Den där om taxin

I fredags när vi skulle hem genom Stockholmsnatten vindansade Stolte mannen på trottoaren och viftade in en taxi. Min gravida fru ska få åka taxi hem! och ja, det är ju precis efter den tjufemte, så varför inte? Bara det att det var taxichaufförens första natt som just taxichaufför och att knappa på gps samtidigt som han körde resulterade i att kvinnan i bilen bredvid vår på Hornsgatan arghoppade ur sin bil vid ett rödljus, slut upp passagerardörren och kastade in orden

vad gör du? hur kör du? du höll på att krocka med mig!

Och lille gubben med världens mysigaste röst, iranier eller irakier, blev fem centimeter lång och så himla liten och förlåt, förlåt och jag ville ta honom i mina båda händer, lägga honom i en hög bomull och skydda honom från hans första taxinatt i Stockholm.

Han körde faktiskt lite vingligt. Och han råkade trycka bort dricksknappen när vi var framme, så vi kunde inte dricksa honom. Jag har tänkt på honom mycket idag, om hur lång tid det kommer att ta innan han blir cynisk. Hur lång tid det tar innan han pratar med tutan blir rånad får se sitt första baksäteshångel kanske en hand under kjolen.

Jag hoppas aldrig. Jag hoppas att han får jobba med det han egentligen ska jobba med. Alternativt får snälla snälla snälla kunder.

Den där om vad jag gör när ingen ser på

Jag skriker till Stolte mannen att jag ska gå med soporna och han tittar upp från marinera kyckling i fransk cider och vitlök och sånt där tjaffs-görandet och mhm:ar. Jag tar soppåsen och springer ner för trapporna. Ställer påsen utanför vår förrådsdörr och smiter in.

Det är jättestökigt i vårt förråd. Jättestökigt. Stolte mannen har lastat in sak efter sak och jag har stått bredvid och gnällt att lasta inte in sak efter sak!, men han har bara tittat på mig och sagt med ett leende att jag ändå inte får städa där inne, för jag är gravid och ömtålig. Vissa kvällar har jag legat och tänkt på vårt förråd. Sommarjackor som ligger i påsar som står på kartonger som står bredvid nya barnvagnen i sex delar, som inte ligger i den minsta ordning. Och en matta här, en tavelram där. Det gör ont i mitt ordningssinne.

Jag slänger runt och bär ut. Snabbar mig, för att Stolte mannen inte ska märka att jag är borta länge. Bullar upp plastöverdrag på hyllor, viker ihop kartonger, staplar och river ut. Hänger jackor i plastskydd, rullar runt krukor. Håret kommer på ända, ut ur tofsen. Jag svettas i nacken.

Så knackar det på dörren. Jag fryser till där jag står och håller i bilbarnstolen.
Jjjjjjjeeeeeeennnn! hörs det utifrån.
ja? svarar jag med de minsta bokstäver jag har.
Vad gör du?
Ingenting.

Jag öppnar dörren och försöker täcka synen för honom med mina knappa 160 centimeter. Han ser att jag städar. Han fnyser åt mig. Pratar med mig med sån där hård röst som jag använde på min katt när hon gömde alla sina kattungar i källaren. Jag står och sparkar med foten. Det var ju så stökigt...

Han tar bilbarnstolen ur min hand. Knuffar ut mig ur förrådet (som jag faktiskt hann städa nästan klart) och tar mig i handen. Han berättar att han hann bli orolig. Vi går ut med soporna sen upp i lägenheten igen där Lillebror tittar undrande på oss.

Hon städade berättar Stolte mannen. Jaha, svara Lillebror.

Den där om Mio, stolar och en naken man

Kära Mio möbeljätte,

min man blir aldrig aldrig sur. Förutom när han kör bil, då kan han svära och skrika och ibland blir jag skiträdd för den ilska som faktiskt uppenbarligen bor i honom, för jag ser den aldrig annars. Dock satt han skitförbannad och naken i soffan häromdagen. Han hade varit i kontakt med någon på er reklamationsavdelning gällande två av era stolar som gått sönder. Eller era och era, vi köpte dem ju, så de var våra nu. Eller ja, fram tills att de gick sönder.

Innan han (min man) hann säga hur de gått sönder så hade er reklamationsavdelning sagt att vi vägt på stolarna och det var därför ett typexempel av hur stolar går sönder. Eftersom vi antagligen är två i vårt hushåll och två stolar gått sönder så är var det här ett typexempel av ett typexempel där två människor sitter på vars en stol och väger och väger tills stolen knäcks.

Så. Klart. Hejdå, inga pengar tillbaka.

Bara det att.

Jag och min man köpte den lägenhet vi bor i nu och flyttade in i februari i år. Vår första lägenhet vi ägt ihop. När vi flyttade in blev jag lilla Hitler med alla möbler vi köpte. Jag springer fortfarande omkring och skriker åt folk som kommer på besök att STÄLL INTE KAFFEKOPPEN DÄR, DET BLIR MÄRKE! så hela vårt lägenhetshus hör. Jag är extremt rätt om alla våra möbler och vår lägenhet. Det blir lätt så när man bott i Stockholm i sex år och flyttat några gånger per år. Köper man ett alldeles eget hem så blir små saker viktiga.

Min bror (som förövrigt också bor i det här hushållet. Så jag vet inte hur typexemplariska vi faktiskt är) har vägt på stolar hela sitt liv. Jag har hatat det i hela hans liv. Aldrig att någon får väga på mina stolar. Men det hann ju inte ens min man förklara för er reklamationsavdelning. Han hann inte säga mycket alls. För övrigt har vi en femtiotalstapet på väggen bakom stolarna som skulle förstöras om man vägde typexemplariskt på stolarna.

Jag har jobbat både som kundtjänstmedarbetare samt som ansvarig för en kundtjänst och skulle tagit in en person på chef-anställdsamtal om jag hörde en av mina anställda hålla monolog och inte samtal i telefon.

Jag är så himla, himla besviken på er Mio, de här stolarna kostar inte mycket. Det hade inte skadat er om ni bytt ut de här stolarna (i alla samtal jag haft med folk jag känner säger samtliga att så skulle Ikea aldrig gjort, det måste ju vara ett ganska negativt omdöme för er del, att folk gillar skräpkedjan Ikea mer än er). Men nu? Jag kommer aldrig få köpa något hos er igen för min man. Inte ens den här hästlampan.

Synd det här,

hon som nu bara har tre stolar.

Den där om tjejen med läpparna

Äh, jag vet att väldigt få orkar klicka på de här musiklänkarna, men jag gör alltid det i andras bloggar, så här får ni en.

Den där om dagens gråt

Ringde precis till min man och grät över att jag (inte vi, som han påstår) ska föda barn om plus/minus/exakt 76 dagar. Jag vet inte hur man gör. Jag kan inte. Och jag har spillt på min tröja igen.

Den där om vad man inte får prata om

Jag ligger i sängen bredvid Stolte mannen min hand på hans höft han på rygg med ögonen upp i taket: en sån där blick jag lärt mig känna hans svälj, svälj! jag vet att det kommer att komma något han tycker är svårt att prata om men man får inte stressa honom bara ligga stilla och vänta med lugna andetag på att det ska komma. Hans svåra.

Han börjar lilla babyJen och fortsätter känner du att du har någon relation till Fimpen nu? och jag vet vad han vill berätta redan då. Vad han funderar på, är ganska snabbt i hans huvud lever i hans värld hela dagarna även om han inte alltid är medveten om det.

Jag svarar att det gör inget, Stolte mannen, vi känner likadant.

Jag har ingen relation till vårt barn. Jag älskar det inte ännu. Det är odefinierbart och finns ännu inte i min bild av mitt liv. Det ligger i min mage och jag är ofta medveten om att det finns till. Men kärleken till det har inte kommit.

Vad jag älskar är att jag och min man kommer att bli föräldrar. Att jag kommer att se Stolte mannen bli pappa. Att jag ska bli mamma. Att vi skapar ett barn som antagligen kommer likna oss, se upp till oss. Att vi sätter ett barn till världen, inte bara för oss, utan till dess morfar som sms:ar att han dagdrömt om att han gosat med Pricken (han vägrar kalla Fimpen för Fimpen), hans mormor. Hans farmor farfar vänner släkt. Jag älskar att vår lilla familj ska bli större, att jag så småningom kommer att älska det här barnet till vansinnighet. Men nu? Jag älskar det inte och det är okej för mig. Jag är inte rädd för det. Jag tycker inte att varken jag eller Stolte mannen är konstiga.

Vi kan stå på GeKås i Ullared och jag kan gråta över vita små sockor, inte för att jag älskar mitt ofödda barn så mycket utan för tanken på vad vi tillsammans har bestämt att vi vill göra. Vi kan ligga på sängen och fundera på om Fimpen kommer att ha blont hår, som min man, mörkt hår, som jag, eller vara rödlätt, som min släkt. Att det faktiskt ligger en liten människa där inne. Det är lite som att vi ska åka på långresa till Indien - jag älskar att vi ska göra resan, men jag kan inte älska resan redan, jag kan inte veta att jag älskar det redan, det har ju inte hänt.

