Den där om tomhet, idel tomhet

Stolte mannen åkte tillslut från jobbet och ut till skolan med två olika fullmakter. Jag fick mina inloggningsuppgifter. Hurra, frid och fröjd tills jag ÄNTLIGEN loggar in på kurswebben.

Tentan var i går.

Får man gråta nu?

Den där om hur länge man ska kämpa innan man bara ger upp

Jag gissar att ni är oehört nyfikna över att få veta vad som händer med den där tentan som jag aldrig får skriva (och som jag inte orkar länka till)? Senaste! Senaste! är att min bror var ute på området med en fullmakt för att få tillgång till mina inloggningsuppgifter och kom hem med en omregistrering som jag redan har.

Sen har följande mailutväxling skett:

Hej,

min bror var ute hos er för att få mina inloggningsuppgifter (med giltig fullmakt) men missförstod och kom hem med en omregistrering på kursen. Jag vet att ni inte lämnar ut inloggningsuppgifter via e-post eller telefon, men kan ni skicka till adress man är folkbokförd på?

Mvh,

Jenny

Svar:

Tyvärr lämnar vi inte ut några uppgifter via telefon eller e-mail då dessa uppgifter ses som konfidentiell information.

Mvh,

nu kommer du vilja att jag brinner i helvetet.

Den där om Obama

Man kan väl säga som så att mina vänner i USA inte riktigt är överens på Facebook.


vs

Den där om att läsa en högljudd tjej

Egentligen bör ni inte läsa om min penismacka. Det här är mycket viktigare att läsa idag.

Den där om att jag normalt hade lagt upp det här på Facebook, men det går inte längre när Stolte mannens mamma härjar fritt

Skar mig precis i fingret när jag gjorde en penissmörgås.

Jag undrar om penissmörgås går att lägga på Wordfued. Vi ser ju alla att behovet för ett sådant ord faktiskt finns.

Den där om föräldraledighet

I går fick vi hem papper från Försäkringskassan gällande föräldraledighet. Det blev lite hoppsan hejsan! runt matbordet och hjälp, hur vill vi ha det? Jag gick in på Försäkringskassans hemsida och tydligen får man inte så mycket betalt när man är ledig. ”Ledig”. Hemmajobbar med att ha barn. Alltså, det visste jag ju, men jag trodde nog att jag skulle få mer än vad det verkar som man får.

I alla fall så krigade vi lite om sommaren 2012 och sommaren 2013. Jag svor över att vi inte bor i Norrland och min man vill ut och jaga och därför ta sin föräldraledighet på hösten, sen tog vi en sommar var. Och exakt 50/50. Fast nu kommer jag på att jag glömt kolla skottår, kan hända att någon av oss får en dag extra.

När jag gick på universitetet hade jag och en av mina klasskompisar världens längsta debatt (den pågick i säkert två år) om föräldraledighet. Hon menade att jag visst skulle vilja vara ledig hela tiden man fick vara ledig med mina barn, bara jag fick dem. Jag menade att pappan kanske också skulle få utrymme, att det är hans rätt också. Att även om jag vill vara hemma i tre år kanske jag inte kan det för det är någon annan som vill babygosa/lära känna sitt barn/älgjaga. Hon fattade aldrig det där. Nu har hon fått sitt första barn. Jag gissar att hennes kille inte får vara hemma mycket.

Den där om en bebisarm

Johannas jordbävningshistoria får mig att komma ihåg min egen. Jag bodde i Mexico City, var utbytesstudent och av någon anledning kände jag alla de där tuffa på skolan, gick på de tuffa ställena, bland annat en svartklubb som en i skolan hade där jag och mina vänner fick lämna våra jackor och väskor bakom DJ-båset, dricka drinkar för fem kronor enlitersglasen och hånglade med alla de snorrika sista årseleverna (som jag ändå alltid var äldre än). Poliser kom och gick på det där stället. Kom in, fick en drink och en muta, gick ut.

Jag dejtade bland annat en presidentkanidats son, som var ganska mycket ett svin och innan jag började på universitetet fick jag höra rykten om att det fanns en stor trappa mitt på universitetet. Jag gick på ett privat universitet och för att komma in på detta var man tvungen att vara europé eller svinrik. Jag tror fortfarande inte att jag kan förstå hur rika dessa människor var. I alla fall: trappan. Längst upp i trappan fick man sitta om man var rikast, sen gick det ner och de som satt längst ner var bara rik. Hade en pappa som var regissör eller domare, eller liknande. Rasismen var som ett knytnäveslag i ansiktet och ju mer ljus du var i hyn desto högre rankades du. Jag frågade en gång en av alla killar jag dejtade om jag var lik en mexikan och han ifrågasatte varför jag ens ville smälta in.

Alla killar ville hänga med oss, för att vi var européer och nordligare amerikanare. Alla tjejer tittade snett på oss, ungefär halvvägs in i terminen, sen fick man bli kompis med dem med. Speciellt om man dejtade deras killkompisar. En av mina bästa kompisar dejtade en kille som hette Apollo, som döptes till detta då han föddes och det visade sig att han var gigantisk. Mexikanare är i normalfallet väldigt korta. Apollo var över två meter.

På halvterminsdagen, efter alla prov, var det samling i aulan och den utbytesstudent som ansågs ha bäst resultat skulle hålla tal. Jag och mina vänner satt längst bak och fnissade åt honom för att han hade så rolig spanska. USA-amerikanerna ansågs ha roligast spanska, sen var det ganska jämt bland asiater och européer, om man inte räknade med spanjorerna och fransmännen, som i princip redan pratade mexikanska.

I alla fall. Jordbävning.

Jag var hemma hos min norska kompis Lene som bodde med en fransyska, Morgan, som var skitsnygg och som bara pratade franska och spanska. Jag var lite rädd för henne. Och så bodde Lene även med en australiensare som jag inte minns namnet på, men han var rolig och ja, hans spanska var också lite underlig. De bodde i ett penthouse, längst upp, hela våningsplan tjugotre. Man kunde se hela Mexico City från de där fönstrena från golv till tak. Jag tyckte att det var läskigt, för högt upp, för stor chans att trilla ut.

Australiensaren hade denna kväll rullat världens största joint. Den var stor som en bebisarm, I kid you not. Under hela min Mexikoperiod hade jag hoppat på tåget och testat allt jag kunde testa: snabba bilar, snabba killar, snabba tjejer, sövningsmedel för hästar, piller, gräs, flytande form, pulver, höga höjder, smala utrymmen. Jag hade gjort slut med mitt ex sedan fyra år och ville flyga fritt. En bebisarmsjoint låg exakt på den stig jag ville vandra.

Så där satt vi i soffan, australienaren, tysta och buttra Morgan, fnissande Lene och jag. Den vandrade fram och tillbaka och man var tvungen att hålla i den med två händer för att den inte skulle brytas mitt sönder. Utanför fönstret hade vi hela Mexiko hela världen. Ljus och ljud och vi var högst. Så började det skaka. Australienaren skrek till oss att ställa oss i dörrkarmar och vi sprang till vars en. Alla utom Morgan som satt kvar och rökte. Hela byggnaden svajade och Lene svor över att bo längst upp i ett djävla fyrtorn. På riktigt svajade det. Hade jag inte varit så rädd hade jag låtit vhhiiiii-vwwwooooo-vhiiii. Samtidigt med rädslan kom fnittret. Jag satt i dörrkarmen mellan vardagsrummet och badrummet, svajade så jag inte kunde stå upp och fnittrade mig kissnödig. Försökte fråga om det inte var meningen att man skulle lägga sig i badkaret, men kom inte ihåg hur man sa byggnadsrör på spanska.

Lene satt mellan köket och vardagsrummet och skrek förlåt, att hon aldrig mer skulle röka en bebisarm. Australienaren skrek åt Morgan att söka skydd. Morgan satt kvar i soffan och rökte.

Sen slutade det plötsligt. Jag låg på golvet och fnissade. Lene satt mellan köket och vardagsrummet och svor åt mig. Australienaren satte sig hos Morgan och frågade om hon hållit bebisarmen brinnande. Det hade hon.

Den där om vad de aldrig berättade

Det är en tunn linje mellan att krypa ihop som en boll för att inte sträcka sig i ljumskarna, men istället kissa lite i byxan och att sträcka ut sig, få kramp i ljumskarna men slippa den där droppen kiss när man nyser.

Den där om kläder

Jag läste en lista någonstans någongång på tossiga saker bloggaren gjort med sitt utseende. Här kommer min. Vissa grejer var ju helt i tiden, men andra. Jag vet inte vad jag tänkte på.

Det började redan när jag var femårsenvis och hade ett rött elastiskt hårband på mig. Varje dag. I två år. Jag slutade med det när jag började ettan. Kände mig väl lite vuxnare då. Det finns kort på mig från sexårsträffar när jag har det på mig, skitstolt. Bandet har förlorat lite av sin elasticitet och är ganska noppigt.

På lågstadiet gick jag från att springa med mina kusiner på frusna fält, ha velourmjukis och bävernylon till att bli flickflickig. Det var klänning efter klänning med volang och blommor. Spelade bollruta och tog ingen skit. Tog ingen skit i min volang.

Sen kom högstadiet och hej, kom och hjälp mig! när jag upptäckte att mina ögonbryn växte ihop och jag upptäckte att ögonbryn inte skulle växa ihop så jag plockade dem lite för mycket och inte helt jämt alla gånger. Mellan alla ojämna gånger lät jag dem växa lite som de ville. Kombinerade det med blå mascara och brunkräm ner till haklinjen. Min ordniarie frisör vägrade att blondera mitt mörka hår så då gick jag till en i köpcentrumet som sålde sin själv för några hundra och blekte det ett par gånger tills det blev blont.

Till detta bar jag jeans som jag klippte upp intill nertill, beige Buffaloskor, polotröja och skjorta. Jag levde i en mindre stad och det var vår uniform. Jag fick hångla skitmycket. Det berodde kanske inte på uniformen utan på att när jag och min bästa kompis var ute och handlade kläder till helgen så gjorde vi böjtestet. Åkte inte klänningen upp över rumpan när man böjde sig fram var det inget att ha. Så kortkort kjol, mina gula Dr Martens, ett linne. Jag gillade färgglada behås från H&M, som säkert inte matchade linnet. Och ja, jag var en av de där som använde PUSS!-tröjorna som man kunde köpa på marknad och som slutade halvvägs på magen.

Jag hade heller inte börjat använda linser/glasögon på högstadiet vilket ledde till att jag kunde hångla med väldigt fula killar.

Och jag har för mig att jag hade en knallgul lackväska från Björn Borg.

På gymnasiet hängde jag nästan enbart med killar. Och hade genomskinliga kläder. En tröja jag använde väldigt frekvent var svart, transparent och var liksom som ett tygstycke fram och bara snören bak. Den var köpt i en väldigt tuff affär i Köpenhamn. Den var populär. På sommaren gillade jag min genomskinliga, virkade svarta klänning utan bh under. Och en sommar var jag väldigt het i ett par glasögon med gult glas. Nu i efterhand har jag fått slänga väldigt många kort från mina gymnasieår, för att mina bröst syns överallt. Jag var lite lös och ledig, så att säga. Hånglade lika mycket. Låg lika lite. Sminkade mig sporadiskt. Mycket kajal. Blev framröstad som en av de bäst klädda. Kan ha varit brösten som avgjorde det hela.

Sen flyttade jag till London och började få lite ordning på min garderob. Tjänade så mycket pengar att jag köpte nya kläder varje helg och hade 50 kilo mer kläder när jag skulle åka hem, jämfört med när jag kom. Var smal och gick omkring i klack, höga stövlar, läderklänning när jag ville hångla. Köpte en läderväst på en marknad som jag har kvar än idag.

Idag. Idag är jag färgglad, har bara klänningar som är blommiga och som inte matchar så bra ihop vilket gör mig så glad att jag sätter ihop klänning på klänning ändå.

Den där om att älska

Jag älskar Tradera. Traderaförbud rådde för cirka fyra år sedan när jag loggade in och budade saker på fyllan. Fula, fula grejer. Bland annat frimärke från Finland som jag hade vinnarmail om dagen efter fylla. Eller militärbrev. Kunde vakna på morgonen med tre - fyra mail där nån gubbe i Kiruna hade mailat mig grattis till vinsten av dessa unika frimärke från finska Karelen a la 1967 för 200 kronor! Bakisångesten då var inte nådig.

Men nu har jag släppt till igen och idag vann jag en liten köksstege för två kronor. Jag känner att två kronor är mer rimligt. Speciellt för en stege som vi hittade på loppis i somras för sjuhundra svenska riksdaler.

Den där om mitt lilla husdjur

Min bror alltså. Det är kanske lite konstigt att ha sin bror inneboende i vardagsrummet, men det skiter jag i. Jag ser honom lite som ett husdjur. Ett husdjur som är så tacksamt att det får bo hemma hos en att det städar avloppen på toaletten och sen skrubbar golvet och det kommer fram ett vitt golv, som vi inte visste att vi hade.

Men ibland, när man har tagit fram ett knippe vindruvor, lägger sig i soffan med sin bok och bara ahhh, härliga söndag! då kan det hända att Lillebror sätter på en fotbollsmatch och börjar skrika straff! lite för högt. Då känns det som när man var fjorton igen, han var elva år och man inte alls vardagsgillade varandra speciellt mycket alls.

Den där om mutter och tyg

Jag är hemma och är sur. Har feber fast jag sagt åt den att försvinna, för ikväll skulle jag träffa vänner, framför allt en vän som jag inte träffat på över ett år. Vänner från universitetstiden. Så jag sitter och muttrar och beställer tyg istället. Ska sy bebiskläder, men jag har slarvat bort min sy bebisklädertidning och vet inte vilket tyg jag ska köpa. Kör på bomull och tänker att det får bli en filt om man inte kan ha bomull (för ostretchigt?) i byxor.

Följande två tyg ska Fimpen att få. Kommer eventuellt bli tuffast i stan och jag funderar om hon/han inte ska heta Jill istället, det hette en tjej som gick på mitt gymnasium som var det tuffaste jag visste.

Den där om ett fult hem utan PMS

Nu när jag är gravid så har jag inga arga PMS-attacker längre. Mitt humör är lent som en motorväg, det sticker inte ut på något håll alls, utom möjligen ibland i trötthetskurvorna. Så var det i alla fall fram tills jag kom på att vår lägenhet är skitful.

Vårt badrum behöver renoveras. Vårt kök målas om. En bokhylla byggas. Tavlor hängas upp. Och eftersom det här är Lägenheten så måste allt bli perfekt.

Jag började med ett litet projekt i hallen som hade väntat i flera månader för att Stolte mannen inte hade godkänt det. Han tycker att det är onödigt att borra i väggar där man kan hamra in fula djävla vita spikar (vad nu sådana heter). Så en kväll fick jag nog och spikade upp alla tavlor med de vita djävla spikarna. Sen kom han hem, tittade på det och innan han hann säga något så fräste jag att jag visste att det var skitfult.

Jag tror att jag är lite allergisk mot fula halvlösningar efter att ha levt med en pappa som gjort allt själv. Kaklat badrummet. Gått ut ur badrummet och nu har jag kaklat! så är det klart, billigt, men helt snett.

Idag har vi hängt upp bröllopstavlor i sovrummet (som har väntat i ungefär ett år). Vi kan väl säga att det är ungefär samma visa där. Det är inte snyggt, men nu är det uppe i alla fall.

Den där om böcker jag har läst under tjugohundraelva

Och nej, jag orkar inte länka till en enda.

Femmor, hurra, hura!
Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Vi hade väl visioner av Elsie Johansson
Minns du den stad av Per Anders Fogelström
Niceville av Kathryn Stockett

Fyror
Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Barn av sin stad av Per Anders Fogelström
The thing around your neck av Chimamanda Ngozi Adichie
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Tjuvarnas stad av David Benioff
Att springa av Maria Sveland
Easter Parade av Richard Yates
Revolutionary road av Richard Yates
Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa
I en förvandlad stad av Per Anders Fogelström
Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg
Okänd soldat av Väinö Linna
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson
Du hasar av trygghet av Elin Grelsson


Treor
The white tiger av Aravind Adiga.
Släktfeber av Sara Paborn.
Kvinnan som gick in i dörrar av Roddy Doyle
Innan jag dör av Jenny Downham
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
Just kids av Patti Smith
Sanningen om Alice av Rebecca James
Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl
Grisfesten av Leif G. W. Persson
Jävla John av Eva Dozzi
No och jag av Delphine de Vigan
Northanger Abbey av Jane Austen
Freedom av Jonathan Franzen
The reluctant fundamentalist av Mohsin Hamid
L.A. Candy av Lauren Conrad
Musselstranden av Marie Hermanson
En dag till skänks av Anna Gavalda
All My Friends Are Superheroes av Andrew Kaufman

Tvåor
Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson.
Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski
Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman
Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen
Fursten av Niccolò Machiavelli
Vecka 36 av Sofie Sarenbrant
Elsas mode av Sofie Fahrman
Änglavakter av Kristina Ohlsson
Gargoylen av Andrew Davidson
När jag hör din röst av Stephenie Meyer
Den röda soffan av Michèle Lesbre
Tjärven av John Ajvide Lindqvist
Grand mal av Linda Boström Knausgård

Ettor, fy tusan!
New York-trilogin av Paul Auster


2011 kommer att kommas ihåg som året då jag förälskade mig i Per Anders Fogelström samt började på ny arbetsplats där alla pratar finlandssvenska och jag därför kom att läsa alla böcker i huvudet på denna dialekt. Dock är det ju inte alltid de man gillat bäst som man vill tipsa om. Skulle jag välja tre böcker ni borde läsa skulle jag säga Niceville, Du hasar av trygghet och Easter Paradise.

Den där om när det naturliga kommer lite för nära

Stolte mannen välte ett glas vatten över bordet och jag tyckte att vattnet var lite väl klibbigt mot mitt linne. Inte vattenkonsistens, så att säga. Då upptäckte jag att det var mina bröst som läckte.

Alltså ursäkta, men jag är INTE REDO FÖR ATT DET KOMMER MJÖLK REDAN! Kan vi stanna den processen och bara köra på att jag har något i magen ett tag till?

Den där om saker man läser på internet

Kombinationen gravid plus täppt näsa plus jättemånga tacos plus att man som gravid inte får ta nässpray = lilla snark. Lilla snark har dessutom feber och måste stanna hemma från jobbet.

När lilla snark är hemma från jobbet läser hon alla möjliga saker på internet och blir irriterad. Så nu går vi political on you igen.

(Jag börjar med en parentes. När jag läste på internet i förrgår så googlade jag bland annat högt blodtryck och gravid, eftersom jag är dum i huvudet. Kom in på nån djävla forumtråd typ Familjeliv och fick ena skräckhistorien efter den andra. En hade blivit inlagd på sjukhus de sista tre månaderna av sin graviditet och fick varken kolla på tv eller läsa en bok. Hon skulle helst sova. När jag läste det fick jag alla sorts symtom jag ska akta mig för, blev gravidhysterisk, som jag lovat mig själv att inte bli och var tvungen att ringa hem Stolte mannen från hans fotbollsträning.)

Ett.) I och med fallet Troy Davis. Det är inte okej att komma med argumentet att ni är emot dödsstraffet, men skulle kunna tänka er det om någon i er egen familj blev mördad. Det är inte enskilda individer, framför allt inte individer som är nedbrutna av sorg och hämnd som ska bestämma straff i en sån här situation. Vi kanske tycker att Anders Behring Breivik ska brinna i helvetes eviga eld, efter att ha suttit i fängelsernas fängelse i hundra år/liv han tog och sen stenas och dö, men det straffet har vi plockat bort, för straffsystemet är ingen hämndaktion.

Hämnd och vad som borde göras är olika beroende på vem som drabbas. Två treåriga söner i två olika familjer målar vardagsrummet blått med sina färgpennor. De treåriga sönerna kommer antagligen att behandlas olika, få olika straff. Samma sak med anhöriga till folk som mördas: de kommer antagligen vilja ha olika straff. Så kan vi inte fungera, samhället är inget gladiatorspel där enskilda människor får stå och peka tumme upp eller tumme ner.

Två.) Det här med allmän värnplikt. Kanske inte världens smartaste grej. Det här med att inte ha allmän värnplikt. Ännu sämre grej. Ja, för att ta mitt jobb igen (arbetsmarknadspolitik var det, ja) så kan man nu börja se att Totalförsvaret börjar rekrytera folk genom ganska intensiva kampanjer. Vem kan man tänkas välja? Nej, de går inte på nittonåriga killar från mellan- och överklass som antagligen kommer att plugga eller få jobb på pappas företag och inte alls är intresserade av att skjuta eller jobba inom utlandstjänst. De går på unga arbetslösa, människor som kommer från en gymnasieskola där de antagligen inte har suttit längst fram i klassrummet. Jag gissar att spåktestet de använder inte är riktigt lika svårt som det som skulle användas till nyanlända flyktingar.

Att slussa in folk från de nedre klasserna i vårt samhällssystem i försvarsmakten, aka USA, var det det vi ville?

Den där om att jag även funderar på badrummet

Den här lampan vill jag ha. Stolte mannen bara skrattade när jag visade honom den, förstod nog inte allvaret i det hela. Jag har valt att ta hans skratt som ett godkännande. Lampan ska eventuellt sitta i samma rum som våra cirkusposters, vi får se.

Den där om världens nya Sudoku

För övrigt var jag på Wordfeudavvänjning tills två av Stolte mannens vänner frågade om jag ville spela, efter att Stolte mannen på fyllan sagt att jag var bäst i världen (detta grundade han på att jag vunnit mot honom fyra gånger, för att han hellre ville lägga roliga ord än ord som gav mycket poäng). Så nu har jag två spel igång. Kan ju säga som så att det inte kommer på frågan att jag lägger ord som ger mindre än tjufem poäng. Jag måste vinna det här. M å s t e.

Den där om min lille dräng

Jag övar på att vila. Jag kommer hem och vill göra tusen saker, men lägger mig på sängen och tar upp en bok. Sen skriver jag en lista till min lille dräng (Lillebror) som vill ha saker att göra för att inte förgås av tråk när han går hemma i vår lägenhet och väntar på att få anställning. Man får anställning om man är nyutexad datasnubbe, då slåss arbetsgivarna om en och höjer lönen för varje dag som går. Om man är nyutexad statsvetare med en master, utlandsutbildning, tre språk, erfarenhet från två olika frivillighetsorganisationer, suttit i styrelsen på universitetet samt läst en utbildning parallellt kan man kanske tjata sig till en praktikplats.

På dagens lista står det att min lille dräng ska pumpa hjulen på min cykel (för jag höll på att svimma när jag gick till jobbet idag, hade bråttom till ett möte och försöker ignorera en förkylning, så jag la mig i gräset bredvid gångstigen och kände mig lite underlig) samt slänga sopsortering. Funderar även på om han ska få måla om vårt kök och åka till universitetet och registrera mig på den där tentan som jag aldrig får göra (men som går även i höst, hej, ta ledigt en heldag från jobbet!).

Den där om att jag inte vet vad som hände...

...men helt plötsligt står jag i köket och lagar mat, medan Lillebror och Stolte mannen tittar på två olika fotbollsmatcher och har öl- och dippkväll.

Den där om boken jag vill men aldrig kommer att skriva

Önskerubrik från vattnet.

Nu hoppar jag lite bland de här önskerubrikerna, men jag kände att det var dags, då jag fått frågor om min framtida bok ett par gånger på senaste (hej, lilla fina hybris!).

Tjugohundrasex-sju nån gång skrev jag faktiskt två böcker. En blev lite längre än den andra. Den ena handlade om en tjej jag kände, som jag hade en förbannat massa intervjutimmar med. Den handlade om övergrepp på henne som hennes pappa och farfar gjort. Dock ville jag inte skriva någon Natascha Kampuschbok, utan de kapitel jag faktiskt hann skriva blev faktiskt (och konstigt nog) humoristiska. Fast nattsvarta. Dock ångrade sig den här tjejen och hela saken begravdes i deletemappen.

Bok nummer två blev en riktig liten älskling. Jag hittade mitt sätt att skriva och det flöt på medan jag storrökte, knullade med lössläppta pojkar, läste min sista termin i Universitetsstaden och drack farliga mängder vin. När jag egentligen borde ha skrivit på projektplaner och pluggat presskonferensteori satt jag istället bredvid mitt askfat och klapprade iväg på tangenterna på min bok. Små, små delar lade jag upp här på bloggen.

Bok nummer två låg på mitt usb-minne där jag även förvarade nästan alla kort jag hade från när jag bodde i Mexico City. Usb-minnet glömde jag en dag i skolans datasal (och i länkade inlägget så skriver jag för övrigt ett av mina första inlägg om Stolte mannen) och vips! så var usb-minne borta tillsammans med nästan alla kort och min bok.

Så bok nummer två, min riktiga lilla älskling försvann och det var lite skönt att ha något att skylla på när folk frågade om jag inte skulle skriva någon bok. Men dörren är alltid öppen, ibland lite öppen, ibland vidöppen. Om jag skriver en bok så lovar jag att berätta.

Den där om fortsättning på dejten

Så åker vi på dejt och jag kan inte hålla mig, redan på tunnelbanan berättar jag att vi ska titta på sjukt många penisar, för vad är en dejt utan peniskavalkad och Stolte mannen gissar sig såklart till att vi ska till Fotografiska museet. Jag klappar händerna och kan knappt stå still av all fniss som bubblar i magen. Jag älskar överraskningar. Jag är sämst på att hålla överraskningar hemliga.

Det blir penis efter penis och jag hittar en som jag vill ha över sängen men Stolte mannen säger att han skulle känna sig lite obekväm med den plus att den inte finns att köpa i presentshoppen och jag blir besviken, för vad är tuffare än en gigantisk svart erigerad åttiotalspenis i penisring? En tavla att ta ner när Stolte mannens mamma kommer på besök, en tavla att hänga upp när min mamma kommer på besök.

Vi dricker vin (eller saft) och öl (eller cola som smakar vatten ur sprutslang) äter en god körsbärsmuffin och en äcklig carbonara i Gamla stan på ställe fullt med turister från Nyköping. Vi sitter i solen och jag fryser trots sol trots dubbelfilt. Vi pratar barnvagn och resursslöseri och badrumsrenovering och Jurholt och att Stolte mannen har den minsta mun jag vet och brygga egen öl. Hela tiden har Fimpen rave i min mage som aldrig förr, det är aktivitet hela dagen och jag skäller för mamma och pappa vill vara ensamma på dejt, inte fundera på vem som är tredje hjulet egentligen.

Så åker vi tunnelbana hem igen för inplanerad eftermiddagslur och ett glas vin (saft) innan kvällens aktivitet och jag ber Stolte mannen lägga sin hand på magen för Fimpen har tagit på sig de stora ravebyxorna med reflexrevär igen och han måste känna! Har inte fått känna på Fimpen innan, fast han försökt och är lite butter för att han inte får vara med.

Så mitt på tunnelbanan känner han. Han säger NU! och ler storleende. Och jag gråter okontrollerat tårar bara rinner mer än trillar och jag tänker att fulgråt för fan inte! men min man blir så fantastiskt glad och måste berätta för Lillebror det första han gör när vi kommer hem. Jag tror jag får ADHD.

Ja, sen går vi till Djuret på kvällen, och alla borde gå dit som gillar att äta djur för det är nog topp fem matupplevelser jag haft i Stockholm. Så slutar kvällen och Stolte mannen är gladfull och viskar att han vill sätta på mig och jag ler och säger att han inte får för i vardagsrummet sover Lillebror.

Den där om dejten so far

Har kliat Stolte mannen på ryggen i tio minuter, sen tröttnade jag. Läser om män som kliar sina gravida tjejer på ryggen i timmar och undrar hur tusan de orkar.

Lillebror har spelat Disneylåtar för att vi ska komma in mode. Jag sjöng med. Stolte mannen rös.

Lillebror har lovat att dammsuga hela lägenheten medan vi är borta. Jag bloggar och Stolte mannen tar en långbajs.

Vi har ätit långfrukost med DN. Jag gjorde Stolte mannens favoritfrukost: kaffe.

Den där om att dejta

I morgon har jag bjudit min man på hemlig dejt. Vi har inte varit på dejt på himla länge, alltså uttalad på riktigt pirr-dejt. Stolte mannen vill köpa ny skjorta och fnissar varje gång jag påminner honom.

Vår första dejt var när vi bodde kvar i Studentstaden. Vi hade varit ute och festat hela natten på dansgolvet dansat långt ifrån, ibland ganska nära rökt på balkongen träffat kompisar hållit handen när ingen såg jag med ny klänning höga klackar röda. Så gick vi hem när han viskade ska vi gå hem in i mitt hår kort och lockigt.

Vi gick hem till mig men kvällen var inte slut. Den var helt enkelt inte slut, som en sån där film när man bara men tar den aldrig slut? fast istället för att skruva på sig så hoppas man att den aldrig ska ta slut. De får gärna jaga varandra med bilar genom hela New York bort mot Washington DC, genom Virginia, ner mot Florida, stanna inte där! Åker båtjakt över till Mexiko, polisbilarna sladdar bort och man hejar på den jagade, hejaheja, för ta aldrig slut! Eller när man läser favoritbok och hoppas att den aldrig ska ta slut, för det är en favoritbok och fast att man inte brukar gilla böcker med sidor fler än trehundra så nu: mer än gärna!

Så vi tog en filt en ost parmesan ett vin som en picknick mitt på hage fast Stolte mannen var rädd för fästingar. Jag for upp klappade hästar i hästhage Stolte mannen tittade mer på mig än hästar harklade ska du verkligen?

Hångel på filten jag tappade en sko min klänning vit åkte upp ner upp av blev gräsgrön. Gräs i trosorna lycka lycklig lycklig lycklig lycklig lycklig solen går upp. Hemåtgå. Han med min hand i sin eller om det är tvärtom. Eller vänta! kanske arm över axel: du är min nu! DU ÄR MIN NU!



DU ÄR MIN NU!





Lycka så lycklig att jag var tvungen att apa till mig visa upp mig klättra upp i ett träd. Jag klättrade upp i ett träd. Trillade ner och bröt ett revben.

Den där om att minister Björklund rör om i grytan igen

Det är ganska sällan jag skriver om politik och/eller själva innehållet i mitt arbete här. För att jag jobbar åtta till tolv timmar om dagen med det och det är så hemskt utmattande att när jag kommer hem så är min blogg lite som en sån där stor trädgårdspark som man ibland ser att sjukhus på den engelska landsbygden har i filmer.

