Den där om att börja året på ett berg

Jag sitter i en livlig diskussion, en sån där man gör yviga gester så champagnen skvälper över i plastglaset och ner på den opersiska mattan, när Stolte mannen hejdå Jen-Jen, vi ses tjugohundraelva och jag jaja-pratar vidare. Han smeker mig över kinden, jag har inte tid. Inte tiiiiid, vi pratar viktiga grejer. Yviga gestsaker. Så han går. Pulsar genom snön och upp på berget. Klockan är tre minuter kvar! och jag tittar upp från min diskussion och frågar var är min man? och de pekar ut på berget. Där står han och det snöar på honom och från balkongen skriker folk att han ska skjuta av den där djävla raketen och komma in.

Klockan håller på att slå tolv och jag är inte vid min mans sida. Så djävla typiskt, så kan vi ju inte börja året, så jag tar på mig någon annans skor och pulsar ut. Han skriker åt mig: nej, nej! andra hållet! så jag springer åt andra hållet och på balkongen skriker vår kompis snabba, snabba, du hinner! Och han har såklart tagit vägen där man sjunker ner en halvmeter i snön.

Jag hinner. Jag får se när han fyrar av den djävla raketlådan för sexhundra spänn. Den säger puff, smäller två fjuttiga strålar och sen står vi på ett berg och tittar på raketer åt vänster, för man kan inte titta rakt upp. Rakt upp faller snön i ögonen på en.