Det här lilla barnet kommer att bli fantastiskt älskat, men jag tror att vi måste träffas först. Träffas och lära känna varandra.

Den där om varför jag inte svarar på era kommentarer

Jag har trillat ner i ett trötthål, så här i början av tredje tri(se)mestern. Jag jobbar på dagarna och trillar in genom dörren, hemma, lägger mig på soffan och blir fråntagen jacka väska skor mobiltelefon. Ligger och dregglar och serveras saft ur den där stora röda julbringaren från Åhlens. I går var jag så trött efter att ha fällt träd i skogen (på riktigt, fast jag tittade mest på) att jag började gråta när jag spillde sås på tröjan. Sen tryckte jag på en knapp på datorn så att skärmen vändes upp och ner. Då grät jag igen. Stolte mannen sitter bredvid och kramar från sidan och jag hulkar att det bara är Fimpentårar, inga är på riktigt.

Den där om resplaner

Jag har ungefär fem planerade resor i mitt huvud just nu. Saker jag vill se, ställen jag vill åka till. I sommar har vi bestämt att åka på Fimpensemester. Eller kanske snarare semester och Fimpen får hänga med (om inte ungen visar sig ha kolik och vara skitjobbig). Vi började light och funderade på att hyra hus i Italien, sen gick light och blev big och flygresor runt hela jorden, tills vi insåg att det är regnperioder och skit i hela världen när vi tänkt åka, plus att Argentina, som vi pratat om i flera år nog blir för dyrt och behöver ett års till sparande, så nu är vi tillbaka till Italien med en twist.

Twisten består i att flyga ner till Frankrike, jag hejar på Toulouse, för jag tycker att det låter så kul i munnen, och sen bila genom några länder tills vi hamnar på Sicilien.

Men. Den här planen kommer att ändras hundra gånger om innan vi når sommaren. plus att... Italien? Gud vad tråkigt. Vi som skulle till Argentina.

Den där om att det kanske är en mening med allt

Den där dagen i februari, en vecka efter att jag fyllde trettioett, dagen då vi flyttade in i vår egen lägenhet och vi fick missfall - tänk om jag vetat då vad jag vet nu. Då hade vi haft en nyfödd bebis nu. Nu vet jag ju att det där som gjorde så jävla ont, som har gjort ondast i världen, delvis för att det inte bara gjorde ont på mig utan även på den person jag älskar mest här i världen. Att stå och gråta på Ikea och känna Stolte mannen skaka av gråt.

Men nu vet jag. Det där var ju inte den riktiga Fimpen. Om vi hade fått det där barnet så hade vi visserligen varit föräldrar nu, men jag hade inte bytt jobb. Jag hade antagligen varit sjukskriven de sista månaderna på grund av för högt blodtryck, då mitt förra jobb med ansvar över en grupp på tio personer hade slitit på mig. En lön som inte höjdes, villkor och ledning som inte alls kunde respekteras. Något jag inte hade velat gå tillbaka till efter föräldraledighet. Pendlingsavstånd på en timme istället för tjugo minuters gång.

Så även om det gjorde ondast på jorden så kanske det var meningen. Att vi skulle få den riktiga Fimpen: vild som tusan. Den där Fimpen som vaknar när hans/hennes pappa pratar med henne/honom på natten. Fimpen med en lycklig ostressad mamma. En Fimpen som mår bra och inte är sjuk, som den som dog i min mage.

Den där om vecka tjunio

Sedan förra veckan har jag gått ner ett kilo och jag vet inte riktigt hur det gick till. Totalt har jag gått upp två kilo sedan innan jag blev gravid och har hela tiden gått runt och pipit det är ingen faaaaara, min mamma gick ner fem kilo med min bror! tills jag pratade med mamma och det inte alls var sant. För er icke gravida kan jag meddela att enligt Vårdguiden ska ha gått upp åtta till elva kilo i vecka tjunio. Men! barnmorska säger att jag ligger på magkurvan perfekt, så jag litar på det. Och Stolte mannen går runt och muttrar att han ska göda mig. Så vi har nog vårt på det torra, även om Fimpen verkar lite missnöjd då det känns som om h*n ska bryta sig ut genom naveln med sparkar.

I går tvingade jag iväg Stolte mannen att köpa amningskupor till mig eftersom mina bröst envisas med att mjölka och ignorera det faktum att DET ÄR SKITLÅNG TID KVAR. Jag stod vid massageoljorna och skämdes, sneglade mot honom och skrapade foten i golvet.

Andningskurs kostar tvåtusen spänn. För att lära sig andas. Sextusen om man vill bo på spa. Stolte mannen tycker att vi kan youtuba.

Min kollega sa att jag blivit jättetjock. Jag rättade honom och sa att jag inte är tjock, utan gravid och att jag har lång tid kvar. Han såg rädd ut.

Mitt blodtryck har sjunkit, halleluja, prisa herrarna och alla damerna! Jag har inte ont någonstans och glömmer bort att jag är gravid fram tills jag ska gå förbi något och slår magen i bordet/skåpet/dörren.

Ibland när jag berättar att jag inte har ont någonstans så ser folk besvikna ut. De lägger huvudet på sned och ifrågasätter men lite ont har du väl ändå? Då brukar jag le och svara att jag säkert får en jättejobbig förlossning, för att liksom väga upp. Jag måste sluta säga det. För det kanske kan vara så här att vara gravid också? Ta i trä.

Den där om ballongkyrkogården

Den där om att jag var bakis till klockan gå och lägga sig i söndags

Jag pussar min man när han går ut genom dörren för att åka ner till sina föräldrars lantställe och vet inte då att jag klockan tre på natten, när den sista personen lämnat vår lägenhet kommer att ångra att jag slängde ut honom. Jag ligger ensam i soffan, fryser och undrar var denna hormon-jag-kan-inte-leva-utan-Stolte-mannen-storm kommer från.

Jag kramar min bror när han går ut genom dörren. Han vet inte riktigt var han ska ta vägen, men han tänker åka till tågstationen och kolla var tågen går och sen ta ett tåg till Skåne. Eller Göteborg. Eller Uppsala. Det slutar med att han åker hem till våra föräldrar som visar sig vara på semester i Belgien och Lillebror bryter sig in genom kattluckan (med hjälp av två blomsterpinnar, en gumminsnodd).

Det är gala och det är röd matta. Ballonger och goodiepaket. Det är fylla och bubbel i röda glas. Tiden går så jävla snabbt och jag sitter på golvet och pratar med Bitter och Cynisk, som är nyklippt och skitsnygg. Jag förflyttar mig lite till vänster och hittar Miss Badlady och Sofia som pratar förlossning och hur man ska andas. Det är lite som internet: jag klickar runt och hälsar på. Och såklart så hinner jag inte prata med alla jag vill och såklart hinner jag inte prata om allt jag vill prata om med folk.

Hela tiden spanar jag runt för att kolla läget, se så alla har det bra. Kolla efter Inte Skyldig som springer omkring i världens finaste korta rosa klänning. Lyssnar på sorlet som är ENORMT. Tjejer pratar högt.

Så går folk och jag hamnar i soffan med Egon och Johanna medan Emma och Inte Skyldig dansar runt på golvet. Vi pratarpratarpratar och jag kan alltid ha det så här. Så här kan jag alltid ha det. Gala varje lördag. Med fina människor, varav vissa jag nu kan kalla nästanvänner.


Fast ps: vi kanske kan vänta ett tag, så att jag också får dricka vin och bubbel ur röd mugg?


Ballonger i hallen, innan folket kom.

Ballonger i hallen när folket har kommit.


Stolte mannen kommer hem och städar och gör en ballongsäng, för ingen av oss vill vara ballongdödaren.

Den där om att ge er min gårdagskväll

Hade jag inte varit så bakis att min man får sopa upp allt glitter i trapphuset hade jag gett er min gårdagskväll. Men nu är jag för bakis för det, för jo, man kan bli lika bakis som gravid och nykter, kan jag meddela. Jag ger er en låt från gårdagen istället. Det andra kanske kommer om ett tag.

Tack alla som kom igår. Jag och Inte Skyldig stod och tittade på er alla, fnissade och undrade hur vi lyckats få ihop så många fina människor i en enda lägenhet.

Den där om baluns

Den 25 september förra året ordnade Inte Skyldig och jag en liten bloggala i min ännu mindre lägenhet på Bondegatan. Folk dansade och skrek i köket och det var himla trevligt, så i år gör vi om det. Det som inte slog mig när vi började planera (ungefär den 26 september 2010) var att jag skulle vara gravid, ha högt blodtryck och ett hängande hot över mig att bli sjukskriven.