Men ibland blir man så upprörd och arg att man måste.

För några dagar sedan gick regeringen ut med att de universitet/högskolor som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar ska lägga om sina budgetar så att pengar tas från övriga utbildningar och läggs på just dessa utbildningar, då Sverige har läkarbrist. Vilket väl hade varit fine and dandy om det varit så att pengar inte tagits från redan besparade utbildningar.

Och.

Att det bara i Stockholms län redan finns runt 200 utbildade läkare. Tvåhundra. Dessa läkare (många av dem specialister, överläkare och föreståndare för kliniker) går i dag runt och är arbetslösa, städare på sjukhus och liknande för att de inte släpps in på den svenska arbetsmarknaden, då de kommer från land utanför EU/EES. Istället åker många sjukhus ner till bland annat Rumänien för att rekrytera läkare där.

Det är sånt jävla resursslarv att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det måste, måste vara lättare att lära en läkare från Vitryssland svenska samt svenska seder (som till exempel att man måste titta sin patient i ögonen när man pratar) än att ta en svensk som aldrig jobbat som läkare och utbilda denne i flera år, samt att genomföra detta endast genom att människor som utbildar sig inom till exempel kultur får det sämre.

Den där om att dagen redan är konstig

Va fan - blev uppraggad på gymmet innan jobb. Varför raggar man på någon som är gravid? Varför?

Den där om att jag åt köttfärssås från i går och tänkte gå och lägga mig nu

Det här med att ha Stolte mannens mamma som kompis på Facebook (grämer mig för att använda ordet svärmor. Det känns som om jag är Snövit då) är... speciellt. Hon är världens, världens bästa. Hon älskar mig och jag älskar henne. Hon är feminist så det förslår och det är meningen att hon ska vara pensionär men hon far runt mellan olika styrelseuppdrag, viger folk, är för evigt aktivt debatterade socialdemokrat och ja, en sån som man är skiträdd för i början.

Men på Facebook. Man får akta sig lite för vad man skriver och har man skrivit kuken i fittan spelar boll, och sånt man brukar göra så kan man antingen få förklara sig direkt på Facebook, eller nästa gång man kommer för att palla päron. Ironi flyger rakt förbi. Skämt likaså.

I går skrev jag att jag gick och la mig med Elin och la upp en bild på hennes debutroman. Det gick inte hem, kan jag meddela. Vilket kanske man kan förstå, antar att man inte vill att ens svärdotter (svärdotter är godkänt och inte lika Snövit) ska slicka fitta när hon gift sig med ens son och har ens barnbarn i magen.

Men DET VAR ETT SKÄMT. Min skämtgen blir tyglad. Jag får inget utlopp. Man kan inte unfrienda sin mans mamma, det går inte. Jag får bli tråkig helt enkelt. Bara skriva om mina sovvanor och vad jag äter till middag.

Den där om att jag hade planerat att lägga upp en bild på en bit prinsesstårta med texten "övar på att ta det lungt" här i bloggen,

...men sen kom jag på att jag är lite känslig mot laktos.

Mvh hon som ignorerar att hon är känslig mot laktos och därför alltid måste ha en femma i börsen vid eventuellt akut toabesök på stan.

Den där om sommaren i city 1990

Önskerubrik från Anonym.

Vi bilar ner till Italien. Mamma och pappa fram, jag och Lillebror bak. Jag och min bror slåss, han sju jag tio år. Vi lyssnar på kassettband som mamma valt ut. Det är Orup, Mikael Wiehe, liknande manliga artister. Mamma sjunger med, slår takt i taket och skriker där mellan till att akta bilen! när pappa kryssar mellan bilar på autobahn. Jag ber pappa köra det snabbaste han vågar och han ökar till hundraförti medan jag och min bror blir imponerade i baksätet.

Någonstans på vägen slår jag tån i sätet framför och tappar en stortånagel. Det blir mitt starkaste minne från den resan. Någonstans på vägen stannar vi i de österrikiska alperna och morgonen efter är det djurmarknad på baksidan av hotellet. Den startar klockan sex på morgonen och det säljs ponnys och hönor och kattungar och kossor och getter och ägg och lamm i liten hage och kycklingar och kaninungar som färgats rosa och ljusblå. Hela marknadens djur stämmer upp tillsammans med marknadens flintskalliga auktionsman i en symfoni som sju- och tioåringar blir upphetsade av och föräldrar till dessa barn bakfulla.

På den italienska kusten hamnar vi med alla andra svenska och tyska turister. Samma kust som jag fem år senare kommer att förlora min oskuld till en italienare vid namn Fabrizio. Fabrizio kommer att vara mycket äldre än vad jag är och bara kunna italienska.

En dag åker vi med min moster och hennes son till Venedig. På ett torg matar jag duvor i en randig t-shirt, mamma tar ett kort och detta kort gör senare att jag vet att min t-shirt är randig. I Venedig börjar jag bråka med min moster, vi har båda vilja av järn och kommer inte alls överens. I Venedig försvinner jag från min flock och min pappa blir vansinnigt upprörd på min moster, hans lilla ögonsten är nu borta i en av världens största turiststäder. Men egentligen är jag inte borta, jag har bara gått till bilen, där min pappa hittar mig tre timmar senare. Min mamma skäller på mig för att jag försvunnit. Min pappa mumlar in i mitt hår att jag är hans kärlek hans kärlek hans kärlek och att jag aldrig mer får försvinna tre timmar i en av världens största turiststäder. Jag har haft tråkigt i tre timmar och står och skrapar med foten i gruset.

På kvällarna tittar vi på fotbolls-VM i en samlingslokal på hotellets område. Pappa dricker öl efter öl, jag dricker fanta och håller i pappas hand. Varje gång någon gör mål hoppar han ut ur sin stol och skriker. Det går skitdåligt för Sverige och vi går över till att heja på Italien. Varje gång någon gör mål hoppar jag ur min stol och skriker, som pappa. Jag hejar på Italien, för det gör pappa. Jag och min bror har båda Italiens landslagströjor på oss och vinkar åt italienare som ler åt oss.

