När man var runt femton så satt man alltid i telefon. Och med man så menar jag så klart jag. Och de jag pratade med. Så kom man ut från sitt rum, nöjd som en liten katt över killen man träffat på fredagen och pratat med i fyra timmar på söndagen, och mamma stod i köket och frågade vilken kille det nu var jag fnissat så mycket med.
Då blev man sur, för man var alltid sur när man var femton.
Jag saknar att prata i telefon. Särskilt på söndagar. Jag saknar att få telefonnummer skrivna över hela armen "Fredrik 046-XXXXXX". Jag saknar nervositeten över att ringa upp. Jag saknar listan man hade med saker att prata om, ifall det skulle gå trögt. Jag saknar allt det där.
Jag ska fanimej börja ringa folk igen. Killar. Och jag ska fanimej börja fnissa igen.
Fast inte förrän om två veckor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar