kokoskakor i vårt lilla kök och Finlandskompisen sa "hörreni sejer, vad gööör ni i Fjollträsk egentligen?" så satt jag och fnissade och plötsligt så kändes denna dagen inte så dum trots alls. Det var tur att jag stannade hemma ikväll.

Den där om att bli snällare

Jag kom på idag att den vanligaste tanken i min hjärna måste vara "din dumma djävla idiot!"

Och här, i Stockholm, får jag verkligen användning för den. Tanken alltså.

Jag ska försöka bli snällare.

Det kommer bli svårt.

Den där om att hålla i hatten!

Ikväll var jag på dejt.

Ni vet när man går på dejt och allt är sådär pirrigt och spännande? Man sitter i soffan och tittar på film och hans fot råkar nudda vid ens ben så man blir alldeles pirrig i magen och blöt i trosan. Man känner att han vill lika mycket som man själv och man bara väntar på att någon ska ta första steget. Man lutar sig lite menande framåt, så att han ska komma till och hångla upp en, eller så ställer man sig upp och går på toa, bara för att komma tillbaka och kunna sätta sig närmare än man satt innan. Han börjar klappa en på håret och man blir ännu mer pirrig i trosan. Kanske han man en filt över benen, som hans hand råkar komma under, och kanske råkar ens egen hand också hamna därunder, så att händerna möts. För på någon vänster så är det lättare när det sker under en filt.

Man vågar ta första steget och vänder sig mot honom, lutar sig inåt och kyssen är ett faktum. Man vill aldrig sluta, för har någon någonsin kysst en så bra som just han gör just nu? Och kanske ska man sova över ändå?

Och allt är jättehärligt och man har ingen aning om vad som händer i filmen, för allt man tänker på är hans händer som är på väg över magen.

Ahhhhh...

Så var min dejt inte. Han var tråkig. Han var såååå inte min typ. Och när han körde den kända armen över axeln i soffan så sa jag att jag nog behövde gå hem. Hur förutsägbar får man vara? Komma med sin djävla överklassarm och tro att han ska få mina trosor att pirra.

Jag fick i alla fall gratis mat. Det är bra när man är student. Och ärlighet är bäst. Jag ska vara mer ärlig, även om jag är brutal. Håll i hatten, alla blivande dejter, här kommer det minsann inte få kuk-i-luras om ni inte kan era saker!

Den där om bästa dagen

Idag är det typ bästa dagen någonsin. Och detta på grund av många saker. Till exempel så var M här igår och det kändes bra. Det kändes fnissigt. Jag var rädd för att han skulle vara sur. (Sur för att jag inte vill gå på kärleksdejt med honom. Efter vårt sista bråk för någon vecka sedan så bestämde jag mig för att det inte skulle bli kärlek med M igen. I alla fall inte älskakärlek. Jag bestämde mig för att han ska få vara en av mina bästa vänner och det är skönt.)

M fixade mitt internet och låg i min säng och luktade gott. Han hade en ny parfym.

Idag började jag även skolan, trodde jag. Det var bara registrering. Jag som var rädd för att inte hitta någon kompis stötte på en tjej redan efter tre minuter, så nu har jag en sötkompis. Hon ser ut som en söt chihuahua .

Dagen slutar dock inte där. Ikväll ska jag på en säkerhetsdejt. En säkerhetsdejt är en dejt där man vet att det inte kommer bli kärlek. Det passar mig just nu. Men! Jag ska ändå på dejt.

Och! På vägen hem från skolan såg jag en jättestor katt.

Den här dagen är den bästa dagen på länge.

Den där om att the target has reach its location

Jahapp, då var lilla J på plats då.
Efter
trängsel i bilen,
"du får inte plats med fler saker!" "Jooo, men snälla pappa?" "Nej!" "Jo!" "Nej!"
fler saker i bilen
vilsekörning
katt som ville sitta på axeln i bilen
och
en massa sånger från stora J ("tumme möter tumme, pek möter pek, detta var ju en rolig lek!" Stora J jobbar på dagis)
så är jag framme.

