Den där om att bli teskedsjenny

Jag vet inte vad som händer med mig, men så fort vi kör av motorvägen och in i samhället jag växte upp i krymper jag ihop sjunker jag ner i bilsätet gömmer jag mig: se mig inte! blir teskedsstor, går att ha i skjortficka.

Vi kör förbi macken där en som jag gick i lågstadiet är butikschef. Det berättar mamma för mig varje gång jag är hemma. Att hon är butikschef på macken. Stolt. Hon stannade där hon hörde hemma, skaffade 2,1 barn och flyttade in i en villa som min kompis en gång bott i.

Vi går runt på ICA och jag tittar mig oroligt omkring. Kommer fram till kassan och jag tittar vem som sitter och tar emot varor i vilken kö: vill inte stöta på stöta mig emot vill inte bli sedd. Jag försöker knuffa på mig själv i raden mellan chips och hundmat: res dig upp, sträck på dig, upp med huvudet. Jag smyger. Den enda jag är trygg med är min bror. Han tar mig under armen och är högljudd. Kastar saker på mig, kastar känslor i min ICA-korg.

På kvällen ligger jag i soffan, mina ben över Stolte mannens, tittar på P3-guld och tycker att Kitty är en dålig programledare. Pappa är inte nöjd med vem som vinner priset för bästa rock. Han tycker att någon med skägg ska vinna. Mamma sitter i ett annat rum och tittar på film.

Jag är modigast i världen. Är krigarjenny oftast hela tiden. Säger till gubbar när de tränger sig. Använder hörredu! och hälsar på busschauffören på morgonen god morgon! med glad röst. Jag gör mig hörd, säger ifrån. Sitter aldrig tyst och låter inte folk ta hela armstödet. Men när jag kommer till samhället där jag växte upp då blir jag teskedsstor.