Italien vinner inte och vi åker hem. Mamma lyssnar på Orup slår takten i taket och i baksätet sparkar jag min bror på smalbenen.

Den där om att må bra

Jag går in genom dörrarna och är en av de som svarar ja när finlandssvenskan i receptionen frågar om jag varit där tidigare. Får vänta i väntrummet med alla par och plötsligt slår det mig att de kanske tror att jag inte har någon att ta med hit, någon partner. De kanske tror att jag är all by myself och tanken borde få mig att axelrycka, men det känns ont.

Jag har åkt in på en akuttid till specialistvård för gravida, alla vi som inte tar det så lugnt som vi borde. Alla vi som har kroppar som motarbetar våra graviditeter. Jag trodde att jag skulle få problem med min kropp, att jag skulle få svårt att gå, eller så där, men stress? Jag som alltid fått höra att jag är lugnast i universum. De här senaste dagarna har inte varit oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag! utan mer samtal med chefen inför en eventuell sjukskrivning, regn, hat från bloggvärldens östra hörn, skit och alla hans systrar. Stolte mannen har svansat runt mig och mina vänner har pratat om att bädda in mig i bomull.

Tre läkare ögonbrynsdiskuterar och kommer till slut fram till att mitt blodtryck trots allt är okej. Mitt blod ser okej ut. Jag har kissat i ett litet rör, mitt urin ser okej ut. De sjukskriver mig inte, men hotar med medicin om mitt blodtryck är högt på återkontroll torsdag.

Den där om att jag inte riktigt vet vilken vecka vi är i nu, men vi har passerat halva

Min navel har börjat vandra utåt. Jag vet inte varför men det här skrämmer mig nästan mer än att jag har så högt blodtryck att jag inte längre får storstäda. Jag funderar på att sätta för ett plåster så att ingen ser, för redan kan man se mina gamla piercingsynder från när jag var sjutton och om jag ligger på rygg och skrattar så ploppar hela naveln ut. Stolte mannen och Lillebror tävlar i att dra skämt och kittla mig för att den ska hoppa fram och, antagligen, för att avdramatisera det hela.

Lillebror experimenterar även med att ställa saker på magen. Lite som will it float hos Letterman. Vad kan stå på Jennys mage? En påse med naturgodis - ja, den stannade kvar. En bok på högkant - nej, den ville trilla ner rakt på fittan. Skarp kant neråt.

Jag älskar att vara gravid. Inte för att klienterna på mitt jobb har något att prata med mig om, utan för att jag tycker att det är extremt intressant rent fysiskt, allt som händer. Att min kropp kan göra det här. Att det funkar. Det är som att springa ett maratonlopp, att pressa sin kropp och se om den klarar av det.

Samtidigt ger jag mig in i graviddiskussion efter graviddiskussion. Påpekar för gravida vänner och bekanta att de inte alls är tjocka, de är gravida, när de sätter sig klagande i fikasoffor och pustar att de är tjocka. Skulle de inte bära ett barn i magen skulle de antagligen ha sin normala vikt. Blir skitsur när jag hör att folk kallat dem flodhäst och husvagn. Duckar för frågor om kön, ler det eviga leendet och blundar för nervöst fnitter när jag säger att vi inte tagit reda på kön, men att det nog ligger en liten människa där inne.

Annars är livet ganska som vanligt. Min kollega sa det här om dagen - att hon glömmer bort att jag är gravid för jag inte pratar så mycket om det. Jag ryckte på axlarna och undrade vad det fanns att prata om. Livet är ganska som vanligt. Jag glömmer bort att jag är gravid mest hela tiden. Men ett glas vin. Det är bland det första jag ska be om när Fimpen är ute. Tror ni de har vin på Södersjukhuset?

Den där om första veckan

En vecka på nya jobbet och jag har lärt mig att kämpa mot flummet som om det vore en drake. Hela jag vill hoppa upp på ryggen på den, tygla den, alternativt plocka sönder den som ett obyggt kinderägg sortera bitarna i färgkordination lägga i små fack ordning och reda uppgifter gjorda på fredag.

Men det går såklart inte. På möten där jag getingsitter mer än bisitter märker jag strukturer och gruppkulturer. Ny chef som blir ifrågasatt och nervöst knäpper upp knäpper knäpper upp kavaj och den hatade informella ledaren som mest själv tror att hon är ledare medan hennes kollegor ögonhimlar. Jag är van vid att vara den som leder utan kavajknäpp. Nu betraktar jag mest, låser munnen, låter tankarna stanna i huvudet.

Det blir nog bra det här tänker jag. Lätt att uppåtvandra göra karriär. Har gått från ivrig duktig arbetsplats där alla var på kontoret halv åtta jobbade över klev på varandra till sömndrucken spatsera in runt nio, där medelåldern är femtio år även om det känns att den har anor från artonhundrafattigvård. Stolte mannen är mycket nöjd, hans fru är pigg om kvällarna. Kommer inte hem med utvärderingar som måste göras bekymmer i pannan, utan pigg, fötterna på hans mage, leende. Men ändå. Jag saknar hetsen tempot styrningen pulsen det stenhårda. Jag försöker skaka bort, tänka det kommer.

Den där om Lillebror

Lillebror har alltså flyttat in hos oss. Han bor i vårt vardagsrum i sin lilla uppblåsbara säng (en sån där lyxig, ingen låg, tramsig), med sin lilla kudde, sitt lilla täcke, sin lilla ryggsäck och sin lilla dator. Om dagarna pluggar han det sista på sin uppsats som han skriver för Amnesty och på kvällarna är vår lägenhet en ungdomsgård, för då kommer hans tjejvän över. Vi kallar henne "flickvän". Lillebror kallar henne tjejvän!. Vi säger jaja. Fast kanske mer jaja! Fast kanske mer jaja!mhm...

Han är försiktig som jag aldrig sett honom innan. Känner att han är i vägen. Han klappar min mage, pratar med Fimpen, tvättar våra kläder, springer till affären och handlar snabbpajer som Stolte mannen rynkar pannan åt. Jag älskar att ha honom här, nära. Att han är med oss och magen. Att han blir en del i ett farbror Lillebrorliv åt Fimpen.