Den där om min kompis

På onsdag ska jag börja skolan. Det känns som när jag var sju år och började första gången.

Fast mja, jag minns ju inte första gången, men mamma har berättat att jag blev kompis med Emma och sen, när jag fyllde åtta, så ville jag bjuda bara speciella barn på mitt kalas, till exempel Emma, men det fick jag inte för mamma, för hon trodde att jag var kompis med Emma bara för att hon var så populär. Min mamma har skämts hela livet för det visade sig att Emma och jag var bästisar i fem år sen. Jag kunde tydligen vara lite poppis jag med.

På onsdag ska jag träffa min nya klass. Och jag vet att man inte får ha kompisar när man börjar på universitetet, för då ska man vara vuxen, ha sambo och egna vänner och man får bara vara kursare, men jag vill fan ha en vän ändå!

Annars måste jag ta med mig en pocketbok som jag kan läsa på rasten och det är störtfånigt. Och nu kommer alla att säga att det inte alls är det, men jag, jag tycker det i alla fall.

Och jag har lätt att få kompisar. Jag har alltid fått kompisar på nya ställen, men innan är jag ändå orolig! För nu ska jag till Stockholm. I Stockholm pratar de fint och när de ska säga u så låter det som u och inte som o. Tänk om någon ber mig att bokstaver mitt konstiga efternamn? Stockholmspojkvännen mobbade alltid mig för att jag inte kunde bokstavera på svenska.

Snälla, snälla, om du ser mig på rasten då kan du väl prata med mig? I alla fall lite? Om jag inte får några kompisar så kommer jag dö. Och ja, så allvarligt och viktigt är det att ha kompisar, för mig. För vet ni? När jag åkte på språkresa till Brighton när jag var 15 år så var det jättemånga som redan kände varandra, och jag ville inte lära känna de som blev över, för de var mesiga, så på båten Sverige - Tyskland satt jag på toa och grät.

Jisses.

Den där om 2006 - året då allt kommer hända

Ingen jag vet tyckte att 2005 var något bra. Det var sjukdom och svält och katastrof och död och göra slut och skit och hans moster. Och hans faster. Därför måste världsalltet och Gud och Allah och Moder Jord och Bush och Persson göra lite balans här i världen och göra 2006 till bästa året någonsin, eftersom 2005 var ettdjävlapissochskitår!

Så därför, världsalltet och Gud och Allah och Moder Jord och Bush och Persson, vill jag ha det här år 2006: kul, kunna hålla in magen vid ståsex, sex, hångel, lära mig dansa sån där 20-talsdans (med fransar på kjolen och fjädrar i håret), ingen död eller sjukheter eller hemskheter, franskalektioner, klara alla mina kurser, bo i Mexiko alternativt Tanzania alternativt Sydamerika, och bli brun och gärna lite längre, bli snygg, kunna sjunga helt plötsligt (teckna går också för sig), bli rik, hitta en riktig skattkarta, hitta en skrattkarta, läsa alla böckerna i bokhyllan, få en riktigt rolig 26-årsdag, köpa många fina skor, få många spontana presenter, få härliga vänner i klassen och inte vara ensam och stå och titta på alla som skrattar på rasten, bli utbjuden på dejt, vill att någon säger till mig att jag är vacker (inte söt, för söt är man när man är fem), bli bjuden på en resa, få en kompis norr om Stockholm, definitivt ansa mellan benen, kolla mig mer mellan benen, så jag inte blir chockad när jag kikar in, kunna argumentera ner någon på krogen, slå någon hårt i skallen, för det verkar tufft (dock får han inte dö, för då går vi emot en punkt där tidigare), ha någonstans att bo mellan april till september, göra något som jag inte trodde att jag skulle klara av (kanske äta ett hårstå... åh fy fan!), inte äta ett hårstå, vara nyförälskad, umgås mer med mina kompisar från Skåne och massor, massor mer!

