Den där om den sommartid nu kommer

Det finns saker som förenar hela det svenska folket. Få saker, men dock saker.
FotbollsVM.
FotbollsEM.
VinterOS.
SommarOS.
Europafinalen i schlager.
Hagamannen (och annat löst folk).

Och snön. Kylan. Vintern. Våren.

Det pratas inte om annat nu för tiden. Alla får vara delaktiga. De gamla berättar om vintern -79 och klagar på att de går och bryter lårbenshalsen och höften och blir förkylda och dör. De unga klagar på att de inte får använda sina nya skor, sina nya kjolar, sina nya jackor. Att de inte får titta på flickor i korta kjolar och ta dem innanför de där nya jackorna. De där i mitten klagar på att det är jobbigt att dra Felix/Moa/Sigge i barnvagnen genom tretton meter snö och att Volvon inte startar på morgonen.

Tillsammans kämpar vi. Tillsammans har vi bestämt oss att nu får det vara nog. Vi tar på oss vårskorna, viker upp jenasen. Läser Aftonbladet, för att den lovar sol i helgen. Läser inte Expressen för att dess löpsedel skriker att kylan kommer att hålla i sig. Vi stönar och pustar och håller ut. Vi tar fram solglasögonen och sätter oss ute och tar en öl. Vi ler mot solen och förbannar vinden.

Vi kämpar och hoppas med ren viljekraft kunna putta undan det där kalla. Småfåglarna kvittrar klockan fem och försöker hjälpa till. Inne i holken sitter Klara Koltrast och ber sin man komma in igen och ta på sig jackan, så att han inte ska bli förkyld. Ute går Sara och Fredrika runt med sommarklackarna och halkar lite i snöslasket. De skiter i det. De låtsas att det visst är vår.

Om vi, det svenska folket, med ren viljekraft hade kunnat putta undan kylan och plockat fram värmen, hade det varit varmt nu.

Men jag tror att kylan är bra. Då har folk något att prata om på första dejten. På tunnelbanan. Och Lisa och Andreas, som varit gifta i femton år, har något att prata om när de kommer hem från jobbet och de där intressanta samtalsämnena tog slut efter redan sju år och Lisas "hur var det på jobbet?" och Andreas "som vanligt" känns lite för uttjatat.