Så småningom ska Lillebror få en egen lägenhet och ett jobb där han alltid kommer tjäna mer än mig. Det här är hans utslussningslägenhet. Vi har sagt att i utslussningslägenheter bor man en kort tid. Lillebror säger jaja!mhm...

Den där om vännerna som åkte till Åhus

Mina närmaste vänner. Mina fina vänner. Mina gamla universitetsvänner. Mina brudtärnor och toasttjejer. Med dessa åkte jag på roadtrip till Åhus i helgen.

Vi åt för mycket godis, skrek med i låtar av Alanis Morissette, somliga drack vin framför vedbrasa, det badades, gicks på... "stan", åt glass, åkte på loppis. Vi diskuterade feminism, bröllop och jobb i evigheters evigheter. Jag och en annan skedade i samma säng. Vi spelade Wordfeud mot varandra, pratade gamla minnen, andras relationer, alla bebisar som ligger i magen överallt. Vi skrattade. Det var för kort. Ner på fredag, upp på söndag. Men mina vänner - så himla fina.

Den där om att jag är sur bara i det här inlägget, sen blir jag normal igen, okej?

Hej,

jag har fått kritik för att jag inte läser bloggar(e) som kommenterat hos mig. Och jag vet inte i vilket hörn jag ska börja, så jag hoppar rakt in och säger nej, såklart inte! Jag är en vuxen människa som kan göra egna, vuxna val. Jag behöver inte vara kompis med alla i klassen. Jag kan prata med alla på rasten, men herre Gud, är vi inte vuxna och får ha våra fria val och har vi inte vid det här laget lärt oss att när vi jobbar heltid, tränar, är gravida, har tusen sidoprojekt, varav ett bloggen (som jag älskar) så måste vi ta oss i kragen och inte slita ut oss med att bli älskade av alla.

Jag hinner inte läsa alla era bloggar. Och nu låter det som om jag får tiotusen kommentarer, men det skiter jag i. Alla kommentarer hamnar i min mailinkorg och jag kan snabbt konstatera att jag fått ganska många kommentarer under åren, av en hel del bloggare. Skulle jag läsa allas bloggar skulle jag antagligen inte hinna med något annat. Jag hinner knappt svara på kommentarer i min egen blogg och där vill jag verkligen prata med alla i klassen, ge alla tid, som tagit sig tid att kommentera.

Ibland går jag in och läser bloggar som tillhör folk som kommenterar hos mig. Ofta hittar jag fina, roliga, tänkvärda bloggar av underbara personer, då fortsätter jag läsa dessa. Ibland hittar jag bloggar som jag inte gillar, som jag inte kan relatera till, då fortsätter jag inte läsa. Ibland hittar jag bloggar som jag gillar, men som jag inte kommenterar hos, för att... 90% som läser din blogg inte kommenterar.

Jag älskar att ni kommenterar. Jag älskar att ni följer mitt liv. Men det är valfritt - vill ni inte så behöver ni inte, men kom ihåg att jag har samma val.

Puss och kram,

er för evigt.

Den där om Fimpens låt

En gång när min bror var i Tyskland så handlade han en speldosa till mig. Den har stått i vårt köksfönster och ibland när man går förbi så spelar man en liten trudelutt. För några dagar sedan kom jag på att vi skulle spela den här melodin för Fimpen. Så nu gör vi det varje kväll.

Den där om att jag har tagit tillbaka köket. Gör sås. Kan inte sås. Vad är hemligheten?

Den där om att min man nu tagit över köket. Jag bloggar tydligen för micket.

Den där om tuttar uppåt

Jaha. Nu ska vi tydligen vända kycklingen, tuttarna uppåt, "annars blir det torrt!". Aldrig blir han nöjd, min man. Borde fan låsa köksdörrn när jag lagar mat.

Den där om hur det gick med första onsdagsmiddagen

Jag tappar grädden på golvet hela golvet svär och önskar att vi skaffat de där katterna, som hade kunnat slicka upp skiten. Stolte mannen ringer hem och undrar hur det går. Jag har ont i benen och gnäller. Sätter mig sen på köksstegen och steker tolv miljoner köttbullar.

Köttbullar - gott! Potatismos - gott! Sås - salt! Rårörda lingon - hur kan man misslyckas? Stolte mannen - nöjd! Den där Jenny - sur.

Den här veckan har onsdagsmaten flyttat till tisdag och en curry står på spisen.

Den där om att länkkärleka

Det här med länkkärlek är himla, himla fint. Man blir varm i magen av både få och ge. Och när man inte hinner blogga i övrigt kan man ge folk tips om vad de borde läsa istället.

Här får ni lite:

Egon skriver en liten text om att slänga mediciner när det är dags. Texten är liksom smygande och inte så högljudd, men krypande obehaglig.

Loud like a girl fortsätter att recensera Lugna favoriter på ett fantastiskt sätt.

En av de mammabloggar jag precis börjat läsa skriver roligt så man dör om att gå upp i vikt och bli ovän med sin barnmorska.

Och alla som undrar vad jag gillade boken All my friends are superheroes kan gå hit.

Sen ser jag att jag är dålig på att svara på kommentarer. Det borde jag bli bättre på.

Den där om första dagen på jobbet

Jag kommer dit med andan i halsen, prick. Det tar tydligen trettio minuter att gå om man är gravid och får håll och blir andfådd. En kvart om man inte är gravid och är vid god vigör (ja, jag har provgått). Jag tar i hand och träffar nya kollegor och en så du är gravid? och jag nä, jag har en fotboll innanför tröjan. Redan i hamn, folk!

Jag får eget kontor och egen telefon och egen dator och det är tufft. Sen har jag möte med högsta chef, får läsa styrningsprotokoll, lunch i tre timmar för att jag inte fattar vad jag ska göra och min dator är inte levererad ännu. Det är citronte, som är grönt, för det finns ingen mjölk och jag vill inte koffeina ihjäl Fimpen. Det är jaha... och det är många långa diskussioner om politik och fackförbund.

Klockan tre blir jag hemskickad lite snopen. Det är flummigt och det är slappt. Inga scheman och inget uppstyrt. Jag drivs av scheman och uppstyrt, vet inte hur jag ska förhålla mig till denna nya situation, men tänker att jag ska bara jobba i fyra månader, sen vara ledig. "Ledig". Sen ska jag komma tillbaka och bli chef.