2006 kommer att bli ett underbart år!

Den där om klassåterträff

Åh, fy bubblan. Måste det vara som i en sån där high school-film när man har återträff? Att alla nördar fortfarande är nördar, utom en, som blivit jättesnygg och rik som ett troll. Och alla som spelade fotboll är fortfarande tuffa, men bor kvar i gamla staden och är gifta med tjejen de var tillsammans med då och de har fått fjorton ungar. Och alla tuffa, som bor kvar i staden, är fortfarande kompisar, medan nördarna har flytt till andra städer och inte känner någon längre (fast alla vet vem han/hon är, för han är ju rik som ett troll). Å så ska de bo i sitt flickrum (även killnördarna hade flickrum) och mamman ska säga "men vaaaad kul, Nicklas, med återträff! Vet du? Veronika har barn och man nu, minns du hur kär du var i henne? Och när ska du få barn?" Men Nicklas har en partner, men det är inte Viktoria, för partnern heter Viktor, men det vågar han inte säga.

Och sen slutar allt med att alla kommer vara jätteimpade av Nicklas å alla vill ligga med honom och Viktoria tar honom på penisen, men så kommer till slut Viktor och kysser honom på munnen och alla bara "Va? Vad gör de?" Och så kommer Nicklas och Viktor att rida bort i solnedgången.

Men jag, jag var mest vilse och stygg i högstadiet, och så vidare jag inte hinner få till det med någon tills den 13 mars (eller när det nu var) så kommer jag få klara av hela återträffen själv. Jo, förrutom Petrasötis då, som lovat att hålla mig i handen hela tiden och inte lämna min sida. För tänk om konstiga M kommer? Konstiga M ville att jag skulle dö när jag bodde i London. Jag är rädd för henne.

Och jag måste gå ner i vikt och sola och bli godkänd på mina kurser och öva på att prata och äta samtidigt och helst bli lite längre och klippa håret och köpa nya kläder och öva på att inte låta så skrytig och cynisk och öva på att lägga huvudet på sne och se intresserad ut och öva på att inte göra äcklig min när någon jag inte gillar kommer och repetera allas namn och försöka komma ihåg vem jag var stygg emot på högstadiet och komma ihåg att jag duger, jag duger, jag duger och öva på att inte svettas i händerna och pust!

För visst är jag ganska lyckad? Visst? Ja, det vet ju inte ni, ni vet ju inte hur jag var i högstadiet. Och tack, Petra, för att du finns. Inte bara för den här träffen, utan för... att du finns!

Den där om skitmojje...

...i morgon måste jag lämna ifrån mig det finaste jag har just nu.

Den där om homosexuellt blod

Jag läser, som så många andra, ganska många av alla nätets bloggar. Ja, inte mångamånga, om man räknar alla som finns. Då läser jag nog en piss i Mississippi. Anyhow: många av er som skriver där ute är jag kär i. För ni skriver så djävla bra och börde bli krönikörer, författare och gurus hela hopen, istället för vissa av de skitförfattare som finns där ute idag.

Igår stötte jag på ett inlägg som jag önskar att jag skrivit. Tyvärr visste jag inte om problemet, så därför hade det varit lite svårt att skriva om det. Om jag hade vetat om det så hade jag skrivit det här, för det är så djävla bra!

Tack Wettergren!

Den där om att Jenny hjärtar Skåne

...men vad i helvete är det för ord de har med?

Den där om dialekter

Jag tror att jag missade något på tv igår. Och själv gillar jag min skånska, utom i vissa situationer, som till exempel för någon dag sedan, då vi hade seminarie, och jag var tvungen att prata jättetydligt för alla djävlar var från Norrland och Stockholm.

Den där om dragkampen

Den där om alla mina skor

Mamma frågade mig i julas om jag verkligen behövde köpa sex par nya skor.
Jadå, tyckte jag då.
Idag räknade jag dem.
Jag har 53 par skor.
Om man kan säga hur folk är efter att ha tittat på deras skor antar jag att jag är schizofren.

Den där om att jag är nykär

Okej, nu är jag nykär i en sångundulat igen. Rosie Thomas makes my heart go boom! Jag fattar inte varför ni inte tipsar mig om the good girls tidigare. Här har jag gått hela mitt liv utan att ha hört Rosie!

Titellåten för mig i vår är Wedding day:

so much for love
i guess i've been wrongbut it's all right cuz i'm moving on
i'm gonna drive over hillsover mountains and canyons
and boys that keep bringin me down
i'm gonna drive under skyline and sunshine
drink good wine in vineyards
and get asked to dance
i'm gonna be carefree and let nothing pass me by
never ever again

it's gonna be so grand
it's gonna be just like my wedding day

Den där om oturen

Åhnej, sån otur! Jag kan inte gå och hämta pluggböckerna, för se vad som ligger på mina ben! Jag får hela enkelt ta mig en kattlur...

Den där om helylle och jättegull!

Kom igen, vi har alla varit i den där perioden.

Den där perioden som Lillfisen (K:s katt, som jag är kattvakt åt) är i nu.

Perioden där vi vill sätta på vår mamma.

Helylle och jättegull och så djävla Svensson!

Den där om lycka

Lycka är att hitta två par, nästan oanvända jeans i garderoben, som man glömt att man hade.

Olycka är att ni kan klicka på jeansbilden och få my giant ass all over er skärm!

Och sen kan jag dra ett jättedåligt skämt och säga att det här hade varit ett bra tillfälle att börja kiss my ass!

Gosh, I love to skriva Swengish!

Den där om Coca cola fuckin lime

Och när vi (jag) ändå är inne på reklam så måste jag berätta att jag HATAR reklamen för Coca cola light med lime. Tjejen, som är sist, ska vara lite cool och surfar och så. Och så smakar hon på colan och bara "nämen! Vad tossiga ni är, har ni put lime in it?" Tihi! Så himla tossigt att ha lime i!

Och så lägger hon upp tungan i gommen, för att det ser lite coolt ut, och man måste vara cool om man surfar. Precis som Britney gjorde i sin första video. Hade konster med tungan, that is, inte var en tokig surftjej. Efter det har jag aldrig sett Brittan göra om det där. För jag kollar på Brittan varje dag.

Och det är bara tjejer i reklamen. För tjejer dricker Coca cola light. Det gör inte killar. För killar är rädda för aspartam, för det gör att deras snoppar krymper. Och sen kan de få vara feta med, de får tjejer ändå. Tjejer som är feta får bara sittsår och döda kattungar (eftersom de sätter sig på dem).

Den där om min dag

Okej, här kommer en liten fotodagbok från eftermiddagen:

Först: min packhög på sängen:










Sen: lilla katten tittar på och skrattar när jag packar och svär:










Sist: Jag tittar på min klädhög, har feber och visar hur mycket jag behöver en ny digitalkamera, som man inte blir vit i skallen av:












Mer spännande än så här blir inte mitt liv i Växjö. När jag flyttar till Stockholm (på lördag) så kommer ni få fotodagböcker där jag jagar busar i min superkvinns outfit!

Den där om braleten

Vet ni hur många olika bh:ar det finns? Det finns många!

Jag tänkte köpa på mig lite nytt, men jag har inga pengar, så jag sitter och drömmer istället. Och jag kan fanimej inte ha köpt bh på länge, för jag hade ingen aning om att det fanns

Bralet
Hela set
Korsett
Push-up BH
Tubtop
Avtagbara remmar
Balconette-BH:ar
Bygel-BH
Förminskande
Bröstcanceropererade
Formpressade kupor
Halvkupa
Klassisk stil
Sexigt
Sportigt
Utan bygel
Vadderade
Övrigt

Holy shitness! Jag som bara ville ha en... fin!

Den där om godis

Egentligen skulle jag skriva om hur äckligt godis är (jag var tvungen att köpa innan, eftersom det är så synd om mig idag), munnen bara "tugg, tugg." Magen bara "åh, fy fan, ät inte mer!" Hjärnan bara "lalalala" och handen bara "gräv, gräv, mer!" Mina kroppsdelar motarbetar varandra.

Sen fick jag sms av sötkompisen: "Minns du när vi hade prov en gång på högstadiet o du hade köpt lakritsfötter till mig, de jag gillar så mycket. Äter en sån nu. Tänker på dig varje gång jag ser sådana!" Så då började jag gråta istället (surprise!).

Vet ni hur svårt det är att käka seggodis, gråta och vara snorig samtidigt? Svårt, I tell you! Nu ska jag slänga mitt godis.

Den där om jobbjohan

Min bror är nog sämst på att söka jobb. Och det säger jag med kärlek i rösten (annars blir han sur). Han söker just nu jobb i NY som au-pair. För att få sådana jobb behöver han göra kollage med bilder på honom och barn, vilket inte är så svårt, eftersom han jobbat med barn ganska mycket. Men istället sitter han och fixar bilderna nedan. Jag sa till honom att ingen konservativ familj i USA skulle vilja anställa honom med sådana bilder. Jag hoppas att han lyssnar på mig, för jag har redan planerat in en höstresa till det stora äpplet.







Gissa vilken som är orginalbilden:

Den där om jävla A!

Pratade med A. Och jag bara "jag har feber!" Och då vet ALLA att man ska säga "vad synd om dig!" Men A, A sa "jag har nog också lite feber!"

Jävla A.

Sen sa A:
"Aldrig får man vara sjuk för sig själv."
"Det är alltid någon som har det värre också. Inte så att folk pratar om barnen i Afrika och så vidare, men för att de säger "Usch då, ja själv har jag halsfluss""
"Exempelvis sitter jag här och tycker jag har massa feber, säkert 39, och är sjuk nu, men så bloggar du om att du har 100 grader. Det är 61 grader mer än mig, så egentligen är jag inte alls sjuk i jämförelse. "

Det är synd om mig!

Och, okej, lite om A med.

Nu ska jag äta vitlök, för jag kan ändå inte gå på fetefesten ikväll. Och på tv gick en snyftig reklam om de stackars barnen som blev hemlösa i tsunamin, så nu gråter jag igen. Om det är någon som är törstig så är det bara att ställa en bägare under mina ögon, så kan jag fylla den på nolltid!

Den där om boktoken

För ett bra tag sedan frågade jag en massa folk om vilken bok som var den bästa de läst. Sen köpte jag alla dessa böcker (back in the day, när jag var rik). Nu har jag läst många av dem. Och jag måste säga: fan, vad dålig smak ni har! Eller i alla fall inte samma smak som jag.

Mossvikenfruar av Emma Hamberg (som ingen tyckte var bäst, men den var klädd i sammet, så jag var tvungen att köpa den ändå): nej, inte så bra! Recensionen på Adlibris kan jag inte annat än hålla med.

Naiv. Super. av Erlend Loe: inte min typ av bok. Alls. Jag läste och läste och hoppades att den skulle bli bra. Det blev den inte.

I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell: okej, den här boken förstår jag faktiskt varför folk tycker är bra. För den var bra. Men inte så bra som alla sagt. Och jag kanske är kallkänslig och okänslig, men va fan. Sån är jag.

Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist: den här förstår jag också, men efter att ha läst (för) många sådana här böcker så är det lite svårt att ta dem till sig. Tyvärr.

Just nu läser jag Tusen små bitar av James Frey, och den är nog bäst hittills. Och så har den ett så jävla snyggt omslag!

Och efter detta kan vi nog konstatera att det är mig det är fel på! Got to be.

Den där om all you need is bekräftelse

Okej. Han är finast. Och han förvånar mig med sitt språk. Sina ord. Sina känslor. Jag har aldrig sett honom som någon som kan skriva fint. Han förvånar och överraskar mig. Han är inte bara naturvetare:

"Jag är rädd för allt som saknar horisont, saker jag inte kan se slutet på, ord som evighet, aldrig och älska. Men det har alltid varit så lätt att se sambandet mellan henne och ordet älska. Det har alltid varit så lätt att säga att jag älskar henne."
- M:s blog(g)

Och jag älskar honom så otroligt mycket. Även om det inte blir vi så kommer vi nog alltid älska varandra ändå.

"Och hur skulle det vara att gå tillbaka igen. Skulle jag kunna bli tagen på allvar? Av henne, av hennes familj, av andra. Chansen att jag skulle bli förstådd är ungefär i lika stor som ett knott i norrland, men det skulle nog inte spela en så stor roll, för med Jenny var jag aldrig ensam. Hon förstod inte men hon accepterade och försökte."
- M:s blog(g)

Och hans blog(g) är lite hemlig, tror jag, men varje gång jag läser den så får jag fjärilar i magen. Och fjärilar är bra.

Den där om prosit

Man skulle kunna tro att det blir kladdigt när man (=jag) nyser på skärmen, men det fungerar mest som rengöring.

Prosit. Torka bort. Rent.

Den där om feber

Jag är 100 grader eller mer. Jag har feber. Om M skulle ligga bredvid mig nu så skulle han inte ligga bredvid mig, för han har alltid tyckt att jag är för varm och nu är jag extra varm.

Jag har inte tid att ha feber och gråta för att jag ser en död hund på tv, eller gråta för att Mini och jag snart kommer skiljas eller gråta för att jag inte hittar min paprika. Jag har inte tid att ha feber och gå långsamt och gå genom sirap och ligga ner. Jag måste packa och plugga. Packa och plugga.

Jag är 100 grader eller mer. Och alldeles röd om kinderna.

Den där om var jag står

Det skulle vara så enkelt
så svårt
så enkelt
Att ta honom tillbaka.

Och alla säger att det är klart
det är väl inte klart
det är klart
Att vi ska bil tillsammans igen.

Ingen kan se mig med någonannan
med alla andra
med någonannan
Än honom.

Och vi är ju så rätt
så fel
så rätt
För varandra.

Hur kommer ett liv med honom
utan honom
med honom
Se ut?

Vem är Jenny med
utan
med
M?

Var står
faller
faller
faller
Jag?

Den där om dumma katter

Katterna är dumma. De bara sover och sover och sover, så att de kan väcka mig i natt med. Natten som gick lekte de rundor ända till klockan fyra på natten. Jag höll på att bli galen. Mer än vanligt.

Jag har släpat upp dem och lagt en leksaksmus framför dem och beordrat "Lek!" men de går och lägger sig igen.

Jag antar att även jag måste vända på dygnet!

Den där om lilla spindeln

O no,
I see,
I spun a web, it's tangled up with me,
And I lost my head,
The thought of all the stupid things I said,
O no what's this?
A spider web, and I'm caught in the middle,

I turned to run,
The thought of all the stupid things I've done,
I never meant to cause you trouble,
And I never meant to do you wrong,
And I, well if I ever caused you trouble,
O no, I never meant to do you harm.

Den där om Lisa

När jag var liten gick jag i samma klass som en flickflicka. Vi kan kalla henne Lisa. Om man är en flickflicka har man kjol och strumpbyxor som inte går sönder. Man leker inte med pojkarna för man hoppar hopprep. Man är söt och man vet om det.

Lisa hade även en rik pappa och en mamma som gick hemma och bakade kakor.

Lisa var perfekt.