Nu är jag inte en sån som är sådär, plus att jag älskar att ha fest, så det här året slår vi på stora trumman. En jättestor trumma. Folk har bloggat om frisörbesök, om shots och smink. Inte skyldig och jag har smidigt plan efter plan och fixat och donat. Lillebror har fått långa listor med saker som ska fixas. Jag har oroat mig över hur folk ska gilla mitt ovårdade hem. Jag har vaknat på natten och huvudskrikit jag har glömt att bjuda... (Du är fortfarande inte bjuden. Förlåt.) Men nu är det här. The day after tomorrow.

Fy fan, vad kul vi ska ha, mina vänner. För efter lördag är jag säker på att vi är det. Vänner.

Jag avslutar det här inlägget med en helt random video, en låt som jag spelade för Inte Skyldig och Egon förra helgen, när vi gick tillbaka från sjön till vårt hus. För att det är en bra låt.

Den där om vad jag gillar

Saker jag gillar. För jag gillar en himla massa saker och just nu sitter jag och fryser på mitt kontor så jag behöver en sån här lista.

Mitt kontor, att jag har ett kontor. Man kan prata med någon i korridoren och säga men kom bort till mitt kontor! och inte till min plats, som på mitt förra jobb. Sen gillar jag att jag har visitkort också. Inte att de har stavat mitt efternamn fel, för det blir så krångligt när folk ska maila, men jag gillar att känna mig viktig med mitt visitkort, som jag kunde fått på olika språk, men missförstod och fick bara på svenska. Att folk är så jävla trevliga (medelålder 50 år kanske gör det, vad vet jag?) på min arbetsplats och när man frågar saker tycker de inte att man är dum i huvudet, utan mest att man är söt som en kanin ungefär.

När jag gick ner tio kilo för något år sedan (innan Stolte mannen blev min feeder och lagade gräddsås till allt) såg jag lite ut som en kanin.

Jag gillar att Inte skyldig och jag båda är små och pratar skånska. Jag gillar att min man kom hem helt regnvåt och lycklig från jobbet igår och vi hann hångla innan min bror kom hem från sin festhelg. Jag gillar att sova eftermiddagslur jag älskar att det heter -lur. Jag gillar sol och röda löv och att jag kan gå till jobbet på morgonen. Jag tycker om att mina kollegor från mitt förra jobb hör av sig och saknar mig. Jag gillar att att jag inte är kvar på mitt förra jobb, även om jag gillade det mer och att jag nu inte får chefa. Jag gillar tjockstrumpor och halsdukar och allt som är varmt, förutom när man bränner sig på gasspisen. Jag älskar blommor fast kanske mer kryddväxter och sån där höstluft som luktar speciellt, som om någon eldat ute och att jag kan rycka på axlarna och skylla på veden när jag inte får igång en vedbrasa.

Jag älskar handkräm som är bra och att jag är förståndig och köper handtvål som kostar tjugo kronor och inte den för hundratjugo, fast att jag är sugen. Fina fiskar och fiskar som är goda att äta. Åka på semester och resa. Mest att vara på resmålet, inte så mycket resandet. Gillar inte storbåtar och flygplan alls, men det borde vara inom parantes för den här listan ska ju handla om att gilla, inte ogilla. Gillar att jag tog med en ogillagrej på gillalistan. Jag älskar min blogg andras bloggar alla som kommenterar här. Jag ÄLSKAR alla som kommenterar här. Jag gillar post it-lappar humlor palmer kiwi kalendrar man får skriva för hand i fotoalbum att höra folk berätta hur de träffades storhandla färgen röd havet röda havet böcker böcker! frukostar ost vin Facebook min nya telefon e-mail från folk man inte träffat på länge.

Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen Stolte mannen och att Stolte mannen och jag ska ha en bebis som heter Fimpen.

Jag gillar kramar och att min pappa alltid dubbelpussar mig på kinderna, så att ingen av kinderna blir avundsjuk. Att byar ute i världen ibland heter lustiga saker, att trafiken flyter på, att folk släpper fram ambulanser och brandbilar, när poliser är snälla. P3 Dokumentär. Att kunna slänga popcorn på tvn när SD är i rutan. Att försöka hålla inne en fjärt men inte lyckas och skratta högt åt det. Att ha bra träningsskor. Att bada och ibland tycka att det är för kallt i vattnet, men hoppa i ändå, för att jag är känd som en som inte är en badkruka. Jag gillar mig själv. Gamla tanter gamla gubbar. Tonåringar och mössor. Fast mössor inte lika mycket som halsdukar.

