Nio år och ute på skolgården, utanför fönstren växte tulpaner. De var satta i rader och där fick man inte gå in, för då kunde de knäckas. Alla följde de här reglerna utom David, för David var sådär typiskt busig som man kunde vara på åttiotalet innan bokstavskombinationerna hade uppfunnits för busiga killar. Busiga tjejer var bara ouppfostrade.
Du följde med Sofia efter skolan. Sofia som hade mörkt hår. Sofia hade en bullrig pappa som alltid skrattade och som hade skatter. De gick in i hans arbetsrum och drog ut lådor och tittade ner. Färglada tyger, som du fick fingra på. På väggen hängde sablar och stora pistoler. På golvet låg ett lejonskinn som man kunde lägga sig ner på och klappa manen och titta in i lejonets ögon och förundras över stirrandet där inifrån. Sofias pappa bullrade in och du gömde brevet du hade i handen bakom din rygg, osäker på om du fick hålla i det.
Sofias mamma var sval och ljus. Senare fick du veta, det liksom klickade till i huvudet, du visste inte, att Sofias pappa var från Egypten och hennes mamma svenska. Det var inget konstigt. Det bara var så.
Jag. Jag blev kompis med Karin när jag var liten. Karin var mörk i hyn och hade pepparkaksögon. Det var inget jag tänkte på. Hon var Karin. Karin visade ibland mig bilder från ett fotoalbum som hon hade i sin bokhylla. På bilderna ser man okända damer som håller i Karin och hennes syster. De är på ett barnhem i Indien. Karin och hennes syster blev adopterade till Sverige.
Vet ni? Jag hatar er så djävla mycket. Så djävla, djävla mycket. Jag tror aldrig att jag har känt ett sånt här hat. Att ni tycker att ni ska få bestämma vem som ska få bo i mitt land. Det här är mitt land. Mitt land. Mitt land. I mitt land får alla bo. I mitt land öppnar jag dörren och släpper in. Och vet ni?:
De kommer i klungor. De håller sig för sig själva. Pratar sitt eget språk. Och det där landet de åkt till har fått anpassa sig: skriver matsedlar på svenska. Ser på när unga killar super sig fulla, våldtar kvinnor från sitt eget land. Skriker. För liv. Tar plats. Hamnar i knivbråk.
Eller.
Kommer med sina familjer. De håller sig för sig själva. Pratar sitt eget språk. Och det där landet de åkt till har fått anpassa sig: skriver matsedlar på svenska. Ser på när unga killar super sig fulla, våldtar kvinnor från sitt eget land. Våldtar kvinnor från Thailand. Skriker. För liv. Tar plats.
Hur kan det vara bättre? Hur ska jag kunna förklara det här för mina barn?
Du följde med Sofia efter skolan. Sofia som hade mörkt hår. Sofia hade en bullrig pappa som alltid skrattade och som hade skatter. De gick in i hans arbetsrum och drog ut lådor och tittade ner. Färglada tyger, som du fick fingra på. På väggen hängde sablar och stora pistoler. På golvet låg ett lejonskinn som man kunde lägga sig ner på och klappa manen och titta in i lejonets ögon och förundras över stirrandet där inifrån. Sofias pappa bullrade in och du gömde brevet du hade i handen bakom din rygg, osäker på om du fick hålla i det.
Sofias mamma var sval och ljus. Senare fick du veta, det liksom klickade till i huvudet, du visste inte, att Sofias pappa var från Egypten och hennes mamma svenska. Det var inget konstigt. Det bara var så.
Jag. Jag blev kompis med Karin när jag var liten. Karin var mörk i hyn och hade pepparkaksögon. Det var inget jag tänkte på. Hon var Karin. Karin visade ibland mig bilder från ett fotoalbum som hon hade i sin bokhylla. På bilderna ser man okända damer som håller i Karin och hennes syster. De är på ett barnhem i Indien. Karin och hennes syster blev adopterade till Sverige.
Vet ni? Jag hatar er så djävla mycket. Så djävla, djävla mycket. Jag tror aldrig att jag har känt ett sånt här hat. Att ni tycker att ni ska få bestämma vem som ska få bo i mitt land. Det här är mitt land. Mitt land. Mitt land. I mitt land får alla bo. I mitt land öppnar jag dörren och släpper in. Och vet ni?:
De kommer i klungor. De håller sig för sig själva. Pratar sitt eget språk. Och det där landet de åkt till har fått anpassa sig: skriver matsedlar på svenska. Ser på när unga killar super sig fulla, våldtar kvinnor från sitt eget land. Skriker. För liv. Tar plats. Hamnar i knivbråk.
Eller.
Kommer med sina familjer. De håller sig för sig själva. Pratar sitt eget språk. Och det där landet de åkt till har fått anpassa sig: skriver matsedlar på svenska. Ser på när unga killar super sig fulla, våldtar kvinnor från sitt eget land. Våldtar kvinnor från Thailand. Skriker. För liv. Tar plats.
Hur kan det vara bättre? Hur ska jag kunna förklara det här för mina barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar