Den där om Bekräftelsemonstret

Det kvittar hur många vg jag får.
Det kvittar hur många kurser jag klarar.
Det kvittar hur många 90-minuterspass jag klarar av.
Det kvittar hur många personer som kollar in ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Det kvittar hur många personer som ger komplimanger åt ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Det kvittar hur många personer som vill hångla, ligga, kramas och prata.

Allt det där kvittar när Bekräftelsemonstret koncentrerar sig på den där enda personen.
Den där enda personen som inte kollade in ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Den där enda personen som inte gav komplimanger åt ögon, läppar, hår, rumpa, bröst.
Den där enda personen som inte ville hångla, ligga, kramas och prata.

Bekräftelsemonstret har det fulaste leendet jag vet.
Och jag vet mycket.
Men jag vet fan inte hur jag brottar ner honom.

--- senare ---
Och han brukar försvinna ganska snabbt, men han är fortfarande kvar.
Han river och kliver.
Han dansar och hånler.
Han knuffas och välter.
Han sjunger så högt.
Så högt.

Och han är överallt.

Och han får mig att börja fundera på varför folk tycker om mig.
Och han ler åt mig och väser att den finaste jag hade lämnade mig.
Han lämnade mig.
Han lämnade mig.

Och om det finaste jag hade kunde lämna mig.
Bara så där.
Hur ska jag då någonsin kunna hålla kvar vid något igen?
Någonsin.

Och Bekräftelsemonstret nickar och väser "just det!"
Och det gör så ont.
Så ont.

På ICA innan så tappade jag tomater på golvet.
Och jag riktigt kände hur folk tittade.
Och jag riktigt kände hur de tänkte att jag var värdelös.
Och Bekräftelsemonstret dansade vid min sida.

Jag hatar söndagar.