För några år sedan råkade Lisas familj ut för en familjeskandal, precis som om Lisas familj hade varit med i Tre kronor (den enda svenska såpan med riktiga intriger). Familjeskandalen ledde till att Lisas rika pappa tog livet av sig.

Om inte Lisa och hennes familj är perfekt, då kan ingen vara det.

Och jag vet inte om det gör mig besviken eller glad.

Den där om pest eller kolera?

Jag vet inte vad som är värst: tråkpacka, tråkplugga eller dratta på ändan i snön.

Den där om I-landsproblem

Är det någon som har något tips om vad man kan dricka på morgonen?

För
juice - för mycket socker
vatten - tråkigt
te - jag har fått bruna tänder (sant, fråga min bror)
kaffe - gillar vi inte.

Den där om det osexiga

Just nu har jag nog världens osexigaste händer. Jag har kattrivsår och nagellack som borde tas av.


Och en kass kamera.

Den där om hemlisen

Vill ni veta en hemlis?

Jag tror att jag börjar gilla singellivet...

Den där om mamma Terese

Okej, nu ringde en Terese som kanske ville ha mini. Hon skulle bara övertala pojkvännen först. Men som hon sa "det är ändå jag som bestämmer!"

Lilla mini kanske får ett hem ändå? Heja, heja!

Mini: http://www.blocket.se/vi/6977320.htm?ca=23_12_s

Den där om lilla minikatten

Skitskitskitskitskitskit!

Lilla minikatten blev körd till sitt nya akuthem igår. Hon skulle bo med sin dotter och dotterdotter i Malmö.
Lilla minikatten gillade inte läget i nya akuthemmet, utan fräste åt dotter och dotterdotter.
Nya akuthemmet ringde imorse och sa "kom och hämta tillbaka minikatten!"
Lilla minikatten ligger nu, igen, och spinner på min flicksäng.
Stackars minikatten, vad ska det bli av henne?

Den där om hemhem

Imorgon åker jag hem till min lägenhet igen, och det ska bli så jävla skönt! Jag har massor att göra där (flyttpacka, tentaplugga, kattpassa, men framför allt kunna göra som jag vill!)

Visserligen var det skönt att bo hos föräldrarna, men även den tapraste kan få nog!




Syskonkärlek

Den där om bye bye, mini!

Jag tror att lilla minikatten känner på sig att hon ska få komma till ett nytt akuthem ikväll, för tidigare bajsade hon på mamma och pappas finaochdyrapersiskamatta.

Lilla Mini. Mamma är kär i henne nu. Det är inte Skånekatten, för Skånekatten har brottat ner henne två gånger. Eller om det var tvärtom.

Den där om nyårsnatten 2005

På dagen, som skulle leda till nyårsaftonen 2005, som skulle leda till år 2006 började Ingvar supa redan klockan ett på dagen. Hela hans liv gick upp i spillror den dagen, 2001, då han förlorade sitt jobb som ingenjör. Efter det hade han fått jobb som lastbilschaufför. Tillfälliga körningar utomlands och en genväg till alkoholism.

På dagen, som skulle leda till nyårsaftonen 2005, som skulle leda till år 2006 följde Ann sin man Ingvars supande. Hon vågade inte be honom att sluta. Hon vågade inte be honom någonting. Hon vågade ingenting. Hon tänkte på kvällen, då hon skulle behöva skämmas inför släkten. Hon tänkte på kvällen, och hon tänkte att 2006 nog skulle bli lika överjävligt som 2005. Och 2004. Och 2003. Och 2002. Och 2001.

På dagen, som skulle leda till nyårsaftonen 2005, som skulle leda till år 2006 stod Sondra och gjorde mat med pojkvännen Johan. Sondra hade egentligen inga stora planer för nyår. Sondra hade alltid högtflygande, underbara, kärleksfulla planer. Men inte för nyår.