Jag gillar så himla mycket. Det gillar jag.

Den där om helgen. Och ja, om ni undrar över konstiga mellanrum mellan bilder och så SÅ GÖR JAG OCKSÅ DET!!!

Vicken helg sicken helg med sisådär utropstecken efter. Det är vad jag vill skrika ut för min balkong. Fast ändå inte för när vi väl kommit ut till det där huset, jag och de fyra andra bloggorskorna jag åkte med, så vilade en tystnad över oss som jag sällan varit med om. Inga utropstecken alls. Fast ändå kanske två utropstecken? för oj, vad vi pratade. Vi pratade om min mutta (eller mest jag) och om gravidsex och om kön och om feminism och om lön och om otrohet och alla ämnen var stora som berg och alla ämnen var små som en guppyfisk.

Och det var bekvämt och inte alls nervöst och när jag smög upp runt klockan tio på morgonen så hörde jag folk tungandas från loft och sängar och jag vet inte när jag senast hittat någon som kan sova tillsammans ända till klockan tio. Jag älskar de här människorna. Hade vi gått i ettan på lågstadiet hade de varit mina bästisar, tillsammans med mina andra bästisar, från "riktiga världen". Vi hade bytt suddisar och kanske, kanske att jag gett bort mitt finaste suddis och sen gått hem och gråtit för jag ångrat mig. Jag är glad för att jag hittat dem eller om det är de som hittat mig. Att vi alla bor i samma stad och kan ropa vi ses på lördag! när vi lämnar bilen. Vi ses på lördag, en sådan jävla ynnest!

Ja, och det där om muttan: i stugan (världens största hus) så fanns en badrumsspegel där jag kunde se min mutta för första gången på några veckor. Vi stod och tittade på varandra en stund varje morgon. Det var trevligt.

Den där om bröllop

Den där om att Stolte mannen önskade sig tacos och en avsugning

I kväll lagar jag mat igen. Sist hade vi Jennys famous chili night, med två olika sorters kött. Idag blir det Linns köttfärslimpa. Om jag överlever till slutet, vill säga.

Den där om gravidsex

Jag tänker att jag vill skriva om allt jag upplever som pinsamt och får ensammast i världen-känslor av den här graviditeten för jag fattar ju att jag inte är ensam i världen att känna så här och det skulle hjälpt mig om någon annan skrev om det.

Som det här med att mina bröst läcker. Stolte mannen tycker att läckaget är fint. Jag tycker att det är väldigt, väldigt jobbigt. Så jobbigt att jag inte själv kan gå till apoteket och köpa läcka mjölk-inlägg. Det får han göra. Jag vet ju att det inte är pinsamt. Men det skiter jag i, kör gravidkort. Som det där kortet som finns i Monopol, där man kommer ut ur fängelset snabbare.

I helgen frågade Stambyte hur det fungerade med gravidsex, så det tänkte jag upplysa även er om. Det fungerar bra.

För mig är det värst med höfter och ljumskar, den där vigheten som man kanske hade för sju månader sedan har liksom försvunnit och efter ett tags grenslande så kan det hända att man liksom fastnar i en position av att ha benen utåt (inte jättesexigt) eller så värker det. Det mesta bakifrån fungerar finfint. Dock hade vi ett annat litet pikant problem sist vi hade sexy time och det var att jag inte ansatt mitt underliv på ett tag så allt mitt fitthår sögs liksom in i min mutta tillsammans med snoppen. Därav det där med att sysaxen åkte fram efter det.

Mage och bröst är inte i vägen ännu. Om Fimpen och Stolte mannens snopp gör high five där inne har jag ingen aning om. Om de gör det hoppas jag att Fimpen inte har något minne av det om ett par år.

Sexlusten är den samma. Den har alltid varit stor. Det största problemet är inte människan i magen utan människan som sover i vårt vardagsrum.

Stolte mannen är mycket öm och beskyddande och är du okej? och jag är mest håll käften och knulla, för fan!

Så än så länge: vi är på banan. Vibratorn är fortfarande vår bästa vän. Mest min. Ingen behöver oroa sig. Om ni nu gjorde det.

Den där om ps: ute på Djursholm har de jättestora hus och går inte i trasiga gummistövlar

I går skulle vi spiontanköpa oss en barnvagn som kostar lika mycket som vår bil. Fast obs: bil billig. Vi skulle köpa den av en Olga som antagligen är hämtfru från Ryssland och bor på Djursholm. Fast obs: det var vad vi fantiserade om på vägen dit, hon var säkert karriärskvinna med jättemycket egna pengar.

I alla fall. Vagnen hade hundra olika delar och funkationer och hade till och med hållare för kaffekopp. Måste lära mig dricka kaffe. Fast obs: kan även göra om den till tekopphållare.

Så nu har vi nästan en Fimpenspringare, bara det att ett hjul var trasigt och jag orkade inte vara en sån där som säger (som jag alltid säger) att det inte gör något och går runt med trasig vagn i två år, för att jag inte orkar lämna in på lagning. Så jag sa hörru Olga, lämna in på lagning och sen vill vi ha den!

Mkt, mkt stolt över mig själv.

Den där om att ni inte har rätt att bestämma vad jag ska vara stolt över

Jag blir så trött alldeles matt i kroppen av folk som säger att de vill behålla sin kvinnlighet är stolt över kvinnlighet och med detta menar att vi måste behålla flickor med dockor och pojkar med trädklätter på förskolan.

För vet ni? Jag är också förbannat stolt. Jag är skitstolt över att vara kvinna. Att kunna rösta. Att ha rätt att ha byxa OCH kjol. Jag älskar att kunna köra bil, att jag får och kan förvärvsarbeta, åka buss, jobba som bilmekaniker, jobba som lågstadielärare, kan jobba som doktor Jenny, kan bära slips, hatt, basker, rosett, att jag kan få gå i skor med klack eller om jag vill: sneakers. Att jag får träna på gym, även lyfta tyngder med andra biffiga människor. Att jag får gå fritt på Götgatan och säga hej till folk. Att jag får göra lite som jag vill, inte för att jag är kvinna utan för att jag är människa. Men att min kvinnlighet skulle sitta i att jag får leka med dockor på förskolan? Så fan heller.

Placera mig hellre i en grupp med folk som är som jag: intresserade av politik, som Maria Wetterstrand Barack Obama Gudrun Schyman Ted Kennedy eller folk som gillar litteratur: Tomas Tranströmer Jonathan Safran Foer Cormac McCarthy Gellert Tamas och inte bara med för att vi tillhör samma grupp - KVINNA. Jag har så jävla mycket mer gemensamt med de politikälskande och de litteraturgillande och skulle hellre grupperas med dessa än till exempel Linda vad hon nu heter i efternamn fd Rosing eller Amanda Schulman, bara för att vi tillhör samma kön.

Så ta inte min kvinnlighet ifrån mig. Den tillhör mig lika mycket som den tillhör Amanda Schulman. Jag vill vara stolt över att vara kvinna, jag vill vara stolt över att jag kan och får rösta i politiska val för att kvinnor innan mig har kämpat för att jag ska få göra det. Det är kvinnligare för mig att de kämpat och skrikigt än att jag kan gå med läppstift på läpparna.

För tänk vad enkelt det hade varit om man hade kunnat sätta på sig en rosa klänning, lekt med dockor och sagt att man var kvinna. Då hade jag kunnat sätta på min man min gamla vita studentklänning från Kookai och sagt att du är min flickvän nu.

Den där om att skrämma någon till vila

Jag står på busshållplatsen och känner mig löjlig över att jag tänker att det är nu allt avgörs, det är nu jag möter ödet för mina nästa tre månaders icke vara. Det är tal om sjukskrivning igen.

Jag vill verkligen, verkligen inte bli sjukskriven i tre månader och det säger jag till överläkaren som möter mig. Hon tittar genom alla sina papper, på sin dator och alla provsvar. Säger att allt ser tipp topp ut, men att mitt blodtryck ligger på gränsen. Att hela min kropp kämpar nu, att det är jobbigt för njurar och lever och allt det är.

Och jag blir matt trött vill lägga mig i en hög och bara sova bort allt lägga mig i Stolte mannens famn och gråta tusenmilatårar. Men istället får jag en vecka till utan sjukskrivning, med löfte om att jag åker in akut om jag skulle må dåligt. Hon pratar om att sätta igång min förlossning för tidigt (kanske till och med så tidigt som i vecka trettio) om vila på soffan om att jag kan gå sönder om att Fimpen kan gå sönder om i värsta fall. Men! säger hon. Det är i värsta fall. Där är du inte ännu.

Den där om polis, polis, potatisgris

Så smsbråkar jag och Stolte mannen som vi aldrig gjort innan och jag får blossande kinder och vill slänga min nya supertelefon i väggen.

Det hela börjar med att han skickar en låtlänk till mig och säger att den här låten måste vi spela för Fimpen! och jag svarar att det får bli pappamusik, för jag tycker att polisen är okej, medan han är så mycket mer låtsasvänster och menar att det är sådär världen fungerar.

