Den där om killar och lägenheter - same, same...

Jag kvittrar ner till tunnelbanan, lägenheten är vår, vår, vår! Inget nytt bud har kommit på flera timmar. Okej, motorvägen ligger lite nära, men vi kommer bo högst upp och jag kommer vara som en fågel där uppe: pickhjärta och vingarna över allt som är viktigt. På en vägg ska jag ha alla mina böcker, de finaste (svåraste) längst fram, Emma Hamberg slängs.

Sätter mig på tunnelbanan. Har fått ett nytt sms. Någon har höjt med femtihusen och kvitter övergår till mutter. Mutter, mutter. Och jag kommer på att mina lägenheter är som mina killar var förr – jag är ganska noga med vilka jag gillar, men de jag gillar blir jag nästan besatt av. Min mamma tycker att jag är för petig. Med lägenheterna. Jag säger det var inget fint hallgolv! Hon svarar vad gör det?Man kan ju inte bo i en lägenhet med fult hallgolv, det fattar alla utom min mamma. Jag flyttar in i tanken som jag blev ihop. Intensivt. Vet var jag ska ställa mina pelagonier på samma sätt som jag visste vad jag skulle spela för låtar för honom. Jag är överlycklig och rädd på samma gång. Jag blundar, hoppar och hoppas att någon ska fånga mig. Sen glider vi ifrån varandra, eller han visar sig vara otrogen/ett psyko ungefär i samma hast som mäklaren ringer och säger att lägenheten inte är vår.

På samma sätt blir jag jätteförvånad, har lagt alla mina ägg i samma korg, för att senare på kvällen ha muttrat klart, kittlar Stolte mannen och klickar upp hemnet. Lägger armen runt honom och säger hörru knarkarn, ska vi hitta den där lägenheten nu, eller?