På dagen, som skulle leda till nyårsaftonen 2005, som skulle leda till år 2006 stod döttrarna och mamman i familjen Shamir och gjorde mat. Fetaoströra, kyckling, kikärtsröra, oxbiffar, vitlökssås, handvärk och kanske med en längtan till något annat.

På dagen, som skulle leda till nyårsaftonen 2005, som skulle leda till år 2006 stod Anns brorsbarn Jessica och rakade bikinilinjen. Inte för att hon skulle få sex ikväll, utan för att man aldrig kan veta. Man kan aldrig, aldrig veta. Och när man inte vet är det bästa att raka bikinilinjen. Och lite till.

På kvällen, på nyårsaftonen 2005, som skulle leda till ett nytt år, år 2006 somnade Ingvar efter efterrätten, med huvudet på bordet. Anns hjärta kändes som om det skulle brista och hennes tårar låg precis där innanför, där de ligger, innan de kommer ut ur kroppen. Anns släktingar sa ingenting. För de var vana. De var vana vid uppgivenhet och oförståelse. De var vana vid Anns förlåtelse. De visste att Ann skulle stanna hos Ingvar till helvetet kom till jorden. För Anns helvete var redan här, och konstigt nog tyckte hon att det var lättare att leva där, än att bryta sig ur. För vem skulle hon vara utan Ingvar? Utan sina barns far och sina barnbarns morfar? Helvetet skulle inte bli en kvinna kortare på ett tag än.

På kvällen, på nyårsaftonen 2005, som skulle leda till ett nytt år, år 2006 pussade Sondra sin pojkvän Johan på munnen, som sig bör. Hon kramade sin kompis Jessica, som sig bör. För att vara en dag utan planer hade det varit en okej dag. Hon hade sitt jobb. Hon hade sin pojkvän. Hon hade sitt hus. Hon hade sina högflygande, underbara, kärleksfulla planer.

På kvällen, på nyårsaftonen 2005, som skulle leda till ett nytt år, år 2006 såg döttrarna och modern i familjen Shamir på när männen åt upp deras mat. Döttrarna och modern i familjen Shamir såg på när männen drack sin sprit. Annorlunda från föregående år var dock några nya gäster. Gäster med annan uppfattning. Gäster som också drack sprit, trots att de var av kvinnligt kön. Jessica och Sondra åt av döttrarna och moder Shamirs mat. Sedan frågade om döttrarna och moder Shamirs land. Sen spillde Sondra på moder Shamirs matta. Jessica undrade om döttrarna och moder Shamir någon gång längtade bort. Om döttrarna och moder Shamir någon gång ville ha det som henne. Till ett enklare liv. Och antagligen undrade moder och döttrarna Shamir om Jessica någon gång längtade bort. Till ett enklare liv.

På kvällen, på nyårsaftonen 2005, som skulle leda till ett nytt år, år 2006 hånglades Jessica upp efter att ha uttalat orden "har du någon gång hånglat upp en brutta mot en smådjursklinik?" Killen var yngre och lite så där farlig. Killen hade tidigare på kvällen skallat sin kompis. Killen hade inga vantar och ingen mössa. Men så länge killen bet Jessica på halsen och i örat och gjorde som hon ville så brydde hon sig inte.

Klockan tolv på nyårsaftonen 2005, som en sekund senare skulle bli nyårsdagen 2006 tittade Ann upp mot himmelen.

Klockan tolv på nyårsaftonen 2005, som en sekund senare skulle bli nyårsdagen 2006 tittade Sondra upp mot himmelen.

Klockan tolv på nyårsaftonen 2005, som en sekund senare skulle bli nyårsdagen 2006 tittade döttrarna och mamma Shamir upp mot himmelen.

Klockan tolv på nyårsaftonen 2005, som en sekund senare skulle bli nyårsdagen 2006 sov Ingvar, kanske med ett hopp om att få komma till himmelen.

Och jag? Även jag, klockan tolv på nyårsaftonen 2005, som en sekund senare skulle bli nyårsdagen 2006, tittade upp mot himmelen.