Så börjar det hetta och han menar att jag aldrig blivit jagad av polisen som tolvåring för att man hängde för sent utanför skolan och jag menar att man kan inte lära ett barn att vara rädd för en myndighet, någon som ska hålla säkert och tryggt. Någon att gå till när man gått vilse som femåring, inte någon att springa åt andra hållet från. Men hans ilska är för stor.

Och jag vet att jag är orättvis när jag smsfräser att han inte varit med, inte sett poliser i länder långt bort våldta och slåss med batong. Inte stått på en strand naken och känt händer på din kropp och samtidigt fråga hur mycket pengar de vill ha.

Och samtidigt vet jag att han har rätt. Att maktmissbruk är hemskt var och mot vem det än sker. Men att mitt barn ska lära sig om sådant medan det fortfarande är barn, det vill jag inte.

Den där om hundra dagar och nätter

Du, Stolte mannen, kan inte du komma hit? ropar jag från badrummet. Han kommer. Jag viskar i hans öra, inte pinsamviskar utan mer fnitterviskar. Jag ser inte längre min mutta, precis som min mamma förutspådde. Stolte mannen får ansa. Står med min sysax, som är den skarpaste vi har i hushållet och jag piper klipp inte av mig blygdläpparna! han säger såklartinte med många utropstecken och rycker istället tag med saxen så jag tjuter.

Idag är det etthundra dagar till fredagen den trettonde. Dagen då Fimpen har sagt att den ska komma.

Den där om en lördag med Lillebror

Stolte mannen drog i väg tidigt, tidigt på workshop eller teambuilding, eller om det var både ock, med sitt jobb och lämnade mig ensam med en bakfull Lillebror. Planen var att vi skulle måla om vårt kök, och tidigare i veckan hade Stolte mannen lovat att han köpt allt som behövdes till målning. Det hade han inte.


Här har jag varit uppe i ungefär tre timmar, Lillebror har precis gått upp, stekt bacon, druckit kaffe, börjat tejpa taket och vi upptäcker att det inte finns tillräckligt med tejp. Eller några rollers.


Jag drar ett gravidkort och får hjälp med att ta på mig mina strumpor.


Vi går ut för att köpa det Stolte mannen skulle köpa och Lillebrors gylf går sönder. Han har randiga kalsonger. Jag skrattar så det gör ont i magen.


Under tiden jag skrattar så det gör ont i magen åker en av mina byxknappar av. Jag skrattar ännu mer och måste lägga mig lite på marken. Jag har vita trosor.


Lillebror vill titta på skjortor och jag går efter och känner mig som en sextiofyraårig man som följer efter sin hustru. Sätter mig ner så fort jag hittar en stol. Vi går hem och måste pausa på vägen för att jag inte ska gå sönder i små molekyler.



Vi kommer hem och jag säger oj, jag måste gravidkissa! Lillebror hinner först. Han långbajsar och jag står och hoppar utanför.

Sen målar vi kök, äter pestopasta och lyssnar på musik. Lördag med Lillebror, mer spännande än man skulle kunna tro.

Den där om fel fotograf

Jag sitter på jobbet när jag får sms av Stolte mannen att vår bröllopsfotograf har släppt en fotobok med bilder han tagit för Elle. Nu visar det sig vara fel fotograf, men det får ändå mig att gå in och titta på fotografier från dagen. En jävligt bra dag, faktiskt.

Den där om en av de saker jag är mest rädd för just nu

Stolte mannen är tveksam i rösten, där vi ligger i soffan. Han har hatten på trilla av-kant, fumlar i rösten och har ett vinglas i handen och tre innanför t-shirten när han du... jag vet inte hur jag ska säga det...

och hjärtat känns tickticktick, fast utan bom! för så blir det varje gång någon rösttvekar och använder de där orden.

Men han röstfumlar mer för att han vet att det är känsligt, som att gå på okokt ägg, inte för att hemskhet ska komma. Han undrar när jag egentligen ska skriva min bok. Och jag säger att jag inte ska skriva någon bok. Och han tillbakasvarar att vi båda vet att jag kommer att skriva den där boken, att jag inte kommer sitta som nittiosju ångerfull dödsfull snart dö och säga typsikt att jag inte skrev den där boken.

För Elin väckte något i mig. Hon gav mig hopp. Och samtidigt som jag inte vill jämföra mig med henne och ba kan hon måst de va lätt! så...