Den där om det mycket vetenskapliga projektet

Jag har kommit på en häftig sak. Den häftiga saken har med bakismående att göra. Låt mig berätta:

Innan jag fyllde tjugo blev jag inte bakis en enda gång. Och då började jag ändå supa ganska rejält när jag var fjorton. Vi pratar ramla-snurra-pinsam-fylla. Vi pratar många. Vi pratar varje helg. Minst. Så flyttade jag till London som nittonåring och dagen efter min tjugoårsdag hade jag min första riktiga bakis-helvete-vad-händer-med-mitt-huvud?-upplevelse. Min bror var med om samma sak. Han söp inte lika mycket som mig när han var yngre, men han var inte bakis förrän efter han blev tjugo.

Idag kom jag på att det var längesen jag blev så där asbakis. Jag har supit ner mig och sagt saker jag inte borde och träffat folk jag inte borde och gjort grejer jag inte borde, men allt det där minns jag inte för jag har haft minnesluckor. Men! Ingen bakisjenny.

Jag funderade och funderade. Eller okej, inte så länge, men jag kom på att sist jag var riktigt bakis och låg i sängen tills klockan blev efter fyra på dagen var dagen efter min tjugofemårsdag. Jag låg i min fina dubbelsäng, mellan bästa Petra och bästa M.

Alltså, bror; ha förtröstan, efter det att du fyllt tjugofem kommer du aldrig mer att vara bakis! Jag har nu vetenskapligt bevisat att det bara är mellan 20-25-årsålder som man är bakis.

Punkt slut.